Synsätt på teater som konstform

I analysen av resultatet har Kupferbergs (2009) teori om kreativitetsregimer visat sig användbar för att förstå nyanser i intervjupersonernas sätt att se på teater. Enligt Kupferberg (2009 s. 111) har konstnären endast ett subjekt i sin kreativitetsregim medan läraren har två, lärare och elev.

5.2.1. Teater som konst, pedagogik och förströelse

I intervjupersonernas svar på frågan vad teater är beskrivs teater som konst, pedagogik och förströelse (Helander 2003 s. 15). Tyngdpunkten ligger på pedagogik hos Läraren och på konst hos scenkonstnärerna. Teaterpedagogen menar att de är lika viktiga. Flera av eleverna beskriver teater på alla dessa sätt. Det finns ingen betydande skillnad i hur intervjupersonerna beskriver det Helander (s. 15) kallar teater som pedagogik och förströelse. Hur intervjupersonerna talar om teater som konst ser dock lite olika ut.

5.2.2. Lärarens syn på teater som konst

Läraren talar mest om teater i den funktion den har för henom, som pedagogisk resurs. Hen ger också uttryck för något som kan tolkas som teater som konst i bemärkelsen att ”Det kan ju ge en äkta upplevelse” som blir stark för att ”det är riktiga människor” som gestaltar något på ett sätt som eleverna inte är vana vid. ”På något vis blir det mer koncentrerat. Och därför lättare att leva sig in i”. Tydligt i Lärarens beskrivning är att teater tillför något värdefullt som inte går att hitta i skolan. I relation till Kupferbergs (2009 s. 111) teori kan man infoga att hen inte visar medvetenhet om vad det är som skiljer det konstnärliga arbetet från den typ av kreativitet som hen själv ägnar sig åt som lärare. Dock verkar hen medveten om att det finns en skillnad. Hen utgår i sina resonemang hela tiden från vad Kupferberg (2009 s. 111) kallar den pedagogiska kreativitetsregimens två subjekt, lärarens och elevens.

5.2.3. Teaterpedagogens syn på teater som konst

För Teaterpedagogen är teater ”konst”, vilket innebär en upplevelse som är orienterad mot det sinnliga: ”det [är] konst för mig, en upplevelse. Det är färg, det är form, det är lek.” När hen inkluderar lek vidgas tolkningsmöjligheterna avsevärt i hens definition av teaterkonsten, om man som vi förstår lek som något som bygger på social interaktion under frivilliga former. Helt klart är att teater för Teaterpedagogen inte bara är en föreställning utan en meningsskapande verksamhet som görs i en gemensam process, vilken innefattar flera subjekt.

5.2.4. Elevernas syn på teater som konst

Tre av fyra elever ger på olika sätt uttryck för att teater går ut på att någon visar något som någon tittar på. ”Är inte teater så typ att man ska visa upp någonting”(Elev 1). ”Vissa teatrar […] kan vara för de ville göra teatern för att alla skulle se” (Elev 3).”Det är typ en föreställning några personer har gjort för att folk ska titta på den” (Elev 4). Ett liknande synsätt går att läsa mellan raderna i den fjärde elevens intervju. Eleverna har självfallet ingen professionell kreativitetsregim. Vad som visar sig i materialet är att deras upplevelse av teater är ett resultat av både föreställningen och det gemensamma meningsskapande efterarbetet.

5.2.5. Scenkonstnär 1s syn på teater som konst

Scenkonstnär 1 ger inledningsvis en konkret bild av teater som liknar den eleverna beskriver: teater är “ett rum där jag tror att det bygger på att någon tittar på någonting. Sedan går det att fylla det med vad som helst [...] Sedan ingår ju teater i rubriken konst” fortsätter Scenkonstnär 1, vilket innebär att ”det är många små gråzoner. Man kan dra och tänja saker lite längre”. Hen exemplifierar: “Jag kan inte gå ut på gatan och trakassera någon person bara random men på teatern skulle jag kunna göra det och någon får titta på och reagera på det. Det är som ett laboratorium på det sättet, för att vidga våra hjärnor”. Det framgår i materialet att Scenkonstnär 1 ser på konstnären som det enda subjektet i sitt arbete, men samtidigt att hen förhåller sig till de andra scenkonstnärerna i produktionen och till teaterföreställningens målgrupp, barn i åldrarna 11-13:

mitt ideal är ju inte att jag ska sitta och tänka […] kommer barnen förstå det här? Nej, det kommer de kanske inte göra, då måste vi anpassa oss till det […] Men det finns ju ändå uppenbara begränsningar i till exempel språket och i referenser och i viss grad livserfarenhet också. […] vi har diskuterat att det här ordet kanske de inte fattar, är det ett så pass viktigt ord att de inte kommer att kunna ta till sig det som händer?

