BARNDOM–UTBILDNING– SAMHÄLLE
Examensarbete i fördjupningsämnet
Barndom och lärande
15 högskolepoäng, grundnivå
”En ond cirkel”
En diskursanalys med fokus på stora barngrupper i förskolan utifrån
Förskoleupprorets dokument #Pressatläge
”A Vicious Cycle”
An analysis of the discourse conserning group sizes in preschools
based on Förskoleupprorets document #Pressatläge
Hanna Andersson
Linnea Andersson
Förskollärarexamen 210hp
Datum för slutseminarium: 2020-06-01
Examinator: Hanna Sjögren
Förord
Vi vill inleda detta arbete med att tacka vår handledare Linda Palla som både peppat oss och gett oss konstruktiv kritik genom arbetets gång. Vi vill också tacka vår handledningsgrupp som på många sätt har inspirerat och utmanat oss i vårt skrivande. Detta arbete är ett litet bidrag till Linda Pallas redan pågående forskningsprojekt som handlar om ”Om barn i behov av särskilt stöd i ett #Pressatläge”. Vi vill därför än en gång tacka Linda Palla för förtroendet och möjligheten att delta i forskningsprojektet.
Det är också här i förordet som det individuella bidraget ska presenteras när man precis som vi har skrivit i par. Detta arbete har haft ett välfungerande samarbete och vi har verkligen kunnat peppa och komplettera varandra. Det finns inga individuella avsnitt eller kapitel som är
författade av endast en av oss utan hela detta arbete är genomarbetat och gemensamt framtaget och vi är otroligt stolta över vårt gemensamma driv genom arbetets gång.
Abstrakt
Denna uppsats är en diskursanalys av berättelser från förskolepersonal som publicerats på www.forskoleupproret.weebly.com under hashtagen #pressatläge. I uppsatsen undersöks diskursen om stora barngrupper, samt de återkommande problematiska aspekter som uttrycks i berättelserna om stora barngrupper. I uppsatsen har en kombination av en kvalitativ och kvantitativ metod använts. Att kombinera dessa två metoder har medfört att vi genom den kvalitativa metoden kunnat studera språket och de symboliska innebörderna, samtidigt som vi genom kvantitativa metoden kunnat se vilka återkommande tema det finns i texterna samt vilka uttryck som varit dominerande i talet om stora barngrupper. Vid analys av materialet så har vi använt oss av Foucaults diskursanalytiska ansats, som även lett oss in på maktbegreppet och de olika subjektspositioner som blir synliga i berättelserna.
Resultatet av vår studie visar att diskursen om stora barngrupper i förskolan skapas, upprätthålls och reproduceras genom talet om de problematiska aspekter som kopplas till stora barngrupper i berättelserna. I materialet framkommer ett återkommande tema om en ond cirkel som satts igång genom att barnantalet ständigt ökar samtidigt som personalantalet minskar. Resultatet visar även att pedagogerna i berättelserna positionerar sig själva som otillräckliga och oförmögna att förändra rådande situation. I flera av berättelserna positioneras barn i behov av särskilt stöd som
(mer) resurskrävande, tidskrävande, barn som tar uppmärksamhet och att de är de andra barnen
som blir lidande.
Nyckelord: diskurs, diskursanalys, förskollärare, makt, otillräcklig, stora barngrupper, subjektspositioner
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1 INLEDNING --- 6
1.1 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR --- 9
2 TIDIGARE FORSKNING --- 10
2.1 BARNGRUPPENS STORLEK I FÖRHÅLLANDE TILL LÄROPLANENS INTENTIONER --- 10
2.2 PERSONALTÄTHET I FÖRHÅLLANDE TILL ANTAL BARN --- 11
2.3 BARNGRUPPSSTORLEK I LJUSET AV SAMVERKANDE FAKTORER --- 12
2.4 FRAMTRÄDANDE SUBJEKTSPOSITIONER I TALET OM BARN GENOM FÖRSKOLEPERSONALS BERÄTTELSER --- 14
2.5 INTERNATIONELL FORSKNING --- 15
2.6 AVSLUTNINGSVIS --- 16
3 TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER --- 17
3.1 DISKURS --- 17
3.2 DISKURS OCH MAKT (FOUCAULT) --- 17
3.3 DISKURSANALYS --- 18
3.4 SUBJEKTSPOSITIONER --- 20
3.4.1 ”BARN SOM BEHÖVANDE SUBJEKT” (PALLA) --- 20
3.5 AVSLUTNINGSVIS --- 21
4 METOD --- 22
4.1 METODVAL OCH MATERIAL --- 22
4.2 GENOMFÖRANDE --- 23
4.3 URVAL --- 24
4.4 ETISKA ÖVERVÄGANDEN --- 25
5 RESULTAT OCH ANALYS --- 26
5.1 DISKURSEN OM STORA BARNGRUPPER I FÖRSKOLAN --- 26
5.1.2 EN OND CIRKEL --- 28
5.2 SUBJEKTSPOSITIONER I FÖRHÅLLANDE TILL STORA BARNGRUPPER --- 30
5.2.1 PEDAGOGERS POSITIONERINGAR I FÖRHÅLLANDE TILL STORA BARNGRUPPER ---- 31
5.2.2 BARNS POSITIONERINGAR GENOM PEDAGOGERS BERÄTTELSER --- 34
5.3 SUBJEKTSPOSITIONER UR ETT MAKTPERSPEKTIV --- 35
6 DISKUSSION --- 38 REFERENSER --- 42
1 Inledning
Vi fick under början av detta året veta att det fanns möjligheter till att få medverka i Linda Pallas forskningsprojekt som handlar om ”barn i behov av särskilt stöd i ett #Pressatläge”. Detta
forskningsprojekt tar sin utgångspunkt i 1600 berättelser som lämnats in från slutet av år 2017 till början av år 2018 från förskollärare, barnskötare och förskolechefer under hashtagen #Pressatläge i en sluten grupp på Facebook, vid namn ”Förskoleupproret”. Berättelserna i #Pressatläge belyser att förskolans arbetsmiljö och arbetsförhållanden anses som ohållbara i förhållande till styrdokumentens mål, barngruppernas storlek och i förhållande till antalet personal och resurser som finns att tillgå. Under arbetets gång upptäckte vi ett mönster i
berättelserna där fenomenet stora barngrupper var återkommande. Vid närmare läsning kunde vi se att dessa ord nämndes över 700 gånger på 232 sidor av 689 sidor totalt. Vi valde därför att endast rikta in oss på de berättelser som nämnt orden stor/stora barngrupper.
Vi kommer nu att presentera två berättelser från texterna som belyser det diskursiva område som vi valt att undersöka och skapa en djupare förståelse för:
[…] Men när barngrupperna växer och växer. Personaltätheten blir mindre och mindre. Jag kan inte stå för min yrkesprestation och garantera barnens säkerhet när vi största delen av dagen (förutom mellan 9–13) enbart är 2 förskollärare på 16 barn (1–2,5år). De allra flesta barn är närvarande från 7.30-16.30. Vi har barn i guppen som kräver en närvarande vuxen för att dagen ska fungera. Och tyvärr så kan vi inte ge hen eller resten av barnen de dem behöver i tillräckligt stor utsträckning. Varje dag föräldrar ringer in och sjukanmäler sina barn andas vi ut. För det betyder en mindre barngrupp och en mer hanterbar dag. Jag känner mig ledsen, arg och vilsen. Jag är ju en förskollärare. Vad skulle jag annars göra? (Förskoleupproret, #Pressat läge, s. 25).
[…] Vi känner allihop på min förskola att vi inte längre kan garantera säkerheten för våra barn. För att inte tala om hur vi ska kunna leva upp till läroplansmålen och dokumentera!!!!! Vi personal är utpumpade, slitna och stressade. Vi har dessutom flera barn som inte har diagnos, men stora svårigheter med sin impulskontroll vilket ju göra att vi måste arbeta extra kring dem för att övriga barn inte ska fara illa. Föräldrar har börjat reagera för deras barn berättar vad som händer på avdelningen när vi inte sett och kunnat vara där i tex en konflikt mellan stora barn, vi kanske har bytt blöja eller tröstat något annat barn.
Otillräcklighetskänslan är enorm. Förskolan behöver resurser NU!!!!Mer personal eller mindre barngrupper NU NU NU NU!!! (Förskoleupproret, #Pressat läge, s. 244).
Såhär lyder två av de totalt 1600 berättelserna från det material som lämnats in under hashtagen #pressatläge i Förskoleupprorets grupp på Facebook. Dessa inlägg illustrerar fenomenet om stora
pedagogerna uttrycker att de inte längre kan garantera säkerheten för barnen på förskolan samt att pedagogerna beskriver sig själva och sina kollegor som otillräckliga, utpumpade, slitna och
stressade som inte hinner med det uppdrag man har som förskollärare och barnskötare i
förskolan. Båda berättelserna kan även sägas anspela på att åskådliggöra den arbetsmiljö som framhävs i de utvalda berättelserna om stora barngrupper, och lyfter diskursen om stora barngruppers påverkan på barnen samt på de pedagoger som är verksamma i förskolan.
