Utredande polisers arbete skiljer sig på olika sätt från polisarbe- tet ute på gatan. Det utredande arbetet går i första hand ut på att samla in information, företrädesvis genom att hålla förhör med brottsoffer, misstänkta gärningsmän och vittnen, men handlar även om att i samarbete med andra verksamheter inom polisen till exempel kontrollera innehållet i mobiltelefoner och datorer. Arbetet genomförs i kontorsmiljö inne i polisens lokaler vilket innebär att förhören hålls under lugnare förhållanden än när po- liser håller inledande förhör ute på brottsplatsen. Det finns även bättre tillgång till tekniska hjälpmedel och tolk för utredare som håller förhör i polisens lokaler.
Generellt har det inom polisen inte någon hög status att ar- beta som utredare. Få poliser söker sig till utredningsarbete. En anledning till detta kan vara att utredares arbete framstår som oglamoröst pappersarbete jämfört med det mer actionfyllda ar- betet på gatan (Björk 2006: 59). En annan möjlig förklaring kan vara att arbetet är mentalt påfrestande, särskilt i utredningar av sexualbrott eller våld i nära relationer. Vidare har de lugnare ar- betsförhållandena fått utredningsarbete att fungera som ett till- fälligt eller permanent alternativ för poliser som inte kan eller vill hålla på med det mer fysiskt betungande och riskfyllda polis- arbetet på gatan, såsom gravida och poliser med olika fysiska skador.
Förhöret är ett viktigt led i arbetet med förundersökningar, som enligt Rättegångsbalken 23 kapitlet 2 § fyller funktionen att utreda vem som skäligen kan misstänkas för ett brott och om tillräckliga skäl föreligger för åtal. Förhöret bidrar till att klar- lägga skeenden genom att den som blir förhörd berättar om sitt minne av händelsen (Jakobsson Öhrn 2005: 10). Förunder- sökningen utgör underlag för åklagaren i den fortsatta rättspro- cessen (Lindgren & Quarnström 2003: 7). Polisförhöret är, jäm- fört med exempelvis huvudförhandlingen i rätten, en ganska in- formell situation. Utredare är civilklädda och håller ofta förhör
på sina tjänsterum, vilket innebär att utredaren sitter ganska nä- ra brottsoffret, vittnet eller den misstänkte – alltså i stort sett som i en vardaglig konversation (Jönsson 1988: 14). Linda Jöns- son konstaterar i sin avhandling Polisförhöret som kommunika-
tionssituation (1988) att förhör är relativt informella samtal,
även om det rör sig om en asymmetrisk situation där utredaren besitter maktpositionen. Faktum är att polisförhör har visat sig vara mindre asymmetriska än exempelvis lärare-elev dialoger i skolan, sett till i vilken grad parterna agerar styrande respektive låter sig bli styrda (Jönsson 1988: 18, med hänvisning till Linell & Gustavsson 1987). Det är en generell trend de senare decen- nierna att institutionella (tidigare formella) samtal görs mer in- formella. Denna utveckling lyftes fram av en utredare i min stu- die som menade att: ”Uppgiften i förhör är att få människor att prata! Tidigare var det ett möte med en myndighetsperson, men så är det inte idag. Nu har man en annan syn.” Det mer informel- la tonläget kan eventuellt föra det negativa med sig att osäkerhe- ten ökar kring vad det egentligen är som är syftet med olika sam- tal (Jönsson 1988: 14). Som en följd blir det viktigt med tydlig information och kommunikation kring just detta.
Genom historien har olika metoder använts för att få fram information i förhör och utredningar. Under 1900-talet har det skett en stor förändring av framförallt tillvägagångssättet i för- hör med gärningsmän. Utvecklingen har i stora drag gått från hårdnackade metoder med inslag av mental och fysisk tortyr för att få fram ett erkännande, till mjuka metoder med en sympatisk och vänlig stil för att vinna misstänktas förtroende (Holmberg 2004: 2ff). Förhör har alltmer kommit att gå ut på att få fram vad som har hänt och att säkra bevis, och allt mindre på att för- söka få fram en bekännelse (Jakobsson Öhrn 2005: 15ff). Man arbetar så att säga ”med” den misstänkte snarare än ”emot” denne (Jakobsson Öhrn 2005: 18). Därmed har också skillnaden mellan förhör med brottsoffer och gärningsmän jämnats ut. Den kognitiva intervjumetodiken förespråkas numera i förhör med
såväl brottsoffer som gärningsmän. Enligt denna metodik utgör det fria berättandet en viktig aspekt. Den som håller ett förhör skall enligt metoden börja med att uppmana den hörde till att berätta fritt om den aktuella upplevelsen för att därefter uppma- na till att berätta mer om berättelsens olika delar. Avslutningsvis ställer den som håller förhöret frågor med syfte att fördjupa och utveckla det som framkommit (Christianson et al. 1998: 62f). Metoden bygger på psykologisk forskning om minnet och syftar till att få fram så mycket och detaljerad information som möjligt från människor (Christianson et al. 1998: 15).
