I detta kapitel redovisas de teoretiska perspektiv som varit ut- gångspunkt för planering, genomförande, bearbetning och analys i studien. Pedagogikämnet, som är min ämnesmässiga hemvist, är på många sätt ett sammansatt ämne som innefattar en stor bredd av ansatser och perspektiv. Själva ämnet för min studie, barn i behov av särskilt stöd i förskolan, kan placeras i det specialpedagogiska fältet. Specialpedagogiken kan lite förenklat ses som en gren av det allmänpedagogiska fältet1
. För att ringa in problemområdet har jag utgått från kritiska teorier inom sociologi och organisationsteorier. En flervetenskaplig ansats har varit nödvändig för att belysa ”fe- nomenets” komplexitet och att inte se utvecklings- och avvikelse- bedömningar i förskolan som en isolerad företeelse. Ekonomiska, ideologiska och administrativa avvägningar blir betydelsefulla för hur den sociala praktiken med att utvecklings- och avvikelsebedö- ma barnen formas och avspeglas på en diskursiv nivå.
Teorier/metoder som har format avhandlingen faller inom ramen för den diskursanalytiska traditionen. En kombination av ”klas- sisk” diskursanalys som i stor utsträckning utgår ifrån Foucaults teorier och kritisk diskursanalys (Fairclough, 2001) har använts i avhandlingen. Ett samlingsbegrepp för de teorier som präglat mitt forskningsprojekt är social konstruktionism. Att ge en heltäckande definition av begreppet är ogörligt, men vissa gemensamma drag
1
Förhållandet mellan specialpedagogiken och allmänpedagogiken är idag föremål för en omfattande diskussion (se exempelvis Skrtic, 1991, 1995; Haug, 1995; Persson, 1997, 1998, 2001; Armstrong, Armstrong & Barton, 2000).
38
finns inom forskning som utgår ifrån ett socialkonstruktionistiskt synsätt.
Social konstruktionism
I studier som utgår ifrån socialkonstruktionistiska teorier finns ofta ett antal gemensamma nämnare. För det första karaktäriseras de av en kritisk hållning till de kunskaper som ofta tas för givna. Objek- tiva tolkningar av verkligheten är en chimär och kategoriseringar av vår omvärld är inga direkta avspeglingar, utan en av många tänkbara berättelser. Sådana berättelser är kulturellt och historiskt bestämda vilket innebär att de kan ses som processer som formas i interaktion mellan aktörer. De kunskaper (tolkningar) som får be- tydelse runt olika samhälleliga fenomen påverkar socialt handlan- de, men kunskaperna formas också av praktiker. Språket blir cent- ralt för vår delade förståelse av hur kunskap skapas och hur legiti- mitet respektive ifrågasättande sker i social interaktion mellan ak- törer (Burr, 1995; Hacking, 1999; Winther-Jörgensen & Phillips, 2000; Abbot, 2001; Fairclough, 2001).
Studieobjekten i undersökningar som utgår ifrån ett socialkon- struktionistiskt perspektiv varierar. Det kan röra sig om exempelvis begrepp, känslor, fenomen och klassificeringar av människor. Kon- struktioner ses ofta som historiskt betingade men också kontextu- ellt beroende. I analyser av konstruktioner blir aspekter rörande hur kausala samband upprättas och får legitimitet centrala att be- akta. Focault (1972/1989) betecknar detta ”sanningsregimer” vil- ket avser de synsätt (idéer) som får tolkningsföreträde för att pro- ducera ”sanningar” och ”fakta” om verkligheten.
Hence by constructionism (or social constructionism if we need, on occasion, to emphasize the social) I shall mean various socio- logical, historical, and philosophical projects that aim at dis- playing or analyzing actual, historically situated, social interac- tions or causal routes that led to, or were involved in, the com- ing into being or establishing of some present entity or fact (Hacking, 1999, s. 48).
39
I stor utsträckning handlar sociala konstruktioner om idén avseen- de ett fenomen. Hacking menar vidare att inte heller begreppet idé täcker det komplexa nätverk som ligger till grund för konstruktio- nen av komplexa begrepp. För att fånga upp denna komplexitet introducerar han begreppet ”matrix”1 som syftar på konstruktio- ners ursprung. Som exempel använder han konstruktionen av ka- tegorin ”kvinnliga flyktingar”. Den matrix i vilket idén om de kvinnliga flyktingarna formas är ett nätverk av praktiker och insti- tutioner via exempelvis tidningsartiklar, domstolsutlåtanden och hantering av immigrationsärenden. Dessutom finns de mer materi- ella villkoren som också i sitt ursprung är socialt konstruerade så- som gränsbevakningsstationer, pass, domstolsbyggnader, flygplats- diskar osv.
