Synen på hur man använder digitala verktyg i verksamheten

B45 och F52s oro är befogad enligt Fares J., Fares MY. och Fares Y. (2017) vars studie visade att en frekvent framåtböjning kan orsaka postural förändring och smärta i nacken och andra tillhörande områden. De har i forskningen sett samband mellan smärtor i nacken och användandet av mobiler, surfplattor, datorer och tv-spel. Denna rädsla menar vi blir befogad när man ser på surfplattan som ett passivt verktyg där barnet sitter stilla och spelar själv. Synen på surfplattan grundar sig troligtvis på begränsade kunskaper om det digitala verktygets möjligheter och syfte. Exempelvis uttrycker F63 att hon själv har en osäkerhet över att använda verktygen och att det möjligen influerar hennes inställning till dem. Hon ger även uttryck för en syn av surfplattan som barnpassning. Vilket vi även här tolkar synen på surfplattan som ett ensamt, stillasittande och passivt redskap. Magnusson (2016) förklarar dock hur de är tänkta att användas i verksamheten. Enligt honom ska användandet av digitala verktyg ske på ett sätt som främjar barnens lärande och utveckling. Avsikten är inte att barnen ska sitta med surfplattan som om det vore en ytterligare pedagog eller som ett passivt lärande. Han hävdar att tanken är raka motsatsen till denna bild. Pedagogerna ska introducera och lära nya sätt för barnen att använda dem än vad de kanske är vana vid i sitt hem. Men hur ska pedagogerna göra det om det inte har de kunskaperna? För att kunna ge barnen det tänker vi att det behövs ytterligare utbildningar för att öka kunskaperna i syfte att pedagogernas bild av digitala verktyg ska vidgas.

6.3 Utbildning

Baserat på vårt material av intervjuerna med pedagogerna förstår vi det som att de verksamma pedagogerna inte har fått någon utbildning som täcker behoven och gör verktygen lönsamma. En av intervjupersonerna, F25, uttrycker även att hon som anställd förskollärare och inspirationspedagog får bekosta sin egen utbildning. Hon berättade att hon sökt en utbildning inom IKT på egen hand och att hennes chefer ställde sig positiva till det.

När B45 berättar om utbildningar inom IKT som varit för enkla gör vi en tolkning av att det finns ett problem med de olika pedagogernas nivå inom ämnet. För B45 är det för enkla och därför leder det möjligtvis till ointresse och brist på inspiration. Medan hennes kollegor som inte vet hur man sparar ett dokument till exempel kanske hade behövt de enkla kurserna för att det ska vara på deras nivå.

Vi kunde även se att de som gått någon slags utbildning eller ville gå utbildningar, är de som redan är intresserade av och kan hantera digitala verktyg sen innan. Det leder till att de som kanske egentligen behöver utbildningen hellre låter den mest kompetenta/intresserade att gå utbildningar vilket leder till en kunskapsklyfta i arbetslaget. När det erbjuds utbildningar blir det en enkel väg att gå att sända iväg den mest kompetenta inom området vilket inte är lönsamt för någon.

Pedagogernas uttalanden kan vi även koppla till Castells (2002) som hänvisar till en studie utförd 1997. Vi är medvetna om att det är en stor klyfta från 1997 och idag. Dock vill vi mena vi kan se koppling mellan studien utförd 1997 och idag utifrån de uttalanden vi fått från våra intervju personer. Nämligen att majoriteten av lärarna som deltog i studien inte hade fått träning eller utbildning i användandet av teknik i undervisningen. Likväl som Castells (ibid) skriver så ger våra intervjupersoner uttryck för saknaden av utbildning för att använda digitala verktyg i verksamheten.

