2.1. Flickor med utländsk bakgrund
Flickor födda utanför Europa, den grupp bland barn och ungdomar som idrottar minst, förväntas inte vara aktiva inom idrott (Hedenborg & Hellborg, 2017). Detta har, enligt författaren, sin grund i att flickorna har krav på sig som inte är förenliga med idrottsutövande.
De kommer också oftast från familjer som helt saknar idrottskultur. För många flickor med utländsk bakgrund begränsar normer, värderingar och i vissa fall religion och kultur möjligheterna till att idrotta (Larsson, 2017).
Enligt Hertting et al. (2012), som studerat synen på idrott hos utländska flickor, var dessa inte bekväma med att idrotta i idrottskläder (”för lite kläder”). Samtidigt uppgav flickorna att de under tiden i sina hemländer ofta deltagit i spontanidrott tillsammans med pojkar. Det är förutsättningarna att kunna utöva idrott på flickornas egna villkor som begränsar deltagandet, inte idrotten i sig.
En amerikansk studie av Erickson (2017), som syftade till att förstå om muslimska flickor i Minnesota uppfattar sina nuvarande idrottsuniformer som en barriär för deltagande i skolidrott, visar att USA:s nuvarande skoluniformer ofta inte passar in i de kulturella och religiösa idealen som många muslimska flickor har. Majoriteten av de muslimska flickorna i studien berättade att de valt att använda sig av egna vardagliga kläder (som uppfyller deras behov) under idrottslektioner, vilket resulterat i bland annat skador, sämre rörlighet och mental stress och oro.
De upplevde sig som ineffektiva och att de inte kunde uppnå sin fulla potential och prestera på en nivå som de ansåg sig vara kapabla till. Mot bakgrund av detta menar författaren att den nuvarande idrottsuniformen inte tillgodoser deras behov och utmanar flickornas muslimska identitet och befäster negativa sociala upplevelser bland flickorna. Konsekvenserna av detta är att många muslimska flickor har fått välja mellan att antingen anpassa sina religiösa referensramar för att kunna delta i skolidrotten, eller bestämma sig för att inte delta. Erickson (2017) hävdar på basis av studien att skolverksamheter kan utforma en mer kulturellt ”accepterade”
idrottsuniform, som på ett bättre sätt kan tillgodose flickors behov av fysisk aktivitet.
2.1.1 Förståelsen för den mångkulturella idrotten
Thomas Hylland Eriksen (2004) menar att en individ hela tiden speglas av sin omgivning i skapandet av sin identitet. Kampen mellan de val individen har och vad som individen är tvingad att göra blir en ständig utmaning i vardagen. Faktorer som religion, etnicitet, kön, familjeförhållanden, men också idrottsliga aspekter spelar in.
Fazal Rizvi, professor inom mångkulturellt lärande, menar att för att vi ska kunna ta till oss andra kulturer krävs mänskliga möten, där vår egen och andra kulturer tydliggörs. Genom att lära oss mer om andra kulturer kan vi förstå dem bättre, såväl det vi registrerar direkt som bakomliggande faktorer. Ökad kunskap och förståelse är centralt för att den pågående processen där identiteter och kulturer hela tiden formar och formas av varandra ska vara framgångsrik. En levande och lärande dialog med representanter för andra kulturer förutsätter att även vi är öppna för att diskutera vår egen kultur (Karlefors & Hertting, 2011; Rizvi, 2009).
Kön, religion, etnicitet, social klass och kulturella olikheter utgör, enligt Frisby (2011), hinder för att flickor från andra kulturer ska intressera sig för idrott. Vidare förklarar författaren att idrottskulturen kan skilja sig åt i flera avseenden beroende på vilket land du kommer ifrån, och i vilken kultur du har växt upp i. Mot bakgrund av detta menar författaren att barn har olika erfarenheter och uppfattningar av organiserad idrott beroende på vilket land de kommer ifrån.
Vissa barn har stor erfarenhet av organiserade idrottsaktiviteter (det ingår i deras identitet) och andra barn har det inte.
