Om håret och frisöryrkets historia

Malmö högskola

Lärarutbildningen

Skolutveckling och ledarskap,

SOL

Examensarbete

10 poäng

Om hårets och frisöryrkets historia

About the history of hair and hairprofession

Agnetha Callmer

Petra Lundberg

Abstract

Malmö Högskola Lärarutbildningen 60p SOL

Callmer, Agnetha & Lundberg, Petra. (2005) Om hårets och frisöryrkets historia. (About the history of hair and hairprofession) Skolutveckling och ledarskap, Lärarutbildningen 60 p, Malmö Högskola.

Syftet med vårt arbete har varit att undersöka och beskriva historiska fakta inom hårets och frisöryrkets område. Vi ansåg att det saknades ett historiskt underlag i undervisningen på gymnasieskolans frisörutbildning vilket vi bl a upptäckt i samband med vår egen undervisning under våra praktikperioder på lärarutbildningen. Eftersom vi är av den bestämda

uppfattningen att det är viktigt för eleverna att ha fördjupade kunskaper om håret och yrkets historia för att därigenom få insikt i och förståelse för de förändringar som sker inom frisyrmodet och av frisöryrket och dess organisationer i nutiden.

För vår studie har vi valt att utgå från tidigare forskning, litteratur och Internetkällor. Resultatet av vad vi gjort och sammanställt ligger väl i linje med det tänkte

undervisningsmaterial som varit vår utgångspunkt vid arbetets början och vi har fångat de betydelsefulla historiska fakta om håret och frisöryrkets framväxt till ett samlat dokument som varit vårt mål. Tanken är att både som lärare och elev ska kunna använda

undersökningens resultat i undervisningen.

En viktig slutsats vi har kommit fram till i arbetet, är att historien är viktig för morgondagens skapande. Vi har bl a funnit att de två senaste världskrigen och ett utvecklande av

yrkesorganisationerna, särskilt i efterkrigstidens samhälle, starkt har präglat yrkets och modets utveckling.

Förord

Vi vill rikta ett tack till alla kursledare, mentorer och handledare som vi kommit i kontakt med under vår utbildning. Från er har vi tilldelats enorma kunskaper som vi tar med oss in i

läraryrket.

Vi vill också tacka varandra för ett gott samarbete med skratt och tårar samt håravfall. Vi har blivit vänner för livet!

Tack våra kära föräldrar, för att ni har funnits till hands och gjort det möjligt att genomföra detta arbete.

Tack Jan Härdig, för allt du gjort för oss TACK!

Detta arbete tillägnas Anita Callmer som stöttade oss att genomföra detta trots sin bortgång. Tack mor!

Innehållsförteckning

1 Inledning... 4

2 Syfte och frågeställningar... 5

2.1 syfte ... 5 2.2 Frågor ... 5 3 Litteraturöversikt... 6 4 Metod... 8 4.1 Studiens tillförlitlighet... 9 4.2 Studiens avgränsning... 10 5 Resultat... 11

5.1 Håret i folksaga och sägen... 11

5.2 Håroffer och Hårsorg... 12

5.3 Religiös skallighet ... 13

5.4 Hårfärg... 13

5.5 Hårkosmetik, kosmetik och hygien ... 14

5.6 Hårkosmetik från urminnes tider, de gamla Egypterna... 15

5.7 De gamla romarna ... 16

5.8 De gamla grekerna... 17

5.9 Hårkosmetik under Rokokon... 18

5.10 Egypten, ung 3000 f Kr – 500 f Kr... 20

5.11 Antikens Rom ca: 700 f Kr – 476 f Kr ... 21

5.12 Olika Epoker... 24

5.12.1 Renässansen ca: 1480-1620 ... 24

5.12.2 Barocken 1620 – 1715... 25

5.13 Ludvig XVI: s stil ca: 1770 – 1795 (Gustavianska Tiden)... 26

5.14 Empire Tiden 1804 – 1820... 27

5.15 Biedermeier 1820 – 1835 ... 27

5.16 Nyrokoko ca: 1835 – 1870 ... 28

5.17 Blandstil ca: 1870 – 1890... 29

5.23 Skråna blev frivilliga ... 35

5.24 Gesällbrev och mästarbrev idag ... 35

5.25 Svenska frisörföreningen... 35

5.26 Tekninsk utveckling ... 37

5.27 Damfrisörer ... 39

5.28 Herrfrisörer... 40

5.29 Kärleken och herrfrisörerna... 41

5.30 Frisörutbildningen idag ... 42

6 Diskussion... 43

1 Inledning

Vi, Agnetha Callmer och Petra Lundberg har båda lång erfarenhet av frisöryrket. Vi har båda lärlings och gymnasieutbildning samt gesäll och mästarbrev. Båda har drivit salonger och arbetat med diverse utbildningar. Detta väckte vårt intresse för vidare utbildning som yrkeslärare.

