På den andra, tredje och fjärde enkäten fanns en uppmaning till de respondenter som hade synpunkter på undersökningen eller på själva enkäten att skriva dem
på baksidan av papperet. Ytterst få kommentarer skrevs, och jag bedömer att dessa inte tillför undersökningen något av värde.
6.4 Diskussion
6.4.1 Metod
Metoden jag valde, enkätundersökning, har sina brister. Att så många väljer bort att besvara enkäter är ett problem, som jag resonerar kring nedan. Men även när det gäller dem som besvarade enkäterna, så är mina enkäter ett relativt trubbigt instrument. För att få så stor svarsfrekvens som möjligt så valde jag att ha ett litet antal frågor, vilket å andra sidan inte gav så mycket information. Jag valde att låta respondenterna ta ställning till fasta svarsalternativ när det gäller känslan inför Projektet. Ett av syftena med denna fråga var att ge överblick över läget, vilket jag tycker att den gav. Jag ville också ha en fråga i vilken respondenten själv skulle formulera sig kring sina känslor inför Projektet. Sådana kommen- tarer från respondenterna räknade jag med kunde ge en del pusselbitar till förstå- elsen. Men det är viktigt att tänka på sådant som att respondenten kanske har svårt att formulera det som egentligen är det viktigaste och i stället skriver något som helt enkelt är lättare att skriva, och jag kan ha svårt att tolka vad respondenten menar. Dessutom finns risken att jag missuppfattar. Det kändes kanske också olika lätt för respondenterna att formulera sig på den öppna frågan. Enkäterna vände sig till olika personalgrupper, både till personer som ofta formulerar sig i skrift och till dem som mera sällan gör det.
De praktiska omständigheterna, att jag snabbt önskade komma igång med under- sökningen i ett tidigt skede av Projektet, gjorde att jag valde metoden enkäter, trots metodens brister. Men kompletterat med intervjuer i ett senare skede så kan jag få en ganska fyllig bild av det som jag vill undersöka. Förfaringssättet med fyra i det närmaste identiska enkäter ger också möjlighet att göra jämförelser över tid.
Enligt Trost (1998, s. 113) brukar man för enkätundersökningar räkna med en svarsfrekvens på mellan 50 och 75%. Men om undersökningen gäller en speciell grupp så kan svarsfrekvensen bli högre. De som besvarade mina enkäter delade med sig av sina förhoppningar och farhågor, men naturligtvis så undrar jag över dem som inte svarade. Till slut fick jag ju in ett acceptabelt antal enkäter, men när jag trots påminnelser inte hade fått in fler än hälften av den andra enkäten blev jag lite betänksam. Vilka var det som hade besvarat enkäterna? Om det var så att de tolv processtödjarna hade svarat, så var det bara ungefär lika många till som hade gjort så. Jag blev rädd att det var så som det varnats för i litteraturen, att det fanns en polarisering mellan å ena sidan de engagerade och positiva och å
andra sidan de andra. Detta skulle inte vara en bra förutsättning för skol- utveckling; alla måste tas till vara och engageras.
Jag hade en del enkla hypoteser kring varför så många låtit bli att besvara enkät- erna. De handlar om Projektet, mig, skolforskning och även om dem själva. Respondenterna kanske är negativa till Projektet och värjer sig mot allt som har med det att göra. De vill inte förändra, är kanske rädda för förändringar och sådant som hör samman med förändring. Men då kan man ju undra varför de inte passar på att uttrycka sitt missnöje i en anonym enkät. Kanske är det så känsligt och farligt att de vill behålla sina känslor helt för sig själva. De kanske är negativa till Projektets möjligheter. Förändringar har initierats förr utan att det har blivit mycket av dem. De har gett upp och tycker inte att det är lönt att engagera sig. Det dagliga arbetet kräver mycket, så det är bättre att lägga energin på det än att sikta mot stjärnorna. Eller så kanske de är negativa till mig och misstänksamma mot mina avsikter. Denna hypotes tycker jag hänger samman med det jag skrivit ovan om rädsla för och misstänksamhet mot själva Projektet. Eller så beror kanske ointresset för enkäterna på ointresse för skol- forskning. Forskningen har ingenting att ge dem och därför bryr de sig inte om att ge något till den. Eller så är de inte insatta i vad skolforskning är och kan vara och tror inte att det jag gör har med forskning att göra. Och i så fall så har vi här misstänksamheten mot mig igen. Eller kanske är anledningen att de känner sig stressade och prioriterar bort eller struntar i sådant som inte är helt nödvändigt, även om det skulle ta bara fem minuter av deras tid.