Karlefors et al. (2012) menar att fler pojkar än flickor har tagit sig in i den organiserade svenska idrotten. Många flickor kan till exempel inte delta på grund av kulturella olikheter (klädseln, att pojkar är närvarande, eller att de behöver vara hemma och ta hand om familjen). I detta sammanhang menar Karlefors et al. (2011) att barn och ungdomar med utländsk bakgrund inte bara anpassas till den svenska idrottsrörelsen, utan att de genom sina tidigare kunskaper och erfarenheter också är med och förändrar den.
2.2 Familjens, tränarens och andra närståendes betydelse
I en rapport från Fahlström, Gerrevall, Glemne och Linnér(2015) om landslagsutövarnas (fotboll) väg till elitnivå, förklarar och diskuterar de framförallt “den närmaste miljöns betydelse”.
Författarna förklarar att denna miljö består av familjen, vänner och andra närstående. Andra faktorer som att ha en kompetent tränare, goda träningsmiljöer och där man trivs i sitt umgänge både idrottsligt och socialt är också viktigt. Resultaten från studien visar särskilt på både familjens/föräldrarnas och tränarnas betydelse för idrottsutövarna. Författarna nämner även föräldrarnas avgörande betydelse vad gäller valet av idrott. Fahlström med flera (2015) menar att en engagerad familj och andra närstående har en stor betydelse för idrottsutövarens utveckling över tid. Där samtliga är involverade på något sätt, och kan ses och fungera som förebilder.
Enligt Widding (2015) är många föräldrar idag engagerade i sina barns fostran, i skolan och i samband barnens fritidssysselsättningar, men det finns såväl fördelar som nackdelar med detta.
Att vara för engagerad och prestationsinriktad kan ge barnen en negativ press, men det kan också vara av betydelse i positiv bemärkelse att barnen känner stöd från sin familj. Barn och ungas samspel med föräldrarna, kompisar och tränare är viktigt. Detta menar även Eliasson (2009) i sin avhandling. Barn är fostrade att lyssna på vuxna vilket påverkar socialisationen och relationer i form av bestämda maktstrukturer. Eliasson menar att barnen sällan kritiserar sina tränare och kommer inte heller med förslag och idéer hur de vill ha sin träning, inte heller om de tycker någonting är dåligt. Ledare är i sin tur dåliga på att fråga barnen. Barnen kritiserar sällan de vuxnas beteende i detta sammanhang. Men att vuxna kritiserar barnens beteende är självklart i denna struktur. Familjen och andra närstående kan genom press påverka hur barnen upplever och formas genom sin idrott.
I en studie av idrottsprofessorn av Jean Côté (1999) beskrivs positiva och negativa upplevelser under idrottarens aktiva tid. Författaren menar att ett positivt stöd och positiva upplevelser som idrottaren möter från sin omgivning (familj, tränare och vänner) genom hela uppväxten är av stor betydelse för idrottandet. Det är lätt att få negativa erfarenheter av idrotten på grund av stress och press, både från sig själv och från omgivningen. Interpersonella faktorer som en dålig relation till sin tränare och känslan av konkurrens spelar också in. Författarna menar att det är viktigt att lyfta fram idrotten och dess betydelse för idrottarens utveckling, samt förstå dennes relationer till exempelvis familj, tränare och vänner och deras viktiga roll för att skapa en bra idrottsupplevelse för idrottaren.
Varje dag träffar idrottstränare barn och ungdomar med olika bakgrund och förutsättningar. Det är då viktigt att ha en ledarstil som är speciellt anpassad för detta, vilket Turnnidge och Côté (2016) utvecklar i sin studie. Côté beskriver en ledarskapsfilosofi som heter Transformational Leadership. Denna beskrivs i olika steg som tränaren bör agera efter. Côté menar att för att behålla ungdomar länge inom idrotten, så behöver tränaren mer än bara idrottsspecifik kompetens. En tränare ska kunna visa att hen bryr sig på olika sätt.
I ledarskapsfilosofin Transformational Leadership ska tränaren först och främst se individen, exempelvis fotbollsspelaren, som en människa och ge intrycket att hen bryr mig om hela människan. Detta genom att använda sig av ett ledarskap där utövaren står i centrum. Det handlar alltså om ett individinriktat ledarskap, där tränaren också bryr sig om andra saker i de aktivas liv
som till exempel skola och vänner. Men det är viktigt att det är genuint, det vill säga att spelarna verkligen känner att tränaren bryr sig. Det kan ta tid att få fram en sådan relation.
