Det verkar finnas en bred överenskommelse i landet att rasismen inte
förekommer här. Ibland pratas det dock utslätande om främlingsfientligheten, tolkad som känslor av obehag inför människor som inte uppfattas som "vi". Med tanke på hur rasismen officiellt definieras, i snäva biologiska termer, är det mycket svårt att genomföra en fördjupad diskussion i ämnet.
Kommissionen mot rasism och främlingsfientlighet lade fram i sin rapport Mångfald mot enfald (SOU 1989:13) följande definitioner:
Rasism är en föreställning om den egna folkgruppens överlägsenhet och en uppfattning om att det finns biologiska skillnader mellan folkgrupper som gör det motiverat att dela in dessa i mer eller mindre värda. Vidare innebär det att en folkgrupp som betraktar sig som mervärdig "ras" anser sig ha rätt att förtrycka, utnyttja eller kontrollera de andra eller tvinga dem att leva åtskilda från andra folkgrupper.
Främlingsfientligheten definieras av kommissionen som känslor som, i
varierande styrka, innebär ovilja, rädsla, inför eller hat gentemot andra etniska grupper. Definitionen betraktar främlingsfientligheten som ett individuellt psykologiskt fenomen utan koppling till sociala strukturer bakom etniska relationer i
landet. Man verkar dessutom betrakta fenomenet som ett gradbegrepp, något som existerar i olika styrka: som ovilja, rädsla, xenofobi och som hat.
Vissa forskare ansluter sig till världsbilden. Rasism exists in many parts of the
world, but hardly in Sweden, skriver Charles Westin (1989:15). Han verkar tolka
begreppet mycket snävt och förknippar det med dåvarande samhällssystem i Sydafrika. Vidare betonar han att invandrarnas utsatthet bottnar i
samhällsinsitutionernas och myndigheternas okänslighet. Han skriver att:
The problem does not pertain to the interpersonal relations between Swedes and migrants in schools, places of work and neighbourhoods, but rather to the rigid applications of regulatory systems, definitely having unintented, in some instances intented, discriminatory consequences. The problem rather concerns various presuppositions within the Swedish bureaucracy to the effect that the Swedish way of doing things is the only valid one. The problem, then, is about structural and institutional discrimination rather than one concerning hostile attitudes (1989:16).
Om man grundligt dekonstruerar texten, då syns det att "rasismen", enligt Westin, skulle kunna förekomma, om individuella attityder varit negativa. Annars har vi att göra med strukturell och institutionell diskriminering, som baseras på grundantagande om den svenska kulturens, eller "the Swedish way
of doing things", överlägsenhet. Enligt min tolkning, uppfyller beskrivningen
den institutionella och kulturella rasismens kriteria, såsom dem definieras av utländska IMER-forskare.
Westins tolkning av rasismbegreppet verkar pendla mellan två analysnivåer och två infallsvinklar samtidigt. När det gäller utländska förhållanden, framhäver han rasismens strukturella, ideologiska och institutionella dimensioner på makronivå. När det gäller svenska fall, plötsligt verkar det uteslutande handla om individuella attityder.
The struggle against apartheid and racism in South Africa hardly benefits by Swedish politicians talking about the "rasism" in this contry too. (...) Xenofobic attitudes don't compare to racism. Racism is the degrading of entire ethnic and racial communities in society with reference to phenotypical markers and ethnic membership. (...) Racism is an ideology permeating each and every societal
institution, the political, economic and social structures. This, at any rate, is not the problem in Swede. (1989:15).
Man kan inte säga att Westins tolkningar bygger på okunskap om utländska forskningsrön. Särskilt gäller det böcker av Katz & Taylor (1988) och Dovidio & Gaertner (1986) vilka är internationellt kända antologier som presenterar resultat av undersökningar genomförda under 1960-, 70-, och 80- talet. I hans fall verkar det handla om medvetet ställningstagande, där termen "rasism" reduceras till framställningar i vilka människor kategoriseras på grundval av någon biologisk markör, varvid varje så avgränsad grupp uppfattas ha vissa väsentliga kännetecken. Man verkar koncentrera sig på individuella attityder, samtidigt som mindre vikt läggs vid samhälleliga/ strukturella faktorer som kan vara deras orsak.