Kanske är det olika kombinationer av hypoteserna som gäller för olika personer som förklaring till varför de inte besvarade mina enkäter. Kanske finns det en och annan av dem som inte svarat som ändå är positivt inställd till Projektet. Men om det är så att det stora flertalet av dem är negativa så är det naturligtvis inte bra; varken att de är negativa eller att de väljer att inte föra fram sina åsikter. Det var i detta läge som jag bestämde mig för att gå ut personligen till arbetslagen för att berätta om min undersökning och vädja till dem som bara inte blivit färdiga att besvara enkäten att göra det och lämna in den. Bemötandet blev nästan överallt positivt intresserat, och ett par dagar senare hade jag fått in ytterligare en liten hög med enkäter. Men mellan en tredjedel och en fjärdedel av alla gjorde ändå valet att inte besvara en eller flera av enkäterna. Varför? Och hur ställer dessa personer sig till Projektet? Detta är frågor som väcks på grund av den metod som jag använde, men som metoden inte kan hjälpa mig att finna svar på.
6.4.2 Resultat
I det här avsnittet ska jag lyfta fram sådant i enkätresultatet som jag finner intressant att titta närmare på. De litteraturhänvisningar jag gör syftar på litteratur som jag har refererat till i litteraturgenomgången i kapitel 2.
Att en så stor del av respondenterna hade en positiv känsla när de tänkte på Projektet förvånade mig, men det är naturligtvis glädjande att läsa alla kommentarer som tydligt talar om att så många önskar förändringarna. Och att så pass få personer kommenterade den ökade arbetsbörda som det innebär att förändra en skola ger en indikation om hur viktigt och prioriterat Projektet är för personalen. Eller är det så att inte alla inser vidden av förändringen? Eller är en del av förklaringen att när man ”tvingas” välja mellan att sätta krysset i en positiv ruta eller i en negativ, så finns det en tendens att den som inte känner sig riktigt övertygad föredrar att förhålla sig positiv hellre än negativ. Men detta förklarar i så fall endast kryssen, inte de positiva kommentarerna.
Många säger sig alltså uppleva ett behov av förändring. Man ser problem och önskar en lösning på dessa. Vikten av att i förändringsarbetet utgå från de behov som finns betonas i litteraturen av exempelvis Dalin (1995) och Lennéer- Axelson och Thylefors (2000).
Att så många är positiva till Projektet innebär emellertid inte att alla har samma känslor och tankar inför det. Respondenternas egna och ofta utförliga kommentarer visar på skillnaderna i känslor inför Projektet. Även bland dem som är positivt inställda finns stora variationer. Det verkar finnas personer som tycker att det är spännande och intressant att delta i en förändringsprocess och som bortser från problem och fokuserar på möjligheter, och det finns de som känner behov att förändra, ser möjligheterna i förändringen, men samtidigt känner sig oroliga för de svårigheter som kan uppstå. Det kan tänkas att de första driver på förändringen medan de andra har en tendens att bromsa. Det är viktigt, menar jag, att i förändringsprocessen ta vara på båda typerna av personer och inse att man kan vara positivt inställd på flera sätt. Motstånd kan mycket väl vara en naturlig reaktion och behöver inte alls innebära att engagemang saknas. I motståndet finns energi som det är möjligt att kanalisera i en konstruktiv riktning (Abrahamsson & Andersen, 2000; Ahrenfelt, 2001; Ekstrand, 1988; Lennéer-Axelson & Thylefors, 2000). Alla som vill bidra till förändringen måste få utrymme att göra det. De som vill gå fort fram kanske ibland behöver vänta in och lyssna på dem som är mer eftertänksamma.
