Textavsnittet Rösten

Nedanstående stycke återfinns också det i läromedlet Svenska 1 helt enkelt och har valts ut för analys på grund av att det fokuserar en kroppslig funktion som varierar från person till person, och som kanske inte alltid går att kontrollera eller påverka. Avsnittet utgör ett led i förberedelserna inför en muntlig framställning som eleverna förväntas hålla som slutuppgift.

3. Rösten är som ett instrument och ska användas därefter. Vissa människor har röster med en ton som är behaglig att lyssna på. Många människor som talar i radio har sådana röster. Andra människor har gälla och höga röster som är jobbiga för örat. Få saker är så tråkiga som att lyssna på någon som talar tyst och otydligt. Om man måste anstränga sig för att höra tappar man som lyssnare snabbt intresset. Även när man talar om rösten kan man tala om hög- och lågstatus. För att träna på högstatusrösten ska du tänka på följande saker:

٭ Stark röst, alla ska höra. Men skrik inte.

٭ Artikulera, uttala orden ordentligt och tala tydligt.

٭ Tempo, tala i lugn takt. När man är nervös talar man ofta för snabbt. ٭ Pausa, var tyst en stund, låt det du säger sjunka in hos lyssnarna. ٭

Inga utfyllnadsord, säg inte ”ehhh”, ”ööhh”, ”assså”.

٭ Flyt i tempo, frasering och satsmelodi. Detta innebär att du inte ska hacka upp meningarna eller göra pauser mitt i en berättelse.

٭

Betoning, variera rösten. En monoton röst får lyssnaren att somna. Betona vissa ord och låt rösten variera i ton (Nilsson & Winqvist, 2018, s. 83).

5.3.1 Vilka språkliga val ligger bakom textens framställningssätt?

Det återgivna textstycket innehåller två typer av allmänna språkhandlingar, närmare bestämt påståenden och uppmaningar. Den grundläggande funktionen för påståenden är att informera om sakernas tillstånd, medan uppmaningar har till uppgift att åstadkomma förändring genom att få någon att handla på ett visst sätt. Ingetdera är förstås särskilt förvånande att stöta på i en läromedelstext. I den återgivna texten används påståendena främst till att uttrycka sändarens attityd till olika typer av röster, medan uppmaningarna talar om för läsaren vad denne ska och inte ska göra. Samtliga påståenden framställs som faktiska propositioner utan några garderingar; sändaren konstaterar helt enkelt vilka

31

kvaliteter en röst ska ha och vilka den inte ska ha. Det bjuds inte in till diskussion och det förekommer inga försiktighetsstrategier för att linda in det budskap som förs fram. Budskapet eller temat i fråga tycks vara att det finns vissa röster och vissa sätt att tala som ingen vill lyssna på, men genom att följa instruktionerna är det möjligt att undvika åtminstone den sistnämnda risken. Att det bara är den sista risken som kan förebyggas hör samman med vilka processer som förekommer. Vi ser nämligen att texten talar om en röst som något man ”har”, vilket ger uttryck för ett statiskt tillstånd. Sättet att tala (”tyst och otydligt”) utgör däremot en handling, vilket förutsätter en agent med en medveten avsikt. Författaren röjer sin närvaro i texten genom ett stort antal värdeord; ett plusord i form av ”behagliga”, och ett antal minusord i form av ”gälla”, ”jobbiga”, ”tråkiga”, ”otydligt” och ”monoton”. I det aktuella sammanhanget får också de annars neutrala orden ”höga” och ”tyst” en negativ laddning. Påståendena innehåller pronomenet ”man”, medan uppmaningarna har ett direkt du-tilltal. Dessa uppmaningar ger textens sändare möjlighet att tala om för mottagaren vad denne ska göra och är ett tecken på det asymmetriska och ojämlika förhållande som råder dem emellan. Det är sändaren som sitter på kunskap om hur rösten ska vara och hur den ska användas, och mottagaren, som behöver informationen till sitt kommande framförande, blir upplyst och instruerad. Texten ger uttryck för en viss överdrift i påståendet att ”få saker är så

tråkiga som att lyssna på någon som talar tyst och otydligt”, och i övningsuppgiften

