Teoretisk problematisering - Behandlingsklimat & behandlingssammanbrott på en LVU-institution:

Vid ett tillfälle frågade en respondent tillbaka för vem och för vad behandlingsklimatet i fråga syftade till. Respondenten verkade se behandlingsklimatet som någonting helt annat än hur flera andra såg det. Istället för delar så som säkerhet, resurser, engagemang och så vidare såg respondenten till var eleven befann sig, vad var ambitionen. För att

förklara med ett enkelt exempel ställde respondenten frågan om när ett rum är städat.

Annat exempel var att i ett möte där man skall arbeta mot att bryta vissa mönster så får man inte glömma att se att klienten kan se beteendet som fullt normalt. Häri ställer sig respondenten likt den symboliska interaktionismen sig i ett sammanhang där hon måste försöka se hur det ser ut med andra ögon. För att kunna hjälpa eleven måste då behandlaren kunna se ur elevens synvinkel.

Jeanneau (2002) beskrev tidigare att engagemanget är när klienter uppmuntras till aktivitet, samarbete, gemensamma aktiviteter och hjälpsamhet, Rossberg m.fl. (2008) om hur aktiva och energiska klienter är i sin behandling. Samarbete, uppmuntran till aktivitet och hjälpsamhet går att se i det behandlingspersonalen pratar om.

Engagemanget i denna studie ses som en tillgång i att kunna skapa en god relation mellan elev och behandlingsassistent. Genom att personal engagerar sig i sitt arbete och för eleven kan en relation skapas där ett ömsesidigt engagemang kan utvecklas. Det skulle kunna vara så att Jeanneaus (2002) syn på engagemang och Rossbergs syn är ett interaktionistiskt möte mellan personal och klient. Att personal är engagerad i eleven måste inte vara en förutsättning för att eleven själv är engagerad i sin egen behandling.

Men uppvisar behandlingsassistenten ett engagemang i eleven som person och även i behandlingen arbetar behandlingsassistenten relationellt och eftersträvar goda utvecklande möten tillsammans med eleven. Detta gör att behandlingsassistenten i samförstånd med med eleven skapar en delaktighet. Detta låter behandlingsassistenten bli delaktig i elevens livsvärld och istället för att säga ”nu gör vi såhär” väljer behandlingsassistenten att säga ”vad gör vi nu?”. Detta skulle kunna vara i enlighet med det både Berg (2007) och Von Wright (2000) kallar det relationella perspektivet.

Det är relativt tydligt att personalen hade en uppfattning av att resurser är en stor del i ett gott behandlingsklimat. Bryter man ner begreppet resurser så finner man att det är till stor del en chans till engagemang, tid och stöd till eleverna som är den viktiga delen i resurserna. Det framgår av respondenterna att genom tillräckliga resurser har de tiden att ha samtal, en respondent påpekar att det kan vara nyttigt för vissa elever att ibland bara ha någon som sitter bredvid dem. Ur ett interaktionistiskt synsätt så talar de intervjuade om den sociala interaktionen som betydelsefull. Eleverna behöver tid för att i tiden så finns ett socialt samspel. Berg (2007) menar att språket är det som gör människan till sociala varelser och att människan har behov av att vara social och ha relationer. Genom samtalen ger man uttryck för sitt språk och därigenom får man det sociala behovet tillfredsställt.

I fråga om autonomi menade en respondent att en elev som ställde frågan; ”Det här var fan inte bra. Vad ska vi göra för att göra det ogjort?” -inte kunde få det ogjort, men däremot det faktum att eleven själv kom och ville reda ut visade på en personlig utveckling. En tolkning av detta kan vara att eleven exempelvis ser att hans beteende kan påverka andra och att han kan påverkas av andra. Den sociala relationen är viktig för eleven. Att eleven vänder sig till just den behandlingsassistent som han gör skulle kunna ses som att behandlingsassistenten uppnår en roll som den signifikanta andre i sammanhanget. Berg (2007) beskrev den signifikanta andre som de personer vilka individen tar perspektivet för att kunna se sig själv. Den signifikanta andra är med och resonerar vidare i vad som kanske inte är en lösning men en strategi för liknande situationer.

