I en vidare analys av avkastningen på akademiskt entreprenörskap undersöks vilken betydelse en rad faktorer, som tidigare visat sig vara relaterade till avkastningen på företagande, har för den akademiske entreprenören. Dessa skattningar görs med en estimator av typen difference-in-difference. Den förklarade variabeln är alltså ett mått på skillnaden i inkomst mellan åren som anställd och åren som företagare och alla faktorer som testas skattas utifrån hur denna skillnad skiljer sig mellan indivi- der. Vi konstaterar att vare sig regionala (den lokala arbetsmarknadens storlek och frekvensen av nystartade företag i regionen) eller socio-demografiska (kön, ålder, gymnasiebetyg, arbetslivserfarenhet inom respektive utom akademin) faktorer
48. Den minsta förväntade ekonomiska avkastning vid vilken en individ är beredd att att satsa på företagande.
spelar avgörande roll för avkastningen på företagande. Det enda undantaget gäller individens bakgrund: utlandsfödda akademiker ser ut att göra en sämre affär på sitt företagande än forskare/lärare födda i Sverige. Inte heller de för akademin specifika faktorer som vi inkluderar (disciplin, forskningsmedel per anställd vid det egna uni- versitetet) visar sig påverka utfallet på ett tydligt sätt. En möjlig tolkning är att det akademiska företagandet är speciellt på så sätt att avkastningen är starkt beroende av en specifik faktor (som har att göra med kvalitet på affärsidén och den underlig- gande forskningen) som inte är korrelerad med alla dessa faktorer.
reflektioner
Det finns sammanfattningsvis inga tecken på att steget från anställning till företa- gande är ett attraktivt alternativ för svenska akademiker. Det är bara är en begränsad andel av landets högskoleanställda forskare som satsar på att ta klivet över till före- tagande, framför allt är aktiviteten låg bland svenska professorer. Företagandet blir, bland de som ändå tar steget, i regel ett tillfälligt försök som avslutas inom två år. Det ekonomiska utfallet blir i genomsnitt vare sig dramatiskt bättre eller sämre än situationen som anställd – däremot är företagandet förknippat med en betydande risk för inkomstbortfall.
De bilder av det akademiska företagandets frekvens, uthållighet och lönsamhet som framträder i undersökningen ska ses som basfakta, att tolkas och användas i framtida studier. Det är dock möjligt att föra ett tentativt resonemang om de under- liggande drivkrafterna som ser ut att stämma väl med dessa resultat.
Den enskilde forskarens beslut om företagande kan betraktas som en avvägning mellan företagandets möjligheter och dess (alternativ)kostnader. Lockelsen att ta steget till företagande, vilken ofta förknippas med möjligheterna att förverkliga potentialen i sin (och andras) forskning och utsikter till god ekonomisk avkastning, torde öka ju större potentialen i den underliggande affärsidén är. Men företagande är knappast ett karriärmässigt drömval för den genomsnittlige akademikern. Det finns bland forskare en utbredd ”aptit på vetenskap” och en preferens för ”pussellösning” som får sitt utlopp i arbetet inom akademin (Stephan, 2012). Det har konstaterats att den ekonomiska avkastningen av nyföretagande är begränsad. Dessutom fanns det, med undantag för vissa ämnesområden, under den studerade perioden goda möjligheter till attraktiv anställning för de flesta. Sammantaget skapar detta ett mot- stånd hos den enskilda mot att överge forskning och undervisning för att engagera sig i företagande. Detta motstånd kan antas vara som lägst bland juniora forskare, vars anställningsförhållanden många gånger är osäkra, och – mer generellt – bland forskare vars vetenskapliga meriter inte ännu kvalificerat dem för en starkare ställ- ning i akademin (Nicolau & Birley, 2003).
Samtidigt kan forskare med starka vetenskapliga meriter tänkas sitta inne på den mest lovande kommersialiseringsbara kunskapen. Potentialen i det akademiska företagandets är direkt kopplat till forskningskvalitet som den mäts inom det inter- nationella vetenskapssamhället (O’Shea et al., 2005; Powers and McDougall, 2005).
Det finns rimligen ett krav på att den underliggande forskningsidén har viss höjd och är tillräckligt nyskapande för att ett nystartat företag skall ha potential att växa och ge (rejält) hög avkastning till de inblandade företagarna (Degroof and Roberts, 2004). Resonemanget pekar mot två tentativa slutsatser. För det första bör offentliga insatser för att stödja forskningskommersialisering riktas mot fall där den underlig- gande forskningen är av hög kvalitet. Detta eftersom det finns anledning att tro att potentialen i kommersialisering och chanserna för långsiktig teknologiöverspillning här är som störst, samtidigt som de rent privata barriärerna för att lägga tid och kraft på kommersialisering är som störst. För det andra kan det finnas anledning att se till att arbeta med verktyg för att underlätta forskningskommersialisering där den enskilde akademikerns medverkan kan ske utan att denne växlar karriär till företa- gande. Ett exempel på ett sådant verktyg är att sammanföra forskare och ”surroga- tentreprenörer” (Lockett et al, 2003), ett annat är att genomföra kommersialisering i samarbete med industriella partners.
I vilken utsträckning bör det offentliga aktivt stimulera bildandet av nya, forsk- ningsbaserade företag? Från akademisk synvinkel handlar frågan om i vilken utsträck- ning de privata krafterna ”misslyckas” med att kommersialisera idéer sprungna ur offentligt finansierad forskning. Att genom empirisk forskning uppskatta omfatt- ningen av ett sådant misslyckande är en mycket komplicerad uppgift. Våra resultat om de enskilda akademiska företagarnas ekonomiska utfall av sitt företagande ger dock en pusselbit till denna diskussion. Den bild av det akademiska företagandet under svenskt 2000-tal som tecknats i den här artikeln ger inga indikationer på att det finns en stor, outnyttjad potential i att genom offentliga insatser få fler akade- miker att lämna sitt lärosäte för att engagera sig i företagande. I en översikt kring forskningskommersialisering gjorde Deiaco m fl (2002) under rubriken Uppmuntra
inte skickliga forskare att bli mediokra företagare följande konstaterande: ”Steget
från framstående forskning till framgångsrikt tillväxtföretagande är mycket långt. Endast en bråkdel av alla framstående forskare bör uppmuntras att ta ett sådant steg – att lämna forskarbanan för att själva kommersialisera sina forskningsresultat” (Deiaco et al, 2002). När vi ser tillbaka på utfallet från det föregående årtiondet kan vi konstatera att denna rekommendation är värd att upprepa till de som utformar framtidens innovationspolitik.