3.1. Livscykelmodellen.
Undersökningen grundar sig på Livscykelmodellen. Denna teori är en anpassning av konsumtionsmodellen för sparande och utlåning. Enligt den så kan man betrakta konsumtion i framtiden och nutiden som varor en konsument kan välja mellan. Valet styrs av formen på individens indifferenskurvor och budgetlinje. Lutningen av budgetlinjen bestäms av den ränta som individen betalar för lån och den avkastning som erhålls på tillgångar.
Låt oss anta att det finns en perfekt rationell konsument med fullständig kunskap som lever i bara två perioder: period 1 och period 2. Hens marginalnytta av konsumtion är 𝑢 (𝐶 ) för period 1 och 𝑢 (𝐶 ) för period 2. Hen lever i ett samhälle där realräntan efter skatt är r och det finns inte real tillväxt av ekonomin. I den här modellen antas ränta på lån och avkastning från kapital vara lika med varandra och båda representeras av r. Vidare i texten kommer r beskrivas som realräntan efter skatt.
𝜌 är konsumentens subjektiva diskonteringsränta, hur mycket konsumenten värderar konsumtion i period 1 jämfört med konsumtion i period 2. Då kan hens optimala konsumtion beskrivas av följande ekvation (1) (Gottfries, 2013):
( )
( )/( )
= 1 + 𝑟
(1) Om man antar att konsumtion i period 2 är lika med sparande i period 1 plus ränta på sparande i procent plus inkomst i period 2: 𝑆 ∗ (1 + 𝑟) + 𝑌 = 𝐶 kan man dra slutsatsen att sparande kan beskrivas med följande ekvation (2):( )
(𝑆 ∗ (1+𝑟)+𝑌2)/( )
= 1 + 𝑟 (2)
Man kan se att sparande beror på realränta efter skatt, framtida inkomster, nuvarande konsumtion och subjektiv diskonteringsränta.
Som förklaras nedan, innebär införandet av ISK en sänkt genomsnittlig skattesats på ränteinkomster vilket leder till högre avkastning på kapital efter skatt. Det ändrar lutningen på budgetlinjen till höger om utdelningspunkten, punkten där individer väljer varken att spara eller att låna. Lutningen blir mindre brant eftersom man kan få fler enheter av framtida konsumtion om man ger upp samma mängd nutida konsumtion. Införandet av ISK påverkar inte lutningen till vänster om utdelningspunkten då den inte påverkar (i alla fall direkt) räntan på lån konsumenten tar för att finansiera konsumtion i period 1. Om ändringen på lutningen har positiv
6 eller negativ nettoeffekt på sparande beror på storleken och riktningen på substitutions- och inkomsteffekten (Rosen & Gayer, 2014 ss. 416–421). Om både substitutions- och inkomsteffekten har samma riktning så bör införande av ISK leda till mer sparande. Som diskuteras nedan så bör införandet av ISK också innebära en minskning av transaktionskostnader för privata sparare. Alltså enligt livscykelmodellen och antaganden av att substitutions- och inkomsteffekten har samma riktning för sparande så bör införandet av ISK leda till ökat sparande så länge nuvarande konsumtion och subjektiv diskonteringsränta hålls konstant.
3.2. Jämförelse av ISK och konventionella sparformer.
Ägarna av konventionella finansiella tillgångar behöver rapportera vinster och förluster som de gjort efter att tillgångar realiserats för att betala skatt på dem. Det finns bevis som pekar på att sådan beskattning ökar transaktionskostnader. 33 procent av dem som har sålt noterade aktier år 2001 har gjort skattemässiga fel, oftast en inkorrekt rapportering av anskaffningskostnad för tillgångar. Tillgångar placerade på ISK beskattas schablonmässigt, kräver inte rapportering av realiserade vinster och förluster vilket sänker transaktionskostnader. Införandet av ISK har också en negativ effekt på transaktionskostnader då privatpersoner nu har flera sparformer att välja mellan. Ett annat problem är att man inte kan använda ISK för att köpa aktier vid vissa nyemissioner och börsintroduktioner. Enligt Skatteverket hamnar svårigheter att följa reglerna om ISK mest på privata finansiella institutioner, inte på den enskilde spararen. Man kan alltså dra slutsatsen att ISK sänker nettotransaktionskostnader för privatpersoner (Riksrevisionen, 2018).
Ett annat problem som uppstår vid traditionell beskattning av finansiella tillgångar är inlåsningseffekten. Innehavare av tillgångar har incitament att behålla dem så lång tid som möjligt för att betala skatt på latenta vinster senare och på sådant sätt få gratis ”lån” från staten.
Problemet med inlåsningseffekter är att de sneddriver individers investeringsval och saktar ner omsättningen av tillgångar på finansmarknaden vilket minskar konkurrensen på marknaden.
Schablonbeskattning innebär att beskattning sker löpande och därför inte orsakar samma inlåsningseffekter (Riksrevision, 2018).
Även om den effektiva skattesatsen är lägre för riskabla tillgångar på ISK jämfört med riskabla tillgångar på andra sparformer så blir skillnaden mindre när innehavstiden ökar och nästan
7 försvinner när innehavstid når 20 år. Skattesatsen för riskfria tillgångar är högre för tillgångar placerade på ISK och skillnader blir större ju längre innehavstid är (Riksrevision, 2018).
En nackdel med att placera tillgångar på ISK för privatpersoner är att man inte kan dela sin risk med staten då eventuella förluster inte är avdragsgilla. ISK är därmed en mer riskabel sparform, allt annat lika (Riksrevisionen, 2018). Riskabla tillgångar ger oftast också högre avkastning.
Schablonbeskattning ger lägre skattesats på tillgångar med högre avkastning placerade på ISK.
Dessa effekter torde göra ISK mindre attraktivt för riskaverta individer.
Riksrevisionens beräkningar om gynnsamhet av sparande på ISK jämfört med konventionella sparformer gjordes under antagande att tillgångar ger avkastning på 7,3 procent och schablonräntan är 5 procent (teoretisk statslåneräntan på 4 procent + 1 procent) (Riksrevision, 2018). Om den faktiska statslåneräntan är lägre (som den är just nu) så blir den effektiva skattesatsen på ISK tillgångar ännu lägre vilket gör sparande i ISK ännu mer fördelaktigt jämfört med konventionella sparformer. Det betyder att även riskaverta individer kan ha incitament att spara i ISK. Rudal (2018) demonstrerar hur den effektiva skattesatsen ser ut för olika sparformer och olika avkastningsnivåer (se figur 2 i Rudals studie).
Baserat på diskussionen ovan så kommer jag till slutsatsen att införandet av ISK fungerade som en skattesänkning med fokus på de riskfyllda tillgångarna. Det beror på att privatpersoner som är riskneutrala eller riskvälkomnande kan flytta sina tillgångar till ISK konton och på så vis betala lägre skatt. Riskaverta individer kan däremot behålla sina tillgångar i konventionella sparformer och undvika högre skatt på ISK tillgångar. Både riskaverta, riskneutrala och riskvälkomnande individer gynnas av lägre transaktionskostnader associerade med sparande på ISK.
8