Hos en annan forskare knuten till samma institution (CEIFO - Centrum for invandringsforskning) hittar man en välunderbyggd genomgång av utländsk forskningslitteratur kring rasismbegreppet (Lange 1992). Läsaren möts av en virvelvind av vetenskapsteoretiska termer och begrepp, som enligt min
mening, oftare leder till förvirring än skapar den klarhet vilken författaren sägs sig åsyfta.
Här presenteras och citeras omsorgsfullt valda forskningsrapport som i större eller mindre grad stöder tesen om rasismens biologiska dimensioner. En annan tes som författaren försöker underbygga är att rasismen främst bör undersökas på mikronivå. Tredje tesen är att rasismen inte är ett fenomen som
kännetecknar den europeiska kulturen utan att liknande tankegångar kan hittas på alla kontinent och i alla kulturkretsar.
Begrepp som "institutionell", "kulturell" eller "symbolisk rasism" förkastas helt och hållet. Däremot hittar man i kap. 2 rätt positiva omdömen om sociobiologiska tankegångar, vilka bygger på premissen att de ärtfliga faktorernas roll bör framhävas på bekostnad av de miljömässiga och att det naturliga urvalet har format beteenden och anpassat individer till olika
situationer och roller. 26 Man verkar glida förbi syften som "rasismen" kan ha i
olika samhällen under olika historiska omständigheter. Desto mer utrymme ges för ifrågasättande av rasismens moderna former vilka försöker ersätta betoning på biologiska skillnader mellan folk och grupper med vikten lagd vid etniska och kulturella dito. Författarens grundfråga: Om inte biologiska argument används, vilka skäl finns det då för att fortsätta använda termen "rasism"?
(Lange 1992:17), är mycket signifikant för bokens uppläggning.
Det finns dock andra positioner i den svenska rasismdebatten. Åke Sander (i
Rasismens varp och trasor, 1995:142) presenterar betydligt bredare rasism-
definition. Enligt honom är rasismen:
1 varje föreställning eller ideologi som
2 vill särskilja människor p.g.a. verkliga eller inbillade fysiska, metafysiska, socio- historiska eller kulturellt förvärvade egenskaper av det typ som, välförvärvade, individen har svårt att frigöra sig från och sammanföra dem till folkslag vilka 3 vart och ett har sin egen särart eller identitet som har egenvärde samt
4 att denna identitet enbart kan bevaras och utvecklas i ett kulturellt, etc. homogen eller "ren" miljö.
Om denna ideologi och strävan att bevara den egna kulturen eller etniska identiteteneller "renheten", kopplas till
5 uppfattningen att de som från den egna gruppens synvinkel tillhör "en främmande kultur" också utgör ett hot av något slag mot den egna gruppen och dess särart och identitet, och därför bör uteslutas eller isoleras, då har vi som jag ser det, både nödvändiga och tillräckliga kriterier för att med fog benämna detta förhållnings- system rasistiskt och dem som företräder och försöker sprida och implementera det rasister.
Sander påpekarattinom dessa ideologierockså förekommer teorier om att vissa i en individs (eller ett folks) kulturella, etniska eller religiösa sociali- sation förvärvade egenskaper kan bli så djuprotade i hennes (dess) "karaktär" att det med tiden blir omöjligt för individen (folket) att frigöra sig från dem.
Olikheter förorsakade av en individs (ett folks) etniskt, kulturellt eller religiöst specifikt färgade och formade socialisation ges här alltså i princip samma status som olikheter grundade i (medfödd) genetisk och allmän- biologisk utrustning.