6.4 Tid

Enligt intervjumaterialet med B45 framkommer det att material finns men att de varken har kunskaper eller tid för att lära sig. Vi kan se en koppling till Castells (2002) som hänvisar till Bolt och Crawford som menar att det finns ett stort glapp mellan en investering i anslutning och teknisk maskinvara kontra investeringar i teknisk skolpersonal och lärarutbildningar. Vi

vill mena att tiden är en bristvara eftersom man väljer att köpa in material, men samtidigt avsätter man inte tid för att pedagogerna ska få möjlighet till att lära sig dess funktioner.

B45 ger även uttryck för att det tar mycket tid att lära sig de digitala verktygen. De har mycket annat som ska uppfyllas och hinna med vilket resulterar i att de digitala verktygen hamnar längst ner på listan. I uttalandet kan vi även förstå det som att hon anser det vara svårt att lära sig när hon använder sig utav orden “klyddigt och meckigt”. B45s uttalande kan vi koppla till Rogers (2000) studie som menar att den tid pedagogerna får möjlighet att utveckla sina kunskaper på nya programvaror, ny kompetens samt andra tillämpningar som kan anses avancerade kan vara en orsak till att man inte använder de digitala verktygen.

Precis som ovan kan vi även koppla B38s uttalande till Rogers (2000) studie. Hon beskriver att de ibland kan få mail av förste förskolläraren som arbetar på förskolan om olika appar de kan ladda ner. Hon ger uttryck för att det är jättebra. Men samtidigt får de ingen avsatt tid till att undersöka och lära sig dem. Det i sin tur gör att hon inte vet vad hon ska göra med dem eftersom hon inte vet vad det är för appar och vad de innebär. Att B38 inte vet vad apparna innebär tänker vi är en trolig orsak till att hon skulle kunna välja att inte använda de tillsammans med barnen. Eftersom hon inte har kunskaper om dess innehåll.

F52 säger att även om de erbjuds och tar del av en utbildning om de digitala verktygen så kan kunskaperna gå förlorade om de inte får möjlighet till att själva sitta ner och lära sig dem. Även här kan vi koppla till Rogers (2000) studie. Rogers (ibid) skriver nämligen att bristen på tid till att lära sig och utveckla sina kunskaper inom IKT kan vara en bidragande faktor till att pedagoger inte lyckas med att använda digitala verktyg i verksamheten. Ges pedagogerna begränsad tid till att lära sig dem tänker vi att de även har svårt att applicera de digitala verktygen i verksamheten.

6.5 Ålder som moståndsdiskurs

Åldern spelar roll enligt de flesta vi intervjuat. Som sagt är majoriteten av våra intervjupersoner födda innan 90-talet, och det framgick av några av intervjupersonerna att de anser att de själva inte hinner med den snabba utvecklingen av tekniken. Det blir en krock i förskolan där många talar olika “språk” och ska samsas om de olika föreställningarna och fördomarna om digitala verktyg. Prensky (2001a) liknar detta vid att den som är digital native har det digitala språket

som modersmål medan digital immigrants ska lära sig det på äldre dagar. F25 och F31 som är födda på 90-talet är de som visat sig mest positiva till de digitala verktygen, F25 är den som på eget initiativ vidareutbildar sig inom IKT och tagit på sig rollen som IKT-inspiratör. Ur det Prensky (ibid) presenterar kan man tolka det som att F25 och F31 är digital natives, vilket gör att de troligtvis är mer vana vid och ser nyttan av att använda digitala verktyg. Ett grundläggande intresse kan möjligtvis lagts tack vare det. B45 är född innan 90-talet och kan klassas som en digital immigrant men uttrycker ändå ett intresse för digitala verktyg och därför tror vi att hon har större motivation att lära sig mer om det.

Även F63 kan enligt Prenskys (2001a) teori klassas som digital immigrant. Hon beskriver att hon tror att det är en generationsfråga vad gäller de användandet av de digitala verktygen. Hon är själv inte inne i den världen privat och uttalar att användandet av digitala verktyg troligtvis blir mer naturligt för de unga.

