Inom en diskurs så finns det enligt Winther Jørgensen och Phillips (2000) alltid vissa positioner som blir centrala för subjektet. Dessa positioner för också med sig vissa normer och förväntningar på hur subjektet kommer att tolkas och uppfattas. De olika
subjektspositionerna som får betydelse för diskursen om stora barngrupper blir bland annat hur pedagogerna positionerar sig själva men också hur de positionerar barnen samt andra viktiga aktörer i form av vårdnadshavare, chefer och politiker.
[…] Det finns en lösning och det är att avskaffa 15,30 och 40!!! timmars förskola för barn till föräldralediga. Många kommuner erbjuder idag en alldeles förträffligt bra möjlighet för föräldralediga och arbetslösa att umgås och bygga nya relationer och den verksamheten heter öppen förskola. Våra små̊ samhällsmedborgare behöver engagerade föräldrar som erbjuder dem en lugnare och tryggare uppväxt men också̊ själva är med om att socialisera sina små̊ genom att ge dem möjlighet till det genom den öppna förskolan. Där får barnen tillsammans med sina föräldrar vara med om en sångsamling, aktiviteter som ex påskpyssel m.m. De får också̊ under lugnare omständigheter tillsammans med sina föräldrar öva sig i att bygga nya relationer, med andra barn och vuxna. Det är dags att se sanningen i vitögat och SE vad som händer med små̊ barn som vistas i stora barngrupper (upp mot 40 Tim i veckan, trots att mamma eller pappa är hemma?!) med kanske en ordinarie personal och 2 vikarier. Dessa barn blir svikna av våra politiker, sina egna föräldrar och Den Fantastiska Förskolan! Personalen gör allt den kan, med mycket små̊ medel. MEN de orkar inte i längden […] (Förskoleupproret, #Pressat läge, s.3).
I exemplet ovan tycks pedagogen positionerar både sig själv och andra. Vårdnadshavarna blir positionerade som oansvariga och oengagerade gällande deras barns utveckling när skribenten tycks uttrycka att vårdnadshavare bär ett visst ansvar över den pressade
situation som beskrivs i berättelserna. Samtidigt beskriver skribenten också förskolan som fantastisk och personalen som oförmögen att göra något bättre då de redan gör allt de kan. Samtidigt som personalen och förskolans verksamhet skrivs fram som fantastisk så kan man se en viss krock mellan förskolans viktiga uppdrag och hur skribenten ger exempel på andra alternativa lösningar som exempelvis öppna förskolan då där finns möjlighet att delta
i både sångsamlingar och påskpyssel vilket kan tolkas som att förskolan inte är särskilt viktig trots att den är så fantastisk. En möjlig tolkning av citatet är att förskolan och
personalen är viktig för de barn vars föräldrar inte är arbetslösa eller föräldralediga. Utifrån Winther Jørgensen och Phillips (2000) förklaring av subjektspositioner så är det vanligt att subjektet till viss del splittras i den mening att det ofta krävs att subjektet interpelleras med flera olika positioner i flera olika diskurser samtidigt. I citatet ovan kan man exempelvis läsa hur denna pedagogen både positionerar förskolan och den egna yrkesrollen som fantastisk och viktig samtidigt som hen också skriver att barnen hade haft det både lugnare och tryggare hemma med sina föräldrar.
I berättelserna skrivs stora barngrupper fram som en diskurs, utifrån Foucault (2008) så skulle man kunna se det som att diskursen om stora barngrupper används i förhållande till att pedagogerna positionerar sig själv som otillräckliga och hjälplösa. De skrivs också fram i diskursen om stora barngrupper att det finns skillnad på barn och barn som är i behov av en närvarande vuxen och att de är just dessa barn som gör att personalen känner sig otillräcklig. Man kan också utläsa en viss krock mellan de olika positionerna som skrivs fram i berättelserna om vi ser på pedagogerna som subjektet som både intar en underkuvad och otillräcklig roll samtidigt som de positionerar sig som barnens beskyddare och
trygghet. Ser man istället på barnen som subjektet så blir de positionerade som beroende av sina pedagoger, hjälplösa och otrygga samtidigt som man i berättelserna även där kan se en krock mellan olika positioner där vissa av barnen istället blir positionerade som en orsak till pedagogernas vädjan efter hjälp och resurser.