Förskolan idag är en välintegrerad institution i det svenska samhället och ingår som en del i skolväsendet och arbetar utifrån en egen läroplan (Lpfö18). Till skillnad från skolan så är förskolan frivillig för vårdnadshavare och barn att ta del av. Idag går majoriteten av alla barn i Sverige i förskolan. Enligt statistik som publicerades av Skolverket (2020) så var över 85 procent av landets alla barn i åldrarna 1–5 år inskrivna i förskolan år 2019. De skriver även att under den senaste tioårsperioden har andelen inskrivna barn i förskolan ökat i alla åldersgrupper
(Skolverket, 2020). Statistiken visar att mellan år 2014 och år 2019 har antalet personal med förskollärarutbildning minskat med tre procentenheter. I Skolverkets publikation framgår det även att den viktigaste kvalitetsfaktorn i förskolan är personalens utbildning och kompetens, samt relationen mellan personaltätheten och barngruppens storlek i förhållande till olika socioekonomiska förhållanden och förskolornas fysiska miljö (ibid).
Barngruppernas storlekar i relation till personal och resursbrister inom förskolan är idag ett omdebatterat ämne som rapporterats frekvent i media och i förskolerelaterade grupper på olika internetforum. I ett blogginlägg publicerat av Lärarförbundet (2018-06-19) skrivs det att efter Skolverket publicerade den årliga statistiken från 2017 så menar många av Lärarförbundets medlemmar att de inte alls känner igen siffrorna sett till deras egna verksamheter och att det också riktades stark kritik och ifrågasättande mot skolverkets statistik i Facebookgruppen ”förskoleupproret”. SVT (2018-03-18) publicerade en artikel med forskaren Williams (2018) som belyser att stora barngrupper i förskolan kan påverka barns välmående och göra dem stressade. Williams (2018) säger även att stora barngrupper kan resultera i att förskollärarna i vissa fall tvingas välja bort aktiviteter som egentligen bör finnas med i verksamheten i enlighet med läroplanens mål. Lärarnas tidning publicerade en rapport som visade upp resultatet av en enkät som Lärarförbundet gjort, där sex av tio förskollärare hade svarat att de sällan eller aldrig hinner planera och följa upp den pedagogiska verksamheten så som de vill och de åberopar i
enkäten att det är stora barngrupper som anses vara det största problemet till detta (Lärarnas tidning, 2015). Johanna Jaara Åstrand, ordförande i Lärarförbundet menar att svaren på enkäten bekräftar allvaret i förskollärarnas arbetssituation och att en minskning av barngruppernas storlek därför bör ligga högt upp på listan för att öka möjligheterna att göra ett bra jobb som
förskollärare och för att öka tryggheten för barnen och kunna se till barnens behov (Lärarnas tidning, 2015).
Tallberg Broman och Persson (2019) publicerade nyligen en rapport kring förskolepersonals höga sjukfrånvaro och ökad psykisk ohälsa i yrket, samt de dilemman som man som personal möter i förskolans vardag. De menar att den reviderade läroplanen som kom 2016 (SKOLFS 1998:16) uttryckte en så kallad ambitionshöjning när det kommer till förskolans och
förskollärares pedagogiska uppdrag (Tallberg Broman & Persson, 2019). Detta följs sedan upp i den reviderade läroplanen från 2018 (SKOLFS 2018: 50) och beskrivs som att ”Utbildningen i förskolan ska lägga grunden för ett livslångt lärande” (SKOLFS 2018, s. 4) samt att ”I
utbildningen ingår undervisning” (ibid, s.4) samt att ”Förskollärare ska ansvara för det pedagogiska innehållet i undervisningen och för att det målinriktade arbetet främjar barns utveckling och lärande. Förskollärare har därmed ett särskilt ansvar i utbildningen som arbetslaget genomför gemensamt.” (ibid, s.4). Tallberg Broman och Persson (2019) menar att denna ambitionshöjning dock inte motsvarats med stärkta resurser och fler utbildade
förskollärare i verksamheterna. Statistiken visar snarare att andelen utbildade förskollärare och barnskötare minskar och att andelen outbildade ökar. Samtidigt skriver Vallberg Roth och Tallberg Broman (2018) att det förkommer en otakt mellan förskolans styrdokument och de förutsättningar som finns för att kunna uppnå styrdokumentens mål och krav.
Denna bakgrund har som uppgift att erbjuda en övergripande förståelse för fenomenet stora barngrupper i förhållande till personaltäthet samt personalens utbildning och kompetenser i verksamheten. Vi har ovan presenterat olika infallsvinklar som visar på fenomenet om stora barngruppers komplexitet. Vårt fokus i denna studie kommer vara att skapa en djupare förståelse för den problematik som tillsynes verkar vara central i berättelserna från #Pressatläge när det kommer till stora barngrupper i förskolan i förhållande till ”otillräckliga pedagoger”.
1.1 Syfte och frågeställningar
Vårt syfte med den här studien kommer vara att undersöka hur fenomenet stora barngrupper konstrueras i berättelserna från #Pressatläge dokumentet.
• Hur framställs pedagogerna i berättelserna i relation till stora barngrupper? • Hur framställs barnen i pedagogernas berättelser i relation till stora barngrupper?
2 Tidigare forskning
Vad räknas egentligen som en för stor barngrupp? Finns det några riktlinjer eller regler att förhålla sig till kring detta? Skolverket (2017) menar att antalet barn per grupp inte har varit såhär få sedan år 1992, vilket de ser som positivt men de poängterar också att målet för framtiden är ännu mindre barngrupper. Riktlinjerna för vad som är en lämplig storlek på barngruppen är olika för vilka åldrar barngruppen riktar sig till. För en grupp med barn i åldern 1–3 år är förslaget mellan 6 och 12 barn och i åldern 4–5 år är antalet rekommenderat mellan 9 och 15 barn. 2015 var det i genomsnitt 15,9 barn i en barngrupp och 1992 var det i genomsnitt 15,7 barn i en barngrupp. Det är inte bara barngruppens storlek som har minskat enligt skolverkets statistik, antalet personal i förskolan med en förskollärarexamen minskade nämligen också under samma tidpunkt med 3 procent. Istället ökade antalet outbildade heltidstjänster i förskolan med 3 procent (Skolverket, 2017).
2.1 Barngruppens storlek i förhållande till läroplanens
intentioner
I en studie gjord av Pramling Samuelsson, Williams och Sheridan (2015) problematiseras barngruppens storlek i förhållande till läroplanens intentioner och förskollärarnas uppdrag. I studien har 24 förskollärare intervjuats från flera olika delar av samhället med både högst
respektive lägst antal barn per grupp enligt Skolverkets statistik från år 2010. Sammanställningen av intervjuerna i studien visar tydligt att det finns tre återkommande teman i förskollärarnas beskrivningar av situationen. Det första temat är organisation av barngruppen relaterat till antal
barn i gruppen, som handlar om att majoriteten av förskollärarna upplever att desto större
barngrupp desto mer struktur på arbetssättet krävs det (Pramlig Samuelsson & Williams & Sheridan, 2015). Att dela upp barngruppen i mindre grupper under dagen är ett måste menar vissa, för att kunna arbeta med läroplansmålen och för att kunna ge varje barn bästa möjliga förutsättningar. Trots att många ser organiseringen av barngruppen som en form av lösning så uttrycks det också i studien att det inte alltid räcker att dela upp i smågrupper då dessa grupper inte blir särskilt små i en redan stor grupp. Detta menar Pramling Samuelsson et al. (2015) kan skapa oro för de barn som är i behov av särskilt stöd där för stora barngrupper blir ett hinder för
hur förskollärarna på ett professionellt sätt ska kunna bemöta även dessa barn. Det andra temat som blir relevant utifrån intervjuerna i studien är att inte hinna med planerat innehåll, där förskollärarna uttrycker att de måste prioritera vilka planerade aktiviteter som går att genomföra utifrån hur många barn respektive personal som är närvarande. Ju fler barn som närvarar desto svårare är det att hinna se och finnas där för varje enskilt barn. Pramlig Samuelsson et al. (2015) menar då att utifrån det uttalade materialet från intervjuerna skulle man kunna förstå det som att förskollärarna räknar med ett visst antal bortfall i barngruppen när de planerar verksamheten. Konsekvensen av att förskolepersonalen väljer att undvika vissa aktiviteter som kräver mer vuxenstöd blir enligt det insamlade materialet att de planerar för kortare aktiviteter med begränsat innehåll för att de upplever att det tidsmässigt blir svårt att hinna gå in på djupet och skapa förutsättningar för varje barn att kunna få ut något av aktiviteten. Det tredje temat som lyfts fram utifrån materialet är att välja specifika innehåll ur förskolans läroplan, där
förskollärare uttrycker att målet är att följa förskolans läroplan men att de upplever att de måste välja bort vissa typer av aktiviteter för att det inte finns tillräckligt med resurser för att utföra dessa med en stor barngrupp. Exempel på aktiviteter som uppfattas svåra att genomföra är utflykter och olika typer av skapande. Utifrån det som uttryckts i intervjuerna ser man ett mönster där förskollärare uttrycker att de främst fokuserar på att skapa trygghet och
välbefinnande i barngruppen och att det kognitiva lärandet inte prioriteras på samma sätt som den sociala utvecklingen. Att arbeta med de målområden som uttrycks i läroplanen kan alltså väljas bort när alla barn närvarar (Pramlig Samuelsson et al. 2015).
