Sverigedemokraterna som en populistisk rörelse

Den första januari 2017 delade Sverigedemokraterna Jimmie Åkessons nyårshälsning på sin Facebooksida. Partiledaren skrev såhär:

[…] Det gångna 2016 läggs till historien som året då det vänsterliberala etablissemangets decennier långa dominans i vår del av världen på allvar utmanades – av folkliga, verklighetsnära krafter. Låt oss hoppas att vi under det nya året får se ytterligare steg mot dess slutliga fall.

Jimmie Åkesson 2017-01-01

Det här är inte första gången Åkesson och Sverigedemokraterna delat upp det politiska Sverige i två fält: det vänsterliberala etablissemanget och de som lyssnar på folket. Han kan

30 i detta fall tänkas syfta på Socialdemokraterna och det röd/gröna blocket (som i stort samarbetar med Alliansen emot SD) som det vänsterliberala etablissemanget.

Att föreställa sig att ett land styrs av ett ouppnåeligt, dominerande och egoistiskt agerande etablissemang, är inte unikt för Sverigedemokraterna. Etablissemang har omtalats sedan 1800-talet och idag kanske främst av den brittiska samhällskritikern och kolumnisten på The Guardian; Owen James. James (2014:9ff) tror inte bara att idén om ett etablissemang är sant, utan att etablissemanget är ett för varje land och politisk statsform relationellt fenomen som härstammar från ”elitens” klasshatande reaktion på den allmänna rösträtten.

Om idén om ett etablissemang är sant eller ej (samt hur detta etablissemang hade sett ut inom den svenska politiken) är dock inte det jag vill diskutera i denna uppsats, utan det intressanta här är att Åkesson anser att det i Sverige finns ett vänsterliberalt etablissemang, som agerar emot de folkliga och verklighetsnära krafterna, som Åkesson dock väljer att uppmärksamma och lyssna på.

Jag har tidigare nämnt Sverigedemokraterna som ett populistiskt politiskt parti, och jag skulle vilja säga att det är sådana tendenser Åkesson lyfter fram och syftar på i sitt inlägg ovan. I detta avsnitt ska jag presentera och diskutera varför jag anser att detta är fallet.

Laclau skriver i sin bok On Populist Reason (2005:73ff) om ekvivalenslogik. Laclau tar i relation till detta begrepp upp ett fiktivt exempel: föreställ dig att en grupp människor slår sig ner i utkanten av en stad. Den här gruppen människor upplever efter en tid en stor bostadsbrist, som får dem att söka stöd hos, samt presentera önskemål för, de lokala myndigheterna om bättre bostadsalternativ. Hade myndigheterna vid detta tillfälle lyssnat på människornas efterfrågan hade inte mycket mer än så hänt. Det är dock vid missnöjet av ett nej eller en ignorans från myndigheter och auktoriteter som något börjar hända. Kanske upptäcker dessa människor i sitt uppror att det finns fler människor som har otillfredsställda behov; till exempel att skolan i området är dålig, att det är svårt att få vård eller att det är oroligt ute om kvällarna. De problem dessa grupper av människor har är inte likadana men ekvivalenta, vilket får dessa grupper att enas. Alltså har missnöjet hos folket enat flera grupper av människor mot myndigheterna – inte för att de har samma behov eller krav på dem – utan endast på grund av deras enade missnöje (Laclau 2005:73).

Laclau listar tre saker som kännetecknar och ligger till grund för populism (2005:74): (1) Formationen av en intern antagonistisk front som skapar en klyfta mellan ”folket” och makten (i exemplet ovan: myndigheterna). (2) En ekvivalent artikulation av krav som gör uppkomsten av ”folket” möjlig. Alltså enandet av grupper (”folket”) med olika problem mot en gemensam fiende; makten. (3) Denna punkt gäller först när den politiska mobiliseringen har nått en högre nivå: sammanslutningen av de olika krav grupperna av människor har uttryckt, vars ekvivalens, fram till dess, inte hade vuxit sig starkare är en vag känsla av solidaritet, men nu blir till ett stabilt system av betydelse för aktörerna.