Den rika litteraturen om förändringsprocesser säger oss att sådana tar tid och att en anledning till detta är att det är människor inblandade. Människor är individer som av olika anledningar tänker, känner och handlar på olika sätt. Samspelet
mellan tanke, känsla och handling uppvisar stora individuella skillnader och människan tänker, känner och handlar även till viss del irrationellt (Ahrenfelt, 2001; Angelöw & Jonsson, 2001; Jern m.fl., 1995). Vad främst socialpsykologin har att bidra med i ämnet redogjorde jag för under rubriken ”Tanke – känsla – handling”. Enda sättet att ta del av hur andra upplever och tolkar det som händer är att kommunicera med dem, men vi känner kanske inte behovet förrän vi förstår hur olika vi faktiskt upplever våra gemensamma omständigheter. Mer om vad som sägs i litteraturen angående den stora variationen i tankar och känslor hos personer som deltar i samma förändringsprocess redogör jag för nedan i kapitel 8.
De problem och svårigheter som tas upp i respondenternas kommentarer presenterades i genomgången av enkätsvaren ovan. Liknande teman återkommer i intervjuerna och jag väljer att föra ett samlat resonemang, kopplat till teori, kring detta i diskussionsavsnitten efter intervjuerna. Här vill jag dock peka på att farhågor och oro förekommer tämligen ymnigt i enkätsvaren. Ofta finns hos en person blandade känslor inför Projektet. Önskan om förändring verkar inte helt kunna uppväga den oro som följer på att tryggheten vacklar. Klarar vi detta? Blir det bra? Enligt litteraturen så har alla människor ett behov av trygghet, och förändring rubbar detta. Även om förändringen är önskad så innebär den i någon mån ett hot mot grundtryggheten. Behovet av trygghet är kopplat till individ- uella förutsättningar och är därför inte lika stort hos oss alla (Ahrenfelt, 2001; Angelöw, 2000; Lennéer-Axelson & Thylefors, 2000).
Underlaget i undersökningen är så pass litet att det är svårt att jämföra olika grupper i personalen för att dra säkra slutsatser om skillnader i känsla beroende på kön och ålder. Jag valde ändå att titta på svaren utifrån dessa variabler. I bortfallsanalysen kom jag fram till att färre kvinnor än män hade besvarat de tre första enkäterna, men att fler kvinnor än män hade besvarat den sista enkäten. När jag undersökte känslan inför Projektet så kom jag fram till att männen hade satt fler kryss än kvinnorna i rutorna ”mycket dåligt” och ”ganska dåligt” och att kvinnorna hade satt fler kryss än männen i rutorna ”ganska bra” och ”mycket bra”. Min personliga tolkning av kommentarerna säger att kvinnorna uttrycker sig lite mer hoppfullt jämfört med männen när det gäller Projektets möjligheter. Men skillnaderna är inte stora, och de kan bero på slumpen, så jag menar att jag
inte kan dra slutsatsen att det är skillnad mellan gruppen män och gruppen
kvinnor när det gäller känslan till Projektet. Min enkätundersökning visar alltså inte på att kön skulle ha någon betydelse för känslan till Projektet.
I bortfallsanalysen och när jag undersöker känslan till Projektet så framkommer skillnader mellan de olika åldersgrupperna. Men grupperna är för små för att det ska gå att dra några slutsatser. Och ingen skillnad i känslan inför Projektet beroende på ålder har jag kunnat upptäcka i respondenternas egna kommentarer.
