Under denna rubrik förklaras hur slutsatserna som framkommit av analysen WPR kan förstås med hjälp av studiens teoretiska referensram.
Diskurser och makt
Av analysen framkommer vissa diskurser inom området unga och gängkriminalitet. Foucaults definition av diskurs belyser vad som inte sägs i de olika diskurserna, mer bestämt vad som exkluderas. Att alternativa synsätt av verkligheten utestängs i olika diskurser grundas i en ef- tersträvan av sanning. Det resulterar i sin tur att vissa diskurser godtas för sin självklarhet, vilket också orsakar ett tvingande inflytande över andra diskurser (Räterlink, 2011). Utifrån fråga två (Q2) går det att tyda att framställningen av problemen bygger på flera olika antagan- den. Genom att undersöka vad som tas för givet i framställningen av problemet framträder dessa antaganden eller “conceptual logics” som problemet baseras på, vilka i sin tur skapar olika diskurser inom området (Bacchi, 2009). Med hjälp av fråga två (Q2) identifierades såle- des flera diskurser inom området. En diskurs som trädde fram var att det talades förhållandevis mycket om individens val och att denne väljer gängkriminaliteten. Individen betraktas då som förövare och det talas inte om att individen kan bli offer för omständigheterna i samhället. Det kan då resultera i att den rådande diskursen om att individer väljer gängkriminalitet orsakar ett tvingande inflytande över andra diskurser som motsätter sig individens fria val. Detsamma gäller de andra diskurserna som framkom genom analysen. I diskurserna om samhällets kontra individens ansvar samt förebyggande åtgärder kontra straffrättsliga åtgärder talas det inte om ett helhetsperspektiv eller en kombination utan fokus ligger på en av angelägenheterna. Vad som kan tänkas hända då är att den ena diskursen verkar tvingande över den andra, och en diskurs framställs som mer “sann” än den andra (Räterlink, 2011). Det kan i sin tur leda till att vissa åtgärder betraktas som mer lämpliga än andra, eftersom åtgärderna bygger på de rådande diskurserna om vad problemen eller riskfaktorerna bakom gängkriminaliteten är. Av analysen (WPR) framkom det till exempel att ett problem som framställdes var att ungdomarna saknar fritidsaktiviteter eller att dessa upplever psykisk ohälsa, vilket ofta byggde på antagandet om att gängkriminalitet kan härledas till biologiska aspekter. Att media framställer riskfaktorer för gängkriminalitet utifrån en biologisk diskurs skulle kunna leda till att lösningen blir att åtgärda problemet med medicin eller med aktiviteter där ungdomarna förutsätts kunna frigöra dopami- ner och endorfiner.
Diskurser är också sammanflätat med makt. Makten att kontrollera hur språket används och att definiera begrepp kan betraktas som en djupgående maktteknik (Börjesson & Rehn, 2009). Med hjälp av analysmetoden WPR synliggörs medias makt i form av möjligheten att konstruera diskurser om de antydda ”problemen” bakom gängkriminalitet, det så kallade riskfaktorerna. Denna möjlighet att konstruera diskurser kan innebära en definitionsmakt. Definitionsmakt syftar till när språket används för att benämna hur det är möjligt att tala om saker och ting. Att kontrollera diskurser innebär därför en oerhörd makt eftersom det även ger möjlighet till att styra vad som uppfattas som ”sanningar” och begränsar vad människor har möjlighet att prata om (Börjesson & Rehn, 2009). Genom att definiera riskfaktorer för gängkriminalitet som till exempel psykisk ohälsa, svårigheter i skolan, bristande impulskontroll, avsaknad av empati och inga alternativa intressen kan det skapa en diskurs som skuldbelägger individer och håller dessa ansvariga för gängkriminaliteten. Att istället framställa riskfaktorerna bakom gängkriminalitet i form av samhällsproblem som till exempel fattigdom, segregation, brister i myndigheters ar- bete och otillräcklig lagstiftning kan problemet lyftas från individnivå till samhällsnivå. Att dessa problem beskrivs på samhällsnivå kan tänkas lägga mindre skuld på individen och mer på samhället och de myndigheter som arbetar med problemet. Media kan därmed tänkas ha
definitionsmakt att i framställning av olika problem skapa olika diskurser, där vissa förhållan- den definieras som riskfaktorer för gängkriminalitet och andra inte.