2.2 Personaltäthet i förhållande till antal barn
Rosenqvist (2014) har gjort en licentiatuppsats där hon belyser hur förskollärare uttrycker att barngruppens storlek påverkar de egna arbetsvillkoren men också barns lärande, välmående och lek i förskolan. Resultatet av studien visar att förskollärare strävar efter att dela in den stora barngruppen i mindre grupper under dagen för att skapa bättre förutsättningar för att se varje barn och kunna samspela med ett fåtal barn i taget. Förskollärare uttrycker också att det finns en hårfin gräns mellan kvalitet på undervisningen i den stora barngruppen och den lilla
barngruppen. Där det uttrycks i studien att det vid vissa perioder såsom högtider eller
som syftar till att det är högre personaltäthet i förhållande till antal barn vilket bör tas till vara. Förskollärares uppfattningar om hur de ska nyttja denna plustid varierar. Det finns förskollärare som uttrycker att plustiden inte alltid innebär mer tid för barnen utan snarare mer tid för samtal kollegor sinsemellan eller också mer tid åt praktiska arbetsuppgifter såsom städning och organisering av avdelningen (Rosenqvist, 2014). Andra menar att en mindre barngrupp skapar mindre stress för pedagogerna och mer tid kan läggas på att planera och utforma den
pedagogiska verksamheten. Färre antal barn skapar också mer tid för att vara närvarande och delta och samspela med barnen i leken på ett annat sätt än vad som vanligtvis finns tid för. Resultatet av studien visar att förskolor och pedagoger prioriterar olika saker när mer tid finns i verksamheten (ibid). Det finns också förskollärare som uttrycker att en del av de planerade aktiviteterna inte går att genomföra om det är färre antal barn i barngruppen medans andra menar att en mindre barngrupp ger utrymme för aktiviteter som annars är svåra att genomföra som till exempel utflykter eller promenader utanför den egna förskolan (ibid).
Resultatet av Rosenqvists (2014) studie visar att det snarare är barngruppens sammansättning än barngruppens storlek som skapar missnöje bland förskollärare. Om det finns ett flertal barn i behov av särskilt stöd i en och samma barngrupp upplevs barngruppen ofta som för stor och personalen känner en otillräcklighet i bemötandet av dessa barn och i att kunna upprätthålla verksamhetens kvalitet (Rosenqvist, 2014). Utifrån förskollärarnas svar i studien så kan man tolka det som att om barngruppen upplevs för stor finns det en stor risk för att inte alla barn ska få samma förutsättningar att utvecklas, lära och få den omsorg som de har rätt till (ibid).
2.3 Barngruppsstorlek i ljuset av samverkande faktorer
Williams, Sheridan och Pramling Samuelsson publicerade en artikel (2019) som undersöker hur barngruppens storlek påverkar barns förutsättningar för välbefinnande, lärande och utveckling i förskolan i förhållande till förskolans reviderade läroplan från 2010 (Lpfö, 98:2010). De menar att barngruppens storlek bör förstås utifrån tre olika samverkande faktorer, vilka utgörs av: förskollärares kompetens och kvalifikationer, fysiska inomhus och utomhusmiljöer samt
sammansättningen av barn i barngruppen (Williams & Sheridan & Pramling Samuelsson, 2019). Resultatet av studien visar att dessa tre olika samverkande dimensioner i en barngrupp är
beroende av varandra och bör interagera med varandra för att barngruppen ska anses fungera på ett kvalitativt bra sätt. Om dessa faktorer däremot inte samverkar kan förskollärare och barn uppleva barngruppen som stor eller till och med för liten (ibid). De menar vidare att det finns ett antal skäl till att en barngrupp kan upplevas som för stor. Det första skälet som nämns handlar om att de förskollärare som tog sin examen för många år sedan i många fall inte känner att de har tillräckliga ämnesdidaktiska kunskaper för att genomföra undervisning i enlighet med
läroplanens mål. Detta menar Williams et al. (2019) kan resultera i ett missnöje med deras didaktiska och professionella ansträngningar och att färre barn i barngruppen kan inge en känsla av att det blir lättare att arbeta med läroplanens mål. Det andra skälet som Williams et al. (2019) talar om handlar om att den ambitionshöjning när det kommer till dokumentationer av
verksamheten. I takt med läroplanens ökade krav på dokumentation så menar Williams et al. att det krävs en specifik kunskap för att kunna genomföra dokumentationer, vilket även kan vara en faktor för att barngruppen ska upplevas som stor. En annan aspekt som kan bidra till att en barngrupp anses vara större än vad de tidigare varit är det faktum att femtio procent av barnen i den svenska förskolan är tre år eller yngre, vilket till skillnad från förr är en stor förändring då de flesta barn som började förskolan då var äldre. Williams et al. (2019) menar att det krävs fler pedagoger gentemot antalet barn när det kommer till de yngre barnen så även om antalet barn ungefär är detsamma idag så krävs det mer tid och omsorg för personalen att ta hand om de yngre, vilket kan upplevas som att de äldre barnen får mindre tid (Williams & Sheridan & Pramling Samuelsson, 2019).
Studiens resultat visar även att det finns förskollärare som uttrycker att det inte är möjligt att definiera vad som är en för stor barngrupp. De menar att så länge det finns ett bra samarbete i arbetslaget att luta sig mot och att alla arbetar för att uppnå samma mål så kommer också
barngruppen att fungera. Utifrån dessa uttryck kan man förstå det som att dessa förskollärare har ett större fokus på gruppen snarare än individen (Williams & Sheridan & Pramling Samuelsson, 2019). Studien visar också att den fysiska miljön har stor påverkan på om barngruppen kommer uppfattas som för stor och ohanterlig. Saknas det tillräckligt med utrymme för att kunna dela upp barngruppen i mindre grupper under dagen eller också utrymme där hela barngruppen kan samlas och ha gemensamma aktiviteter samtidigt så kommer barngruppen uppfattas som för stor i förhållande till avdelningens och personalens kapacitet (ibid).
2.4 Framträdande subjektspositioner i talet om barn genom
förskolepersonals berättelser
Palla (under review) har genomfört en studie med utgångspunkt i de 1600 berättelserna som lämnats in till Förskoleupproret, under hashtagen #Pressatläge. Syftet med hennes studie är att bidra till en fördjupad kunskap från autentiska ”nedtecknade röster” från de som är verksamma i förskolan idag. Palla menar att resultatet från hennes studie därmed kan bidra till att synliggöra och problematisera de svårigheter som finns när det kommer till att omsätta utbildningsuppdraget i relation till att skapa den motivation som behövs för att förskolepersonal ska kunna driva och utveckla utbildningen framåt i förskolan (Palla, under review). Genom att lyssna till och
synliggöra dessa autentiska röster så menar Palla att hennes studie knyter an till de faktorer som personal i förskolan menar påverkar deras vardag och arbetsmiljö.
I resultatet av Pallas studie framgår det att berättelserna visar på en svårt ansträngd situation inom den svenska förskolan. De uttryck och känslor som blir speciellt framträdande i förskolepersonalens berättelser är: otillräcklighet, trötthet, besvikelse och frustration i
förhållande till det engagemang och den omsorg som krävs för att genomföra sitt pedagogiska uppdrag (Palla, under review). Utöver dessa uttryck så framkommer det i berättelserna även en oro för hur barnen påverkas av den upplevt ansträngda situationen i förskolan och att det anses föra med sig konsekvenser på lång sikt för barnens framtid och för samhället.
Palla (under review) menar även att man genom berättelserna kan se ett återkommande tema där barn som kräver mer resurser inte får det stöd eller resurser som de anses behöva och att det i många fall verkar bero på att förskolepersonalen sökt resurser för specifika barn, men att
förskolan sällan tilldelats de resurser som de ansökt om. Studiens resultat visar även att talet om de barn som är i behov av särskilt stöd i förskolepersonalens berättelser så uttrycks och
positioneras barnen bland annat som resurs- och stödkrävande, som energi- och resurstjuvar och som tidstjuvar och ambitionssänkare (ibid).