Till viss del är personaltätheten, som en resurs, en säkerhetsfråga inom institutionen då det möjliggör att personalen kan lösa hotfulla situationer på ett sätt som gör att ingen kommer till skada fysiskt eller psykiskt. Men säkerhetsfrågan är mer av en grundförutsättning för att verksamheten skall gå runt. Man skulle kunna säga att med ingen säkerhet så går verksamheten inte att bedriva, med endast säkerhet så blir verksamheten en förvaring och med säkerhet och de övriga bitarna i behandlingsklimatet då blir verksamheten en behandlingsverksamhet.

De intervjuade menade att både engagemang och struktur var delar i vad de ansåg vara ett gott behandlingsklimat. En parallell kan dras till Scholte och Van de Ploegs (2000) resultat som menar att det optimala är att ha lika mycket av bägge, detta skall enligt dem vara ett sätt att minska klienters utåtagerande beteende. En av respondenterna menar att man ibland måste låta strukturen stå tillbaka, i detta fall då hon väckte morgontrötta elever på morgonen trots att det var elevernas eget ansvar. En annan respondent menar att det viktiga inte alltid är vilken duk som ligger på bordet för att skapa en hemlik känsla om det råder kaos på avdelningen. Sammantaget kan man säga att lagom är bäst och att det ena inte skall utesluta det andra. Vad gäller repression och konfrontation så påpekar Jeanneau (2002) just detta, att man måste finna en balans i sin struktur. En atmosfär där klienten är rädd för stora konsekvenser för minsta fel, eller avvikande åsikter bemöts med orimlig kraft, det är inget fruktbart behandlingsklimat.

Synen på behandlingssammanbrott kan vara svår att precisera. Det förekommer skilda uppfattningar om vad som utgör ett sammanbrott samt vad som orsakar den. Man ser relativt tydligt att en tillbakagång i behandlingen är ett sammanbrott, men synen på vad det innebär skiljer sig. Det existerar ibland ett deterministiskt sätt att se på det, där man förlägger ”skuld” eller orsak hos eleven. Ibland framkommer det att om en elev drabbas av en tillbakagång så beror det på att eleven är så som person och det är inget institutionen kan göra åt det, tillbakagången kan vara permanent. Men samtidigt påpekar vissa att det handlar om att institutionen måste stödja eleven genom samtal och ”ta tag i problemet”, en eventuell tillbakagång behöver däremot inte innebära att det är ett fast tillstånd. Detta skulle kunna formuleras som det Von Wright (2000) kallar det ständiga vardande, d.v.s. att det är en process som är dynamisk. Eleven måhända har gått tillbaka men det går att förändra då människan står i ständig förändring.

På frågan om behandlingsklimatet kan vara ett verktyg för att minska behandlingssammanbrotten så framkom det inget tydligt svar. Sett ur ett interaktionistiskt perspektiv hade en förhandsgissning troligtvis lutat åt att behandlingsklimatet nog kan fungera på så sätt. Det förutsätter att man ser ett behandlingsklimat främst som ett socialt samspel, därav kan personalen tillsammans med eleven nå dit att eleven inte drabbas av ett sammanbrott. De av respondenterna som tror att man kan minska sammanbrotten kan delas upp i två kategorier; resurser och problemorienterat. De som tror på resursernas menar att man därigenom har tid och engagemang att ge eleverna. Därmed kan man vara ett stöd i de stunder en elev finner t.ex. sin situation ohållbar på institutionen och vill avvika. Detta skulle kunna tolkas ur vad Von Wright (2000) kallar det relationella perspektivet då det innefattar ett inslag av intersubjektivitet. Genom samförstånd och ömsesidighet kan man nå en gemensam handling. Personalen vill inte att eleven skall avvika, tillsammans kan de båda skapa en handling som inte leder till ett sammanbrott. Att se det ur ett problemorienterat vis, där man vill isolera en enskild brist och stärka upp elevens förmåga, exempelvis att man vill jobba med sätt att förbättra en elevs förmåga att behärska sin ADHD kan tolkas ur det

punktuella perspektivet (Von Wright 2000). Således kanske man se spår i svaren från de respondenter som faktiskt trodde man kunde minska sammanbrotten med behandlingsklimatet, ur både det punktuella och det relationella perspektivet.

