Det samhällsekonomiska moti vet för att med off entliga medel stödja utvecklingen av ny teknik försvagas som regel då diskussionen går från att handla om allmän forskning, ti ll pilot-projekt samt inte minst kommersialisering och spridning i stor skala (Newell, 2008; Arrow m fl , 2009). Dett a förhindrar dock inte att det kan fi nnas marknadsmiss- lyckanden och barriärer som är mer eller mindre teknikspecifi ka och som i förekom- mande fall kan moti vera mer riktade styrmedel.
Ett vikti gt skäl är förekomsten av skal- och läreff ekter i produkti onen av nya och omog- na teknologier; kostnaderna kan inte sjunka såvida inte produkti onen tar fart och en stödpoliti k som möjliggör en sådan utveckling kan vara moti verad om potenti alen för kostnadsredukti oner är hög och politi kerna är kapabla att fasa ut stödet då tekniken är kommersiellt gångbar.4 Ek och Söderholm (2009) visar att förekomsten av globala
läreff ekter samt off entlig FoU utgör vikti ga förklaringar ti ll de kostnadsreduceringar som skett i den europeiska vindkraft sindustrin under 1980- och 1990-talen. Deras analys visar också att de off entliga satsningarna på vindkraft srelaterad FoU påverkats av dessa medels alternati vkostnad (mätt i termer av långsikti g avkastning på stats- obligati oner) samt också reducerats över ti den i takt med att den aktuella teknologin mognat. Uppsatsen belyser dock också de betydande svårigheter som är förknippade med att mäta lär- och skaleff ekter på ett fullt ut konsistent sätt (se även Nordhaus, 2009; Söderholm och Sundqvist, 2007).
Vissa tekniker är dessutom – såsom påpekats ovan – beroende av ny infrastruktur och stödjande nätverk, men de tjänster som dessa erbjuder är oft a kollekti va nytti gheter och de privata incitamenten för att investera i t ex distributi onsnät är oft a för svaga
4) Ett vikti gt villkor är naturligtvis att de samhällsekonomiska kostnaderna för den omogna tekniken fakti skt blir lägre än, och inte endast lika hög som, motsvarande kostnader för den konventi onella tekniken. Om inte så är fallet kommer inte dagens investeringar i tekniskt lärande att ge någon egentlig avkastning (Kolev och Riess, 2007).
(Fischer, 2009). Dett a kan leda ti ll vikti ga inlåsningseff ekter och en svårighet för ny teknik att träda in på marknaden. Ett aktuellt exempel är distributi onen av alternati va drivmedel för bilar (t ex etanol eller el).
Även om det existerar marknadsmisslyckanden som leder ti ll en för blygsam intro- dukti on av vissa teknologier, är det samti digt oft a svårt att mäta den ekonomiska be- tydelsen av dessa, bedöma hur väl dessa redan är internaliserade och att identi fi era en eff ekti v politi k för att internalisera eventuella kvarvarande marknadsimperfek- ti oner. Osäkerheten om den framti da potenti alen för kostnadsreduceringar är stor, och ti digare empiriska studier av t ex läreff ekter ger få riktlinjer för hur det off ent- liga stödet ska diversifi eras (se t ex Söderholm och Sundqvist, 2007). Det existerar därför också en svårhanterad trade-off mellan att peka ut enstaka tekniker för stöd och att satsa på en portf ölj av alternati v. Många tvivlar på att politi ker och myndig- heter är mest lämpade att ta dessa beslut. Den svenska satsningen på etanol som transportbränsle är ett exempel där myndigheternas val av tekniklösning fått mycket kriti k, och där det fi nns en risk för nya inlåsningseff ekter då kanske mer eff ekti va lösningar (t ex elbilar) äntrar marknaden. Det samhällsekonomiska (opti ons)värdet av att vänta in ny informati on kan oft a vara högt, men dett a måste samti digt vägas mot den framti da nytt an av att investera i ny kunskap idag. Framti da osäkerheter får inte utgöra en ursäkt för en politi sk passivitet.
