Synen på nöjen och moderniteter

Palo förklarar att den allra största församlingstillväxten sker inifrån, och att det blir allt mer ovanligt att människor utifrån väljer att ansluta sig. Det händer förstås att de som lämnat rörelsen väljer att komma tillbaka, och Palo tror att detta beror på att de saknar samhörigheten inom församlingen. En samhörighet där barn får träffa andra barn, och där vuxna hjälper andra vuxna. Men det är också en samhörighet där alla delar liknande värderingar, och det är just detta som Palo menar är en stor styrka inom laestadianismen.60

Kanske är det därför inte så konstigt att personer såsom Bror och Kimmo väljer att ansluta sig till Gemenskapen. De verkar sakna att vara en del av ett sammanhang där människor tar hand om varandra, och genom att gå med i Gemenskapen har de en möjlighet att få uppleva just detta.

2.1.6 Synen på nöjen och moderniteter

Att människorna inom Gemenskapen lever annorlunda är något Jana blir varse om redan vid sitt första möte med dem. Under begravningen la Jana märke till att det aldrig spelades någon musik, och när hon efter begravningen pratar med pastorns fru Marta säger hon att musik är något som de inte använder sig av. Hon förklarar att de istället låter orden tala, genom såväl tal som sång.61

Vid ett flertal tillfällen i boken framgår det att Gemenskapen har en kritisk syn på alkohol, och detta är något som Jana märker tidigt. När Jana möter Gemenskapen för första gången reagerar hon på att männen inte dricker eller röker – något hon annars brukar förvänta sig av liknande tillställningar.62 När Bror överväger att gå med i Gemenskapen blir Jana chockad av flera anledningar, där en av anledningarna är att Bror vanligtvis dricker mycket alkohol. Går han i med Gemenskapen får han inte göra det längre, och Jana tvivlar på att Bror kommer att klara av det.

När Jana och Bror kommit hem efter den första bjudningen hos Gemenskapen sitter de och pratar om det de sett och hört under kvällen, och samtalet kommer snart in på deras kusin Jussi

60 Palo, 2000 s. 126–127

61 Smirnoff, 2019 s. 29

som inte längre är en del av Gemenskapen. Bror säger att han vet varför inte Jussi är välkommen dit, och tillägger att det handlar om att han läser böcker och spelar gitarr. Han berättar vidare att ingen inom Gemenskapen får läsa eller på något sätt ägna sig åt musik eftersom detta är något som anses vara djävulstrick. Jana kan inte begripa varför sådant är förbjudet, då hon anser att både läsandet och musiken tillför mycket gott till människan, men Bror säger att han förstår dem. Det finns så mycket rapmusik med opassande innehåll och det finns böcker med som tar upp saker som ingen borde läsa. Jana menar att ett sådant resonemang även tar bort sådant som kan bredda ens världsbild, och inte bara fastna i att tro att livet i Kukkojärvi är det enda som finns. Hon frågar Bror om han vet vad som egentligen är tillåtet och han säger att konst, dans, TV och film är sådant som går bort direkt, medan ett särskilt urval av böcker verkar vara okej att läsa.63

I ett senare skede i boken har Jana fått ett jobb på Kukkojärvis högstadieskola som vikarierande lärare i bild. Anledningen till varför hon sökt jobb i Kukkojärvi är för att hon ska kunna stanna kvar för att vara nära Bror till dess han vill återvända till Smalånger igen. Jana har inga som helst tidigare erfarenheter av läraryrket, men hon märker snabbt att undervisningen på skolan hon jobbar på skiljer sig från undervisningen i många andra svenska skolor. I ett stycke av boken uttrycker Jana att det inte är ämnena i sig som är det svåra med att hoppa in som lärare på Kukkojärvis högstadieskola, utan det svåra handlar snarare om att kunna anpassa kunskaperna till de grundkrav som Gemenskapen ställer på undervisningen. Det är alltid kristendomen som ska vara i fokus och varje lektion ska lära ut någon slags biblisk moral. Eleverna ska dessutom alltid vara tysta i klassrummet, och varje dag får de läxor.64