DISKUSSION

Studiens syfte var att med hjälp av några behandlingsassistenter få en fördjupad kunskap om behandlares erfarenhet och uppfattning av behandlingsklimatet vid institutionsvård av unga. Studiens syfte var även att belysa behandlingsklimat i förhållande till behandlingssammanbrott. Vi tror att syftet har uppfyllts på ett gott sätt. I studien har vi kunnat se att det relationella och det punktuella perspektivet ibland finns som utgångspunkter i verksamheten.

Metoddiskussion

Studien är genomförd med en en kvalitativ metod där vi valde att genomföra intervjuer som vi sedan transkriberade och analyserade. De begrepp som studien inriktat sig mot, behandlingsklimat och behandlingssammanbrott, fanns det ingen avsikt att redogöra för respondenterna i förhand. Syftet med detta var att få en så genuin uppfattning som möjligt av respondenterna. Det finns förmodligen delar som någon respondent inte riktigt håller med om eller vill utveckla, samtidigt som det förmodligen finns delar som de även vill lägga till. Det resultat som dock uppkom var det som vi såg vara genomgående och oftast förekommande. Studiens frågeställningar och utarbetandet av teori var en lång process som ställt en hel del stora krav på fundering och reflektion.

Litteratursökningen som genomfördes i studiens första fas kan ha sett annorlunda ut om den genomförts senare då nya tankar och funderingar ständigt uppstår. Av tidsmässiga skäl avgränsade vi oss men anser att den tidigare forskning som presenterats är väl relevant för studien. Vid ett par intervjuer så hör vi i efterhand på det inspelade materialet att vi stakar oss och får svårt för att formulera frågor. Detta tror vi dels är någonting man helt enkelt lär sig att behärska, men ett visst inslag av nervositet från vår sida fanns också med i bilden.

På grund av den stora diskrepans mellan vad som forskningen menar att begreppet behandlingsklimat” innebär så lämpar sig en kvalitativ metod väl, särskilt med den induktiva synen på teori och resultat. I denna studie bedöms det som mer lämpligt och intressant att dra slutsatser utefter vad respondenterna har för uppfattningar och upplevelser. Genom att upptäcka eventuella samband så kan man skapa en lokal teori om vad exempelvis behandlingsklimat innebär för människorna som jobbar mitt i en verksamhet. Vilka delar och ”subskalor” eller ”sub-begrepp” utgör exempelvis behandlingsklimat. En kvantitativ metod hade gett lite om inget svar på vad personer har för personliga uppfattningar och upplevelser.

Urval och förberedelser

I studien har vi intervjuat sex behandlingsassistenter, tre av dem kvinnor och tre män, som arbetar på behandlingsavdelningar på en LVU-institution. Urvalet var slumpmässigt på så sätt att den som jobbade på avdelningen den dagen vi var där tillfrågades. Därmed styrde vi inte urvalet, vi hade heller inga kriterier på vilka som 30

skulle få delta förutom att de var behandlingsassistenter. Det skulle kunna varit en brist ifall vi exempelvis hade tillfrågat en vikarie med kort tjänstgöringstid. Dock är inte så fallet i denna studie, alla som deltog har jobbat en längre period än två år.

Datainsamling

För insamlandet av data användes en intervjuguide som hade låg grad av strukturering med en något högre grad av standardisering. I intervjuguiden togs tre huvudfrågor indelade under tre teman upp. För varje huvudfråga fanns ett syfte att få klarhet i. Under frågan ”Vad betyder behandlingsklimat för dig” var syftet att få klarhet i vilka delar respondenten ansåg utgjorde ett behandlingsklimat. Frågorna utgick ifrån studiens syfte och problemformulering. Utifrån den litteratur som finns hade det varit svårt att få inspiration då den är ganska spridd, det finns likheter och de olika definitionerna överlappar varandra. Men det finns inga etablerade definitioner på behandlingsklimat som man kan ta efter rakt av. Däremot inom begreppet behandlingsklimat så överensstämmer Andreassen (2002) med Scholte och Van de Ploeg (2000) ganska väl förutom vissa juridiska skillnader. Men dock ansåg vi inför intervjuerna att begreppet inte har något fäste i ”behandlarvärlden”. Det gjorde att vi ofta fick definiera begreppet utifrån Andreassen under intervjuerna då respondenterna inte förstod vad vi menade.

Det är en brist i studien och om vi skulle göra om intervjuerna så hade vi troligtvis definierat begreppet direkt. Nu fick vi några respondenters spontana uppfattning och vissa som respondenters svar efter Andreassens definition.