Dean (1999) tar upp andra liknande kategoriseringar som han betecknar ”governmental categories”2
. Med detta avses att begrep- pen också är nödvändiga för att skapa en ram för fördelning av re- surser i demokratier som bygger på liberal styrning. Det är inte bara styrningen som påverkas av kategorierna utan dessa bygger på befintliga tekniker och kunskaper inom praktiken. De tekniker och kunskaper som premieras får också betydelse för kategoriernas stabilitet och/eller omvandling.
Det dialektiska förhållande som klassificeringar har enligt Hack- ing (1992, 1999), står till viss del i kontrast mot stämplings- och stigmatiseringsteorier (t.ex. Goffman, 1963). Stigmatisering är ett begrepp som kan associeras till ett mer strukturalistiskt paradigm där subjektet i större utsträckning ses som ett “offer” för makt- strukturer, med begränsat förhandlingsutrymme. När steget tas att kategorisera någon som avvikande, samt att avvikelsen definieras, kommer detta att innebära förändringar i relationen mellan indivi- den och omgivningen. Beteenden som faller inom ramen för det förväntade kommer att bli en bekräftelse, medan avvikande bete- ende från den definierade avvikelsen sannolikt inte kommer att för-
1
Ordet matrix är närbesläktat med ordet livmoder. Den metaforiska dimensionen av begreppet an- spelar på livmoderns funktion som ursprunget till liv. Matrixbegreppet symboliserar med andra ord det komplexa nätverk av sociala praktiker och institutioner, som exempelvis begrepp och fenomen ”växer fram” i.
2
Dean, 1999 exemplifierar med begrepp som ensamstående föräldrar och långtidsarbetslösa och kopplar resursfördelning till dessa kategorier.
40
stärkas. Den sociala roll som individen tillskrivits kommer på så vis att bekräfta sig själv (Scheff, 1969).
Diagnoser är andra språkliga kategoriseringar som genom sin ve- tenskapliga legitimitet ofta betraktas som faktakonstruktioner och direkta avspeglingar av omvärlden. Murphy (2001) har fört fram kritik mot det synsättet och betonar de sociala och tidsbundna fak- torer som omgärdar diagnoser. Murphy förespråkar en modell där alla diagnoser ska ses som en kombination av medicinska, psyko- logiska och sociologiska överväganden.
Kritisk diskursanalys (CDA)
Diskursanalyser bygger på en konstruktionistisk syn på språkliga begrepp och deras användning. När jag använder begreppet diskurs avses socialt samspel via språket. Som en del av diskursen finns texter som både kan vara talade och skrivna. Men texter är kontextuellt producerade och i diskursanalyser blir också analyser av interaktion mellan olika texter, deltagare och interaktionsmöns- ter en viktig del av analysen.
Motivet till att jag väljer denna diskursiva inriktning är att an- satsen bygger på kombination av textnära analyser med öppningar mot bredare sociala analyser. Fairclough (2001, 2003) använder sig av begreppen text, diskursiv praktik och social praktik.
Diskursiv praktik utgörs av både det språk som används i en kontextuellt avgränsad miljö, men också de normer och värdering- ar som sätter gränser för vad som kan sägas och hur saker kan sä- gas. Hur texter konsumeras och produceras är av central betydelse för att förstå texten i sin kontext, men också för att förstå relatio- nen till den sociala praktiken. Den diskursiva praktiken utgör med andra ord en del av den sociala praktiken. Den sociala praktiken innefattar både diskursiva och ickediskursiva element1
enligt Fairc- lough (2001, 2003). I kritiska diskursanalyser läggs stor vikt vid språkets roll i upprätthållandet av den sociala ordningen, eller som ett verktyg för social förändring. Språket får på så sätt ett dialek- tiskt förhållande till den sociala praktiken. Å ena sidan är språket
1
Icke-diskursiva element kan utgöras av exempelvis materiella och ekonomiska villkor som ofta formas av ideologiska avvägningar.
41
format av den sociala praktiken, å andra sidan formar språket den sociala praktiken via kommunikativa händelser.
