I mina två första frågeställningar så var det framför allt samhällsstrukturer, sociala och
ekonomiska som bildade ett ramverk för diskursen kring de kloka. I denna sista frågeställning så är det en annan viktig samhällsfaktor som påverkar diskursen, kyrkan och religionen. De kloka levde i en värld som var starkt färgad av kristendomen, och för vissa kanske lika starkt av folktrons traditionella naturmakter.121 Kyrkans officiella hållning var att de kloka var, i värsta fall i förbund med djävulen, och i bästa fall missriktade, okunniga och ogudaktiga.122 Denna motvilja mot de klokas verk från kyrkans sida gör det intressant att titta på hur
människor beskriver de klokas användning av kristna symboler och symbolik, i en del i deras utövning av vad som från kyrkans håll officiellt klassades som djävulskap, men som kanske för folk i allmänhet snarare sågs som traditionell folkmagi.123 Det är denna fasett av diskursen kring de kloka, deras användning av kristna symboler, som min tredje frågeställning handlar om.
Flera informanter från materialet har berättat sägner om hur de kloka använde sig av olika typer av kristna symboler, ibland fysiska, och ibland i form av kristet tankegods, vilket visar på att även detta var en del av den pågående diskursen kring de kloka. En av de informanter som berättar en sägen med dessa inslag är Jon Petter Jonsson från Medelpad:
Vid ett ställe i Borgsjö skulle man en gång ro ett lik över sjön. Båten var tät, men det oaktat började den att sjunka ned till vattenytan mer och mer. När man kommit så pass långt, att man nära nog kommit fram till stranden, där kyrkan stod, blev plötsligt en person i båten så rädd, att båten helt skulle sjunka, att han började ropa. Då tog en annan, som var med båten och som ansågs vara litet trollkunnig, fram en krita (var fick han den ifrån?) och ritade ett kors på kistan. Då började båten höja sig igen och faran var över.124
121 Malmstedt, 2002, s. 144
122 Granberg, 1978, s. 131
123 Granberg, 1978, s. 122
I denna sägen så ser vi att den kloke använder sig av korset för att påtvinga övernaturliga makter att släppa taget. Att kloka använde sig av kristna symboler är något som människor inte verkar ha ansett främmande då det finns återberättat i flera av mina sägner. Detta tyder på att det var något som människor talade om, tillräckligt mycket för att den pågående diskursen skulle nedtecknas som sägen. I sägnen så används den kristna symbolen som ett hjälpmedel mot mörka makter, även om den används av en klok snarare än en präst. Detta skulle kunna visa att de kristna symbolerna i sig ansågs vara så mäktiga att de gav kraft till vem som än använde dem. Man skulle också kunna säga att exemplet visar att diskursen kring klokas användande av kristna symboler åtminstone var delvis positiv, då den kloke i sägnen beskrivs som hjälpande.
Kanske är det troligt att även kloka själva trodde att kristna symboler och objekt kunde ge kraft. Detta vore sannolikt då de levde i samma samhälle och med samma institutioner och diskurser som andra människor. De kloka levde i en värld där kristendomen var en del av vardagen, det vore därför inte så konstigt om även de trodde på det som kyrkan hävdade, att Guds makt fanns i dess väggar.125 Något annat som är intressant är att de kloka använder kristna symboler på sitt eget vis och det är ibland otydligt om det är Guds eller djävulens kraft de försöker frammana. Så här berättar en okänd informant från Gästrikland:
Lönnas bodde hos sin morbror, gubben Tyr, och där fick han lära sej all möjlig trolldom. Fast han var så utfattig, när morbrodern dog, så han måste gå och dygna i socknen, vågade ingen göra honom något illa. När Anders Lönn hade gått och läst för prästen, så lärde gubben Tyr honom hur han skulle få jaktlycka. Han skulle ta nattvardsbröd och spara det, och vinet skulle han spruta ut i en liten flaska som han hade inlindad i en näsduk i handen. Lönnas gjorde som gubben Tyr sa, och när han kom hem från kyrkan satte han fast nattvardsbrödet på en ladugårdsvägg, och så sköt han till måls på det. Just som skottet träffade brödet, så såg han Frälsaren med törnekrona i ett enda ögonblick, och då grät han som ett barn, för han tyckte det var hemskt. Det föll tre blodsdroppar ner på en silkeshalsduk som han brett ut under. De dropparna smorde han bösspipan med invändigt, och sedan kunde han bestämma vart djure skulle komma när han var ute på jakt.126
Här ser vi en sägen där en klok har fört vidare sin kunskap till nästa generation. Användandet av oblatbröd för allehanda ändamål, så som läkekonst och för att förbättra skörden är vanligt
125125 Oja, 1999, s. 143
enligt tidigare forskare.127 Här används oblatbrödet till att på magisk väg förbättra ett gevär. Det är otydligt om man tänkte sig att man fick djävulen på sin sida genom att skjuta på Jesus, eller om man tänkte sig att hans blod var så mäktigt att det skulle förtrolla bössan oavsett hur det införskaffades. Det vore intressant att veta om denna bit av folktro gick tillbaka till tidigare katolsk tro, där nattvardsbrödet betraktas som faktiskt Jesu kropp.128. Det vi kan säga är i alla fall att det tyder på att man tänkte sig att kloka kunde använda oblatbröd för andra syften än kyrkans, vilket stämmer med tidigare forskning.129 I detta fall så kan vi se att diskursen kring de klokas användning av kristna symboler också var ambivalent. Denna användning av oblatbrödet går helt emot kyrkans officiella regler. Kanske är det därför inte så konstigt att denna sägen beskriver den klokes handlingar på ett mer negativt sätt. Det skulle kunna vara ett tecken på att diskursen kring kloka var positiv endast då den förstärkte och förstärktes av rådande samhällsstrukturer.