Det förekom inget bortfall. Alla intervjuer var ungefär 30 minuter långa, de avslutades inte innan vi ansåg att vi uppnått en mättnad i svaren och eventuella oklarheter klarats ut.

Analys och analysmetod

Inledningsvis hade vi för avsikt att genomföra en grundad teori. När vi insåg att vi inte var tillräckligt inlästa på ämnet valde vi att istället genomföra vår analys inspirerat av vissa av den grundade teorins delar. Det som vi i första hand anammade var användandet av begrepp och kategorier i analysen av det transkriberade materialet.

Under intervjuerna kunde även frågor och funderingar från vår sida tas med från en intervju till nästa. Med andra ord påverkades intervjuerna av varandra till viss grad. Vi försökte arbeta mycket med att sända tillbaka och bekräfta samt sammanfatta respondenternas svar. Detta har skett efter att respondenten givits plats att ge väl uttömande svar. Vi tror att vi lyckades väl med att låta pauserna vara då det ofta bidrog till att respondenten fortsatte och förtydligade sitt resonemang i pauserna. Troligtvis så undvek vi att stressa respondenten genom detta. Steg fem i Kvale och Brinkmans analys (2009) det vill säga deltagarvalideringen där en ny intervju ger respondenten chansen att utveckla intervjuarens analyserade tolkning genomfördes inte. Inte heller det sjätte steget har genomfört. Det sjätte steget innebär att respondenten tillsammans med intervjuaren implementerar forskningsresultatet i det praktiska arbetet (Kvale och Brinkman 2009).

Det transkriberade material av intervjuerna som vi har haft till förfogande har lästs igenom för att få en klar bild av vad respondenterna vill få sagt i sina svar. Materialet har sedan granskats där vi belyst vissa delar som vi efter verifierad tolkning sett som

delar i ett behandlingsklimat som exempel. De delar som belysts har vi kommit att kalla för begrepp och när begreppen varit återkommande och således upplevts som viktiga av flera respondenter har det kommit att kallas för en kategori. Kategorierna har sedan legat till grund för vad som är talande för huvudbegreppen. Under sista delen av resultatet har eventuella betydelser av behandlingsklimat i förhållande till behandlingssammanbrott belysts. Där var olikheterna större och metoden att utläsa begrepp var inte överförbar. Vi har verifierat genom att se över det analyserade materialet tillsammans.

Resultatdiskussion

Det resultat som framkommit av studien är i första hand att behandlingsklimatet kan vara en sammanvävning av många olika saker. Det är inte så enkelt att det går att stolpa upp precis vad som utgör ett behandlingsklimat. Det som en del ser som nödvändigt kan någon annan se som en inte alls lika nödvändig aspekt. Samtidigt som att vissa faktorer är återkommande i de flesta svaren. Säkerheten och tryggheten för personal och elever är de punkter som vi tolkat att de flesta ansett vara en bärande del i att verksamheten skall fungera. Frågan är dock hur stor del säkerhet hade fått i studien om det på förhand gavs ut information om vad studien intresserade sig för. Samma fråga kan ställas om vi på förhand gett definitionen av vad vi anser utgör ett behandlingsklimat.

Vi anser att första forskningsfrågan är besvarad. Vi har fått svar på vad respondenterna anser vilka faktorer som främst utgör ett behandlingsklimat. Däremot är det svårt att reda ut på vilket sätt de olika faktorerna inverkar på varandra. Några av de delar som respondenterna tog upp går även att finna bland Jeanneaus (2002) delskalor som utgör en psykosocial vårdatmosfär. Engagemanget var en viktig del enligt respondenterna och Jeanneau (2002) och även Rossberg m.fl. (2008) tar upp engagemang som en viktig del.

Jeanneau beskriver det som att klienter bland annat uppmuntras till aktivitet, att det finns en god gruppanda på avdelningen samt att personal stödjer och uppmuntrar klienterna. Rossberg m.fl. talar om klienters egna engagemang i behandlingen. Det respondenterna nämner främst är att eleverna på institutionen har rätt att mötas av en engagerad personal. Av resultatet i denna studie går det att se att resurser kan ge personal möjlighet till att engagera sig. Ett exempel kan vara en ökad personaltäthet.