5.2.1 Pedagogers positioneringar i förhållande till stora
barngrupper
Efter att ha läst alla berättelser om stora barngrupper så är det utan tvekan pedagogernas positionering som otillräckliga som är mest framträdande. Många av rösterna i
berättelserna nämner ordet otillräcklig men många av dem skriver också fram det på andra sätt i förhållande till allt de inte hinner med det som förväntas av dem i deras yrkesroll.
Min största önskan för förskolan är mindre barngrupper. Större möjlighet att se varje fantastisk individ och kunna möta deras behov. Det är omöjligt att lära känna alla barn, erbjuda en
pedagogisk verksamhet, dokumentera och ge varje barn bästa möjligheter för att utvecklas till sitt bästa jag såsom storleken på̊ barngrupperna ser ut. I dagsläget är det "alltid" plats för ett barn till och ett till och ett till. Det hjälper inte att öka personalstyrkan (även om det är ett otroligt stort behov för det med) när vi är för många i gruppen för det lilla barnet, barnet med särskilda behov, barnet i behov av närhet och tröst, barnet som behöver stöd i samspel, barnet som är nyfiket och behöver en vuxen som stöd i sitt utforskande eller för den vuxna som brinner för sitt jobb men ständigt känner sig splittrad och otillräcklig. Snälla, vakna innan det är för sent! (Förskoleupproret, ’pressat läge’, s.43).
Att känna sig otillräcklig gör att man känner sig misslyckad. Minska barngrupperna. Individuell planeringstid i schemat mm. (Förskoleupproret, #Pressat läge, s.26).
I båda dessa citat nämns det ordagrant att pedagogerna känner sig otillräckliga i den mening att utföra sitt uppdrag. Andra ord som nämns i samband är också en känsla av
misslyckande och splittring. Men i de allra flesta berättelserna är det en beskrivning av allt
som pedagogernas tid, ork och förutsättningar inte räcker till som alla går att knyta till den gemensamma känslan av otillräcklighet. Winther Jörgensen och Philips (2000) menar att inom en diskurs så finns det alltid vissa positioner som blir mer framträdande vilket gör att en möjlig tolkning är att inom diskursen stora barngrupper så är det personalens
positionering som otillräcklig som blir framträdande för subjektet.
Jag har arbetat som förskollärare i 30 år och sett förskolans utveckling genom tiden. Har många gånger tänkt att nu måste jag ta tag i vår arbetsmiljö̈ inom förskolan, men som för oss flesta finns inte orken utan man travar på̊ som vanligt. Helt klart är vår arbetsmiljö̈ ohållbar. Barnen i de stora barngrupperna mår dåligt och är otrygga. Känner en sådan frustration över hur barnen och vi pedagoger mår, behandlas och inte lyssnas på̊. Att utföra sitt uppdrag med 15 små̊ barn i ålder 1–2 år är helt orimligt. Stressen är total man räcker inte till. De små̊ är ledsna och skriker och vi gör allt för att få de lugna och trygga. Medans vi får direktiv att ni måste logga barnen, fixa närmiljöer, utmana barnen, arbeta i smågrupper, vara närvarande pedagog, torka bord, sopa golv, plocka varor, städa, tvätta, fixa vikarier, kvällsmöten, listan kan göras hur lång som helst. Läser en massa bra litteratur om barns lärande och
förhållningssätt och om hur vi möter det individuella barnets behov. Verkligen jättebra läsning men det fungerar inte i grupper om 15 småbarn. Har varit sjukskriven vid flera tillfällen på grund av stress och ser snart ingen råd än att sluta. Är det ett värdigt arbetsliv när man ständigt är så trött och sliten att det enda man tänker är att få gå̊ hem och sova?