För att inleda er i våra tankar kring varför vi valt att skriva om håret och frisöryrkets historia, vill vi börja med att berätta att vi under vår praktik på våra respektive partnerskolor inte funnit tillfredsställande material i våra inriktade historielektioner. Vi anser att man som färdig

utbildad frisör bör ha bra kunskap och kännedom om hårets och yrkets historia, och ha god inblick i historiska frisyrer.

Håret anses vara människans vackraste prydnad och har sedan urminnes tider ägnats mycket omsorgsfull vård och utvecklingen har stundtals varit explosionsartad. För att kunna ta till sig nutiden inom yrket måste vi ha kännedom om det förgångna.

2 Syfte och frågeställningar

2.1 syfte

Syftet med vårt arbete är att utarbeta kursmaterial av material i frisöryrket att kunna ta med sig in i klassrummen och använda som underlag för undervisningen. För att uppfylla detta har vi gått in med ett antal frågor som riktlinjer att söka svaren på i vårt arbete.

Då historia kommer att bli ett kärnämne i den kommande Skolreformen 2007 på gymnasiet tycker vi att det är än mer intressant att ta upp.

2.2 Frågor

För vår undersökning valde vi att ställa följande frågor;

• Vad kan vara relevant för en färdig utbildad frisör att kunna och känna till vad gäller hårets historia i helhet?

• Vilken kunskap behövs för att förstå modet och dess utveckling?

• Vad är viktigt att kunna om vårt eget lands historia och utveckling inom hårets mode och frisöryrkets utveckling?

3 Litteraturöversikt

För att kunna göra ett så holistiskt arbete som möjligt valde vi att dela upp arbetet i två delar. Agnetha Callmer har valt att välja ut det som varit relevant för historian utanför Sverige, och fördjupat sig i detta. Petra Lundberg har valt att lägga tyngdpunkten på Sverige och frisörens ursprung samt dess utvecklig.

Det vi har hittat som berör forskning inom frisöryrkets historia är en sociologi C-uppsats skriven av Ann-Britt Lindsköld, ”Frisöryrkets utveckling från Nefertitis slavar till dagens hairdesigners”. Den franska frisören René Rambound skriver:

Man kan intet nytt skapa utan hjälp av historien. Den innehåller allt; vår generation är endast ett litet led i ett evinnerligt skeende. Vi är med starka band bundna till det förgångna och den tid som ligger framför oss. Det är omöjligt att slita sig loss från detta utan att bli borttappad som en lössläppt atom. Varje frisör bör ha kunskap och inblick i historiska frisyrer.

(http//hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-18, k l. 18.43).

Vi har inte hittat någon forskning som berör våra frågeställningar, mycket lite forskning är gjord, därav vårt val av arbete.

I början av vårt arbete, sökte vi efter fakta och tidigare forskning på olika bibliotek och på Internet.

Våra sökord var: frisör, forskning, historia, hår, utveckling.

Följande källor hittades:

(http//:www.shenet.se/ravaror/harhistoria.html, 2005-12-05, kl. 16.00).

(http://sv.wikipedia.org 2005-11-23, k l. 14.48).

Våra källor innehöll fakta som baserades på historiska dokument, Svenska frisör tidningen, Svenska frisör Museet, Svenska frisörföreningen, intervjuer. Dessa källor anser vi vara vetenskapligt tillförlitliga. Vid vårt besök på UB i Lund letade vi efter relevant fakta om historia till vårt arbete, ingen av litteraturen vi fann gav oss svaren vi sökte. En del litteratur har vi lånat på våra partnerskolor, Även dessa är tillförlitliga då de delvis används som undervisningsmaterial. Internet källorna har tydliga referenslistor med tillförlitlig fakta, som vi har granskat.

Litteraturkällor vi använt oss av är:

Christiansen, Idina. (1959-60).