När Rossberg m.fl. (2008) beskriver praktisk orientering drar vi en liknelse till det Jeanneau (2002) beskriver som uppmuntran till autonomi och planering av elevernas framtid. Det var flera av respondenterna som talade om autonomi, men det framgick inte tydligt. I de citat som presenterats i resultatdelen i studien har vi försökt fånga upp hur respondenterna beskriver autonomi. Det som framgår är att respondenterna vill hjälpa eleverna att bli medvetna om sin situation och sin utveckling. Struktur hade enligt flera respondenter en framträdande roll, man menar att strukturen kan vara att man följer regelverket. Men även att man i vissa fall är flexibel. Även Jeanneau (2002) skriver att strukturen är av vikt. Det skall finnas ett regelverk och ordning på avdelningen. Att städa kan vara en del av det strukturskapande arbetet. Jeanneau (2002) liksom Scholte och Van Der Ploeg (2000) problematiserar dock strukturen och menar att man måste hamna någonstans ”mittimellan”, det är inte önskvärt att skapa en drakonisk disciplin i verksamheten. Respondenternas syn på strukturen som flexibel kan därmed anses vara i linje med delar av litteraturen. Däremot är det svårt att reda ut på vilket sätt de olika faktorerna inverkar på varandra. Att skissera upp en modell är något 32

som hade varit väldigt intressant att göra, men görs inte i denna studie på grund av tidsbrist. Det närmsta vi kommer är att vi vill placera in trygghet och säkerhet som en förutsättning i behandlingsklimatet samtidigt som vi vill påpeka att det troligtvis inte hade blivit en god behandlingsverksamhet med endast en god säkerhet. Vi har fört resonemanget tidigare under den teoretiska problematiseringen och vill hänvisa dit.

Den andra forskningsfrågan har vi även besvarat i vårt tycke. Respondenterna påvisade att det finns olika typer av behandlingssammanbrott både positiva och negativa. Detta är i motsats till vad Andreassen (2000) skriver, enligt Andreassen så är behandlingssammanbrotten alltid negativa. Det finns endast ett undantag enligt Andreassen och det är när institutionen i sig är så illa fungerande med kränkningar, mobbning och våld att den miljön är mer negativ för den unges utveckling så att ”gatan”

är bättre. Det framkom dock från respondenterna att det även finns möjligheter i de negativa sammanbrotten, där eleverna kan få insikt eller att personalen visar eleven att de alltid kommer att bli skickade tillbaka till institutionen om de avviker. Den tredje forskningsfrågan däremot hade kunnat utredas närmre. Med ett annat tillvägagångssätt hade svaren möjligtvis besvarat frågan om klimatet kan minska sammanbrotten. Det som framkommer i studien nu är endast att vissa respondenter trodde det och vissa inte, de som trodde det menade att man med främst mer elevtid eller en ”punktmarkering” på problemen hade kunnat komma tillrätta med problemet.

Med tanke på att begreppet behandlingsklimat är något vi inte uppfattat är förankrat i behandlarvärlden så är det synnerligen intressant att respondenternas samlade syn av vad som är ett behandlingsklimat överensstämmer ganska väl med litteraturens syn på behandlingsklimat. Vi tänker då på framförallt de punkter som grundar sig i Moos (1997) studier kring behandlingsklimat som vidare arbetats av såväl Jeanneau (2002) som Rossberg m.fl. (2008) Orsaken till detta vet vi inte, men om man utgår ifrån ett interaktionistiskt synsätt så är personalen som grupp inte isolerad ifrån sin omgivning.

Resonemanget som vi vill föra är att även om begreppet inte är vanligt som diskussionsämne eller man skickas på vidareutbildning inom just det ämnet, så kan det vara så att synen (i generell bemärkelse) på behandlingsklimat grundar sig mycket i etik, värdegrunder och behandlingsideologier, ämnen som diskuteras i de flesta behandlingsverksamheter. Som människa ”smittas” man av värderingar utan att man för den sakens skull är medveten om vad namnet bakom ideologin är. Ett exempel skulle kunna vara att om man undersökte människors uppfattningar om människovärde så

In document Behandlingsklimat & behandlingssammanbrott på en LVU-institution: Behandlingsklimat & behandlingssammanbrott på en LVU-institution (Page 35-47)