Faircloughs begrepp skapar ett system som kan utgöra grunden i en diskursanalys. I hans ansats åskådliggörs den ständiga växelver- kan som sker mellan dessa nivåer och hur de är inbäddade i var- andra. Här ska också påpekas vikten av att även söka efter de fak- torer som kan vara svåra att se i den diskursiva praktiken, exem- pelvis de ”sanningar” och förgivettaganden som formar den dis- kursiva/sociala praktiken. Det som betecknas som ”sunt förnuft” inom en praktik kan ofta avspegla de underliggande maktförhål- landen som finns mellan olika aktörer och professionella fält (Burr, 1995; Dean, 1999; Fairclough, 2001).
Den sociala praktiken rörande barn i behov av särskilt stöd in- volverar en rad olika aktörer som också påverkar hur den diskursi- va praktiken formas. Att använda en diskursordning i form av en institution (förskolan) är tänkbart men samtidigt menar Fairclough (2001) att diskurser och diskursordningar kan fungera över institu- tionsgränser. Diskursordningen betecknar alltså olika diskurser som delvis täcker samma terräng. Förskolans diskurs innehåller na- turligtvis många olika delar och verksamheter, men samtidigt hålls den samman genom sin institutionella karaktär. När det gäller att specifikt studera utvecklings- och avvikelsebedömningar av barn i förskoleåldern utgör detta ett område där olika diskurser möts. Mötet kan skapa en situation där diskurserna påverkar varandra, vilket kan leda till en förändring av språkbruk och praktikers ut- formning, så kallad interdiskursivitet.
I den kritiska diskursanalysen understryks vidare att det inte bara är undersökningspersonernas medvetna erfarenheter och in- nebörder som är av intresse. Det är också centralt att analysera so- ciala och språkliga faktorer som ligger bakom, eller åtminstone ut- gör en väsentlig del av dessa erfarenheter och innebörder (Alvesson & Deetz, 2000). Vad som ligger bakom de gränser för vad enskilda aktörer inom en verksamhet diskursivt formulerar är också subjek- tivt betingat då olika positioner ger olika grad av möjlighet att legi- timera och/eller förändra diskursen.
42
Sociala institutioner och aktörer
Samhällelig verksamhet, som är objektet för undersökningen, kan förstås som en myriad av pågående processer/praktiker, vilka stän- digt förändras och/eller reproduceras via aktörernas handlingar. Med en konstruktionistisk utgångspunkt blir forskningen en röst bland andra röster i konstruktionen av samhälleliga processer.
Reality (in particular social reality) is not simply there, but must at the very least be interpreted and known before one can react to it. Second, constructionism is nearly always diachronic. Con- struction is a process, a building up or a tearing down, a shap- ing or a changing. Third, this process takes place through social interaction. Construction occurs in and through the practical ef- forts of everyday life, principally through the negotiation or de- velopment of shared or antagonistic meanings (Abbott, 2001, s.61).
Sociala institutioner finns innan nya aktörer äntrar arenan, men bibehålls eller förändras i förhållande till nya respektive befintliga aktörer. Med ett sådant synsätt blir det snarare en fråga om en på- gående process mellan olika aktörer som formar institutionell verk- samhet, inte en befintlig struktur.
Berger och Luckman (1966/1998) menar att det är viktigt att hålla i minnet att oavsett hur solid den institutionella världens ob- jektivitet kan upplevas av den enskilde är det en objektivitet pro- ducerad av människor. Möjligheterna att påverka och förändra so- ciala sammanhang och institutioner kan emellertid vara begränsad. Institutioner är direkt beroende av historicitet och kontroll. Institu- tioner kan inte förstås utan ett historiskt sammanhang och kan inte verka utan kontroll av aktörers handlande.
Aktörers handlingar bygger på någon form av teori om verklig- heten (ontologi) och blir ofta så rutinmässiga att de så småningom kan bli en del av det omedvetna. På motsvarande sätt byggs rela- tioner upp mellan människor och institutionell verksamhet. Hand- lingsmönster i sociala sammanhang ”rutiniseras” successivt och kommer efter hand att tas för självklara. Det finns naturligtvis oli- ka grad av anpassning beroende på exempelvis maktpositioner
43
mellan olika aktörer och institutionell kultur och historia (Giddens, 1997).