2.5 Internationell forskning
År 1995 publicerades en forskningsrapport från England vid namn; Staff-Child Ratios in Care
and Ecucation Services for Young Children, där syftet var att undersöka antal personal per
barngrupp i förhållande till omsorg och utbildning för yngre barn. Slutsatsen i rapporten blev att ett högre antal personal per barngrupp resulterade i bättre förhållanden och resultat för både barn och personal (Mcgurk & Mooney & Poland, 1995). Några år senare publicerade Mooney,
Munton, Moss, Petrie, Clark och Woolner (2002) en ny forskningsrapport med syfte att granska och utveckla den tidigare forskningslitteraturen som publicerats 1995. I den senare studien undersöktes förhållandet mellan personalens kvalifikationer och utbildning, gentemot
barngruppernas storlek och kvaliteten på utbildningen i Englands förskolor (Mooney et al. 2002). De menar att det finns två viktiga aspekter som behövs klargöras när det kommer till
internationella granskningar av omsorg och utbildning för yngre barn. Den första aspekten är att när man talar om förhållanden, barngruppers storlekar och personalens utbildningar på en internationell nivå så är det viktigt att förstå och ta hänsyn till att förskolor ser olika ut i olika länder och att deras barnomsorg och utbildning bygger på olika filosofier. Den andra aspekten som Mooney et al. (2002) talar om är när man undersöker personalens påverkan på
barnomsorgens kvalitet, är att effekterna av rådande förhållanden, barngruppsstorlek och personalutbildning måste tas i beaktning i samband med andra påverkande faktorer; såsom personalens löner och arbetsvillkor.
Studiens resultat visade bland annat att barns utveckling, definierade i termer av intellektuell, emotionell och social utveckling, möjliggjordes mest av personal som var lyhörda för barns behov och som tillgodosåg dessa behov på ett tryggt och konsekvent sätt. Resultatet visade även att personalen hade lättare att tillgodose dessa behov när de hade färre barn i sin vård (Mooney et al. 2002). Studiens resultat pekade även på andra viktiga variabler när det kommer till
utbildningen och omsorgen i förskolan i förhållande till personal och barngruppernas storlek. Mooney et al. menar att personalens utbildning och kompentenser i förhållande till storleken och sammansättningen av barngruppen samt verksamheternas organisatoriska egenskaper alla var variabler som hade stor betydelse för kvaliteten på utbildningen (Mooney, et al. 2002).
2.6 Avslutningsvis
De studier som vi valt att presentera i detta avsnitt har som avsikt att visa upp relevansen för vårt valda område och avser att visa upp det forskningsfält som finns kring begreppen stora
barngrupper i förskolan och hur det ter sig i relation till personaltäthet och pedagogers kompentens och kvalifikationer. Vi har valt studier som visar upp fenomenets komplexitet,
3 Teoretiska utgångspunkter
I denna del av uppsatsen har vi som avsikt att presentera och definiera de teorier och begrepp som vi har använt oss av i vår studie. En diskursanalytisk ansats har använts som vår teoretiska utgångspunkt för att analysera vår empiri, vilken utgörs av de 1600 berättelser som lämnats in under hashtagen #Pressatläge.
3.1 Diskurs
Begreppet diskurs kan definieras olika beroende på sammanhang och kontext. I vetenskapliga texter och debatter definieras sällan ett bestämt innehåll för begreppet vilket gör det hela komplext. Det finns olika tolkningar och försök till att erövra begreppets betydelse men enkelt förklarat så skulle man kunna se det som att ”en diskurs är ett bestämt sätt att tala om och förstå världen (eller ett avsnitt av världen)” (Winther Jørgensen & Phillips, 2000, s.7). Bergström och Boréus (2018) menar att de diskursbegrepp som används inom samhällsvetenskapen bör förstås som en slags social praktik, som gäller språkbruk eller bruk av andra teckensystem i sociala sammanhang. De menar att sociala praktiker kan förstås som olika handlingsmönster, vanor och konventioner som följer mer eller mindre bestämda regler i olika diskurser (Bergström & Boréus, 2018).
3.2 Diskurs och makt (Foucault)
Börjesson (2003) menar att diskurser är de talordningar och logiker som definierar gränserna för vad som är socialt och kulturellt accepterat som sant, trovärdigt, förnuftigt och rätt. Därmed kan man även beskriva det som att diskursens ”ramar” visar och bestämmer vad som inte är möjligt att säga i ett visst sammanhang. Börjesson (2003) skriver även att Foucault är det namn som närmst går att förknippas med begreppet diskurs. Det som genomsyrar Foucaults texter om diskursbegreppet är synen på relationen mellan makt och vetande (ibid). Foucault (2008) menar att olika diskurser förekommer lika mycket i det som inte sägs, genom till exempel kroppsspråk, eller i olika attityder, i olika sätt att vara, eller i olika beteendemönster eller i olika rumsliga dispositioner (Foucault, 2008). Vidare menar Foucault även att en diskurs kan användas som ett
slags redskap för makt, kontroll, underkuvande, kvalificering och diskvalificering. Enligt Foucault (2003) är makt inget som tillhör ett visst personlighetsdrag eller en viss yrkesroll utan makt är mycket större än så, makt genomsyrar varje social praktik och de normer som finns där. Makt skapas genom vetenskapen och genom vetenskapen skapas normer om vad som är förnuft och oförnuft, hälsa och ohälsa, moral och omoral. Genom vetenskapen skapas gränser och normer och därmed också avvikelser och särskiljande vilket möjliggör makt.
Lenz Taguchi (2004) tolkar Foucault och menar att det vanligaste sättet att förstå makt är utifrån en strukturalistisk diskurs. I en strukturalistisk diskurs är utgångspunkten att det redan finns givna, oundvikliga och till och med nedärvda strukturer i samhället som på så sätt fördelar makt mellan olika grupper av människor. Ett exempel som Lenz Taguchi (2004) talar om är att fördelningen av makt mellan kvinnor och män är asymmetrisk i samhället. Lenz Taguchi (2004) skriver även att det som varit avgörande för hennes teoretiska tänkande kring makt har varit Foucaults beskrivningar av maktbegreppet. Hon menar att med hjälp av Foucaults beskrivningar kan makt förstås som något som ständigt produceras och upprätthålls via var och en av oss i det vi tänker, gör och tar för givet, det som vi helt enkelt tror är rätt och det som vi tror tillhör det normala. Foucaults (2003) sätt att se på makt kan sägas bidra till en förståelse för att makt är inget som man kan utsätta ett subjekt för eller något som subjektet blir offer för utan makt skapas och produceras mellan människor. Utifrån detta menar även Lenz Taguchi (2004) att alla
människor är delaktiga i att producera och upprätthålla förtryck. Detta gör vi när vi utan vidare reflektion gör det som vi tänker och anser är rätt, riktigt och normalt. Detta medför ett ständigt bidragande till att upprätthålla de maktstrukturer som finns i det samhälle vi lever i.
3.3 Diskursanalys
Inom samhällsforskningen har diskursanalysen öppnat upp för ny typ av forskning där olika positioner blir synliga i förhållande till sin omgivning. Vilken position du intar avgör också vilken bild av verkligheten som blir synlig (Börjesson & Palmblad, 2010). En konstruktivist skulle hävda att det inte går att få en bild av verkligheten som inte är påverkad av olika versioner eller perspektiv utan allt det som vi människor vet är konstruerat i ett socialt sammanhang och kan aldrig visa endast en sanningsenlig bild av verkligheten (ibid). Verkligheten konstrueras i
samband med språket genom att benämna och hitta ord till olika objekt och konstellationer så skapas en kontext och denna kontext utgör också bilden av verkligheten (ibid). Man skulle kunna se på verkligheten som man ser på vetenskapen, den är i ständig utveckling. Med språket får vi nya sanningar och vårt sätt att se på verkligheten är i en ständig process. Genom en diskursanalys finns det också möjlighet att bena ut vad någonting inte är för att skapa förståelse för vad
någonting faktiskt är. Alla språkets uttrycksformer representerar och konstruerar världen (Börjesson & Palmblad, 2010).
Börjesson och Palmblad (2010) menar att i förståelse av diskursbegreppet och i genomförandet av en diskursanalys bör man förhålla sig till några centrala grundfrågor. Dessa grundfrågor menar de ska ligga till grund för huruvida en diskurs kan betraktas som sann, korrekt och rimlig. De frågar man bör ställa vid undersökningen av en diskurs är: talas det om fenomenet på samma sätt oavsett vilken typ av material som anlitas? På vilka olika sätt talas och berättas det om verkligheten? Vilka versioner kan urskiljas och hur står de i relation till varandra? Börjesson och Palmblad (2010) menar att denna undersökningsmodell kan liknas vid en diskursiv kamp, där man granskar hur olika sätt att tala om verkligheten kämpar för att nå en dominans på fältet.