Med perspektivet digital immigrants och digital natives vill vi mena att de personer som är uppväxta efter 90-talet har en annan förmåga att ta till sig de digitala verktygen för att de är uppväxta med dem. De som istället är uppväxta under 90-talet vill vi utifrån vårt material mena att de får lära sig om de digitala verktygen på ett annat sätt och att det kan likställas som att lära sig ett nytt språk; för att lära sig ett nytt språk tänker vi att man behöver ha en motivation och till det och förstå nyttan. Det tror vi är svårare om man inte är uppväxt i 90-talisternas digitala sfär.

7. Avslutning

När vi inledde vår uppsats upplevde vi att där fanns ett motstånd till att använda digitala verktyg i förskolan. Vi hade inga kunskaper om vad motståndet grundade sig på. Under studiens gång har vi upptäckt några möjliga underliggande orsaker till varför pedagoger kan visa ett motstånd gentemot användandet av digitala verktyg i förskolan. De motståndsdiskurser vi har belyst i den här studien har för oss tydliggjort vad som möjligtvis saknas i olika verksamheter för att kunna uppnå eventuella kommande mål som handlar om digitala verktyg i förskolan. Vi har intervjuat sju olika pedagoger verksamma på fyra olika förskolor. Vi vill förtydliga att våra antaganden och resultat inte gäller hela Sverige eftersom vi faktiskt inte har gjort en så pass omfattande studie.

Vi har i den här studien svarat på frågeställningarna “vilka inställningar och attityder till digitala verktyg finns i förskolans verksamhet” och “vad kan göras för att förskollärare och barnskötare ska kunna möta de nya kraven på användandet av digitala verktyg?” Vår andra fråga blir en tydlig följd baserat på svaret av den första frågan. Med utgångspunkt från våra resultat har vi några förslag på vad som kanske skulle kunna kan möjliggöra ökat användande av digitala verktyg.

Att åldern har betydelse för användandet av digitala verktyg var något vi kunde se i våra resultat. Genom begreppen digital immigrants och natives liknar man det vid att natives har digitala teknologier som modersmål medan det för immigrants är likt att lära sig ett helt nytt språk vilket gör de olika generationernas förutsättningar tydliga. Genom att identifiera vilka olika kunskapsnivåer som finns i förskolan kan man också ta reda på vilken nivå utbildning ska läggas på.

Utifrån analysen och resultatet fann vi de delar som i relation till varandra utgör en motståndsdiskurs mot användandet av digitala verktyg i förskolan. Det vi se är att pedagogerna överlag har en positiv inställning till att använda digitala verktyg. Däremot är det olika omständigheter i samhället som gör att vi kan uppleva ett motstånd. För att häva motståndet tänker vi att det behövs mera kunskaper. För att öka kunskaperna tänker vi att det behövs inspirerande utbildningar inom digitala verktyg. Utbildningarna bör vara för samtliga pedagoger i förskolans verksamhet och inte utvalda personer ur verksamheten som redan är bekanta med verktygen. Man behöver även tydliggöra syftet med användandet av de digitala verktygen för att pedagogerna ska ta till sig kunskaperna. Genom utbildning kan man visa på de möjligheter som de digitala verktygen erbjuder barnen och verksamheten. Om de mål som redovisats i remissen av den reviderad läroplan (Skolverket, 2018) ska bli definitiva behövs det avsättas tid i verksamheten för att få möjlighet att lära sig att använda dessa nya redskap i förskolan. Om användandet av digitala verktyg blir ett mål liksom andra mål i läroplanen måste en förändrad syn ske på användandet. Enligt vår tolkning finns det rådande normer om att de digitala verktygen ska utforskas på egen hand på obetald arbetstid eller att man tagit för givet att pedagogerna redan besitter de kunskaperna och intresset som krävs. Denna syn tror vi måste förändras för att det ska ske en förändring i inställningarna och attityderna till de digitala verktygen.