Strukturer i samhället och människorna påverkar livet

I dagens samhälle är tjock synonymt med negativa attribut som lat, äcklig, ofräsch och oattraktiv. Några av kvinnorna pratar om vikten av representation, att den tjocka kroppen inte får synas på samma sätt som den smala i samhället. På TV får till största delen smala människor synas och som tjock kvinna är det svårt att kunna identifiera sig. En av kvinnorna

ger exempel på hur porren påverkar människors syn på kroppar. Hon har varit med om att män som hon har haft sexuella relationer med har kommenterat hennes kropp och utgått ifrån att alla kroppar ska se ut som i porr, det vill säga vara smala, hårlösa och inte ha bristningar eller celluliter.

”…. det visas inte på tv tillexempel, där är alla så himla slanka och man liksom såg på sina kompisar å dom hade ingenting då blir man såhär men varför har jag det, det är ju något fel på mig eftersom jag har det ….” (Veronica)

Det faktum att kvinnan är underordnad mannen märker kvinnorna också av, de upplever att deras kroppar är till för att behaga männen och att män tar sig friheten att kommentera och sexualisera kroppen. En av kvinnorna berättar att hon har fått en kommentar om att ingen man kommer vilja ha henne. Kvinnan är inte heterosexuell och hon lyfter att det heteronormativa samhället ofta gör sig påmint och kopplas till att hon som tjock kvinna inte är åtrådd av män.

Kvinnorna lyfter också att det finns så många olika krav på kvinnor; att de ska vara duktiga, snygga och smala; att det är svårt att bli ”godkänd” och känna att man duger.

”…. vad är det som har gjort att jag inte tycker att jag duger som jag är? ....” (Andrea)

7. Analys

Under detta avsnitt analyseras resultatet och kopplas samman med queerteori (Ambjörnsson, 2006; Rosenberg, 2002) och objektifieringsteori (Fredrickson & Roberts, 1997) såväl som med tidigare forskning.

Kvinnorna som deltog i studien förstod i tidig ålder, ibland så unga som vid en ålder av fyra år, att de skulle vara smala och att smalhet var det vackra och därmed det premierande. De kvinnor som inte var smala hade sedan barnsben känt ett starkt missnöje med sin kropp och sitt utseende. Känslan av att vara fel, onormal och avvikande började i tidig ålder och har följt kvinnorna sedan dess. I patriarkala samhällen är kvinnor underordnade män och sexism och objektifiering är en central del av att upprätthålla den könsmaktsordningen som finns (Swami et al., 2010). Kvinnorna i studien menar att det är väldigt vanligt att de män som skriver till dem sexualiserar och objektifierar dem. Fredrickson & Roberts (1997) anser att kvinnor lever i en kultur där de ständigt blir granskade och sexuellt objektifierande. Kvinnorna beskriver hur män skickar meddelanden där de ingående beskriver hur de skulle vilja genomföra sexuella handlingar med kvinnan. Att få så kallade dickpics är inget som är ovanligt, det är något som har drabbat flertalet av kvinnorna. Att bli utsatt för den sexualiserande blicken är som sagt något som är svårt att undkomma (Fredrickson & Roberts, 1997). Hur gärna en man vill ha sex med en kvinna är i vårt (heteronormativa) samhälle en måttstock på hur attraktiv och därmed åtrådd hon är. Att få dickpics kan jämställas med den sexualiserade blicken, eller snarare en utveckling av blicken i takt med att samhället förändrats och digitaliserats.

Kvinnorna lägger inte ut bilder där deras kropp är i fokus för att de ska få kommentarer från män. Tvärtom vill kvinnorna att deras kroppar bara ska få existera utan att sexualiseras, objektifieras eller skambeläggas.

Överallt i samhället sexualiseras och objektifieras kvinnans kropp; i porr, filmer, tidningar, reklam och musikvideos (Fredrickson & Roberts, 1997). Det faktum att tjocka kvinnor syns i mindre omfattning än smala kvinnor i media, och när de gör det ofta framställs som bl.a. lata, ointelligenta och ohyfsade (Brochu et al., 2014; Pearl et al., 2012; Ata & Thompson, 2010;

Grogan, 2017) är något som lyfts av kvinnorna, som pratar om vikten av representation.