Berger och Luckmann (1966/1998) menar att konstruktioner av ”verkligheten” kan ses som en social process i tre olika stadier: ex- ternalisering, objektivering och internalisering. Externalisering är den process då aktörer producerar en kulturell produkt, som ex- empelvis idén om att avvikande beteenden kan ha sin grund i men- tal ohälsa. Objektivering sker i nästa steg när denna idé blir obero- ende av de ursprungliga aktörerna och blir sedd som objektiv kun- skap, exempelvis att mental ohälsa leder till avvikande beteenden. Det tredje steget internalisering är när gemene man via kulturen socialiseras in i ett tänkande där idén får bäring. Via institutionellt konstruerade verksamheter kommer idéerna sedan att bli en del av samhällets kunskap. Det sociala och/eller kulturella ursprunget till idéerna vilka nu paketerats i språkliga konstruktioner osynliggörs (jfr Berger & Luckman, 1966/1988).
Genom de materiella villkoren som är beroende av tidigare aktö- rers handlingar blir förändringsmöjligheter begränsade för befintli- ga aktörer. Strukturer sedimenteras på detta vis via materiella för- utsättningar men också via tradition och yttre faktorers påverkan på praktiken (Bhaskar, 1979). Detta ökar sannolikheten för att praktiker reproduceras, snarare än social förändring, vilket samti- digt skapar stabilitet i samhälleliga institutioner. Med en social- konstruktionistisk inriktning blir emellertid förhållandet mellan ak- tör och struktur problematiskt.
In fact, both top-down and bottom-up conceptions of rela- tionship between the individual and society are problematic for social constructionism. The top-down view leaves dis- course as a side-effect of social structure, and it therefore cannot be the focus for social change. The bottom-up view, worse still, cannot accommodate any kind of social con- structionism, since the individual is taken to be logically prior to the social (Burr, 1995, s. 96).
44
Organisationer och legitimitet
Inom organisationsteorin skiljer forskare på organisationer och in- stitutioner. Institutioner ses som kognitiva fenomen som i sig själva inte kan handla. Det är via organisationer som institutioner blir ”kött och blod” och formaliseras till sammanslutningar av identifi- erbara aktörer.
Organisationerna i sig själva kan ibland beskrivas som aktörer, men samtidigt är det människorna inom organisationer som utför handlingar. Organisationen kan ge aktören en trygghet för sitt handlande, samtidigt som det finns ramar och konventioner som begränsar enskilda aktörers handlingsalternativ. Ahrne och Hed- ström (1999) beskriver människors (aktörers) handlingar i relation till ett organisatoriskt filter. De positioner de enskilda aktörerna har, filtrerar möjliga handlingar. Organisationer kan för en utom- stående betraktare te sig som en enad aktör, men ju närmare man kommer desto mer fragmenterad framträder verksamheten.
Olika aktörer, eller grupper av aktörer, har olika starkt inflytan- de över organisationens verksamhet och kan konservera rådande ordning eller skapa förändringar. En del forskare vill understryka den ständigt pågående processen genom att inte tala om organisa- tioner utan istället om organisering. Här kan man se en paradox då det finns en styrka i organisationer eftersom de skapar trygghet för aktörerna genom en kontinuitet i verksamheten. Samtidigt kan flexibilitet och förändring vara förutsättningar för att organisatio- ner ska uppfylla sina mål på lång sikt.
Begreppet byråkrati är centralt i förståelsen av organisationers uppbyggnad. Begreppet används ofta lite slarvigt och har fått en negativ klang förknippad med ineffektivitet. Byråkrati bör nog sna- rare ses som en grundförutsättning för att uppnå effektivitet i or- ganisationer. Weber (1914/1983) har beskrivit vad som känne- tecknar idealtypen av byråkratiska organisationer. En syntes av en byråkratisk idealtyp har gjorts av Coser (1977):
• En specialisering till olika områden
• En verksamhet som följer generella regler, som kräver en viss inlärning
45
• Skrivna dokument som bevaras
• En klar hierarki av beslutsfattare med olika uppgifter och kompetens
• Rekrytering och befordran av anställda enligt utbildnings- kompetens
• Fasta karriärvägar och en intern befordringsgång
• Arbetet är en heltidssyssla som ger en inkomst som går att leva på
(Min översättning)
I stora drag kan förskolan/skolan som administrativ organisation anses uppfylla dessa kriterier. Samtidigt är den bild som ofta ges av offentlig sektor som en stark byråkratisk rörelse i samhället, vilken kontrasterar mot privata sektorn, i princip felaktig. Undersökning- ar har visat att de byråkratiska principerna ofta stärks i strikt hie- rarkiska organisationer, vilket kännetecknar den privata sektorn snarare än den offentliga (Szulkin, 1996).
