Surrogatmammans osynlighet

I detta stycke belyser jag det genomgående temat ”osynlighet” som präglar undersökningens empiriska material. Exempel på återberättanden av surrogatens narrativ som bidrar till dennes osynlighet kommer att redovisas.

Granskningen av denna uppsats empiriska material har resulterat i en uppfattning om

surrogatens röst som helt frånvarande i föräldranarrativet. Surrogaten direktciterads aldrig och dennes subjektspositioner kommuniceras endast genom föräldranarrativet. På grund av

surrogatarrangemangens transnationella natur förekommer även kommunikation mellan parterna ibland med tolk, genom surrogatförmedlare, och/eller på ett gemensamt andraspråk, engelska. Dessa aspekter kompromissar sannolikt återberättarens förmåga att återge en korrekt bild av surrogatens erfarenheter (Spivak 2014, s.268-269) (De los Reyes 2011, s.26- 27). Den breda spridningen av ursprung som präglar gruppen surrogatmödrar i det material som undersöks, gör även att en gemensam upplevelse är omöjlig att förmedla, både av

Föräldranarrativets dominerande natur förutsätter även surrogatmoderns position som sekundär i förhållande till det primära problemet ofrivillig barnlöshet och dem tilltänkta föräldrarnas lidande som detta problem vållat. Detta bidrar till en tydlig hierarki i materialet där en tillfredställelse av surrogatmoderns eventuella behov hamnar i skymundan. Detta blir tydligt i ett tidigare citerat avsnitt av ”Malou efter tio”, från 2015-02-18, där Malou Von Sieverts intervjuar Linda och Erik som skaffat sitt andra barn genom en surrogatmoder i Indien, efter att Linda fått rådet att inte bära fler barn på grund av sin ledgångsreumatism:

Malou: Hur mår kvinnan som bar Julia? Linda: Hon mår bra

Malou: Mmm, Ni har kontakt och vet det?

Linda: Nej, vi har inte kontakt (med surrogaten) just nu, men vi vet att hon mådde bra när vi lämnade Indien. (TV4 2015)

I början av intervjun beskriver Linda sin första graviditet, som var både fysiskt och psykiskt påfrestande. Hennes lidande beskrivs ingående och maken Erik bekräftar det svåra med att se sin partner i ett så plågsamt tillstånd. Beskrivningen av Lindas lidande både som ofrivilligt barnlös och kroniskt sjuk skapar här ett diskursivt rum där surrogatens potentiella behov eller kval inte bereds plats (Spivak 2014). Linda förutsätter även att surrogaten mår bra efter det att paret lämnat Indien med Julia. Föräldranarrativets dominerande karaktär i sammanhanget bekräftas av de följdfrågor som inte ställs (Bacchi 2009, s.25-43). Linda och Erik är diskursiva huvudpersoner i centrum och surrogaten befinner sig i detta sammanhang i

periferin. I hela intervjun sker en andrefiering av surrogaten som kontinuerligt trängs undan i samtalets marginaler. (Ibid)(Spivak 2014, s.224-225)(Mohanty 2007, s.57)

Följande citat är från samma intervju som ovan citat med Linda och Erik och uttalandet gjordes precis efter ovan citat:

Malou: Jag vet att ni fick rådet att inte hålla kontakt? Linda: Ja, det fick vi.

Malou: Och om Julia en dag vill veta vem det var?

Linda: Ja då har dem vår fulla support att söka upp henne, då kommer vi göra allt vi kan för att han (syftar på båda, men pojken sitter i hennes knä) ska få träffa henne. (TV4 2015)

Det slående med ovan citat är inte nödvändigtvis vad som faktiskt sägs utan de frågor som återigen inte ställs (Bacchi 2009). En utveckling av resonemanget om varför Linda och Erik fick rådet att inte hålla kontakt med surrogaten erbjuds inte med den enkla frågan; ”Varför?”. Denna avsaknad av ifrågasättande kan tolkas som ett försök att inte fördjupa sig i surrogatens lidande för att inte framställa Linda och Erik som exploatörer (Skeggs 2000, s.78-79).

Samtidigt avvisas kunskap om surrogaten genom obenägenheten att ställa följdfrågor. Oviljan att underminera föräldrarnas diskursiva handlande i intervjun visar på de maktrelationer som finns närvarande i kontexten, där föräldranarrativet verkar diktera sin framställning i

materialet i enlighet med en nyliberalistisk hegemonisk självbild. Detta diskursiva handlande underbygger även surrogatmoderns subalternitet eftersom det narrativ som skildras tillåts förmedla en bild av denne som hon själv inte varit med och konstruerat. (Boréus & Bergström 2018, s.262, 307, 312,).(Spivak 2014)