Så därför väljer jag att säga att ingen av åldersgrupperna utmärker sig genom att vara mer positiv eller negativ till Projektet än de andra. Däremot så upptäckte jag att kommentarerna kring farhågor och oro har något olika karaktär. Respondenterna uttrycker sig på lite olika sätt kopplat till ålder, verkar det som. Personerna i den äldsta åldersgruppen uttrycker sig lite försiktigt med: ”Orkar lärarna …”, ”Projektet är en stor omställning för alla …”, ”Det kommer att ta lång tid …”. Medan respondenterna i den yngsta åldersgruppen formulerar sin oro på ett helt annat sätt: ”Många i vårt arbetslag har trott att de kunnat ’smita undan’ …”, ”Om inte alla ställer upp till 100% …”, ”Alla måste ställa upp!”. Jag tror inte att det handlar om olika känsla inför Projektet, men den uttrycks olika. Min enkätundersökning påvisar alltså inte någon skillnad mellan olika åldersgrupper när det gäller känslan till Projektet.
Jag hade, för att inte riskera att kunna identifiera enskilda respondenter, valt att dela in personalen i endast tre åldersgrupper. Fortfarande tycker jag att det var riktigt att göra så, men det hade varit intressant att ha en mindre spännvidd i framförallt den äldsta gruppen, så att denna hade omfattat personer med endast de allra sista åren kvar i arbetslivet. Hade det i en sådan grupp märkts en större motvilja mot förändringar? Jag är inte så säker på det, men det hade varit intressant att undersöka om så var fallet. Gränsen som jag satte mellan den mellersta och den äldsta åldersgruppen hamnar fel. När jag vänder blicken mot min skola, så är det lätt att se att de personer som är runt 50 år befinner sig i en period i både yrkesliv och privatliv då de har förhållandevis mycket tid, kraft och intresse att lägga på sitt arbete.
Eftersom olika varianter av känsla och förklaringar finns i de olika köns- och åldersgrupperna drar jag den försiktiga slutsatsen att om man är positiv eller negativ till Projektet är ett personligt ställningstagande, som inte hänger särskilt starkt samman med varken kön eller ålder.
6.4.3 Sammanfattning
De olika aspekter som jag har funnit viktigast i diskussionen kring enkätundersökningen, när det gäller metod och resultat, kan kort sammanfattas såhär:
?? Stort bortfall i svarsfrekvensen.
?? För många känns det bra när de tänker på Projektet.
?? Ganska stor variation i känslor och tankar inför Projektet.
?? Problem och svårigheter tas upp, av både positivt och negativt inställda respondenter.
?? Kön och ålder verkar inte ha någon betydelse för personens inställning till Projektet.
7 INTERVJUUNDERSÖKNINGEN 7.1 Metod
Enkäterna gav en viss insikt i och förståelse för respondenternas känslor och tankar inför Projektet. Men för att få veta mer om sådant som kanske bara antytts i enkäterna så önskade jag nå ett antal personer lite djupare genom någon typ av intervju, mot slutet av projekttiden men innan förändringarna genom- fördes.
Min strävan var den som Angelöw och Jonsson (2001, s. 62) sammanfattar när det gäller kvalitativ metod. Det finns en önskan att beskriva och förstå. Man intresserar sig för sammanhang och strukturer, men även för det som är annorlunda.
Med denna strävan stod jag inför valet av intervjumetod. Jag ville få ta del av hur enskilda personer känner och tänker kring förändringsprocessen. ”Förut- sättningslösa intervjuer används främst för att få fram beskrivningar av de intervjuades syn, attityd och värderingar” (Angelöw & Jonsson, 2001, s. 79). Det var detta jag ville; få ta del av några personers egna beskrivningar av sina känslor och tankar. Men jag insåg svårigheterna i att i min situation göra förut- sättningslösa intervjuer med de egna kollegerna under en intensiv period i förändringprocessen. Repstad (2000, ss. 68-69) skriver om när han befann sig i en liknande situation. Han hade, när han gjorde en undersökning om religiösa frågor, svårigheter att hitta intervjupersoner och valde då att intervjua även en del personer som han var bekant med. Under arbetet var han uppmärksam på vilka effekter, negativa men kanske även positiva, som detta medförde men han kunde inte upptäcka några skillnader mellan intervjuerna med främlingar och intervjuerna med för honom kända personer. Detta stärkte mig inför intervju- erna, men naturligtvis kommer jag ändå att vara uppmärksam på reaktioner som har att göra med relationen mellan intervjupersonen och mig.