Heltze & Verner. (1995).

Johansson, Bo & Svedner, Per Olov. (2001).

Uusivirta. Marie. (1987).

Zinnecke & Hermann (1967).

4 Metod

Vår metod i examensarbetet har varit en litteraturstudie.

Vi har sökt efter källor på Lunds universitetsbibliotek där vi fann en del viktiga och intressanta fakta. Vi har sökt i databaser på Internet och det textmaterial vi använt oss i studien har främst varit litteratur (se referenslista) och andra historiska dokument (protokoll, tidningsartiklar etc.) samt Internet.

Vi har också vänt oss till våra båda partnerskolor, Polhemskolan i Lund och Petri gymnasiet i Helsingborg, för att undersöka det undervisningsmaterial som finns idag på utbildningen. Då vi gjorde en jämförelse med vad som fanns och vad vi anser som relevant för eleverna i deras undervisning. Om vi möjligtvis kunde använda något av detta material och vidareutveckla eller fördjupa detta.

Från de datakällor som kommit att användas i denna studie har vi försökt att ge en

beskrivning utifrån de perspektiv som de fenomen och processer vilka lett till de förändringar som vi haft som syfte att beskriva. Tillförlitligheten i de källor vi använt får anses vara hög eftersom dessa i något fall underkastats en kvalificerad granskning och därmed strikt

vetenskaplig bedömning (C-uppsats i sociologi). I andra källmaterial handlar det om historiskt material som ger beskrivningar av förfluten tid. Det är i första hand sekundärkällor och inte primärkällor, vilket naturligtvis får ses som en brist i ett vetenskapligt arbete. Men så är det oftast när man arbetar med historiska material. Beskrivningar av historisk karaktär bygger på flera olika källmaterial som berättelser anekdoter bilder/målningar och andra material som hämtats ur offentliga och/eller privata arkiv. Det är m a o svårt att komma på primärkällan i varje enskilt fall. Den kunskapen är självfallet viktig att ha i minnet när man arbetar med historiska material. I vårt arbete har vi genomgående haft en kritisk hållning till de källor som vi använt och som utgör merparten av material i vår egen beskrivning av de historiska

hårets utveckling så som detta presenterats genom vår egen yrkesutbildning och genom vår erfarenhet av arbetslivet inom yrket.

4.1 Studiens tillförlitlighet

Vi är medvetna om att vårt sökande efter information bland källorna har den vetenskapliga osäkerhetens att ett visst urval av information redan sker vid valet av källa. Detta i sin tur leder till att vi, förutom valet av källa, också har gjort en tolkning av information som rimligen redan har tolkats en gång av resp. källförfattare. Vi har ingående och detaljerat studerat källorna för att därigenom kunna analysera och kritiskt värdera vad som kan anses vara relevant i relation till vårt syfte och mål. Vi har under arbetets gång granskat varandras arbeten, för att på så sätt säkra den vetenskapliga kvaliteten. Vi har arbetat så att först har en av oss läst en källa och sammanställt en text. Därefter har den andra läst denna text och jämfört med en annan källa. Har det funnits en överensstämmelse i de båda tolkningarna har texten ansetts tillförlitlig. Har det inte rått full överensstämmelse har förändringar gjorts i texten till dess att båda parter har blivit nöjda. Genom detta förfarande har vi kommit att använda något som skulle kunna liknas vid eller påminna om en s k vetenskaplig

triangulering. Detta förfarande är en välkänd, vedertagen och beprövad, vetenskaplig metod som är ämnad att öka validiteten i studien. Till detta kommer att vi också har granskat det färdiga arbetsmaterialet och jämfört detta med våra egna erfarenheter och kunskaper på området, d v s vår förförståelse på det undersökta området. Vi har även talat med andra

verksamma frisörer, Petra Lundbergs mamma Eva Bromeé- Lundberg samt Agnetha Callmers släkting Berit Lindell för att ytterligare säkra vår studie. Dessa båda har mycket lång

erfarenhet av frisöryrket och de förändringar som skett av hårmodet över tid, vilket får anses värdefullt i detta sammanhang för en studie som behandlar frisöryrkets historiska utveckling. Som stöd för vårt resonemang har vi använt oss av forskningsmetodisk litteratur som

4.2 Studiens avgränsning

För att avgränsa oss valde vi att enbart behandla hårets och yrkets historia och utveckling. Därför har vi valt att inte alls beröra hårets kemi, kemiska produkter och dess utveckling. Vi har inte heller funnit någon större anledning att ta med allt för många stora namn inom yrket, utan anser de frågor som vi ställt från början och som fick oss att välja att skriva om detta inte direkt berör dessa. Även om dessa namn onekligen påverkat yrket och/eller hårmodet i en eller annan riktning.