Diskursbegreppets betydelse för forskningen är beroende av den diskurstradition som forskaren väljer att förhålla sig till i sin analys, därför är det avsevärt att forskaren presenterar vilken definition av diskursbegreppet som blir central för studien (Bolander & Fejes, 2009). Den
gemensamma nämnaren oavsett vilken diskurstradition man tyr sig till är att en diskurs är ett sätt att tala om och förstår världen (Winther Jørgensen & Phillips, 2000 s.7). Utifrån en
diskursanalytisk ansats kan man se på en diskurs som något som är starkt förknippat med ett regelsystem där makten om vilka som har rätt att uttala sig blir central. En diskurs medför en bild av vad som är rätt och fel och vad som är socialt accepterat och därmed också vad som inte är det. Detta sker genom ett samlat begrepp som benämns som utestängningsmekanismer
3.4 Subjektspositioner
Inom en diskurs finns det alltid vissa positioner som blir framträdande för subjektet. Med en subjektpositionering tillskrivs subjektet vissa normer och förväntningar. Winther Jørgensen och Phillips (2000) förklarar det som att om du är sjuk och går till en läkare så finns det två möjliga positioner där den ena är läkare och den andra är patient. Med dessa positioner förväntas man också uppföra sig på ett visst sätt och i just detta fall är det läkaren som tilldelas en form av makt över patienten som tvingas lita på läkarens kompetens och trovärdighet (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Utifrån en diskursteori kan man se subjektet som till viss del splittrat i den mening att subjektet påverkas av flera olika positioner i flera olika diskurser. Om subjektet befinner sig i olika sammanhang där det krävs att subjektet interpelleras med flera olika positioner samtidigt som kanske till och med inte går hand i hand med varandra så blir det en krock och subjektet blir överdeterminerat. Inom diskursteorin menar man dock att subjektet alltid är överdeterminerat då flera olika diskurser och betydelser ständigt konkurrerar mot varandra (ibid).
3.4.1 ”Barn som behövande subjekt” (Palla)
Palla (2013) menar att förskolepersonal konstruerar barn i förskolan som behövande och att de barn som är i behov av särskilt stöd uttrycks som mer behövande än andra barn, samt att personalen konstrueras som de som ska möta dessa behov (Palla, 2013). Palla skriver även att genom att pedagogerna riktar blicken mot barns behov och använder dessa som utgångspunkt i sitt arbete så fokuseras därmed tänkta eller upplevda brister, där barns behov ses som något som pedagogerna ska tillgodose (ibid).
Att positioneras som behövande kan också sättas i relation till att vara beroende, vilket Palla (2013) menar skapar en subjektsposition där ”barnet som behövande” får en underordnad position i en interaktion. I interaktionen mellan det som anses som ”det behövande barnet” och pedagogerna så positioneras pedagogerna som de som är ”hjälpande” och ”stöttande” som det behövande barnet är beroende av och ska bli trygg genom (Palla, 2013).
3.5 Avslutningsvis
Teorin som presenterats i detta avsnitt har som avsikt att hjälpa oss i vår analys av det material som lämnats in vid Förskoleupproret under hashtagen #Pressat läge. Vi kommer att använda oss av Foucaults (2003, 2008) diskursanalytiska ansats som också leder oss in på maktbegreppet och de olika positionerna som blir synliga i berättelserna. De begrepp som vi kommer använda oss av i vårt analys- och resultatavsnitt är: diskurs, subjektspositioner och makt. Diskursbegreppet kommer att användas i analysen för att synliggöra och beskriva talet om fenomenet stora barngrupper i berättelserna från #Pressatlägedokumentet. Vi kommer att använda oss av begreppet subjektspositioner för att på så sätt knyta an till våra forskningsfrågor där vi vill undersöka hur pedagoger och barn framställs i berättelserna. Maktbegreppet kommer att användas för att analysera hur pedagogerna framställer sig själva samt barnen i berättelserna.
4 Metod
Detta kapitel som kommer att utgöra uppsatsens metoddel syftar till att redogöra för och motivera de metoder och analysverktyg som använts i denna studie. Text- och dokumentstudie som metod kommer att diskuteras, där problematiska aspekter kommer att lyftas fram. Detta kommer att göras med kopplingar till studiens diskursanalytiska ansats.
4.1 Metodval och material
Larsen (2009) menar att när man genomför en studie eller ett forskningsprojekt så behöver man använda sig av någon typ av metod. Metoden kan därför betraktas som ett slags redskap eller verktyg, vilket utgör det tillvägagångssätt som man använder sig av för att få svar på frågor kring en studie eller för att få fördjupad kunskap inom ett forskningsområde (Larsen, 2009).
Det material som är vår utgångspunkt för denna studie består av ett dokument på totalt 689 sidor och är en sammanställning av Förskoleupprorets formulär om den rådande situationen i den svenska förskolan idag. Materialet är alltså berättelser i sin helhet som lämnats in mellan den 27 december 2017 och den 25 februari 2018 av framförallt förskollärare och barnskötare, men även några förskolechefer, specialpedagoger, förskollärarstudenter och föräldrar har lämnat in
berättelser under hashtagen #Pressatläge. Eftersom vår studie alltså utgår ifrån ett redan befintligt material så har vi därför valt att inte samla in något material på egen hand, utan vår studie utgår alltså enbart från det befintliga material som Förskoleupproret har publicerat på sin hemsida och sin Facebooksida.
När det kommer till val av metod så menar Larsen (2009) att man måste tänka igenom vad man vill uppnå med sin studie eller sin undersökning och att man sedan väljer metod därefter (Larsen, 2009). Trots att vi inte samlat in egna data inför vår studie så är vårt syfte med vår undersökning att få en fördjupad förståelse för fenomenet stora barngrupper i förskolan, och här menar Larsen att en kvalitativ metod lämpar sig bäst vid studier där syftet är att få en helhetsförståelse för ett enskilt fenomen (ibid). Larsen menar (2009) att en stor fördel med just kvalitativa metoder är att forskaren eller de som genomför undersökningen oftast möter informanterna ansikte mot ansikte
och att detta ger en bättre möjlighet till en helhetsförståelse av fenomenet man undersöker, eftersom forskaren vid dessa tillfällen har möjligheter att ställa följdfrågor som på så sätt kan bidra till att man kan få kompletterande och fördjupande svar. Detta kan då bidra till att risken för missförstånd minskas och att ämnet eller fenomenet kan penetreras ytterligare och därmed kan bidra till en fördjupad förståelse (ibid). Trots att vi alltså utgår ifrån en kvalitativ metod så har vi inte haft möjligheter att träffa våra informanter vars berättelser utgör grunden för vår undersökning. Det är därför värt att poängtera att det är vår tolkning av berättelserna som kommer att bli synliga i denna studie eftersom vi inte genomfört några intervjuer själva och därför inte haft möjligheter att ställa följdfrågor eller be om vidare förklaringar.
Lindgren (2011) menar dock att när det kommer till textanalyser så är det en viktig insikt att förstå att det inte går att göra någon tydlig åtskillnad mellan en kvantitativ och kvalitativ textanalys. Han menar att man såklart kan rikta in sig på att göra en strikt kvalitativ analys och exempelvis enbart fokusera på de underliggande betydelserna och de symboliska innebörderna i texterna, men att man förr eller senare skulle börja tänka i kvantitativa termer som till exempel att något uttryckssätt förekommer många gånger eller att något mönster i materialet är
dominerande (Lindgren, 2011). På samma sätt menar Lindgren att det även skulle vara svårt att enbart rikta in sig på att göra en kvantitativ textanalys, eftersom hela poängen i en textanalys är att studera språket och meningsskapandet, vilket man inte gör så mycket av om man enbart riktar in sig på att till exempel räkna hur många gånger ett visst ord nämns eller genom bearbeta
siffrorna med alla möjliga statistiska metoder (ibid). Om vi då ser till vår egen studie så kan det alltså sägas att vår huvudsakliga metod är kvalitativ då vårt syfte är att undersöka och skapa en djupare förståelse för ett enskilt fenomen, men att vi trots det har fastnat för vårt valda fenomen på grund av hur många gånger det nämnts i det material som är vår utgångspunkt.