Detta verkar dock inte alltid stämma. Det finns i mitt material ännu fler exempel på olika typer av kristna symboler och kristet tankegods som man talade om att de kloka använde sig av. En av dessa är den vigda jorden från en kyrkogård, ännu en oidentifierad informant, denna gången från Hanhals beskriver detta på följande sätt: ” För att bota skiver var det en gammal gubbe, som gick till kyrkogården efter mull. Helst skulle han ta den inne i kyrkan under predikstolen. Så la' man mullen i vatten och tvätta barnet med det.”130
Här är det tydligt att man tänkte sig att jorden från kyrkogården var läkande och ju närmare epicentret i kyrkan den var hämtad desto mäktigare var den. Detta är dock inte en praxis som kyrkan skulle ställa sig bakom och ändå så beskrivs den positivt, som läkande. Här kan det vara möjligt att trots att det går emot en samhällelig institution så förblir diskursen positiv eftersom den istället påverkas av de sociala och ekonomiskt positiva diskurserna kring de kloka som folkligas botare som jag kunde se i min första frågeställning. Det finns ännu fler exempel på hur kristna symboler och objekt används för att hjälpa människor på olika sätt:
Det var en gång man skulle frakta en död i en likkista från en skogsby ned till Erikslund. Man höll ej på att komma någon vart. Det var så tungt, att hästen ej kunde draga kistan längre sträcka än 5-6 meter i taget (="så långt som hästen och kistan var sammanlagt"). Sedan måste man vila,
127 Malmstedt, 2002, s. 143
128 Malmstedt, 2002, s, 24
129 Tillhagen, 1977, s. 54
ideligen alltså! Man kom så småningom fram till en enstaka gård på skogen, där man fick låna en häst. Nu hade man alltså två dragare. Men det gick ej ett dugg bättre. Sedan man efter många mödor kommit fram till ytterligare en enstaka gård, där det bodde en klok gubbe, "vände sig bladet". Gubben (namnet ej bekant!) spände för sin gamla hästkrake i. st.f. de båda andra hästarna, (som helt naturligt vid det här laget voro helt uttröttade). Sedan tog han ett visst blad ur psalmboken och lade detta innanför selen på hästen. Därpå strök gubben med handen över likkistan och sade: "Sätt dig på nu, Satan, skall du få åka!" Efter denna ceremoni var ingen svårighet att kunna köra med kistan.131
Denna sägen är det tre damer från Medelpad som informerar om. Även här kan vi se att den kloke sägs använda sig av kristna symboler, i detta fall en psalmbok. Det vi kan se är att det verkar som om man trodde att objekten fick makt från sitt samband med kyrkan.132 Detta visar hur pass stark kyrkans påverkan på samhälleliga diskurser var. Det är också intressant att den kloke åberopar djävulen i sin ramsa. Detta är alltså ytterligare ett exempel där de kloka använder religiösa symboler på ett sätt som inte förespråkades av kyrkan, riva sidor ur psalmboken, samtidigt som den kloke ändå beskrivs som hjälpande. Denna sägen visar dock åter igen på dubbelheten i diskursen då man talar både om psalmboken och om djävulen, på ett sätt som gör att det inte blir riktigt tydligt från ven den kloke antas få sin makt. Oavsett vilket så tyder sägnen på att de kloka och deras klienter levde i en värld saturerad av kristna tankegångar. Kyrkans makt, och därmed också kyrkliga objekt eller symboler kunde
användas för att övervinna det övernaturligas makt, vilket visar på att även de kloka var del av samma samhälle där dessa diskussioner pågick och blev påverkade av dem.