Skrtic (1991) placerar skoladministrationer i gränslandet mellan två olika former av byråkrati, maskinell respektive professionell.
Den maskinella byråkratin står för en effektivisering via formalise- ring, rationalisering och standardisering av verksamheten. Medar- betarna i organisationen fungerar som länkar i en kedja och är be- roende av varandra. Den professionella byråkratin bygger i större utsträckning på autonoma medarbetare som via sin utbildning och kompetens är specialiserade och är lösare kopplade till varandra. Skrtic menar vidare att skolan historiskt har byggts upp som två parallella organisationer, en maskinellt byråkratisk utåt, medan det inåt har skapats en informell struktur. Den informella strukturen korresponderar istället med arbetets innehåll samt koordinering mellan olika funktioner och lokala villkor inom skolan.
Ett problem som finns inom förskolan är att ”produktionen” är svår att mäta, både kvalitets- och kvantitetsmässigt. I så kallade
mjuka organisationer finns det andra kriterier som kan styra inne- hållet i verksamheten. Detta avspeglas också i de försök som görs för att mäta kvalité i förskoleverksamhet. Dessa utvärderingar bygger ofta på olika former av självvärdering (t.ex. ECERS, Harms & Clifford, 1980; Sheridan, 2001). På liknande sätt kan man se på det dagliga arbetet ute på våra förskolor, där en kontinuerlig själv-
46
värdering kan ses som en viktig faktor för gränssättningen inom organisationen via kognitiva institutioner.
I organisationer med svårigheter att mäta verksamheten ifråga om kvalité och kvantitet så tenderar organisationerna konkur- rera genom att utveckla sin förmåga att handskas med institu- tionella krav. I institutionella fält är legitimitet ett konkurrens- medel som säkrar organisationernas resurstillgångar och över- levnadschanser (Powell & DiMaggio, 1991, s. 190).
Organisationer får legitimitet genom att anpassa sig till normer och värderingar om hur goda, moderna och effektiva organisationer ska vara utformade och agera. Man kan dock inte begränsa legiti- miteten till att vara något som skapas uppifrån i organisationer. Det kan lika gärna ses som en funktion som kan härröra från en- skilda aktörer eller grupper verksamma i organisationens alla skikt.
Sahlin-Andersson (1994) pekar på att många organisationer är sammansatta av skilda grupper av verksamma, där olika gruppers insyn i varandras arbete är begränsad. Särskilt gäller det professio- nella grupper som kontrollerar hela processen från problemformu- lering till uppföljning av det egna arbetet. Sättet att agera styrs i sådana grupper i mindre utsträckning av organisationens ledning. Gruppnormer och den professionella kunskap som utvecklas och sprids i den forskning, utbildning och det kontinuerliga kontaktnät som dessa grupper växer fram ur och är knutna till, får istället ökad betydelse.
På så vis kan det finnas en intern legitimitet i princip på alla ni- våer i en organisation. Enskilda aktörers handlingar kan hela tiden reproducera gruppens normer och värderingar och/eller förändra gränsen för vad som anses legitimt i verksamheten. Förskolans och grundskolans verksamheter beskrivs ofta som svåra att förändra då professionskulturen är stark och motverkar politiska intentioner via exempelvis styrdokument. Det som visar sig i praktisk handling sker i mötet mellan den officiella diskursen och lokalt rådande maktförhållanden. På det lokala planet utvecklas ofta aktörer som har viktiga positioner då gränsdragningen ska göras för vad som ska ses som legitimt. Lipsky (1980) kallar dessa aktörer för ”gate-
47
keepers”, vilket syftar på deras position att öppna eller stänga för organisatoriska processer och praktiker. Det innebär att de s.k. ”gräsrotsbyråkraterna”, är de aktörer som i stor utsträckning for- mar politiken på lokalplanet genom sina handlingar och över- väganden. Inom skolans organisation idag, efter decentraliseringen, tas många beslut på förvaltnings- eller på rektorsområdesnivå.
Styrningsrationalitet
Begreppet governmentality brukar ibland översättas som styrnings- rationalitet eller grad av styrbarhet (Hultqvist & Petersson, 1995). Begreppet har sitt ursprung i Foucaults teorier men har sedan ut- vecklats ytterligare av bl.a. Dean (1999). Studier kring governmen- tality försöker mer eller mindre explicit synliggöra hur organisering och omorganisering sker i institutionella fält, rutiner, ritualer, pro-