som är kopplad till textstycket blir överdriften ännu starkare: ”Inget är så trist som att lyssna på en monoton röst utan inlevelse” (Nilsson & Winqvist, 2018, s. 105, mina kursiveringar). I det att texten innehåller en hel lista med ”gör si, gör inte så” är det kanske inte förvånande att det förekommer en del negationer; ”Skrik inte”, ”Säg inte”, ”Detta innebär att du inte ska”, vilka som tidigare diskuterats kan fungera som presuppositioner i det att de förutsätter att det finns talare som gör just så. Innehållsmässigt uttrycker även dessa propositioner fullständig visshet om de företeelser de uttalar sig om, vilket i sig ger uttryck för maktrelationer som påverkar textens sociala relationer.

5.3.2 Vilka effekter får de tillämpade valen?

Som redan konstaterats i ovanstående avsnitt kan allmänna språkhandlingar som påståenden och uppmaningar på olika sätt förmedla en negativ innebörd. En uppmaning kan tolkas som en befallning som begränsar mottagarens handlingsfrihet, och ett

32

påstående kan uppfattas som ett förlöjligande eller fördömande, vilket förstås kan såra och kränka mottagaren. Ett påstående som ”Andra människor har gälla och höga röster som är jobbiga för örat” och ”Få saker är så tråkiga som att lyssna på någon som talar tyst och otydligt” lämnar på grund av de ovan diskuterade minusorden inga tveksamheter om sändarens attityd. En läsare som vet med sig att hen har en röst som kan beskrivas som just ”gäll och hög” får finna sig i att bli upplyst om att en av dennes kroppsfunktioner orsakar andra människor obehag. Trots att rösten jämförs med något som går att ställa in – ett instrument – förekommer inga tips på hur ett sådant obehag skulle kunna åtgärdas, vilket beror på att rösten ges status som ett oföränderligt tillstånd. Det ger i sig upphov till funderingar kring vilket syftet är med att överhuvudtaget låta ett sådant konstaterande finnas med, särskilt i en text som är avsedd att förbereda elever för en muntlig framställning. Effekten kan bli att en del av dem känner att sändaren gör narr av något de ändå inte har möjlighet att påverka, vilket knappast lär främja lusten att hålla ett muntligt framförande. Den som känner sig träffad av påståendet om att det är tråkigt att lyssna på någon som talar tyst och otydligt får däremot flera tips på hur detta kan åtgärdas – sättet att tala är nämligen något som beskrivs som möjligt att förändra, vilket också är syftet med hela listan med uppmaningar. Att tonläget ges status som något mottagaren har förmåga att förändra är troligtvis också anledningen till att författarna kan tillåta sig att använda en överdrift som att ”inget är så trist som att lyssna på en monoton röst utan inlevelse”. Ett sådant uttalande indikerar dessutom att författarna förutsätter att det hos samtliga mottagare finns en önskan och en vilja att förändra sin röst så att den når den beskrivna ”högstatusen”. En liknande funktion har pronomenet ”man” i meningen ”Om man måste anstränga sig för att höra tappar man som lyssnare snabbt intresset” – avsikten är att låta påståendet bli allmängiltigt, det vill säga man slår fast att alla lyssnare tappar intresset om de måste anstränga sig för att höra vad talaren säger.

Tillsammans medverkar samtliga ovan granskade språkliga val till att skriva fram en tydlig norm kring vad en röst och en talare får och inte får lov att vara. Samtidigt framgår det att författarna är medvetna om att en hel del elever inte lever upp till dessa förväntningar. I annat fall hade det inte funnits något behov av att ta med så många exempel och uppmaningar på hur de inte ska bete sig. Att författaren talar om för läsaren hur denne ska bete sig är i sig inget problematiskt i en läromedeltext – det är en av dess grundläggande funktioner. Vad som däremot är problematiskt är att författarna, från den maktposition de besitter, förlöjligar och fördömer vissa beteenden som inte

33

faller inom den önskade normen. Lämpligheten i det valda framställningssättet blir än mer diskutabelt beaktat att det framgår att det finns en medvetenhet om att många elever faktiskt inte passar in i den framskrivna normen. Den tänkta läsaren förefaller således vara en läsare som till viss del faller utanför normen, men som ändå förutsätts betrakta den som en självklar regel.