Kvinnorna har själva inte haft personer att identifiera sig med då tjocka personer inte syns på TV, där inte heller personer med bristningar, celluliter eller kroppshår får synas - om det inte är en reklam eller ett program som handlar om att få bort dessa ”fel”. Att som ung tjej inte få

ta del av hur olika kroppar ser ut, innan de retuscheras och ”förbättras” vill dessa kvinnor förändra; de vill att alla kroppar ska få synas. När en kvinna förväntas göra något enbart för att hon är kvinna, till exempel uppnå de kroppsideal som finns, då är det en feministisk fråga (Saguy, 2012). Kvinnorna är eniga i att deras kroppspositivism går hand i hand med feminism, att ta tillbaka sin egen kroppsform och att få synas utan att bli sexualiserad är två saker som tas upp och är en av huvudpoängerna med vad de gör på Instagram. Att kunna stärka andra kvinnor är viktigt, och de verkar de lyckas med. Kvinnorna brukar få meddelanden av tjejer, främst yngre, som berättar hur mycket det betyder för dem att de får se bilder av kroppar som inte är normsmala och ”perfekta”. Den representation som kvinnorna själva saknade när de var yngre finns nu i form av bilder på Instagram. Även om Instagram i mångt och mycket handlar om att visa upp en perfekt fasad och yta (Brown & Tiggemann, 2016) så finns nu en motpol, något som tidigare har saknats.

Genom att inte försöka försköna bilderna de lägger upp och inte ”göra sig till” så förändrar kvinnorna sakta men säkert sin egen syn på sin kropp, de negativa tankarna blir färre och självhatet minskar. De hoppas dessutom kunna normalisera den tjocka kroppen så att fler förändrar sitt tankesätt och sin syn på tjocka personer. Enligt queerteorin måste det normativa utmanas om någon förändring ska ske (Ambjörnsson, 2006). Att gå emot normerna anses avvikande och fel (Rosenberg, 2002) och de som gör det kommer bestraffas. Kvinnorna blir sannerligen bestraffade, de får ta emot meddelanden av personer som menar att de borde dö, de är dåliga människor, de är äckliga och fula. Detta bemötande mot tjocka personer stämmer väl överens med andra studier som visar att tjocka omnämns i negativ bemärkelse och framställs som motbjudande, fula och groteska (De brún et al., 2014; Lydecker et al., 2016).

Kvinnorna beskriver hur de blev mer ledsna i början när någon skrev elaka kommentarer men att de nu, efter att hå hållit på en längre tid, inte bryr sig lika mycket. Något som Fredrickson

& Roberts (1997) lyfter är självobjektifiering, det är när kvinnan internaliserar ”den andres”

perspektiv och blick på sin egen kropp och sitt utseende, något som för kvinnorna var starkare i början när de la ut bilder på Instagram. Ambjörnsson (2002) skriver också om det hat man kan känna mot sig själv och sin grupp när man är avvikande och inte tillhör normen.

Kvinnorna har sedan de var unga fått veta att det är fel att vara tjock och internaliserat det hat som finns mot den tjocka kroppen. De berättar att oavsett hur mycket de arbetar med att försöka älska och acceptera sin kropp är det ändå ofta svårt med tanke på att resten av samhället hatar och avskyr den. Dieter, bantning, förbud och självhat har varit inslag i alla kvinnornas liv. Kvinnorna kommer ihåg kommentarer rörande sin kropp och vikt när de var

barn/unga och hur det påverkat synen på den egna kroppen senare i livet. Vuxna måste förstå hur de riskerar att förtrycka barn som är tjocka, eftersom det är vuxna som lär barn hur man ska bete sig mot andra. Många av de kommentarer kvinnorna får är från barn och tonåringar, det är därför viktigt att detta ämne lyfts för att minska det förtryck och hat som finns mot den tjocka kroppen.