Surrogatmodern i detta sammanhang har mycket små möjligheter att framställas som något annat än ett subalternt subjekt och hennes status som producent utmanas sällan grundligt. Spivak beskriver i texten ”Kan den subalterna tala” i ”Subalternisering och den globala utopin”, den subalterna kvinnans oförmåga att tala även om utrymme bereds, på grund av elitens ovilja att inkludera henne i konsumismen. Därför hamnar hon i skuggan i dubbel bemärkelse (Spivak 2014, s.238). Alltså befinner sig surrogaten i vad jag skulle vilja kalla en ”skuggposition”, i samtliga diskursiva sammanhang som presenteras i det empiriska urvalet (Ibid, s.236). Denna skuggposition präglas av en brist på aktörskap, men speglar inte det sanna subjektet utan endast den reproducerade bilden av den ”andre”. Subjektet den ”andre” kvinnan i detta sammanhang syftar på allt som inte stämmer överens med bilden av den tilltänkta föräldern och föräldranarrativet. I konstruktionen av denna andre, formas

surrogatens subjektsposition utifrån tomma luckor som mottagaren av materialet får fylla i själv. Subjektspositionen baseras på vad som nämns om dennes etnicitet och intention (Spivak 2014, s.247, Mohanty 2007). Tystnaden kan tolkas som ett försök att blidka den som

representerar hegemonin, för att inte uppröra den diskursiva hierarkin (Ibid, s.234-235, Mohanty 2007).

surrogatmödraskap har flera profitörer kan inte den marknadsdiskursiva aspekten i denna kontext ignoreras (Börjesson 2003, s.151). I ett citat ur TV4s Nyhetsmorgon från den 24 februari 2016 om surrogatmödraskapets för- och nackdelar berättar Niclas och Oscar som planerat att skaffa barn genom surrogatarrangemang hur de resonerat (Thilde de Paula och Peter Jihde intervjuar):

Thilde de Paula: Hur har ni resonerat och funderat när ni har bestämt er för, ahmen vi vill ha barn, och vi vill ha hjälp av en surrogatmamma?

Oskar: Ja men vi vill bli pappor, och det är en ganska naturlig del i ett familjeskapande, och då lämnas man då med några alternativ, och surrogatmödraskap passar oss bäst helt enkelt. Dem andra delarna som då kanske är adoption och liknande, det är praktiskt inte möjligt, eller då att man bildar en stjärnfamilj, men då är man, ja, det passar inte oss heller riktigt. Då är man ju beroende av den andra familjen och sådär. Det är många personer inblandade och så. Peter Jihde: Vad är tanken kring... Det finns ju många tankar misstänker jag kring surrogatmödraskap, vilka är era?

Niclas: I grund och botten tycker vi att det är en spännande idé, det funkar. Det finns ju ändå en del forskning på området, surrogaterna mår bra, barnen mår bra. Ja, vi har inte tänkt på det mer än så.

Citatet statuerar exempel på ett marknadsdiskursivt resonemang som återigen präglas av en nyliberal hegemonisk diskursordning (Wither Jorgensen & Philips 2000, s.76-77). Ur detta citat kan urskiljas ett tankemönster som grundar sig i en konsumentlogik, där flera alternativ diskuteras och bedöms icke önskvärda. Därför förkastas dessa till förmån för

surrogatmödraskapet som i denna kontext framstår som en attraktiv lösning. Även i detta resonemang lyser surrogatens diskursiva aktörskap med sin frånvaro och endast

subjektspositionen ”producent” erbjuds.(Bacchi 2009)

Detta blidkande av en hegemonisk diskurs- och samhällsstruktur bidrar till en problematik där tilltänkta föräldrar har mycket begränsade möjligheter att avgöra om bilden av surrogaten och surrogatarrangemang som presenteras är korrekt. En potentiell diskursiv konsekvens av den primära problemrepresentationens dominans blir att tilltänkta föräldrar riskerar att acceptera en okritisk bild som skapats för att bidra till surrogatarrangemangets attraktivitet som

familjebildningspraktik(Bacchi 2009)(Boréus & Bergström 2012, s.271-272). I denna positiva gestaltning accepteras villigt även surrogatmoderns sociala diskursiva identitet som

oexploaterbar(Winther Jorgensen & Phillips 2000, s.73). Detta för att som förälder undvika att identifiera sig med subjektspositionen exploatör.

Ofrivilligt barnlösa som upplever surrogatmödraskapet som sista utväg är sårbara för alla typer av bekräftande argument som syftar till att framställa denna familjebildningspraktik som etiskt genomförbar. Lobbyorganisationer och surrogatförmedlare som jobbar för

lagliggörande har därför sannolikt stort inflytande i tilltänkta föräldrars beslutsfattande. Dessas desperation i sökandet efter en lösning på ett livsavgörande dilemma blir därmed del i den normaliseringsdiskurs som utspelar sig i media. (Mohanty 2007, s.54) (Spivak 2014, s.219)