Något annat som har dykt upp flera gånger i mitt material är sägner om svartkonstböcker. Svartkonstböckerna tycks ha ansetts vara de klokas formelskrift, där recept och magiska ramsor fanns nedskrivna.133 Anledningen till att jag valt att ta upp svartkonstböckerna under just denna frågeställning är att de flera gånger i mitt material har kopplats samman med en tanke om existensen av förlorade magiska moseböcker.134 Jag undrar också om inte tankarna kring svartkonstboken i sig är ett överfört kristet tankegods där man tänker sig att böcker kan besitta stor makt. Detta är kanske på sitt eget vis också en del av diskursen kring kloka som visar på hur människor tänkte kring dem och hur man tänkte kring källan till deras kunskaper. Så här berättar Helena Norberg från Säbrå i Ångermanland om svartböcker:
131http://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/kartor/sagenkartan.html#/record/500
132 Granberg, 1978, s. 126
133 Tillhagen, 1977, s. 75 och Af Klintberg, 2010, s. 289
Det sägs att det ska vara två Moseböcker borta, sjätte och sjunde Mosebok. Där skulle det stå alldeles motsattens vad som står i bibeln annars, och mycke om trolldom och modstölder och sånt där. Men det där skulle inte få finnas åt kommande släkter, så därför har dom tagits bort, sägs det. I svartboka får dom också lära sig trolla. Jag hade en morbror som då verkligen hade svartboka. Och han var skicklig i allting, både som doktor och advokat och allt möjligt. Han hette Huss och bodde i Hässjö i Medelpad. Boken hade han efter sin far, som var rakt en beryktad trollgubbe.135
Här är det inte bara tydligt att människor kopplar ihop svartkonstböcker med försvunna moseböcker, utan också att det var ett sätt som informanten menar att kloka kunde lära sig sitt verk. Det är också tydligt att detta anses fel och fult, att äga en svartkonstbok, vilket skulle kunna vara på grund av att kyrkan påverkar diskursen i en negativ riktning då den fördömer svartkonst. Intressant nog så tycks sägnen mena att boken gått i arv från far till son och därmed skapade nya kloka. Att man tänkte sig att kloka kunde lära sig att trolla genom att läsa i en svartbok är något som är intressant då det visar på att man ansåg att de klokas värv gick i arv. Detta är något som tydligt speglar tankarna i ett samhälle där det allra vanligaste var att barn ärvde sina föräldrars arbeten.136 Kanske är det då inte underligt att samma typ av resonemang fördes även kring kloka. Tanken om svartkonstböckerna tycks ha funnits, mer som en berättelse än som en verklighet för somliga, så här berättar Anders Herman
Andreasson Holmgren från Skeppshult:
De trodde väl de hade svartkonstböcker, såna där. Och det är väl troligt med, för de fick väl lov till att ha nån hjälp. - Men när de då läste fram sånt där, så var de tvungna till att kunna läsa bort det med. Annars gick det galet. - Det var väl prästadrängen utför en gång. Han hade skjutsat prästen, och han hade fått tag i hans svartkonstbok. Han läste fram en sju fasa mängda små pojkar. Och han kunde inte läsa bort dem igen. Han hitta på det ena arbetet efter det andra till dem. Hade de bara att göra, så var de belåtna; men när arbetet var slut kom de tillbaka och ville ha mer, om de inte var god till att läsa bort dem. Där var en stor mosse, och han visa dem dit att göra väg. Där trodde han väl de skulle fått att göra. Men där blev väg på ett litet grand. Då visste han inte vad den hårle han skulle hitta på. Men så kom de åt en sandhåla. "Nu far I slå rep av sanden", sa han. Och de klämde till. Men det blev då lögn, så då blev han av med dem. När de inte rådde med och göra det de skulle, då blev de borta. Det läre yrt redigt, när de slog de där repen. Men det var ju bara en gammal sägen.137
135http://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/kartor/sagenkartan.html#/record/50192
136 Tillhagen, 1983, s. 12
Sägnen visar att svartkonstböcker var en del av konversationen kring kloka och att även skeptiker kände till den. Sägnen visar också på den tänkta fara med svartkonstböcker, och att de bara kunde användas av de som var skickliga och visste vad de gjorde, annars så skulle användaren bara bringa olycka.138 Detta är intressant eftersom det kan sägas spegla den allmänna tanken kring kloka som jag funnit i mitt material, att de kunde vara hjälpsamma om de var skickliga men i annat fall farliga, en tanke som lär ha påverkat och påverkats av den större samhälleliga diskursen kring kloka.
