Tillbakablickar

I Norden har vi haft vår egen gudavärld. Oden, Tor, Frej var ute på ”vildmansliv”. Skägget och hårväxten var stor och kraftig hos våra förfäder, rött hår och skägg ansågs närmast som ett ”adelsmärke”. Man tror att Tor hade ett stort kraftigt rött hår, och för att uppnå hans styrka och utseende tillagade man en speciell hårsalva. Denna bestod av smörsyra, kalklut och talg med tillsats av bokaska, man använde salvan för att bleka och färga håret rödblond. .

(http//hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-18, k l. 18.47).

Kvinnorna i Norden var kända för sin hårprakt, den var fyllig och stor, behandlad och vårdad med omsorg. Av den härskande klassen brukades smycken av brons och silver. Den nordiska kvinnan bar håret löst hängande (a.a.).

Hantverk betyder handens verk, handens arbete. Vi människor har tillverkat det vi behövt för vår tillvaro sedan urminnes tider med våra händer. Hantverket har varit en viktig kamp för att

existera. Familjegrupperna stod för allt hantverk, de tillverkade vad de behövde för att kunna klara av vardagen. (Heltze & Verner, 1995).

Verktyg av sten knackades till, skinn bereddes, lerkärl formades allt efter behov. Ofta var verksamheten stark könsbunden; karlarna arbetade oftast i trä och metall, kvinnorna höll sig till det textila hantverket (a.a.).

5.19 Frisörens ursprung

Man har spårat bardskäraryrket till 1100-talets katolska kloster. Enligt en bestämmelse från påven, skulle munkarna ha slätrakat huvud vid möten med sin gud. Men de fick inte själva utföra rakningen. En bardskärare anställdes. Munkarna hade kännedom om olika växters skötsel och läkande effekt. De kunde också utföra en del enklare kirurgiska ingrepp. Bardskärarna lärde av munkarna. Bardskärare kommer av ordet bardh, som betyder skägg (Christiansen, Frisörhandboken II, 1959-60).

.

Det finns dokument från 1500-talet som berättar om när Gustav Wasa lät kalla hit mäster Hans, från Tyskland, som sin livbardskärare. (htt://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur- web.htm, 2005-11-18, k l. 18.47).

På 1470-talet fanns i Stockholm en bardskärare, som hette Berends von Borken. På sin ”frisersalong” utförde han skäggrakning och hårskärning, men han behandlade också sår och vrickningar samt skar bort bölder, åderlät och drog ut

tänder.(http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-18, k l. 18.47).

Det fanns år 1560 tre bardskärare i Stockholm. Som yrkesemblem hade bardskäraren ett kirurgiskt instrument och fick sitt eget skråämbete år 1496. (http://sv.wikipedia.org 2005-11-

grund av en bestämmelse gällande bardskärarämbetet, fråntogs hår- och skäggputsningsrätten. (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

Genom sitt arbete med att bekämpa pestsjukdomar, blev badarna erkända som ett särskilt skrå år 1657. (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

Mellan 1556-1892 kunde bardskärare utbilda sig till fältskär. Han hade kungliga privilegier och behandlades som en herreman. Han hade rätt att bära värja, ha spänne på skorna, samt att ha sin huvudbonad på under sitt arbete. (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

Många fältskärer fick med tiden stor erfarenhet och var ofta lika skickliga som utbildade kirurger. På slagfälten transporterade fältskären sitt ”sjukhus” på en kärra. Här fanns knivar, sågar, kultänger, brännjärn, lavemangspruta, kompresser, tänger för tandutdragning, samt opium och honung. (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

Under Karl XI: s tid skildes fältskär och barberare åt. Fältskärexamen avskaffades i Sverige år 1896. (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

Drottning Kristia använder istället för bardskärare ordet baldskärare, vilket är det samma som barberare. Som emblem hade barberarna fyra mässingsbäcken. Barberarämbetet hade hög status som skrå, men ämbetet upphörde år 1836. Under senare delen av 1800-talet ansågs barberaryrket som en betjäntsyssla och ingen erkände det som ett hantverk.

(http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

När det på 1600-talet blev allmänt att bära peruk uppstod ett nytt ämbete, perukmakarna, vars medlemmar också var frisörer. Perukmakaren skickade ut kvinnor på landet för att köpa upp hår och gesällerna fick inte utan mästers vetskap köpa upp hår och bearbeta detta. Straffet var böter. Alla mästare måste sortera under Stockholms skråämbete annars ansågs de som

bönhasar (en person som utövar ett hantverk utan att vara organiserad). (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

Enligt en bestämmelse från år 1756 fick perukmakaren inte frisera och kamma dem som brukade eget hår. På 1600- och 1700-talet nådde perukmakarna hög ställning i samhället.

gyllene period för peruker, då konstrika frisyruppsättningar var på modet. Storhetstiden varade nästan i hundra år. (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

Frisörerna fortsatte att utöva läkarverksamhet, särskilt kirurgi och i slutet av 1600-talet fick barberarämbetet i Sverige namnet ”Kirurgiska Societeten”.