Typiskt för populism är alltså den föreställda dikotomin mellan ”folket” och en hegemonisk elit, vars handlingar eller val att inte handla ses som motsatsen till vad detta ”folk” vill och behöver (Laclau 2005: 44f). Den populistiska politiska rörelsen börjar hos folket och utvecklas av, samt sprids via, oppositionella politiker och ämbetsmän, som för detta folkets talan och som vinner på den klyfta som skapats mellan ”folket” och auktoriteten.

När Åkesson i sitt nyårsinlägg lyfter den binära uppdelningen av ”det vänsterliberala etablissemanget” och ”folkliga och verklighetsnära krafter” så kan man tänka att föreställningen om denna klyfta inte i stunden uppfanns av Åkesson, utan länge har grott som ett missnöje hos en stor del av Sveriges befolkning, vilket partiledaren märkt. Denna klyfta är dock väldigt tacksam för Sverigedemokraterna, då jag tolkar det som att det är på grund av den som partiet har kommit att växa sig såpass starkt.

En populistisk rörelse kan, som sagt, inte stå för sig själv, utan Sverigedemokraternas politik som en populistisk rörelse måste ha ett stöd från en större massa människor i Sverige.

Hade ett missnöje med Sveriges immigrationspolitik inte vuxit fram under det tidiga 2000-talet, hade man kunnat tänka att Sverigedemokraternas politik inte hade blivit den populistiska rörelse jag skulle vilja säga att den är idag. SD som parti hade redan funnits i över 10 år på 00-talet (och hade på den här tiden relativt lite väljarstöd, i riksdagsvalet 2002 fick partiet 1.4% av rösterna och i valet 2006 2.9%(scb.se)) och eftersom att det tog såpass lång tid för SD att få väljarstöd skulle jag säga att Sverigedemokraterna inte bildades '88 med en ny revolutionär politik i åtanke som folk genast tyckte om. Jag skulle tolka det som att det var missnöjet och åsikterna hos folket som efter en tid började överensstämma med de åsikter Sverigedemokraterna framfört. Eftersom att SD vid denna tid hade ett såpass litet folkstöd kan man tänka att partiet inte uppfattades som en del av den ”förtryckande makten”

och på grund av detta kunde partiet bli ett uttryck för de missnöjda åsikter folket hade.

Sverigedemokraterna blev, i populistisk anda, ett medel för folket att sätta sig emot den politiska eliten och började därmed få röster nog att vinna mandat i riksdagen.

I relation till populism tänker jag även på Paulina Neudings krönika ”See no evil”, som SD retweetade på sin Twitter. Mycket av det som står i krönikan passar bra ihop med den populistiska högerpolitik jag anser Sverigedemokraterna för. Invandring har länge varit SD:s största valfråga och det är även den fråga som de har vunnit flest röster med (Inizio 2017-01-17). Jag tolkar det som att mycket i Sverigedemokraternas retorik handlar om att ge enkla, snabba svar på stora problem. På grund av att det var genom invandringsfrågan som partiet började växa i väljarantal, kan det missnöje och den rädsla som gror hos många svenska invånare gentemot nyanlända svenskar (Eriksson 2017) lätt användas för att hitta en gemensam syndabock för de problem invånarna upplever att de har. Neuding gör, enligt mig, på samma sätt i sin krönika, där ett snabbt svar på det sexuella våld som finns i Sverige är att det beror på de nyanlända ungdomarna från Afghanistan och flyktingar i stort. Detta trots att

32 sexuellt våld självklart funnits i Sverige längre än så. Populism kan enligt mig alltså även kunna sägas vara, från en politikers position, att ge folket de svar och de beslut som de vill ha och förväntar sig.