Att de kloka sades använda sig av kyrkliga symboler på detta sätt är mycket intressant. Kyrkan sanktionerade inte denna typ av förfarande och gick i flera fall så långt som att hävda att alla kloka stod i förbund med djävulen och därmed fördömde dem.139 Detta skulle kunna sägas betyda att diskursen kring de klokas användande av kristna symboler placerade dem i utkanten av dåtidens kristna gemenskap, som var en viktig del av samhällsstrukturen. 140 Samtidigt så verkar det som att diskursen visar att även de kloka ansågs tänka att kristna symboler hade makt och skattades högt. Detta tyder på att de kloka själva ansågs dela dåtidens kristna tankegods.141 Samtidigt så använde de kloka sig av andra former av ritualer och magi som inte var kopplade till kyrkan utan snarare till folktron.142
Vad vi kan se är alltså att de kloka sades använde sig av en mängd kristna symboler och tankegods i sitt utövande, allt från gravmull till psalmböcker. Diskursen verkar pendla från en positiv till en negativ inställning till de kloka i hänseende på deras användning av kyrkliga symboler. Man kan se att diskurserna påverkats starkt av samhällets institutioner då de mest positiva beskrivningarna kommer från sägner där kloka inte direkt bryter mot kyrkliga förmaningar, samtidigt som de får en tydligare negativ beskrivning ju mer de går emot dessa. Vi ser också att det till viss del luckras upp när andra samhällsfaktorer, så som sociala och ekonomiska har en tydlig inverkan på diskursen, då även bruk förbjudna av kyrkan kan beskrivas som positiva.
Det finns en annan liten grupp sägner som jag finner intressanta, de handlar inte egentligen om kristna symboler men jag har ändå valt att placera dem under denna rubrik då den berör 138http://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/kartor/sagenkartan.html#/record/50192 139 Granberg, 1978, s. 121 140 Oja, 1999, s. 13 141 Tangherlini, 2000, s. 184 142 Tillhagen, 1977, s. 96
samröre mellan kyrkans män och de kloka, vilket skulle kunna vara en intressant del av hur man talade om och kring kloka. I sägnen ovan så kan vi se att svartkonstboken i fråga tycks ha tillhört en präst och en tidigare exemplifierad sägen visade på hur en präst sökte hjälp från de kloka.143 Jag har hittat ett antal andra sägner där präster omnämns i samband med kloka och klokskap. Två sägner som omnämner samma prästdotter har dykt upp i mitt material, så här berättar Johan Kahl från Gotland:
En Präst besåg engång under svår torka sin åker i sällskap med sin dotter. Då Prästen suckade till och önskade att han måtte få regn på sin uttorkade åker, sade dottern: »Hör, Far! jag kan få det att regna, men blott på våra egna ägor — men då blir Kära Far också våt!» Prästen sade då, att han visst ej brydde sig om det, bara hon kunde åstadkomma en så god ting. Och började det genast regna det vackraste regn; men det regnade blott på Prästens åker.144Samma trollska Prästdotter gick också engång ute i marken med sin Far. Hon slog då en knif i en »stytt-staur», och sade att hon kunde mjölka den; och så började hon mjölka af alla krafter. Men då hon nu hållit på dermed en stund, sade hon: »Om jag nu mjölkar mera, så störtar kon!» Men som Fadren ej såg till någon ko, sade han att hon gerna kunde taga så mycket mjölk hon kunde få. — Men då de sedan kommo (hän) på ett annat »änge», låg en deras ko der död.145
I dessa sägner så är det en prästdotter som anses besitta klokskap, och det tycks ske med fullt medgivande från prästen själv. Dessa sägner tyder på att människor tänkte sig och talade om att präster inte alltid avstod från att ta hjälp från de kloka trots att det varken var lagligt eller officiellt accepterat från kyrkans sida.146 Detta är naturligtvis intressant då det åter kan visa på den variation och ambivalens som fanns inom diskursen kring de kloka. Kyrkan fördömde dem men individuella präster fann dem användbara. Kanske var det så att de enskilda
individerna bakom prästerskapet själva tolkade de kloka mer som utövare av oskadlig magi än som häxor med ett förbund med djävulen, vilket tidigare forskning antyder.147 Detta skulle kunna förklara deras samröre med kloka trots kyrkans officiella ogillande. Det skulle kunna återkopplas till hur olika krafter i samhället drog diskussionen kring de kloka åt olika håll. Staten och kyrkan förde en hård och negativ linje mot de kloka som lär ha påverkat den allmänna diskursen kring dem, samtidigt som sociala och ekonomiska faktorer gjorde dem användbara för gemene man som läkare, hämndmedel, upphittare av tjuvgods och mycket 143http://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/kartor/sagenkartan.html#/record/53683 144http://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/kartor/sagenkartan.html#/record/52184 145http://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/kartor/sagenkartan.html#/record/57097 146 Malmstedt, 2002, s. 123 147 Tangherlini, 2000, 296
mer. Detta lär naturligtvis ha bidragit till en mer positiv diskurs kring de kloka på lokal nivå. Dessa diskurser lär ha blandats samman till en, motstridig och ambivalent, diskurs kring de