Det är inte förrän kvinnorna började vara aktivt kroppspositiva på Instagram som de kände att självhatet släppte mer och mer. De elaka tankarna finns fortfarande, något som inte är konstigt efter år av hat mot den egna kroppen, men i mindre utsträckning. Kvinnorna talar om gemenskapen och rörelsen på Instagram, om hur bra det känns att vara en del av något. De har funnit nya vänner och i rörelsen hjälper de och stöttar varandra. Att kunna identifiera sig med andra kvinnor och känna en samhörighet är något som samtliga kvinnor nämner. På Instagram kan kvinnorna diskutera sina egna och andras erfarenheter, det är en trygg plats där kvinnorna känner sig accepterade och stärkta. De backar upp varandra och finns för varandra, det är en gemenskap som de inte har upplevt tidigare. Det är inte enbart synen på den egna kroppen som har förändrats, livet i stort har förändrats sedan de blev kroppspositiva. Förutom saker som att våga ha färgglada och/eller tighta kläder och våga bada uppger kvinnorna att de också numer vågar ta plats och gå in i diskussioner, vilket de inte vågat tidigare på grund av att de är tjocka. Tidigare har de har velat gömma sig bakom bylsiga kläder, de har varit i relationer de inte velat och de har inte velats synas eller ta någon plats. Den kroppspositiva rörelsen har varit en bidragande faktor till att kvinnorna nu känner en ny slags frihet och lever sina liv på ett annat sätt än tidigare, vilket ligger i linje med tidigare forskning om att den kroppspositiva rörelsen har en positiv inverkan på tjocka personers mående och liv (Lewis et al., 2011;

Dickins et al., 2011; Afful & Ricciardelli, 2015). Kvinnorna är överens om att ordet tjock ska tas tillbaka, det ska inte längre vara ett ord som används på ett nedsättande och elakt sätt, det ska enbart vara ett beskrivande, neutralt ord. Den strategin har likheter med hur ordet queer togs tillbaka av homosexuella under 1990-talet (Ambjörnsson, 2002). När kvinnorna själva äger ordet kan det inte användas emot dem som en strategi för att få dem att förändras eller för att få dem att hata sig själva.

Samtliga kvinnor förstår vikten av att ha ett intersektionellt synsätt, de kämpar primärt för att den tjocka kroppen ska vara accepterad och få finnas i samhället eftersom de själva har upplevt det förtryck som tjocka möts av, men de kämpar också för alla andra kroppars rätt att få finnas. Kvinnorna berättar hur de försöker följa konton på Instagram som innehas av

personer som inte är normativa. Det kan till exempel handla om funktionalitet, ålder, etnicitet och sexuell läggning. Att följa personer som inte är normativa gör att kvinnorna får se saker från andra perspektiv, de får en annan förståelse rörande det motstånd andra kroppar kan möta. Ett viktigt verktyg i att nå målet, att alla kroppar ska accepteras och få finnas som de är, är att alla sorters kroppar ska få synas och ta plats. De ska inte behöva anpassas till normen utan de avvikande kropparna ska bredda synen på hur en kropp kan se ut och det som är ideal ska inte vara det enda rätta och accepterade i samhället.

8. Diskussion

Syftet med denna studie var att få fördjupad kunskap kring hur tjocka kvinnor, vilka är uttalat kroppspositiva, använder Instagram som plattform för att lyfta den tjocka kroppen och vilka reaktioner de möts av. Detta har genomförts med ett övergripande feministiskt intersektionellt perspektiv och tillämpning av queerteori (Ambjörnsson, 2006; Rosenberg, 2002), objektifieringsteori (Fredricksson & Roberts, 1997) och tidigare forskning. De frågeställningar som låg till grund för studien var:

 Vad betyder kroppspositivismen för dessa kvinnor?

 På vilket sätt fungerar Instagram som ett verktyg i att nå förändring för kvinnorna?

 Vilka slags reaktioner möter kvinnorna?

Utifrån studiens första och andra frågeställning har resultatet visat att kvinnorna har lyckats förändra synen på sig själva och sina egna kroppar genom att använda Instagram och dess olika funktioner i sin kroppspositivism. Innan kvinnorna blev kroppspositiva har deras liv präglats av självhat, negativa tankar och ibland även självskadebeteende. Genom att själva dela och ta del av andras kroppspositiva bilder och texter har kvinnorna insett sitt eget värde, de upplever att de vågar mer, de känner sig friare och de upplever en gemenskap som de tidigare inte haft. Det är, som beskrivits tidigare, inte bara synen på den egna kroppen som har förändrats; kvinnorna jobbar aktivt på Instagram för att andra icke-normativa kroppar ska få ta plats på lika villkor som den normativa idealkroppen. Att diskutera och dela erfarenheter ökar förståelsen för hur motståndet i samhället kan se ut för andra icke-normativa. Kvinnorna har själva saknat representation i form av tjocka kroppar, de hoppas nu genom sina bilder och texter kunna visa och stärka, främst unga, tjejer att det finns andra kroppar än den som vanligtvis syns i media.