Jag ville nå så djupt som möjligt och styra så lite som möjligt. Jag ville inte ställa frågor utan ha en intervju med mycket låg grad av standardisering; mer likt ett samtal med initiativet hos den intervjuade. Mycket funderingar kring hur jag skulle gå till väga ledde till att jag, med hjälp av den dagbok som jag fört, skrev ner min egen personliga beskrivning av hela processen, från början till ”nu” (Bilaga D). Anledningarna till att jag valde att i förväg ge intervju- personerna detta häfte i stället för att ställa frågor till dem under själva intervju- tillfället var flera. Jag önskade friska upp minnet och sätta igång tankarna hos intervjupersonerna, och jag ville hjälpa dem att förbereda sig så att de därmed skulle känna sig säkrare. Häftets innehåll skulle få dem att förstå att de fick vara
personliga, och i intervjuerna skulle jag kunna undvika styrande frågor och i stället låta intervjupersonerna tala om det de själva ville.
Metoden var en chanstagning. Jag hoppades att intervjupersonerna skulle känna sig trygga och inte i underläge, men det kunde naturligtvis bli precis tvärt om, att de såg min beskrivning som ett facit och därför kände sig i underläge. Detta var något som jag försökte vara mycket uppmärksam på under varje intervju, och även när jag sen analyserade intervjuerna.
Vilka personer skulle jag be om en intervju, och hur många? Repstad ger en hel del praktiska råd till den som planerar en intervjuundersökning (2000, kap. 3). Enligt honom finns det inget standardsvar på hur många intervjuer som krävs, utan det får omdömet avgöra. För Trost (1999, s. 110) är det bättre med ett litet antal välgjorda intervjuer än ett större antal som är mindre väl utförda. Eftersom jag insåg att intervjun tillsammans med förberedelse skulle bli tämligen tids- krävande för intervjupersonen och inträffa under en mycket pressad arbetsperiod så bad jag rektor om hjälp. Mot slutet av vårterminen 2001 inföll en studiedag, då en stor del av lärarna rättade nationella prov och ytterligare några var upptagna med annat arbete. Kvar fanns 9 lärare, och dessa blev erbjudna en halv dag ledigt under studiedagen för att sätta sig in i mitt häfte och ställa upp på en intervju. Alla ställde sig positiva. Jag har alltså inte påverkat urvalet, utan det är slumpen som har avgjort vilka personer det blev. Kollegiet är ganska väl representerat när det gäller ålder och kön. Dock är antalet lärare i de respektive ämnena lite snedfördelat och det finns tre processtödjare bland de intervjuade. Men att urvalet inte är perfekt representativt bekymrar mig inte eftersom det framgick i min analys av enkätsvaren att inställningen till Projektet är personlig och inte verkar ha mycket med faktorerna kön och ålder att göra. Och jag gör inte anspråk på att med hjälp av intervjuerna kunna ge en heltäckande bild, utan snarare delar av en bild.
Metoden ställer en del etiska krav. Enligt Repstad (2000, s. 68) så är det viktigt att intervjupersonerna känner till undersökningens syfte och vad som ingår i den. Jag gav vid den första kontakten med de tilltänkta intervjupersonerna en kort information, som jag sedan fördjupade i inledningen av själva intervjun. Att medverka i undersökningen måste också vara frivilligt, och att detta blev klart för var och en såg jag till i samband med att de tillfrågades om medverkan. Att uppgifter om de personer som deltar i undersökningen behandlas konfidentiellt är viktigt. Jag gav mina intervjupersoner fingerade namn och har förvarat allt material på ett betryggande sätt. Det som framkom i intervjuerna använder jag i min undersökning, men jag är mycket noga med att inte använda det i något annat sammanhang. När det gäller det sätt på vilket jag presenterat intervju- resultaten så har jag fått en viktig princip från Repstad (2000, s. 99). Det jag