(Förskoleupproret, #Pressat läge, s.27).
Hur ska man orka? Jag älskar mitt jobb, egentligen. Med andra förutsättningar vore det ett drömjobb. Jag har bara jobbat som förskollärare i två̊ år men börjar redan nu fundera på̊ andra möjliga jobb. För hur ska jag orka jobba med det här hela yrkeslivet? Det är ständig brist på̊ personal och det finns inte alltid vikarier att tillgå̊. Barngrupperna är stora och jag känner inte att jag hinner se och höra alla barn såsom jag vill. Det är så många
arbetsuppgifter som tar tid från barnen: duka, duka av, sopa, torka, diska, dammsuga. Jag kan så mycket och vill så mycket men barngruppernas storlek och brist på̊ personal gör att jag
flera gånger i veckan kommer hem och känner att jag inte räckt till på̊ jobbet […] (Förskoleupproret, #Pressat läge, s.33).
[…] För stora barngrupper för att som pedagog hinna uppmärksamma alla barnen och ostört ge dem den tid de behöver av dig. […] (Förskoleupproret, #Pressat läge, s.43).
I alla dessa berättelser tycks rösterna beskriva saker som inte hinns med men som förväntas av dem i yrket. Man skulle kunna tolka det som att det finns två olika delar i yrket som pedagogerna känner att det varken finns tid, ork eller förutsättningar för att uppnå. Den första delen är det som man kan koppla till styrdokumenten det vill säga de arbetsuppgifterna som har med professionen och barns utveckling att göra och den andra delen är de övriga arbetsuppgifterna såsom
hushållsarbete. Pedagogernas berättelser går att tolka som att de känner sig otillräckliga i den mån att de inte hinner ge varje barn de förutsättningar och möjligheter som de faktiskt har rätt till utifrån de styrdokument som förskolan har att förhålla sig till. Utifrån Pedagogernas berättelser så kan man tolka det som att arbetssysslor såsom torka bord, städa, duka och så vidare blir betungande då de tar tid från barngruppen och ökar då också känslan av otillräcklighet. Winther Jørgensen och Philips (2000) beskriver hur subjektet tillskrivs vissa normer och förväntningar utifrån den position som blir framträdande men att subjektet påverkas av flera olika positioner i flera olika diskurser samtidigt. Utifrån begreppet diskurs går det alltså att tolka citaten ovan som att subjekten i detta fall är personalen på förskolan och att dessa känner sig otillräckliga utifrån de olika diskurser som påverkar i form av olika positioneringar och därmed olika förväntningar och normer som interpelleras samtidigt. Diskursen stora barngrupper är alltså bara en diskurs av flera möjliga och personalens positionering som otillräcklig är bara en position av flera möjliga. Winther Jørgensen och Philips (2000) menar vidare att det inte är ovanligt att dessa olika subjektspositioner som ska interpelleras samtidigt inte går hand i hand med varandra. Med utgångspunkt i dessa tankar kan man tolka det som att personalen på förskolan positioneras både som pedagoger vilket då medför förväntningar på att de ska vara närvarande pedagoger och ansvara för hushållsarbete samtidigt som det krockar med diskursen stora barngrupper då normer och förväntningar leder till en position där man blir otillräcklig och oförmögen att hinna vara närvarande för varje barn samt hinna med alla förväntningar som finns på subjektet som pedagog.
5.2.2 Barns positioneringar genom pedagogers berättelser
Samtidigt som förskolepersonalen positioneras och positionerar sig själva i berättelserna, så tilldelas även barnen olika positioneringar. Nedan visas citat som innehåller exempel på förskolepersonals positioneringar av barn i förskolan.