I en studie beskriver Storm (2015) betydelsen av en öppen kultur där idrottsutövarna lär sig att forma och skapa relationer till varandra, men även till andra i olika miljöer. Författaren förklarar att signifikanta personer, vilka som helst, som befinner sig i idrottsutövarens närmaste miljö har stor betydelse för dennes utveckling och ett livslångt idrottande. Relationerna som den idrottande har med till exempel en tränare, som följer den aktive under en längre period, kan till exempel vara avgörande för om den aktive vill stanna kvar i en förening. Storm (2015) menar att en tränare kan ha en viktig roll i arbetet med att forma en bra miljö och att detta många gånger är nyckeln till andra framgångsfaktorer. Undersökningspersonerna (idrottsutövarna) i studien menar att kompetensen hos välutbildade tränare är ett måste för att skapa framgångsrika utvecklingsmiljöer. Vilken kompetens som efterfrågas av idrottsutövarna beror på ålder, och var i sin utvecklingsfas idrottsutövarna befinner sig. Vid lägre åldrar är det de sociala och pedagogiska färdigheterna hos tränaren som har lyfts fram och vart efter utövarna blir äldre blir de idrottsliga aspekterna mer framträdande.
2.3 Drop-out
Många barn och ungdomar kommer någon gång i kontakt med idrott, men många av dem slutar också tidigt. Författare till olika studier är överens om att de mest betydande faktorerna för att man ska vilja fortsätta är att man måste ha roligt och att det finns kompisar. Dessa faktorer är oftast också anledningen till att man fortsätter inom idrotten. Studier av drop out har visat att anledningar till att sluta med idrott går att finna i både, inre (intrapersonella), yttre (interpersonella) och strukturella faktorer (Witt & Dangi, 2018).
Författarna förklarar att de inre faktorerna är vad individen själv känner. Till exempel att denne inte tycker att det är roligt att idrotta på grund av att träningen blir allt för seriös, eller att man tar kritik när man tränar alltför personligt. Individens upplevelse av att vara ”en i mängden”, eller att man inte utvecklas och lär sig, spelar också in. De yttre faktorerna representerar sådant som påverkar individen såsom föräldrars press och att individen inte känner att hen ”äger” sin egen idrott. Att man inte utvecklas på det sätt som andra förväntar sig är en annan faktor. Strukturella faktorer är faktorer som påverkar individen som skador av idrottandet, samt att idrotten kan kosta mycket pengar, men också att man inte får tillräckligt med speltid.
Vad gäller interpersonella faktorer väljer individer att sluta idrotta på grund av olika former av press inom idrotten. En studie (Molinero, Salguero, Álvarez & Márquez, 2009) visar att press från det egna laget, tränaren, men också från föräldrar, gör att glädjen att idrotta försvinner. Press diskuteras även i andra studier som till exempel i Eliasson (2009) avhandling. Där påvisas att föräldrapress kan vara positivt i form av hejarop och att detta är en trygghet (socialt stöd) för barnen när föräldrarna finns på plats vid matcher. Föräldrarnas agerande kan också innebära negativ press i form av att man kritiserar sina barn och att man som förälder blir för prestationsinriktad i stället för att vara ett stöd för sitt barn.
Många ungdomar har även valt att sluta idrotta och istället börjat gå på gym, där självbestämmande blir mer motiverat/legitimt. I en studie beskriver Craike, Symons och Zimmermann (2009) att de sociala konstruktioner som finns i samhället är en annan interpersonell faktor som påverkar. Det ses till exempel inte som kvinnligt att få muskler, utan detta ses som stereotypt manligt. författarna att idrotten många gånger inte längre är spontan utan noga strukturellt planerad utifrån andra samhälleliga faktorer.
Idrotten måste, enligt en studie av Thedin Jakobsson (2014), designas för varje individs personliga utveckling utifrån dennes erfarenheter. Detta för att de ska vilja fortsätta idrotta.
Individerna ska kunna uppnå en personlig utveckling och vilja vara med och tillåtas att vara detta
oberoende av ambition och kunskap. Idrotten bör organiseras för att så många som möjligt ska beredas möjlighet att delta, samt vilja och kunna göra detta så länge som möjligt.