4.2 Genomförande
Under början av vår studie så gjorde vi en översiktlig läsning av hela det 689-sidiga dokumentet. Detta gjorde vi med anledning av att vi ville få en övergripande bild av vad dessa autentiska röster ville förmedla genom sina berättelser som de skickat in till Förskoleupproret. I vår översiktliga läsning upptäckte vi ett mönster där vi började lägga märke till att många av
skribenterna talade om fenomenet ”stora barngrupper” i en negativ bemärkelse. I de flesta berättelserna var orden stor/stora barngrupper ofta kopplade till ord som ”otillräcklig”, ”stress”, ”orkeslös”, ”trötthet”, ”besvikelse” och ”frustration”. Vi valde därför att skriva in orden
stor/stora barngrupper i dokumentets sökfunktion och fick då fram alla de berättelser som nämnde orden stor/stora barngrupper. Vi kunde då se att orden stor/stora barngrupper nämndes över 700 gånger på totalt 232 sidor av totalt 689 sidor.
Därefter gjordes en så kallad närläsning av alla de berättelser som nämnde orden stor/stora barngrupper. Att göra en närläsning innebär att man läser och studerar sitt utvalda material mycket noggrant och ett flertal gånger för att på så sätt skapa en fördjupad förståelse för materialet (Bergström och Ekström, 2018) Under närläsningens gång har relevanta avsnitt markerats och granskats upprepade gånger utifrån studiens syfte och frågeställningar.
Lindgren (2011) menar att när man använder sig av en kombination av en kvantitativ och en kvalitativ metod när det kommer till textanalys så kan man dra nytta av närläsningens fördelar samtidigt som man även får tillgång till fördelar i form av strukturering och tydlighet som den översiktliga läsningen ger. Vidare menar Lindgren (2011) att han förespråkar att man i sin metodstrategi först använder sig av en kvantitativ innehållsanalys för att på så sätt få en övergripande bild av texten/texterna och även för att på så sätt kunna urskilja återkommande mönster och teman som sedan kan ligga till grund för den kvalitativa bearbetning som Lindgren menar bör komma i det andra skedet av en textanalys (ibid). Denna metodstrategi som Lindgren (2011) förespråkar har vi alltså använt oss av i bearbetningen av vårt material. Vi har därför börjat med att göra en översiktlig läsning, där vi sedan utifrån de mönster och strukturer som varit framträdande för oss har gjort att vi valt att göra en närläsning av de berättelser som innefattas av dessa mönster och strukturer.
4.3 Urval
I alla typer av undersökningar och studier måste man göra någon typ av urval. Alvehus (2019) menar att det finns olika urvalsprinciper som man bör ta hänsyn till beroende på vilken typ av metod man utgår ifrån i sin studie (Alvehus, 2019). Eftersom man kan säga att vi arbetat med en kombination av både en kvantitativ och kvalitativ metod och att vi inte själv samlat in något eget
material, utan endast utgått ifrån det material som lämnats in till förskoleupproret, så kan man säga att vi gjort en kombination av olika urvalsprinciper. Alvehus (2019) talar om en
urvalsstrategi som kallas att man gör ett slumpmässigt urval. Denna urvalsstrategi går ut på att man genom statistiska beräkningar kan titta på ett begränsat antal fall och låta dessa fall representera en hel ”population”, vilket i vårt fall blir den population som arbetar i förskolan (ibid). I vår undersökning kan man säga att vi använt oss av en slags beräkning i vårt material som sedan legat till grund för vilka fall/ berättelser som vi valt att studera mer ingående. En annan urvalsstrategi som Alvehus (2019) skriver om är det så kallade strategiska urvalet. Denna urvalsprincip går ut på att hela ens urval är strategiskt utformat specifikt utifrån de
forskningsfrågor som man ställt i sin frågeställning (ibid). Man skulle därför även kunna säga att vi delvis också använt oss av ett strategiskt urval eftersom de fall eller berättelser vi valt att studera mer på djupet har markerats och fokuserats utifrån vårt syfte och frågeställningar.
Vi vill även problematisera det material vi utgått ifrån i denna studie då detta material samlats in av teamet bakom Förskoleupproret, för att på så sätt kunna argumentera för politiker och
huvudmän om förbättrade förutsättningar för barn och personal i förskolan. Det är därför av vikt att nämna att de berättelser som lämnats in har lämnats in med syfte att belysa negativa aspekter i förskolans arbetsmiljö. Detta material är således insamlat för att lyfta en negativ bild av
förskolan, vilket i sin tur medför att en positiv bild av förskolan är obefintlig i materialet.
4.4 Etiska överväganden
Vi har följt Vetenskapsrådets (2002) forskningsetiska riktlinjer i genomförandet av vår studie. Vi har dock alltså inte samlat in något material på egen hand, utan det material vi utgått ifrån är publicerat på Förskoleupprorets Facebooksida, samt på deras hemsida. Detta innebär att vem som helst kan få tag på och läsa materialet. Trots att materialet alltså är öppet för allmänheten så ansåg vi att det inte var relevant för vår studie att skriva fram från vilken kommun varje
berättelse var ifrån. Det har heller inte varit relevant för vår studie att skriva fram om det är förskollärare eller barnskötare som skrivit berättelserna. Därmed kan det sägas att vi i enlighet med Vetenskapsrådets forskningsetiska riktlinjer inte har bidragit till att identifiera enskilda personer eller enskilda förskolor.
5 Resultat och analys
I följande kapitel kommer delar av det material presenteras som ligger till grund för vårt resultat och för vår analys. Materialet som utgör grunden i denna studie är de närmre 1600 berättelser som lämnats in under hashtagen #Pressatläge på Förskoleupprorets Facebooksida och hemsida. De delar i materialet som bearbetats och analyserats i denna studie är de närmre 700 utvalda berättelserna som alla innehåller orden stor/stora barngrupper.
Vi kommer att dela upp det bearbetade och analyserade materialet i olika teman. Dessa teman är: Diskursen om stora barngrupper i förskolan, Subjektspositioner i förhållande till stora
barngrupper, Subjektspositioner ur ett maktperspektiv. Dessa teman ses som relevanta i
förhållande till studiens syfte då de belyser olika aspekter av fenomenet stora barngrupper och de subjektspositioner som blir framträdande i personalens berättelser om både barn och sig själva i relation till barnen. Resultat – och analyskapitlet kommer att avslutas med en sammanfattning.
5.1 Diskursen om stora barngrupper i förskolan
Börjesson (2003) menar att en diskurs är talet om något och innefattas då av de talordningar och logiker som definierar gränserna för vad som är socialt och kulturellt accepterat som sant och trovärdigt. Därmed menar Börjesson (2003) att det även kan beskrivas som att en diskurs innefattas av ramar som avgör och visar vad som är möjligt och inte möjligt att säga i ett visst sammanhang. Winther Jørgensen och Philips (2000) skriver fram att begreppet diskurs kan definieras som ett bestämt sätt att tala om och förstå världen. I de berättelser som vi gjort en närläsning av och analyserat skulle man därför kunna tala om fenomenet stora barngrupper som en diskurs, eftersom uttrycken om stora barngrupper är formulerade på liknande sätt i de
berättelser vi läst. Vid läsningen av berättelserna kunde vi utläsa att det fanns ett antal återkommande uttryck som ofta förekom i samband med att fenomenet stora barngrupper nämndes. Uttryck om stora barngrupper relaterades i flera av berättelserna till en rad problematiska aspekter som var kopplade till den krisartade situation som formuleras i
#Pressatläge-dokumentet om svensk förskola idag. Nedan följer ett antal citat som visar hur olika problematiska aspekter, som skrivs fram i samband med stora barngrupper, uttrycks:
Min berättelse behöver inte bli så lång. Krisen utspelar sig dagligen. Stora barngrupper, sjuka pedagoger, hög ljudvolym, stressade barn och vuxna, ont om vikarier, knappt någon
planeringstid. Har själv blivit sjukskriven 2ggr pga. utmattning och ångest sedan jag blev färdigutbildad VT-15. Barnen far illa och vi som arbetar far illa. Ingen mer tystnad! (Förskoleupproret, #Pressatläge, s. 26)
Under hösten som har varit, har kommunen kallat oss till möte för att berätta att vi som arbetar i förskolan kostar kommunen 5 miljoner om året i sjukfrånvaro. Är vi sjuka mer än fyra gånger på ett år så kallas vi till samtal och eventuell utredning. Kommunledningen verkar ha svårt att koppla att stora barngrupper, bland de största grupperna i länet, betyder extra arbetsbelastning - vilket såklart bidrar till ohälsa bland personalen. Vi har också̊ fått veta att kommunen ska spara in 48 miljoner på förskola/skola, man undrar ju vad man kan skära ned på i en pressad situation? Högsta chefen för förskolan har gått ut med att en förskollärare ska kunna ha så mycket som nio barn per förskollärare, dvs rent teoretiskt skulle det kunna vara 27 barn i en barngrupp. Under tiden som jag har arbetat i kommunen har vi inte fått någon fortbildning. Kommunen verkar mest skuldbelägga personal och pressa in fler barn i redan överbelastade grupper. Vi förskollärare har inte ens avtal om pedagogisk utvecklingstid, blir svårt att kunna genomföra uppdraget då.