De fl esta teknologier kännetecknas av ökande marginella produkti onskostnader i takt med ökad användning (t ex på grund av konkurrens om landområden, sti gande bräns- lepriser etc), och dett a innebär att i många energiekonomiska modeller leder ambi- ti ösa klimatmål ti ll att priset på koldioxid måste sti ga betydligt för att de nödvändiga redukti onsåtgärderna ska bli lönsamma. Denna bild förändras dock om det fi nns s k ’backstop’ teknologier. Dessa är framti da teknologier som kan ersätt a de traditi onella teknologierna för att t ex reducera koldioxidutsläppen, och de kännetecknas av att de kan användas i stor skala utan väsentliga kostnadsökningar (Nordhaus, 1973). På så sätt innebär deras existens att ett tak etableras för det pris på koldioxid som krävs för att nå långsikti ga, ambiti ösa klimatmål. Fischer (2009) argumenterar för att det star- kaste moti vet för ett riktat off entligt stöd ti ll ny teknik fi nns om dett a satsas på denna typ av ny teknik. Exempel på möjliga ’backstop’-teknologier är t ex koldioxidinfångning och lagring (CCS), solenergi samt t o m fusionsenergi. FoU-åtgärder som väsentligen reducerar kostnaderna för denna typ av alternati v erbjuder samhället en försäkring mot mycket höga policykostnader även i ett s k ’worstcase’ scenario, och dett a skulle också lätt a bördan på de åtgärder som måste tas på kort sikt.
Avslutningsvis är det vikti gt att lyft a fram det faktum att klimatproblemet är globalt och den tekniska utvecklingen sker dessutom i hög grad på en internati onell arena; det fi nns därför skäl att försöka åstadkomma en eff ekti v internati onell arbetsfördelning av FoU-insatserna inom klimatpoliti ken samt uppmuntra ti ll tekniköverföringsprojekt mel-
lan utvecklade och mindre utvecklade länder. Dett a skapar ett visst utrymme för att i Sverige utf orma teknikpoliti ska satsningar inom de områden där vi har en komparati v fördel (t ex utnytt jande av skogsråvaran). En stor del av de intäkter som svenska utveck- lingsinsatser bidrar med kommer dock att ti llfalla utländska investerare på grund av den nya kunskapens kollekti va karaktär (Barreto och Klaassen, 2003). En sådan teknikpoliti k kan därför sannolikt inte moti veras samhällsekonomiskt uti från ett strikt nati onellt per- spekti v utan bör snarare ses som ett sätt för Sverige att ta internati onellt ansvar i klimat- och energipoliti ken. Den svenska regeringen vill att Sverige ska vara en föregångare inom den internati onella klimatpoliti ken. Det fi nns dock många sätt att gå före på och den nuvarande strategin, att t ex inte fullt ut utnytt ja Kyoto-protokollets fl exibla mekanismer, har visat sig vara en förhållandevis kostsam politi k (Carlén, 2007). En än ambiti ösare satsning på långsikti g teknikutveckling inom väl utvalda områden skulle kunna vara ett eff ekti vare samt ett tydligare sätt att visa klimatpoliti skt ledarskap på. Idag fi nns en av- saknad av studier som på ett mer systemati skt sätt belyser dessa vägval.5
I det följande avsnitt et diskuteras några av de erfarenheter som fi nns gällande utveck- landet av havsbaserad vindkraft , och här analyseras översiktligt – med ovanstående teo- reti ska resonemang som grund – de utmaningar och vägval som Sverige står inför då det gäller utvecklandet och implementeringen av denna teknologi. Även om många av de förutsätt ningar för teknikpoliti k som diskuteras nedan kan anses unika för just havsba- serad vindkraft fi nns också starka paralleller med andra omogna energiteknologier, som även de kan vara kandidater för olika typer av teknikstöd (t ex vågkraft , solenergi etc).