I boken Avancerad förhörs- och intervjuteknik påtalar Chris- tiansson, Engelberg och Holmberg vikten av ett personligt enga- gemang i förhör från utredares sida. Detta menar de kan förmed- las via beteenden som kännetecknar vänskap, till exempel att lyssna, visa intresse och respekt (Christianson et al. 1998: 53). Även resultatet i Ulf Holmbergs avhandling Police Interviews
with Victims and Suspects of Violent and Sexual Crimes: Inter- viewees’ Experiences and Interview Outcomes (2004) pekar på
ett samband mellan lyckade förhör i bemärkelsen att brottsoffer ger utförlig information, och en human approach hos utredare omfattande empati, personligt intresse, positivt bemötande, sam- arbetsvilja, hjälpsamhet och vänlighet (Holmberg 2004: 29ff). Utifrån enkätfrågor till offer för våldtäkt och grov misshandel om hur de upplevt utredares attityder och gensvar under förhör, framkom två olika intervjustilar där den ena karakteriserades av dominans och den andra av humanitet. Den dominanta stilen kännetecknades av beteenden som brådska, aggressivitet, brysk- het, otålighet, nonchalans och fördömande hos utredare. Den humana approachen omfattade empati, personligt intresse, per- sonlig konversation, positivt bemötande, samarbetsvilja, hjälp- samhet och vänlighet. Studien visar alltså att det finns ett sam- band mellan den humana intervjustilen och att brottsoffer ger utförlig information under förhöret, och mellan den dominanta
intervjustilen och utelämnande av information (Holmberg 2004: 29ff).
I grund och botten är det som verkar vara nyckeln till fram- gång i förhör att försöka etablera ett förtroende. Betydelsen av att kunna skapa förtroende är en av Michael Björks iakttagelser i de omfattande etnografiska studier han gjort av polisarbete i Gö- teborgs gänglandskap (Björk 2006, 2009). Där beskriver en för- undersökningsledare bland annat hur, i ett förhör på en timme, ”kanske bara tio minuter handlar om själva brotten, resten får man ägna åt att försöka vinna deras förtroende, för en själv och för poliskollegor i yttre tjänst” (Björk 2009: 78). Även utredare som jag intervjuade framhöll vikten av att upprätta ett förtroen- de. Vägen till förtroende tycks utifrån utredares uttalanden vara ett samspel mellan kroppsspråk och verbal kommunikation till- sammans med olika handlingar som ger uttryck för ett engage- mang från utredarens sida. Det rör sig om en process som sträck- er sig från det första mötet fram till den förestående rättegången alternativt det uppföljande samtalet om varför ett ärende har lagts ned. Nedan följer ett exempel på hur en utredare resonerar kring förtroende i relation till förhör med brottsoffer:
Det som är viktigt är att de får förtroende för en. Att man snabbt visar att… Vanlig empati. Och att man inte tror sig veta vad som hänt, inga förutfattade meningar om vad som har hänt utan att nu får du berätta fritt.
Även följande samtal mellan två utredare om det speciella med utredande arbete, fångat i min intervjustudie, återspeglar vad ett förtroendeinriktat förhållningssätt kan gå ut på. Samtalet illus- trerar det som Björk talar om i termer av ett ”utredande förhåll- ningssätt” byggt på ett lugnt och sakligt tilltal som inte bekräftar eller förmedlar bilden av en ”stereotyp snut” (Björk 2006: 53, 59).
Utredare A: Man måste kunna prata med alla. När man var ute på patrull innan, så var man ofta lite tuffare mot vissa, mot ”koling- ar” då som man sa. Men här måste man agera annorlunda, man måste kunna prata med alla som utredare. Även om man tycker att det verkar vara en djävel så måste man behandla dem med res- pekt. Man har ju nytta av det annars också. Man har ändrat sin attityd, otroligt mycket. Av ålder och visdom.
Utredare B: Ja. Man får ut mer av att kunna lägga sig på deras ni- vå, lägga sig på en nivå där man har förståelse för att vissa saker kan inträffa. Frågan är bara varför det blev som det blev. Att man är öppen, att man inte lägger sig på en fördömande nivå.
Poliser har utifrån sin utbildning och erfarenhet lärt sig att för- hör löper smidigast och effektivast om de lyckas skapa och upp- rätthålla en samarbetsvillig attityd hos den hörde. Det menar Jönsson, som i sin tidigare nämnda avhandling har studerat kommunikationen mellan utredare och misstänkta i polisförhör. Ett led i strävan efter samarbetsvilja är att prata med människor på ett sätt som är begripligt. Till skillnad från språket som an- vänds i rättegångar och till viss del består av speciell juridisk ter- minologi, konstaterar Jönsson utifrån sin analys av den muntliga dialogen i förhör att poliser använder ett enkelt och vardagligt språk nästan helt fritt från fackuttryck. Detta kan ses som en an- passning till de hördas sämre behärskning av det juridiska språ- ket och utgöra ett sätt att skapa den samarbetsvilja som krävs för att det ska kunna upprättas en kommunikation (Jönsson 1988: 20). Om den viktiga samarbetsviljan i förhör skriver Jöns- son: ”Vidmakthållandet av denna attityd kräver speciella strate- gier från polisens sida” (Jönsson 1988: 12). Detta märks även i min egen studie. Något som verkar ha förändrats sedan Jönsson skrev sin avhandling för idag drygt 20 år sedan är att utredare numera tycks ha utökat sin repertoar av strategier så att dessa
även är anpassade till personer med utländsk bakgrund. I avsnit- tet som följer ger jag exempel på några sådana strategier.