Vardagen är att man ofta får gå̊ en personal kort, trots att alla barn är på plats. (Förskoleupproret, #Pressatläge, s. 26)
Jag blir uppgiven när jag tänker på situationen i förskolan, för många barn i grupperna och för lite personal. Jag tycker det är skrattretande att det talas om likvärdig förskola i landet, då inte förutsättningarna är likvärdiga, ge alla barn rätt till samma antal pedagoger och lika stora barngrupper. Jag är helt övertygad om att färre barn skulle ha det jobbigt i förskolan om bara gruppstorlekarna minskade. Jag vill så mycket i mitt arbete med barnen främst att ge alla barn den tid de behöver för att de ska lära och utvecklas, och jag behöver mer planeringstid för planera undervisning, dokumentera och reflektera. (Förskoleupproret, #Pressatläge, s. 46)
I berättelserna ovan kan man tolka det som att talet om stora barngrupper uttrycks som en faktor till varför situationen i förskolan inte anses vara hållbar. I citaten finns återkommande uttryck om stora barngrupper som nämns i samband med pedagogers sjukskrivningar, vikariebrist, extra arbetsbelastning, ohälsa, utebliven planeringstid och stress både relaterat till barn och pedagoger. Utifrån Börjessons (2003) definition av diskursbegreppet skulle en möjlig tolkning kunna vara att talet om stora barngrupper i #Pressatläge-dokumentet innefattas av ramar om vad som är möjligt och inte möjligt att uttrycka genom berättelserna. Dessa ramar utgörs då av vilka omständigheter som berättelserna samlats in under. Som tidigare nämnt så har målet med insamlingen av dessa berättelser varit att argumentera för politiker och huvudmän om bättre arbetsförhållande för förskolepersonal samt bättre villkor för barnen i förskolan. En möjlig tolkning utifrån detta är att berättelser som hade talat om positiva aspekter om fenomenet stora barngrupper inte hade passat in i den ram som Förskoleupproret samlat in sina berättelser genom.
stora barngrupper har formats genom den negativa ram som Förskoleupprorets insamling av berättelser skett genom, vilket därmed också gjort att positiva berättelser inte lämnats in med anledning av att dessa inte skulle argumentera för bättre förhållanden för barn och personal.
5.1.2 En ond cirkel
I berättelserna framkommer olika återkommande mönster där förskolepersonalen i flera fall tycks brottas med känslor av otillräcklighet, stress, ledsamhet, oro och frustration. Dessa känslor uttrycks återkommande i berättelserna i samband med att fenomenet stora barngrupper nämns. Det framkommer uttryck där ett ständigt ökande barnantal och brist på personal tycks ses som en faktor till varför man upplever dessa typer av känslor i sin profession. I citatet nedan kan vi se exempel på några av de uttryck som är återkommande i berättelserna om ett ökat barnantal och brist på personal:
[…] Vaknar på morgonen och åker till jobbet med en oroskänsla i magen. Har inte fått tag på någon vikarie och funderar på hur dagen ska lösas. Barngrupperna är fulla men vi är inte tillräckligt med pedagoger. Möts av en kollega när jag kommer in som ser helt slut ut på grund av rådande situation. Vi omorganiserar oss (som det så fint heter) skickar barn till varandra och håller oss flytande under dagen. Vi hoppar över den planerade verksamheten (för det saknas resurser) och går ut på gården där barnen erbjuds fri lek medans vi pedagoger pratar ihop oss hur vi ska lösa dagen. Vem kan jobba över? Dagen går, jag hinner inte se alla barn. Är glad när jag haft ett fint samtal med ett barn. Ett! Ett?! På 7 timmar får jag till ett samtal som är värt att nämna. Jag gråter inombords när jag går från jobbet för att jag inte räcker till. För att jag inte har förutsättningarna att göra mitt jobb. För att barngrupperna är för stora och att vikarier inte finns att få. När jag kommer hem får jag ett sms från en kollega, hon är hemma sjuk imorgon.... (Förskoleupproret, #Pressatläge, s. 505).
I citatet ovan blir personal – och vikariebristen central. Skribenten uttrycker oro över hur hen och hens kollegor ska få dagen att fungera. Berättelsen tycks även vittna om att det inte är en engångsföreteelse att dagarna i förskolan kan se ut på detta vis, då hen belyser genom sin text att ytterligare en kollega är sjukanmäld inför den morgondag som stundar.
I två andra berättelser uttrycks både psykiska och fysiska problem som uppstått till en följd av de rådande arbetsförhållanden som uttrycks genom materialet #Pressat läge om förskolan idag:
För en del år sedan arbetade jag på en resursförskola. Att komma till en grupp om ca 12 barn innebar att kunna räcka till! Att få arbeta med en grupp färre barn innebar för mig att inte behöva få störd nattsömn, för att hjärnan inte kan släppa dagarnas intryck och ständiga tankar hur man ska komma fram till bästa möjliga lösningar när det fattas personal. Därtill
hur miljön ska hållas säker för olyckor och att hur jag ska orka med. Oro under vissa
perioder, hur ser morgondagen ut? Numera arbetar jag, som sagt, i en stor barngrupp och det finns dagar då personalen är på plats och barnen kan delas in i grupper och lek- och
lärprocesserna fungerar bra utifrån de förutsättningarna som ges. Men att hantera så många kontakter som stora barngrupper tär på barnens och personalens krafter. Det är allt för många dagar med omdirigering vid frånvaro av personal. (Förskoleupproret, #Pressatläge, s. 6). […] Jag berättade att jag fick minnesluckor och mådde dåligt av jobbet. Jag fick höra att det var normalt. Jag fick höra ”nej du mår inte dåligt på grund av jobbet du mår dåligt på grund av ditt privatliv”. Vi fick höra ”Det finns inga vikarier”, så det var vi själva som fick jobba över jämt. Så fort man blev smittad av barnen blev man jagad och uppringd gång på gång som att det inte ens var tillåtet att vara sjuk. Vi fick arbeta 12-timmarspass. Vi skulle gå på kvällskurser regelbundet, komma hem till 19.30 och gå upp klockan 5 dagen efter. Under alla utbildningsdagar och kurser fick vi dessutom höra ”tala inte utifrån verkligheten, klaga inte på era förutsättningar, gnäll inte, var inte den tråkiga kollegan”. Vi fick läsa en text där det stod ”Var inte den gnälliga kollegan som klagar på barngruppens storlek”. Som om det är något egoistiskt att måna om sitt uppdrag och barnens säkerhet och utveckling […]
(Förskoleupproret, #Pressatläge, s. 39).
I citaten ovan så vittnas det om liknande uttryck om de pressade och ohållbara arbetsförhållanden som blir framträdande i #Pressatläge-dokumentet. Pedagogerna i berättelserna tycks mena att det finns några problematiska aspekter som går runt, som en ond cirkel. Dessa problematiska aspekter uttrycks genom berättelserna som personal- och vikariebrist, sjukskrivningar och för stora barngrupper. Med utgångspunkt i Börjesson och Palmblads (2010) beskrivning av diskursbegreppet där de menar att i en diskurs så finns det ett bestämt sätt att tala om och förstå världen. Utifrån detta tankesätt så skulle man kunna tolka citaten ovan som att det finns en diskurs om stora barngrupper där det verkar finnas ett bestämt sätt att tala om och förstå fenomenet stora barngrupper. Vidare menar Börjesson och Palmblad (2010) att om en diskurs ska betraktas som sann, korrekt eller rimlig så bör man vid en undersökning av en diskurs förhålla sig till de grundfrågor som tidigare nämnts. Utifrån dessa frågor bör man undersöka om det talas om fenomenet på samma sätt oavsett vilken typ av material som använts, på vilka olika sätt det talas om och berättas om verkligheten utifrån diskursen, samt vilka versioner av verkligheten som kan urskiljas och hur de står i relation till varandra. Med utgångspunkt i detta sätt att tala om och förstå en diskurs så skulle man kunna tolka det som att inom ramen för berättelserna i #Pressatläge- dokumentet så verkar det finnas ett bestämt sätt att tala om och förstå diskursen stora barngrupper. Om vi däremot skulle undersökt hur diskursen stora barngrupper talas om och förstås i allmänhet runt om i Sveriges förskolor idag så skulle
kanske resultatet se annorlunda ut. Utifrån Börjesson och Palmblads (2010) teori om att det bör talas om fenomenet på samma sätt oavsett material så kan vi alltså inte svara på det då vår studie endast undersökt materialet från #Pressatläge-dokumentet. Detta innebär alltså att diskursen stora barngrupper inte kan benämnas som sann, korrekt eller rimlig i
allmänhet.
