Endast ett par svenska studier berör brottsoffer med utländsk bakgrund i möte med rättsväsendet och dess aktörer. Jag kom- mer i detta avsnitt att även ta upp studier som inte direkt handlar om brottsoffer, men som jag menar bidrar till att klargöra pre- misserna för brottsoffer med utländsk bakgrund i rättsproces- sen.
Studier som försökt fånga brottsoffers upplevelser av mötet med polis och övriga rättsväsendet ger i viss mån en kluven bild av hur personer med utländsk bakgrund upplevt polisers bemö- tande. Magnus Lindgren har i sin avhandling Brottsoffer i rätts-
processen (2004) undersökt hur brottsoffer upplevt möten med
polis, åklagare och domstolar. Enligt hans enkätundersökningar från år 1993 till 2003 har brottsoffer generellt en övervägande positiv inställning gentemot polisen. Drygt 90 procent av brotts-
offren uppfattade poliserna som mycket eller ganska hjälpsam- ma (Lindgren 2004: 196ff). Avhandlingens resultat tyder på att varken kön, ålder eller etnicitet har någon betydelse för brottsof- fers uppfattningar om polisens bemötande (Lindgren 2004: 251ff). Etnicitet tycks däremot spela in utifrån Brottsförebyg- gande rådets årliga Nationella trygghetsundersökning, som 2008 visade att personer födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar hade en betydligt lägre andel med positiv erfarenhet och en betydligt högre andel med negativ erfarenhet av polisen, än utrikes födda och andra inrikes födda. Upplevelsen av polisen var i denna undersökning mindre positiv även för befolkningen i allmänhet, då drygt hälften (55%) av dem som varit i kontakt med polisen i egenskap av brottsoffer under de senaste tre åren uppgav att de hade positiva erfarenheter av polisen, och var sjät- te (15%) negativa erfarenheter (Brå 2009:2: 82ff).
Brå:s rapport om diskriminering i rättsprocessen ger exempel på anledningar till att brottsoffer upplevt sig illa behandlade el- ler diskriminerade av rättsväsendets aktörer. Anmälningar till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) mellan år 2000 och 2005 visar att brottsoffer upplevt sig misstänkliggjor- da och behandlade som gärningsmän istället för offer, uppfattat att polisen inte kallat vittnen i deras ärenden för att slippa extra arbete med att få fram tolk samt upplevt sig respektlöst behand- lade och lågt prioriterade i utredningsprocessen, allt på grund av sin utländska bakgrund (Brå 2008:4: 45ff). Även rättsliga aktö- rer ger i rapporten exempel på erfarenheter och upplevelser av diskriminering inom rättsväsendet. Dessa handlar om kommuni- kationssvårigheter, stress, bristande tålamod, tillsammans med stereotyper om personer med utländsk bakgrund som de tillfrå- gade anser missgynnar tilltalade och målsägande i rättsproces- sen. Enligt åklagare och advokater kunde till exempel målsägan- de med utländsk bakgrund i förhör av poliser bli ifrågasatta i högre utsträckning än svenska målsägande. Åklagare uppgav även att de upplevt poliser som mindre engagerade i utredningen
av brott där personer med utländsk bakgrund varit offren, alter- nativt att polisen inte hade utrett brott överhuvudtaget, varit återhållsamma i sina försök att skaffa fram bevis, eller dragit ut på tiden på ett sätt som inte skulle ha hänt en svensk målsägande (Brå 2008:4: 58f). Det beskrevs vidare som missgynnande för människor att behöva prata genom tolk, särskilt när det gällde brottstyper som är svåra känslomässigt att prata om såsom sexu- albrott. I dessa fall ansågs risken för missförstånd öka ytterligare (Brå 2008:4: 60ff).