Detta innebär att förhålla sig till vad Kupferberg (2009) kallar ett andra subjekt.

Scenkonstnär 1 menar att kvalitet i teater är när man gör ”medvetna val […] när man vågar lita på en tes och […] vara konsekvent i den tesen […] Motsatsen skulle vara att nu blir det här bra teater för det är min känsla och så här är teater”. I hens utsagor nyanseras således bilden av det enda konstnärssubjektet (Kupferberg 2009) och dess betydelse för konsten. Konstens funktion verkar för Scenkonstnär 1 ligga i dess förmåga till gränsöverskridande: ”Idéer som utmanar någonting är ju inte alltid så lättillgängliga, för det som är lättillgängligt är man van vid att se. Då tänker jag att det är kvalitet att våga stå fast vid det där, fast att de inte hundra procent kommer att älska det”.

5.2.6. Scenkonstnär 2s syn på teater som konst

Scenkonstnär 2 börjar med att beskriva teater som ”en kompromisskonstform”. Hen ger en bild av hur en teaterproduktion skapas genom ett samarbete mellan enskilda konstnärer som alla har egna ”starka” visioner om det verk de vill skapa. Hens sätt att beskriva dem som självständiga för tanken till Kupferbergs (2009) resonemang om det enda konstnärssubjektet.

Samtidigt framgår det i hens beskrivning att konstnärerna hela tiden förhåller sig till flera subjekt: ”Till slut så har man kanske 12-15 självständiga konstnärer som tillsammans ska göra ett konstverk och det är hela styrkan med teater och svagheten”. När samarbetet fungerar utvecklas de ”olika konstverken” så att de sammanfogas till en ”perfekt enhet”. Motsatsen är när konstnärerna ”begränsar” varandra och det blir ”allmänt och lite utslätat och så för att det blir minsta gemensamma nämnare för alla konstnärer i det här projektet.”

Den som bestämmer i denna process är ytterst regissören, förutsatt att hen inte bryter helt mot teaterns grundidé. Det är alltså frågan om ett samarbete där ömsesidiga influenser präglar processen inom en tydlig hierarkisk ram.

På frågan om vad kvalitet är i teater svarar Scenkonstnär 2: ”att man driver sin inre intention. […] Sedan är det inte säkert att det alltid uppskattas av alla som tittar på det

och det ska det inte göra heller.” Här ger hen åter uttryck för betydelsen av konstnären som det enda subjektet i denna kreativitetsregim. Men hen nyanserar bilden när det gäller teater för barn i skolan:

man kommer i en helt annan sits när man kommer till en barn- och ungdomspublik där de faktiskt är tvingade att gå dit. Då måste man på ett annat sätt känna att man levererar något som man åtminstone tror att de kommer att uppskatta på något vis.

Detta går inte att tolka som något annat än vad Kupferberg (2009) skulle kalla ett andra subjekt i denna kreativitetsregim.

5.2.7. Likheter och skillnader i sätt att se på teater

Teater som konstform inbegriper flera subjekt eftersom flera personer samarbetar för att skapa en teaterföreställning. Den föreställning vi tittar på har dessutom en specifik målgrupp vilket innebär ett tydligt andra subjekt utanför teatergruppen. Samtliga vuxna intervjupersoner har alltså mer än ett subjekt i sin kreativitetsregim. Det är dock tydligt i vårt material att scenkonstnärerna betonar sin utgångspunkt som konstnärer som strävar efter att arbeta utifrån ett subjekt. Deras utsagor visar ett motstånd mot att förlora den möjlighet att ge en kompromisslös egen bild som ryms i detta förhållningssätt. Läraren ger inte uttryck för medvetenhet om scenkonstnärernas konstnärliga strävan efter att utgå från ett subjekt men visar uppskattning för resultatet: föreställningen som ger en “äkta upplevelse”. Teaterpedagogen visar en bredare syn på vad teater är än de övriga vuxna, då hen inkluderar ett meningsskapande samspel mellan alla deltagare i en teatersituation. Den beskrivning som eleverna och inledningsvis även Scenkonstnär 1 ger av teater är konkret och inbegriper inte värdeladdade begrepp.