Sveriges informationsutbytesavtal med Liechtenstein 30

4.4.1 Avtalets möjligheter i jämförelse med tidigare bestämmelser

Sverige och Liechtenstein har inte ingått något skatteavtal och således har det inte avtalats om utbyte av upplysningar på sådan väg. Liechtenstein är inte en av medlemsstaterna i EU och omfattas därmed inte av de direktiv EU utformat gällande utbyte av upplysningar, bortsett från Sparandedirektivet som berörde Liechtenstein till viss del. Liechtenstein åtog sig liksom Schweiz att istället för att delge upplysningar ta ut en källskatt på fysiska personers sparande med hemvist i EU-medlemsstat. Åtagandet har därmed inte lett till något tillhandahållande av upplysningar för Sverige eller annan medlemsstats del. Det kan

således konstateras att Sverige tidigare inte kunde ta del av upplysningar i skattehänseende från Liechtenstein, och att det nytecknade informationsutbytesavtalet utgör ett viktigt framsteg i Sveriges skattekontroll.

Till skillnad från Sverige och Schweiz som tecknat ett skatteavtal, har Sverige och Liechtenstein utformat ett avtal specifikt för utbyte av upplysningar, och som tidigare nämts i stort stämmer överens med OECD:s modellavtal för informationsutbyte. Avtalet är därmed mer omfattande än artikeln rörande utbyte av upplysningar i skatteavtalet med Schweiz, då denna endast utgör en del av skatteavtalet i sig.

Trots det faktum att det saknas betämmelser rörande ett automatiskt och spontant utbyte av upplysningar i avtalet med Liechtenstein, och avtalet därmed endast möjliggör ett utbyte på förfrågan, torde de detaljerade beskrivningarna hur ansökan och delgivning av upplysningar ska ske till viss del väga upp avsaknaden av automatiskt och spontant utbyte. Detta eftersom den detaljerade beskrivningen troligtvis underlättar och effektiviserar utbytet mellan staterna. Som nämndes ovan har det ju konstaterats i förarbeten att ett fungerande instrument som ger vägledning om tillvägagångssättet underlättar för informationsutbytet mellan stater, och om ett sådant saknas eller inte fungerar väl kan det vara möjligt att undkomma beskattning. Eftersom avtalet är nytecknat, och det tidigare saknats bestämmelser mellan staterna rörande utbyte av upplysningar, är det svårt att avgöra avtalets betydelse och funktion och om det är möjligt att undkomma beskattning trots avtalet. Sparandedirektivet utformades ju av den anledning att det var möjligt att undkomma beskattning på grund av avsaknaden på ett välfungerande verktyg, och att det därmed krävdes ett automatiskt regelbundet utbyte mellan medlemsstaterna.

Avtalet omfattar skatter av varje slag och anmodad part ska, trots att denna inte har behov av upplysningarna för egna ändamål, vidta alla relevanta åtgärder för att inhämta och lämna de begärda upplysningarna. Denna bestämmelse tyder på att avtalet i detta avseende lever upp till den idag accepterade standarden för informationsutbyte, då liknande bestämmelser nyligen intogs i konventionen om ömsesidig handräckning, just för att anpassas till den idag internationellt accepterade standarden för informationsutbyte på skatteområdet.

4.4.2 Avtalets möjligheter i jämförelse med direktiv och bestämmelser mellan EU-medlemsstater

Vid en jämförelse mellan informationsutbytesavtalet med Liechtenstein och Handräckningsdirektivet, framgår det att direktivet ger fler möjligheter till utbyte av

information i det avseende att det även möjliggör ett automatiskt och spontant utbyte, till skillnad från avtalet som endast möjliggör utbyte på förfrågan. I direktivet saknas det dock en detaljerad beskrivning rörande ansökan och utlämnande av upplysningar vilket finns intagen i avtalet med Liechtenstein. Det kan däremot enligt direktivet avtalas om att tillåta mottagande medlemsstats skattetjänstman att uppehålla sig i den andra medlemsstaten. En sådan bestämmelse saknas i avtalet med Liechtenstein. Handräckningsdirektivet omfattar endast direkta skatter och försäkringspremier, medan avtalet med Liechtenstein omfattar skatter av varje slag och beskaffenhet.

Handräckningsdirektivet är som nämnts i vissa avseenden otillräckligt, men som framgår av förarbeten till direktiv 2011/16/EU är bakgrunden till detta att förutsättningarna för utbytet av upplysningar inte var desamma när direktivet utformades som idag, samt att integrationen vid utformningen av direktivet var låg. Tas detta i beakt vid studerande av direktivet jämte avtalet, framgår det ändå tydligt att direktivet utformats för stater villiga till ett samarbete på annan nivå än Sverige och Liechtenstein, eftersom de bestämmelser som finns i avtalet men som saknas i direktivet endast rör det administrativa och praktiska arbetet.

Visserligen innehåller informationsutbytesavtalet med Liechtenstein till viss del detaljerade beskrivningar gällande utbytet av upplysningar, men det når ändå inte upp till den grad av precisa riktlinjer direktiv 2011/16/EU ger EU-medlemsstater. Som diskuterats kan detta bero på att EU medlemsstater är villiga att samarbeta på en annan nivå än icke medlemsstater, och att mer precisa bindande bestämmelser och riktlinjer har efterfrågats och därmed kunnat utarbetats för medlemsstaterna. OECD:s modellavtal för informationsutbyte är ett medel för att öka informationsutbytet globalt, och för stränga riktlinjer hade möjligen fått motsatt effekt; att färre stater ingår informationsutbytesavtal som grundas på modellavtalet. Dock ska det noteras att avtalet endast utgör en modell och att det står fritt för stater att avtala om utbyte av upplysningar samt vilka bestämmelser som ska intas i avtalet.

Avtalet är ett av flera informationsutbytesavtal Liechtenstein tecknat med stater bara under senaste året, vilket tyder på att Liechtenstein kan ha ändrat sin inställning till delgivande av upplysningar. Efter att ha studerat EU- och OECD:s arbete för en ökning av informationsutbytet är det uppenbart att denna ändrade inställning är en konsekvens av påtryckningar från EU och OECD. Mellan EU-medlemsstater har villigheten att utbyta

upplysningar sedan länge existerat och samarbetet har sträckt sig över en lång tid, vilket troligtvis lett fram till de precisa och omfattande bestämmelser som finns idag. Kanske kan sådan utveckling även komma att ske i framtiden mellan stater som nyligen ingått samarbete på området genom informationsutbytesavtal eller genom bestämmelser intagna i skatteavtal.

Liechtenstein, som varken är en av medlemsstaterna i EU eller OECD, har idag möjlighet att tillträda konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden. Att Liechtenstein liksom Schweiz inte utnyttjat denna möjlighet är inte förvånansvärt, då Liechtenstein för kort tid sedan ändrade sin inställning till utbyte av upplysningar och precis börjat teckna avtal om informationsutbyte med andra stater. Att en stat som under lång tid av OECD listats som skatteparadis bland annat på grund av ovilligheten till delgivning av upplysningar skulle tillträda konventionen, innehållande detaljerade regler rörande informationsutbyte på ett multilateralt plan, torde vara för mycket begärt. Genom att teckna informationsutbytesavtal på ett bilateralt plan kan Liechtenstein ändå begränsa sig till att avtala med utvalda stater, och bestämmelser kan utformas specifikt utefter vilken stat avtalet tecknas med.