Även om media kan tänkas ha en viss definitionsmakt kan det dock innebära en förenkling att hävda att media är den enda makthavaren i detta avseende. Foucault (2002) menar att makt inte kan begränsas till särskilda institutioner eller dominerande grupper, dessa fungerar snarare som ett uttryck för makt. Makten i sig verkar genom olika styrkeförhållanden som finns överallt och omsluter allt. Denna utgångspunkt innebär att dessa styrkeförhållanden skapar olika makttill- stånd som hela tiden är lokala och ostadiga. Styrkeförhållandena verkar också genom olika strategier som visar sig i till exempel allmänna mönster, lagar och i samhällets hegemonier (Foucault, 2002). De tidningar och skribenter som publicerar och skriver dessa artiklar om gängkriminalitet kan därför inte betraktas som ensamma makthavare trots att de har definit- ionsmakt. Innehållet i artiklarna styrs inte bara av den som skriver dem och tidningsförlaget, utan också av andra styrkeförhållanden som hela tiden verkar och omsluter allt. Artikelförfat- tarnas formuleringar kan således betraktas som ett uttryck för makt men innehållet i dessa styrs av andra maktförhållanden. Maktrelationerna är nämligen inte fristående i förhållande till andra typer av relationer. Makten är inneboende i alla relationer och kommer till uttryck som en följd av de ojämlikheter och rubbningar som uppstår där (Foucault, 2002). Hur artikelförfattarna väljer att använda språket och vad de benämner som riskfaktorer påverkas således av andra maktförhållanden i samhället, eftersom maktrelationerna inte är fristående från varandra. Det går således att problematisera huruvida media är den riktiga makthavaren, eftersom tidningar- nas val av att publicera vissa artiklar influeras av andra maktförhållanden. De olika styrkeför- hållandena som makten grundar sig i kan däremot visa sig genom medial kommunikation, vil- ket också kan ge upphov till vissa effekter.
Diskursernas konsekvenser
Hur språket används kommer att avgöra hur människor ser på saker och ting. Användningen av olika sociala kategorier kan till exempel fungera särskiljande, eftersom dessa ofta knyts till vissa egenskaper (Börjesson & Rehn, 2009). Utifrån fråga två (Q2) i analysen går det att tyda att problemframställningarna i tidningsartiklarna bland annat vilar på det underliggande anta- gandet om att det är invandrare som är och blir gängkriminella. Denna diskurs kan tänkas vara ett tydligt exempel på när användningen av vissa sociala kategorier bidrar till att koppla dessa till vissa egenskaper och beteenden. Olika sociala kategorier har nämligen ett visst innehåll bundet till sig när det gäller exempelvis beteende, brister, livsstil och defekter. Genom att be- nämna eller kategorisera en person på ett visst sätt, diskrimineras andra tänkbara ordval (Börjesson & Rehn, 2009). Att tala om invandrare istället för till exempel socioekonomiska skillnader och segregering som orsak till gängkriminalitet kan således göra att kategorin invandrare förknippas med gängkriminalitet. Medias framställning av problemet bidrar då till att knyta en social kategori till ett visst beteende. I analysen ovan finns också exempel på när umgänge med ”grabbarna på torget” och viss klädsel eller ordval förknippas med risk för gängkriminalitet. Att tala om riskfaktorer på detta sätt kan likt sättet att tala om invandrare göra att vissa grupper av ungdomar förknippas med gängkriminalitet. Det inrymmer därmed en maktaspekt i språkbruket och hur människor väljer att benämna olika företeelser (Börjesson & Rehn, 2009).
Diskurser kan också påverka människor genom att forma deras tolkningsrepertoarer. Männi- skors tolkningsrepertoarer syftar till den uppsättning förklaringar de har att tillgå, vilka påver- kas av vad som är diskursivt givet. De rådande diskurserna ger således människor en given tolkningsram för hur de ska förstå verkligheten (Börjesson & Rehn, 2009). Utifrån analysen (WPR) framkommer det att det finns vissa rådande diskurser inom området riskfaktorer och
gängkriminalitet. I artiklarnas problemframställningar finns till exempel det underliggande an- tagandet om att individen själv väljer gängkriminalitet och att det finns andra alternativ. Denna diskurs kan tänkas påverka människors tolkningsrepertoarer, i detta fall hur de förstår gängkri- minalitet och andra människor som är eller riskerar att bli gängkriminella. Tolkningsrepertoa- rerna kommer också att ge människor språkliga resurser för att delta i olika diskussioner. I interaktion med andra kan de då använda versioner av verkligheten som redan är formulerade åt dem (Börjesson & Rehn, 2009). Diskursen om att individen själv väljer gängkriminalitet kan således påverka hur människor ser på verkligheten, vilket i sin tur gör att de i interaktion med andra också delar denna syn på verkligheten. Problemet skulle dock kunna betraktas som att individer tvingas in i gängkriminaliteten på grund av strukturell orättvisa och särskilda omstän- digheter i dennes liv. De rådande diskurserna exkluderar dock denna framställning, vilket gör att människor inte får tillgång till den uppsättningen av förklaringar inom sina tolkningsreper- toarer. Detsamma gäller diskurserna om förebyggande kontra straffrättsliga insatser. Beroende på vilken diskurs människors tolkningsrepertoarer formats av, kommer deras syn på verklig- heten antingen att präglas av att det är straffrättsliga påföljder eller förebyggande sociala insat- ser som är lösningen på gängproblematiken. Vilka diskurser som råder och hur diskurserna formar människors tolkningsrepertoarer kan sedan få effekter för enskilda individer.