(http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

I mitten av 1700-talet var Sverige ett av de fattigaste länderna i Europa. Folk bodde trångt, dragit och mörkt. Hygienen var det inte så noga med, bakterier och smitta var ökända begrepp. Huvudlöss var en vanlig åkomma och för att försöka råda bot på dessa inkräktare, finkammades håret. Man tvättade håret med avkok på ”lusgräs”, hade man tur så blev man av med några. (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

5.20 Från lärling till mästare

Man kunde inte lära sig ett hantverksyrke på någon skola förr. I stället fick man ta plats som lärling hos en mästare (fullärd hantverkare) för att lära sig yrket. Lärlingstiden brukade vara fyra-fem år. Lärlingen skaffade sig kunskaper genom att hjälpa mästaren med sitt arbete, lärlingarna var pojkar (flickor var inte lärlingar). Pojkarna fick oftast bo hemma hos Mästaren, där de oftast blev illa behandlade. Vid sekelskiftet hade företagare och hantverkare svårt för att överleva på sitt yrke. (Heltze & Verner, 1995).

Folk arbetade nästan dygnet runt, veckans alla dagar, för att kunna få en dräglig lön. Sön- och helgdagar existerade inte för den tidens barberare.

Det var mycket få kvinnor som arbetade som barberare. En och annan tvålflicka fanns. Inredningen i affären bestod av en rakstol, en spegel framför varje stol och en glasbehållare med vatten. Belysningen var väldigt primitiv och bestod oftast av små fotogenlampor som

brunnar och att skura golvet ansågs inte nödvändigt. Det man däremot gjorde var att strö sand eller granris på golvet varje kväll.

Lärlingen eller ”tvålkallens”, som han också kallades, arbete bestod i att förutom att hämta vatten och sopa golvet, håla rent på gården och gatan samt att hugga ved. Han bodde vanligtvis i väntrummet och sov på väntrumsoffan. Kl. 06.30 steg han upp för att städa rakstugan, borsta mästarens och hans familjs skor och kläder. Lönen bestod oftast av kost och logi. Detta system försvann i början av 1900-talet. (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur- web.htm, 2005-11-18, k l. 18.47).

Lärlingen fick så småningom lära sig att slipa en rakkniv och sedan öva sig i att raka, vanligtvis först på en perukstock. Gjorde han fel kunde han få en örfil av mäster. Den första fodringen som ställdes på ett biträde på den tiden var kunnighet i rakning. Klippning förekom inte så ofta. Långt hår var vanligt i slutet på 1800-talet. Man lockade håret med tång och en del herrar lät göra det 2-3 ggr. i veckan.

När lärlingen var färdigutbildad, fick denne ett pappersbevis på sin yrkeskunskap. Nu fick även lärlingen rätt att kalla sig för gesäll. När gesällen blev anställd hos en mästare, kunde han också kalla sig för mästersven. Innan gesällen sökte anställning, gav han sig ut i Sverige eller i Europa på en s.k. gesällvandring under några år. (Heltze & Verner, 1995).

Gesällen tog anställning på olika platser för att skaffa sig nya kunskaper och praktiska erfarenheter. Efter gesällvandringen kunde gesällen erlägga ett mästarprov. (a.a.).

I början av 1890-talet kom en del förändringar. Lärlingar som hade varit utomlands på gesällbrevsvandring hade erfarenheter och kunskaper med sig hem, som gav nya impulser. När organisationer började ta form, blev det yrkes viktigaste utveckling. (a.a.).

1914 bröt första världskriget ut och stora förändringar skedde i samhället. Nöjeslivet i Europa fick ett hastigt slut.

Kvinnorna klippte av sig håret av hygieniska skäl, till följd av detta fick vi ett korthårsmode. Det långa håret, som en gång var kvinnans stolthet, blev nu shinglat och bobbat. Mot slutet av första världskriget, ändrade modet karaktär, nu formade man det i frisyr. Under kriget blev kvinnorna allt mer medvetna om att de var jämställda männen, deras första reaktion blev att

kvinnans sätt att leva. (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-18, k l. 18.47).

5.21 Organisationer

Paris hade de frisörer som huvudsakligen hade ägnat sig åt kirurgisk verksamhet bildat ett gille, som de kallade Collége de S: t Côme, i mitten av 1200-talet. Man avlade examen och det fodrades kunskaper i anatomi, samt tillverkning av salvor och läkande drycker. Denna organisation blev år 1713 Académie de Chirurgie och de hade samma rättigheter som den medicinska fakulteten i Paris. (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11- 18, k l. 18.47).

De universitetsutbildade ansåg dock att frisörkirurgen bara sysslade med hantverk och inte kunde räkna sig till den riktiga läkekonstens utövare. Trots detta uppnådde dessa

yrkesskickliga män både ryktbarhet och en hög social ställning. (Frisörhandboken II, 1959- 60).

Skråväsendet uppstod på kontinenten på 1000-talet och infördes i Sverige av tyska

hantverkare på 1300-talet. Medlemskapet var från början frivilligt, men blev så småningom en förutsättning, för att få utöva ett hantverksyrke i de medeltida städerna

(http://sv.wikipedia.org 2005-11-23, k l. 14.48).

5.22 Hantverken var starkt organiserade

Det äldsta kända skrået i Sverige bildades år 1356. Ett skrå var en sammanslutning, en förening, av hantverkare. Varje hantverksyrke hade sitt skrå. Varje hantverkare måste vara medlem i ett skrå, och för att bli det krävdes att folk hade lärt sig yrket som lärling och gesäll och avlagt godkänt prov för mästarbrev. Hantverken fick inte lov att bedrivas utan speciella regler, dessa regler fanns beskrivna i skråordningar och var mycket stränga. Skråna