En annan Brå-studie är en granskning av polisens hantering av ärenden som gäller misshandel mellan obekanta, med syftet att ta reda på vilka ärenden polisen väljer att utreda respektive lägga ned. Genomgången av 367 anmälningar om misshandel under år 2006 inom två svenska polismyndigheter visar på stora variationer beroende på huruvida målsägande och misstänkt gärningsman hade svensk eller utländsk bakgrund. Sannolikhe- ten var störst för att ett brott skulle utredas av polisen när gär- ningsmannen hade utländsk bakgrund och målsäganden var svensk. Närmare bestämt utreddes då 89 procent av fallen. Det motsatta förhållandet gällde om både målsägande och gärnings- man hade utländsk bakgrund. Då utreddes brottet i endast 55 procent av ärendena (Brå 2007:12: 48). Studiens resultat sam- manfattas enligt följande:
Om målsäganden är svensk och den misstänkte tycks ha utländsk härkomst ökar utredningsbenägenheten. Men om båda parterna i stället tycks ha utländsk härkomst blir resultatet det motsatta: då är polisen mindre benägen att inleda en utredning. Den eventuella diskriminering som detta kan tyda på riktar sig då snarare mot
målsäganden med utländsk bakgrund, eftersom deras anmälning-
ar oftare läggs ner. Totalt sett kan det beskrivas som en dubbel diskriminering där personer av utländsk härkomst diskrimineras inom rättsväsendet både som gärningsmän och som målsäganden. (Brå 2007:12: 53).
Förhörsledare i studien förklarade resultatet med hänvisning till att brott mellan invandrare tenderar att bortprioriteras för att de ofta kräver mer tid och resurser i form av tolk, extra information och förklaringar till de inblandade parterna (Eksten 2007: 45). Därmed bekräftar förhörsledarna det som många polisforskare har konstaterat, nämligen att en strävan efter effektivitet i kvan- titativ bemärkelse har stor betydelse för hur polisverksamheten utförs (Skolnick & Fyfe 1993: 90; Skolnick 1994: 41f; Holm- berg 1999; Granér & Knutsson 2001: 80).
I samma riktning som Brå:s undersökning pekar Anders Stål-
berg-Gustafssons studie5 men då ifråga om invandrade brottsof-
fers möjlighet att få upprättelse genom att förövaren åtalas och döms samt åläggs att betala skadestånd. Sannolikheten för upp- rättelse visade sig vara mindre om brottet begåtts av en lands- man eller annan invandrare än om förövaren var svensk. När det gäller upplevelsen av bemötandet hos polisen bland svenska och utländska brottsoffer visade undersökningen på en till stor del samstämmig bild bland svenskar och invandrare, bortsett från att något fler svenskar (66 procent) än invandrare (57 procent) var nöjda med polisutredningen ifråga om exempelvis möjlighe- terna att ingående förklara händelsen (Diesen 2005: 303f). Det sistnämnda antyder att det finns svårigheter knutna till kommu- nikationen i förhör när brottsoffer har utländsk bakgrund.
Torun Lindholm har undersökt etnicitetens betydelse i rätts- processen med fokus på socialpsykologiska mekanismer i sam- band med trovärdighetsbedömningar. Hennes studie visar att personer med utländsk bakgrund kan ha svårare att framstå som trovärdiga och tillförlitliga i rättssystemet än personer med svensk bakgrund. I experiment fick svenska och utländska män se en filmsekvens med ett våldsbrott och instruerades att därefter beskriva händelsen i ett videoinspelat förhör. Nya deltagare fick
5 Examensarbete av Anders Stålberg-Gustafsson på juristlinjen vid Stockholms universitet, redogjort för i Diesen et al. 2005.