Idén blir mycket kontroversiell när man tror sig kunna klassificiera människor i grupper och drar normativa slutsatser från sin uppdelning. Alltså när man hävdar att dessa egenskaper bestämmer andra egenskaper vilka sedan ligger till grund för att legitimera särskiljande, segregering, överlägsenhet, och liknande. 27
Sander varnar för snäv gammaldags definition vad rasismen är för något. Han skriver att uppdelning i "vi" och "dem" i kombination med idéer om grupp- särskiljande och gruppurism skapar förutsättningar för rasism. De teorier, symboler, myter och uttryck som sedan används kan variera. Gårdagens begrepp som ras/jude kan, verkar det, lätt bytas mot dagens religion/muslim.
Fara är att vi är så fast i traditionellt biologi- rasismtänkande med dess mytologi, symboler och uttryck att vi inte ser att en "ny rasism" med nya förtecken är under uppsegling. En rasism med åtminstone delvis annorlunda mytologi, symboler och uttryck, eller, om man så vill: nya trasor i gammal varp. (...) Varp finns. Trasor finns. Mönster finns. (...) Låt oss därför avslöja mönster, bränna trasorna och ta ner varpen. (...) En del av detta är att försöka göra oss medvetna om våra egna ofta vaga och grumliga uppfattningar och attityder i de frågor som diskuterats (Rasismens varp och trasor, 1995:164).
9. Invandrarens kolonisering
28Alexandra Ålund skriver (i Rasismens varp och trasor, 1995) att samhälls- utvecklingen i Sverige under 1980- och 90-talet kännetecknas av tilltagande tendens i den offentliga debatten att markera det som skiljer snarare än det som förenar "svenskar" och "invandrare". Genom det som har kommit att kallas för "försvenskningen av Sverige" profileras en ny sorts svenskhet, som starkt präglas av etnocentrism. 29 Man konstruerar en ny nationell identitet,
som i praktiken gör det svårt för "de andra" att vinna tillträde till samhälls- gemenskapen. 30 När etnicitet i Sverige omtalas i termer av oföränderliga,
traditionstyngda och främmande invandrarkulturer som hotar "vårt sätt att leva", "vår kultur" och ytterst "vårt land" - handlar det om en oförtäckt
27 Här närmar vi oss socialpsykologiska mekanismer bakom stereotyper och fördomar. Den
dominerande gruppens attityder syftar då på att uttrycka ideologin i vardagliga interaktioner.
"rasialisering", påpekar Ålund.
Här anknyter hon till rasismforskaren Robert Miles (1993), som klargör att "rasialiseringen" går ut på att den Andre i relation till "vi" eller "själv" skapas i förtäckta ordalag. Samhället "rasialiseras" genom att både Vi och den Andre konstrueras som biologiskt självreproducerande sociala kollektiv med distinkt historia och en uppsättning unika särskiljande karakteristika som uppfattas som naturrgivna och får funktionen att beteckna skillnader. Det som antas utgöra skillnader, biologiska eller kulturella tecken, spår och markörer sätter så gränser till vad den andre kan bli.
Miles betonar att rasistiska ideologier konstruerar och förklarar olikheter som naturgivna. Kulturella och biologiska "förklaringar" används som markörer av skillnader - både verkliga och inbillade, mellan individer och grupper. Vidare tolkas de påstådda skillnaderna som bevis på antingen betydelsefulla olikheter inom samhället eller underlägsenhet hos de kollektiv vars existens skapades samtidigt med samhällsbildningen. I sin tur är detta intimt sammanbundet med såväl histioriska som nutida syn på ojämlikhet som något givet av "naturen".
Förklaringen till rasismens uppkomst och utveckling av dess olika former kan relateras, enligt Miles, såväl till kolonialismen som den historiska utvecklin- gen av kapitalismen i Europa. Koloniala bilder lever kvar, understöds av moderna former av åtskillnader och karaktäriseringen av människor som kulturellt annorlunda, som mer eller mindre värda. Ytterst medverkar dessa bilder till att rättfärdiga och upprätthålla ojämlikheter i samhället. Gränsdrag- ningar uttrycks följaktigen genom att vissa grupper av människor ges under- ordnade positioner inte bara på arbetsmarknaden utan inom alla viktiga
samhällsområden. På så sätt upprätthålls en hierarkisk ordning i samhället och det är detta som sociala och kulturella gränser, symboliska och faktiska,
handlar om.