Hur det talas om ett problem kan ha effekter på de subjektspositioner som inbegrips i talet om problemet (Bacchi, 2009). Tidigare har det framkommit en diskurs som inbegriper att individen hålls ansvarig för problemet gängkriminalitet, och att unga killar är en kategori inom den dis- kursen. Inom stämplingsteori betraktas samhället som delaktigt i stämplingsprocessen. Denna process beskrivs bestå av en lång rad negativa reaktioner från signifikanta andra och samhället, där det inte finns någon skiljelinje mellan sak och person (Goldberg, 2010). Att media fram- ställer unga killar som ansvariga för gängkriminaliteten skulle därför kunna leda till en stämp- ling av dessa unga killar, eftersom det inte finns någon skiljelinje mellan sak och person, det vill säga gängkriminaliteten och unga killar. Denna stämplingsprocess kan också kopplas till det som tidigare nämnts om hur diskurser påverkar människors tolkningsrepertoarer. Diskur- serna i samhället påverkar människors tolkningsrepertoarer och betraktas som en ram för hur människor förstår verkligheten (Börjesson & Rehn, 2009). Diskurser som håller unga killar ansvariga för gängkriminaliteten kan tänkas forma människors tolkningsrepertoarer i den mån att unga killar förknippas med gängkriminalitet och som grunden till problemet. Det kan i sin tur leda till att dessa unga killar stämplas som gängkriminella av sin omgivning, eftersom om- givningens förståelse är formad av diskursen. Diskursen kan således tänkas påverka männi- skors tolkningsrepertoarer, vilket kan göra att dessa i sin tur riktar negativa reaktioner mot unga killar, vilket sedan kan leda till att dessa killar blir stämplade. Om problemet istället betraktas utifrån en diskurs om samhällets ansvar skulle det utifrån ett stämplingsteoretiskt perspektiv kunna se ut på ett annat sätt. I diskursen om samhällets ansvar framställs gängkriminalitet som grundat i ett samhälleligt problem, snarare än individuellt problem. Denna diskurs kan således tänkas skilja mellan sak och person, eftersom gängkriminaliteten inte hör ihop med personen utan samhället personen lever i. Det kan i sin tur leda till att enskilda personer inte utsätts för stämpling i lika hög grad som om gängkriminaliteten skulle betraktas som ett individuellt pro- blem. Diskursen skulle också kunna påverka människors tolkningsrepertoarer, vilket gör att dessa inte riktar negativa reaktioner mot unga killar utan mot samhällets berörda myndigheter istället.
Hur media framställer problemet kan också påverka de ungas självbilder. Att stämpla unga killar som ansvariga för gängkriminaliteten och att dessa “väljer” gängkriminalitet kan leda till att de utvecklar en negativ självbild och att de fastnar i en avvikande spiral. Självbilden syftar till individens uppfattning av sig själv i relation till samhällets ideal om hur en människa borde vara. En person med en negativ självbild har således lärt sig av samhället och sina signifikanta
andra att det finns en låg grad av överensstämmelse mellan personen själv och samhällets ideal om hur en människa bör vara (Goldberg, 2010). Att media håller unga killar ansvariga för gängkriminalitet och framställer att personer som riskerar att bli kriminella har brist på fram- tidstro och att dessa väljer kriminaliteten kan påverka deras självbilder negativt. Att förknippas med gängkriminalitet kan nämligen skilja sig från samhällets ideal om hur en människa bör vara. Detsamma kan tänkas gälla diskursen om att det är invandrare som är och blir kriminella. Att som invandrare stämplas som gängkriminell kan också tänkas leda till en negativ självbild. Den negativa självbilden skulle sedan kunna leda till en avvikande spiral.
Den avvikande spiralen grundar sig i en beteendeinkongruens. Beteendeinkongruens avser när det finns en klyfta mellan individens självbild och beteende. När inkongruens uppstår vill in- dividen förändra sin självbild eller sitt beteende, för att minska inkongruensen. Men individer strävar efter att i största möjliga mån undvika inkongruens. Individer med negativa självbilder tenderar därför att handla på ett sätt som bekräftar den negativa självbilden, hellre än att orsaka inkongruens genom att agera på ett sätt som tillskriver individen en mer positiv självbild (Goldberg, 2010). Att media framställer unga killar eller invandrare som gängkriminella kan således leda till att dessa unga killar beter sig på ett sätt som gör att deras negativa självbilder bekräftas, istället för att bevisa motsatsen och agera på ett sätt som bidrar till en bättre självbild. Samhällets negativa reaktioner blir då bara en bekräftelse på det som individen redan vet, att denne är en “dålig människa”. Stämplingsprocessen kan därmed innebära att individer fastnar i en avvikande spiral, där stämpling leder till avvikande beteende, som är ett misslyckande enligt samhällets normer, vilket föranleder mer stämpling och så vidare (Goldberg, 2010). Att stämpla personer som varande i risk för gängkriminalitet kan således göra att dessa påbörjar en avvikande spiral som i sin tur leder till att de faktiskt blir gängkriminella eller att de som redan är det fastnar i kriminaliteten. Diskursen om samhällets ansvar skulle istället kunna leda till att grupper av individer inte anses ansvariga, vilket skulle kunna innebära en positivare självbild och en minskad risk för utvecklandet av en avvikande spiral.