sedan ta ställning till vittnesmålens trovärdighet utifrån vittne- nas utsagor om vad som hade hänt, utan att själva få se filmsek- vensen. Vittnena med svensk bakgrund gav ungefär lika mycket korrekt information i sina vittnesmål som de med utländsk bak- grund. Vad visade experimenten? Jo, deltagarnas bedömningar av tillförlitligheten och trovärdigheten hos svenska och utländ- ska vittnen som inte mindes brottet särskilt bra låg på i stort sett samma nivå. Däremot bedömdes svenska vittnen som hade ett gott minne av brottet betydligt mer positivt än de utländska vitt- nen som hade ett gott minne av händelsen. Enligt Lindholm kan resultatet tolkas som negativa associationers påverkan gentemot personer med utländsk bakgrund, som gjort att de uppfattas som mindre trovärdiga oavsett deras faktiska prestation. Eller så kan resultatet bero på att kännetecken i ett vittnes sätt att berätta, som brukar användas för att bestämma trovärdigheten i vittnes- mål, inte fungerar i bedömningar av vittnen med utländsk bak- grund. Personer som inte talar flytande svenska kan exempelvis lägga in pauser, tveka, eller söka efter ord i större utsträckning än vittnen med svenska som modersmål. Detta menar Lindholm kan uppfattas indikera att personen inte minns händelsen sär- skilt väl trots att sättet att prata på kanske inte hänger samman med minnet av händelsen. Rättsväsendets aktörer är förvisso mer tränade i att bedöma utsagor från vittnen, gärningsmän och brottsoffer än deltagarna i Lindholms experiment, men det kan inte uteslutas att även de kan vara föremål för samma typ av på- verkan. Risken är i så fall att förundersökningar som gäller brott mot personer med utländsk bakgrund oftare än andra läggs ned utifrån bedömningen att offrets vittnesmål inte håller för en prövning i rätten (Lindholm 2005: 429f).
Frågan om trovärdighet går igen i en intervjuundersökning av Helena du Rées. Åklagare och advokater uttryckte i intervjuer om behandlingen av brottsmisstänkta personer i domstol att muslimer hade sämre förutsättningar för en objektiv behandling i domstol än andra, framförallt i mål som gällde sexualbrott.
Bland annat uttryckte en åklagare att bemötandet av den miss- tänkte kunde påverkas av om denne tillhörde ”en främmande kultur där synen på kvinnan är undertryckande och annorlun- da” (du Rées 2006: 269). En advokat hävdade angående sexual- brott att ”där vet vi att domstolarna är helt införstådda med att muslimer behandlar sina kvinnor annorlunda än västerlänning- ar. Det påverkar deras trovärdighet negativt, deras syn på kvin- nan påverkar negativt” (du Rées 2006: 269). Lägg märke till att vi här har att göra med den typ av mekanismer som skapar idea- liska offer och gärningsmän, enligt Christies tidigare berörda modell.
Åklagare och advokater menade i du Rées undersökning att domstolsförhandlingar upplevdes som svårare att genomföra när en av parterna behövde tolk beroende på att det pressade tidschemat gjorde långa utläggningar på främmande språk stres- sande för rättens ledamöter (du Rées 2006: 270). Även i studien av Brå om diskriminering i rättsprocessen påpekar rättsliga ak- törer att tolk på grund av bland annat tidsbrist inte alltid med- verkar i domstolsförhandlingar fast att behovet funnits (Brå 2008:4: 78). I min egen studie har utredare konstaterat att för- hör tar mer tid med tolk men inte talat om detta i termer av ett problem. Däremot tyckte vissa utredare att förhör kunde vara svårare att genomföra med tolk och att det oftare blev fel när en tolk medverkade. Jag går närmare in på olika problem relaterade till tolkens närvaro i avsnittet om förhör i en mångkulturell kon- text.
De studier som här presenterats visar på en överensstämmel- se i stora drag mellan å ena sidan studier som försökt fånga hur brottsoffer med utländsk bakgrund upplever rättsväsendets ak- törer och å andra sidan studier som undersöker det arbete som rättsväsendets aktörer bedriver, utifrån ett etnicitetsperspektiv. Sammantaget synliggör studierna problem och svårigheter som kan uppstå i rättsväsendets verksamheter i relation till brottsof- fer som har utländsk bakgrund.