5.2 Subjektspositioner i förhållande till stora barngrupper
Inom en diskurs så finns det enligt Winther Jørgensen och Phillips (2000) alltid vissa positioner som blir centrala för subjektet. Dessa positioner för också med sig vissa normer och förväntningar på hur subjektet kommer att tolkas och uppfattas. De olika
subjektspositionerna som får betydelse för diskursen om stora barngrupper blir bland annat hur pedagogerna positionerar sig själva men också hur de positionerar barnen samt andra viktiga aktörer i form av vårdnadshavare, chefer och politiker.
[…] Det finns en lösning och det är att avskaffa 15,30 och 40!!! timmars förskola för barn till föräldralediga. Många kommuner erbjuder idag en alldeles förträffligt bra möjlighet för föräldralediga och arbetslösa att umgås och bygga nya relationer och den verksamheten heter öppen förskola. Våra små̊ samhällsmedborgare behöver engagerade föräldrar som erbjuder dem en lugnare och tryggare uppväxt men också̊ själva är med om att socialisera sina små̊ genom att ge dem möjlighet till det genom den öppna förskolan. Där får barnen tillsammans med sina föräldrar vara med om en sångsamling, aktiviteter som ex påskpyssel m.m. De får också̊ under lugnare omständigheter tillsammans med sina föräldrar öva sig i att bygga nya relationer, med andra barn och vuxna. Det är dags att se sanningen i vitögat och SE vad som händer med små̊ barn som vistas i stora barngrupper (upp mot 40 Tim i veckan, trots att mamma eller pappa är hemma?!) med kanske en ordinarie personal och 2 vikarier. Dessa barn blir svikna av våra politiker, sina egna föräldrar och Den Fantastiska Förskolan! Personalen gör allt den kan, med mycket små̊ medel. MEN de orkar inte i längden […] (Förskoleupproret, #Pressat läge, s.3).
I exemplet ovan tycks pedagogen positionerar både sig själv och andra. Vårdnadshavarna blir positionerade som oansvariga och oengagerade gällande deras barns utveckling när skribenten tycks uttrycka att vårdnadshavare bär ett visst ansvar över den pressade
situation som beskrivs i berättelserna. Samtidigt beskriver skribenten också förskolan som fantastisk och personalen som oförmögen att göra något bättre då de redan gör allt de kan. Samtidigt som personalen och förskolans verksamhet skrivs fram som fantastisk så kan man se en viss krock mellan förskolans viktiga uppdrag och hur skribenten ger exempel på andra alternativa lösningar som exempelvis öppna förskolan då där finns möjlighet att delta
i både sångsamlingar och påskpyssel vilket kan tolkas som att förskolan inte är särskilt viktig trots att den är så fantastisk. En möjlig tolkning av citatet är att förskolan och
personalen är viktig för de barn vars föräldrar inte är arbetslösa eller föräldralediga. Utifrån Winther Jørgensen och Phillips (2000) förklaring av subjektspositioner så är det vanligt att subjektet till viss del splittras i den mening att det ofta krävs att subjektet interpelleras med flera olika positioner i flera olika diskurser samtidigt. I citatet ovan kan man exempelvis läsa hur denna pedagogen både positionerar förskolan och den egna yrkesrollen som fantastisk och viktig samtidigt som hen också skriver att barnen hade haft det både lugnare och tryggare hemma med sina föräldrar.
I berättelserna skrivs stora barngrupper fram som en diskurs, utifrån Foucault (2008) så skulle man kunna se det som att diskursen om stora barngrupper används i förhållande till att pedagogerna positionerar sig själv som otillräckliga och hjälplösa. De skrivs också fram i diskursen om stora barngrupper att det finns skillnad på barn och barn som är i behov av en närvarande vuxen och att de är just dessa barn som gör att personalen känner sig otillräcklig. Man kan också utläsa en viss krock mellan de olika positionerna som skrivs fram i berättelserna om vi ser på pedagogerna som subjektet som både intar en underkuvad och otillräcklig roll samtidigt som de positionerar sig som barnens beskyddare och
trygghet. Ser man istället på barnen som subjektet så blir de positionerade som beroende av sina pedagoger, hjälplösa och otrygga samtidigt som man i berättelserna även där kan se en krock mellan olika positioner där vissa av barnen istället blir positionerade som en orsak till pedagogernas vädjan efter hjälp och resurser.
5.2.1 Pedagogers positioneringar i förhållande till stora
barngrupper
Efter att ha läst alla berättelser om stora barngrupper så är det utan tvekan pedagogernas positionering som otillräckliga som är mest framträdande. Många av rösterna i
berättelserna nämner ordet otillräcklig men många av dem skriver också fram det på andra sätt i förhållande till allt de inte hinner med det som förväntas av dem i deras yrkesroll.
Min största önskan för förskolan är mindre barngrupper. Större möjlighet att se varje fantastisk individ och kunna möta deras behov. Det är omöjligt att lära känna alla barn, erbjuda en
pedagogisk verksamhet, dokumentera och ge varje barn bästa möjligheter för att utvecklas till sitt bästa jag såsom storleken på̊ barngrupperna ser ut. I dagsläget är det "alltid" plats för ett barn till och ett till och ett till. Det hjälper inte att öka personalstyrkan (även om det är ett otroligt stort behov för det med) när vi är för många i gruppen för det lilla barnet, barnet med särskilda behov, barnet i behov av närhet och tröst, barnet som behöver stöd i samspel, barnet som är nyfiket och behöver en vuxen som stöd i sitt utforskande eller för den vuxna som brinner för sitt jobb men ständigt känner sig splittrad och otillräcklig. Snälla, vakna innan det är för sent! (Förskoleupproret, ’pressat läge’, s.43).
Att känna sig otillräcklig gör att man känner sig misslyckad. Minska barngrupperna. Individuell planeringstid i schemat mm. (Förskoleupproret, #Pressat läge, s.26).
I båda dessa citat nämns det ordagrant att pedagogerna känner sig otillräckliga i den mening att utföra sitt uppdrag. Andra ord som nämns i samband är också en känsla av
misslyckande och splittring. Men i de allra flesta berättelserna är det en beskrivning av allt
som pedagogernas tid, ork och förutsättningar inte räcker till som alla går att knyta till den gemensamma känslan av otillräcklighet. Winther Jörgensen och Philips (2000) menar att inom en diskurs så finns det alltid vissa positioner som blir mer framträdande vilket gör att en möjlig tolkning är att inom diskursen stora barngrupper så är det personalens
positionering som otillräcklig som blir framträdande för subjektet.
Jag har arbetat som förskollärare i 30 år och sett förskolans utveckling genom tiden. Har många gånger tänkt att nu måste jag ta tag i vår arbetsmiljö̈ inom förskolan, men som för oss flesta finns inte orken utan man travar på̊ som vanligt. Helt klart är vår arbetsmiljö̈ ohållbar. Barnen i de stora barngrupperna mår dåligt och är otrygga. Känner en sådan frustration över hur barnen och vi pedagoger mår, behandlas och inte lyssnas på̊. Att utföra sitt uppdrag med 15 små̊ barn i ålder 1–2 år är helt orimligt. Stressen är total man räcker inte till. De små̊ är ledsna och skriker och vi gör allt för att få de lugna och trygga. Medans vi får direktiv att ni måste logga barnen, fixa närmiljöer, utmana barnen, arbeta i smågrupper, vara närvarande pedagog, torka bord, sopa golv, plocka varor, städa, tvätta, fixa vikarier, kvällsmöten, listan kan göras hur lång som helst. Läser en massa bra litteratur om barns lärande och
förhållningssätt och om hur vi möter det individuella barnets behov. Verkligen jättebra läsning men det fungerar inte i grupper om 15 småbarn. Har varit sjukskriven vid flera tillfällen på grund av stress och ser snart ingen råd än att sluta. Är det ett värdigt arbetsliv när man ständigt är så trött och sliten att det enda man tänker är att få gå̊ hem och sova?
(Förskoleupproret, #Pressat läge, s.27).
Hur ska man orka? Jag älskar mitt jobb, egentligen. Med andra förutsättningar vore det ett drömjobb. Jag har bara jobbat som förskollärare i två̊ år men börjar redan nu fundera på̊ andra möjliga jobb. För hur ska jag orka jobba med det här hela yrkeslivet? Det är ständig brist på̊ personal och det finns inte alltid vikarier att tillgå̊. Barngrupperna är stora och jag känner inte att jag hinner se och höra alla barn såsom jag vill. Det är så många
arbetsuppgifter som tar tid från barnen: duka, duka av, sopa, torka, diska, dammsuga. Jag kan så mycket och vill så mycket men barngruppernas storlek och brist på̊ personal gör att jag