Som vikarierande bildlärare finner Jana det komplicerat att lära ut sådant som inte motstrider Gemenskapens syn på konst. Den fria konsten är lika förbjuden som böcker och dans, och Jana frågar rektorn på skolan varför det är så. Han svarar att han tror att det handlar om passion, då musik och konst tenderar att gripa tag om utövaren. Gud är inte den som uppmuntrar till kreativa passioner – det är djävulen. Jana undrar om han verkligen tror att det är så, och rektorn tvekar inte i sitt svar. Han svarar att det är självklart att det är så, då han själv har upplevt det. Som ung älskade han att meka med bilar, och en söndag missade han högmässan för att han var alltför uppslukad av sitt arbete med bilen. Hans far hade då vänt sig till honom och sagt att han

63 Smirnoff, 2019 s. 39–40

hade ett val. Antingen skulle han välja djävulen och lämna samhället, eller så väljer han Gud och hedrar honom för resten av livet. För rektorn hade det varit ett enkelt val.65

2.1.6.1 Analys

Under Gemenskapens predikningar förekommer ingen sång, och detta är något som Palo beskriver är en vanlig företeelse även hos laestadianer. De timslånga predikningarna kännetecknas främst av tal, och sånginslagen är mycket få. Däremot sjungs det mycket efter avslutade gudstjänster, och sången utmärks av att alla i församlingen är med och sjunger. Det är sällan solosång förekommer, då laestadianerna anser att sången är något som är hela församlingens angelägenhet.66

Lars Levi Laestadius predikade ofta om att människan inte borde ägna sig åt att förtära rusdrycker då alkoholen i hans ögon bidrog till mer ont än gott, och detta har kommit att påverka den laestadianska rörelsen än idag. Palo säger att de allra flesta inom den laestadianska rörelsen är helnykterister, och skiljer sig därför betydligt från genomsnittsbefolkningen där de allra flesta i någon mån dricker alkohol.67 Detta är något som även Anne Heith la märke till i sin monografi, då Laestadius i de verk hon undersökt ofta framställs som en förkämpe i kampen mot alkoholmissbruk. Detta gör han för att förbättra livet för människorna i de norra delarna av Sverige, då alkoholen tenderar att leda till stora problem.68 Laestadianismen delar denna syn med Gemenskapen, där de som är en del av rörelsen heller inte dricker alkoholhaltiga drycker. Gemenskapens skepsis mot moderniteter och nöjen är något som i viss mån går att känna igen även inom laestadianismen, om än i betydligt mildare ordalag. Palo uttrycker att det historiskt sett har funnits en viss misstro hos laestadianer mot moderniteter, men att det inte är fullt lika allvarligt idag. Hon menar att laestadianers hem i stort sett är lika välutrustade som alla andras, med ett eventuellt undantag från TV:n som många anser som onödig. Däremot är det få laestadianer som faktiskt anser att det ständigt ökande utbudet av teknik bör förbjudas, utan människan bör istället försöka lära sig att använda sig av dessa på rätt sätt, vilket verkar vara en betydande skillnad från Gemenskapen som i sin tur förbjudit såväl musik som böcker.69

65 Smirnoff, 2019 s. 279

66 Palo, 2000 s. 90

67 Palo, 2000 s. 104

68 Heith, 2018 s. 231

Trots dessa skillnader mellan laestadianismens och Gemenskapens sätt att tänka är deras kärna i mångt och mycket detsamma – förlora dig inte i sådant som tar dig bort från den kristna tron oavsett om det handlar om internet, konst eller litteratur.

Även i samtalet mellan Jana och rektorn på Kukkojärvis högstadieskola får vi ta del av den fientliga syn som Gemenskapen har på kultur och nöjen, och hur fel det kan bli om en människa dras in i sådant som tar en bort från den kristna tron. Denna fientliga syn på kultur är dock något som den laestadianska rörelsen inte helt delar med Gemenskapen, men Palo förklarar att det däremot finns en tydlig kulturkritik hos många inom laestadianismen. Denna kritiska hållning går ut på att människan i all kontakt med konst, musik eller litteratur bör ställa sig frågan: vilket är budskapet som förmedlas? En fråga som inte bara hjälper en att bibehålla kontakten med sig själv, utan också sin egen omvärld.70