[…] Vi har observerat att våra BSS reagerar kraftigare när de är i stora barngrupper. Även om vi pedagoger dagligen arbetar med att dra ner på ljudvolymen och springet inomhus så är det barn vi arbetar med och givetvis sker det tillfällen där det går upp i varv men det påverkar våra BSS. Det sker ett kaos i deras sinnen och de har svårt att möta situationen. Pedagoger behöver möta dessa barn i deras sinnesstämning och det tar uppmärksamhet från de andra barnen. Tänk er tre pedagoger på̊ 15+ barn varav åtminstone 1–2 barn är BSS som det ser ut i barngrupperna just nu på̊ yngrebarn. […] (Förskoleupproret, #Pressat läge, s. 52).
[…] Vi slog ihop flera avd. vilket gjort barnen osäkra eller utåtagerande och högljudda. Flera barn visade upp signaler på̊ ostimulans, jag försökte sätta igång aktiviteter men fick ofta lämna barnen för att andra barn bråkade med varandra eller en blöja behövde bytas. Jag har kontaktat facket och känner mig tvingad att söka annat arbete, efter att ha arbetat 25 är som förskollärare...
(Förskoleupproret, #Pressat läge, s.65)
[…] Men när barngrupperna växer och växer. Personaltätheten blir mindre och mindre. Jag kan inte stå för min yrkesprestation och garantera barnens säkerhet när vi största delen av dagen (förutom mellan 9–13) enbart är 2 förskollärare på̊ 16 barn (1–2,5år). Vi har barn i guppen som kräver en närvarande vuxen för att dagen ska fungera. Och tyvärr så kan vi inte ge hen eller resten av barnen de dem behöver i tillräckligt stor utsträckning. Varje dag
föräldrar ringer in och sjukanmäler sina barn andas vi ut. För det betyder en mindre barngrupp och en mer hanterbar dag. Jag känner mig ledsen, arg och vilsen. Jag är ju en förskollärare. Vad skulle jag annars göra? (Förskoleupproret, #Pressat läge, s. 25).
Ett genomgående tema i hur barn positioneras i berättelserna i förhållande till stora barngrupper är att det främst är barn som behöver uppmärksamhet och närvarande pedagoger. Det uttrycks också i många av berättelserna att barnen påverkas negativt av de stora barngrupperna. Ord som nämns ett flertal gånger i samband med stora barngrupper är att barnen blir stressade, oroliga och ledsna. Det nämns också att barn i behov av särskilt stöd tar uppmärksamhet från de andra barnen.
Samtidigt som berättelserna tycks förmedla att de tänker på barnens bästa och att de stora barngrupperna påverkar barnen i negativ bemärkelse så positioneras också vissa barn som mer
resurskrävande och med andra ord på så vis också som en del av problemet. Detta går att koppla
sällan endast tillskrivs en position utan kan interpelleras med flera olika positioner från flera olika diskurser på samma gång vilket då gör att subjektet blir överdeterminerat. Hur barn positioneras i diskursen om stora barngrupper gör att vi kan förstå barnen som antingen de som positioneras som ledsna, stressade och lidande av rådande situation eller också de som kräver mycket resurser, bråkar och tar tid ifrån andra barn vilket skapar två helt olika betydelser för diskursen. På samma sätt går det att koppla till Palla (2013) som menar att det är
förskolepersonalen själva som positionerar och konstruerar barnen som underordnade och
behövande vilket då också sätter de vuxna i förskolan i en hjälpande och överlägsen position.
Hon menar också att var förskolepersonalen riktar blicken är avgörande för vilken position barnet får och hur den upprätthålls. Som vi kan se i citaten så pekas vissa barn ut som mer
beroende av vuxna än andra vilket då också blir avgörande för hur personalen kommer bemöta
dessa barn och hur barnen kommer att positionera sig själv (Palla, 2013).