Kopplat till den tredje frågeställningen så visar resultatet att om man går emot det som är norm möts man av blandade reaktioner, både positiva och negativa. De negativa reaktionerna tar sin form i bland annat sexualisering, objektifiering, glåpord och kommentarer om att kvinnorna borde dö och att de är dåliga människor som såväl feminister. De reaktioner kvinnorna får kommer från såväl barn och unga som vuxna. De sexualiserande och objektifierande reaktionerna kommer nästan uteslutande från män. Det tjockhat som finns i samhället visar sig bland annat genom de kommentarer som kvinnorna får, men också genom

den diskriminering och stigmatisering som tjocka drabbas av i samhället (Puhl & Heuer, 2009; Puhl & Brownell, 2001; Polinko & Popovich, 2001).

Frågeställningarna och syftet har besvarats genom kvinnornas berättelser som går att koppla till tidigare forskning och de teoretiska perspektiven. Av resultatet framgår det att tjocka personer ses som avvikande och i dagsläget är den smala kroppen ideal och normkropp.

Resultatet visar att tjocka kroppspositiva kvinnor bland annat kan använda Instagram och säkerligen andra plattformar, som ett sätt för att förändra sin egen negativa kroppssyn, hitta likasinnade vänner och förändra sin livskvalité. Kvinnorna har gått från att ha hatat sin kropp till att acceptera och till och med älska den. De reaktioner kvinnorna möter är mestadels positiva men det är viktigt att de negativa kommentarer som kvinnorna får tas på allvar och också ses i ett större perspektiv än hur de påverkar den enskilde. Kommentarer där kvinnorna sexualiseras, objektifieras, jämställs med djur och kommentarer om att de borde dö är en del av det förtryck som finns mot tjocka kvinnor i vårt samhälle, det är inte enskilda händelser utan det är ett mönster som påvisats i tidigare forskning.

8.1 Metoddiskussion

Studien har utgått ifrån en kvalitativ ansats där semistrukturerade intervjuer har använts som datainsamlingsmetod. Då det var kvinnornas erfarenheter och tankar som var i fokus för studien anses metoden ha varit lämplig och gett svar till syfte och frågeställningar.

Intervjuerna genomfördes via Skype, det var en bra lösning då bristen på tid och ekonomiska medel gjorde fysiska möten svårgenomförbara. Vid intervjuerna användes både webbkamera och mikrofon, på så sätt kunde undertecknad ta del av intervjupersonens kroppsspråk, det hade inte varit möjligt vid enbart telefonsamtal. Att kunna se kvinnorna var positivt, på så sätt kunde jag se om det var någon fråga de inte förstod, om de såg ut att känna sig obekväma av någon fråga eller liknande.

Det intersektionella perspektivet har funnits med genomgående under arbetet med uppsatsen, om än inte alltid så framträdande. När det stod klart vilka informanterna var så blev det i slutändan tyvärr en relativt homogen grupp sett till etnicitet och ålder, det vill säga att merparten av informanterna var vita kvinnor i 20-års åldern. Det är en viktig aspekt att ta med sig i vidare forskning, vilka tjocka kvinnor får synas och föra de tjockas talan? Det är oerhört viktigt att förstå hur olika relationer som till exempel etnicitet, ålder och klass samverkar och påverkar människors liv. Att använda det intersektionella perspektivet i analysen har ansetts

vara överflödigt i och med den knappa variationen, men undertecknad har varit väl medveten om vikten av ett intersektionellt perspektiv och tänkt i dessa banor genomgående. Om mer tid hade funnits för uppsatsen hade intervjupersoner av varierande etnicitet och ålder eftersökts i högre grad, likaså hade fokus riktats mot klasstillhörighet.