Vi har också valt bort att behandla en ganska lång period (476 f Kr. - 1480). Vi har inte funnit det relevant att ta med då vi inte anser att det under denna period skett sådana förändringar så att det har haft någon väsentlig påverkan på hårets mode och yrkets utveckling ur ett historiskt perspektiv.

5 Resultat

5.1 Håret i folksaga och sägen

Håret var det enda och oumbärliga skyddet mot väder och vind för människan långt tillbaka i forntiden. Dock efter behovet av föda kommer behovet av att behaga (Zinnecke & Hermann, 1967).

Men allt eftersom civilisationen steg och utvecklingen gick framåt förlorade håret naturligt sin betydelse som skydd, och hårväxten minskade därför. Det hår som återstod, framför allt på huvudet, behöll dock sin viktiga uppgift från forna tider och har spelat en stor roll i saga och sägen och framför allt vittnar många folkseder om detta (a.a.).

Sedan urminnes tider har håret alltid varit människans vackraste naturliga prydnad. Försköningen av hår och hårkosmetik har genom århundraden varit mycket utbredd och människan har därför alltid ägnat sitt hår mycket omsorgsfull vård (a.a.).

I gamla testamentet berättas om hjälten Simson, möjligen under 1000- talet f. Kr. ;

” Ingen rakkniv har kommit mitt vid mitt huvud, för jag är en Guds nasir ända sedan moderlivet. Så därför, om håret rakas av mig viker ifrån mig så att jag blir svag och är som alla andra människor” (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-18, k l. 18.43).

Historier som dessa, att hjältar förlorar kraften när de blir av med håret, har berättats i hela världen från Grekland till Skottland och Sumatra. De trodde att om håret skadades, klipptes eller tvättades så skulle de förlora själva livskraften och livsviktiga skyddsandar som tänkts bo i håret (a.a.).

På platser i världen har håret på Kungar och Präster inte fått skäras av eller inte ens vidröras. Även om inte håret direkt innefattades i religiösa riter och besvärjelser, så har det ändå ansetts ha stor betydelse för människans styrka, karaktär och

Under Medeltiden ansågs håret från de döda tjäna som talisman mot demoner och häxor, och ännu i dag tillreder medicinmännen i primitiva folkstammar pulver av människohår, som strös ut som skydd mot onda andar och osaliga själar (Christiansen, 59-60).

5.2 Håroffer och Hårsorg

I de flesta kulturer har barnens första hårklippning varit en stor händelse. På 1500-talet i Antikens Grekland, hade man som sed bland furstarna att låta andra fäder klippa av håret på varandras söner för att på detta sätt bli liksom fäder för den främmande ynglingen. När barnet varit en pojke har händelsen växt till en ceremoni som avslutades med att man offrade håret till hemtraktens flod eller i Delfi (http//:www.shenet.se/ravaror/harhistoria.html, 2005-12-05, kl. 16.00).

Om kvinnorna under den gammaltestamentliga tiden begick någon form av äktenskapsbrott bestraffades de med att håret klipptes av. Romaren Tacitus beskriver år 98 e. Kr hur bedragna germanska män bestraffade sina hustrur”I släktens åsyn skär han håret av den skyldiga, river kläderna från hennes kropp, stöter ut henne ur sitt hus och driver henne under piskslag genom hela byn”

(http//:www.shenet.se/ravaror/harhistoria.html, 2005-12-05, kl. 16.00).

Så sent som efter andra världskriget var en vanlig bestraffning av ”tysketöser” i hela Europa att klippa av dem håret och sedan tjära in skallen och beströ den med fjädrar

(http//:www.shenet.se/ravaror/harhistoria.html, 2005-12-05, kl. 16.00).

Över hela världen där långhårighet varit en norm har man också låtit sig skära av det vid sorg. I Grekland, ca 1200-talet f. Kr. hade man som sed att skära av de döda håret och hänga upp det på ytterdörren och de sörjande klippte av sig sitt eget hår och lade det som ett sorgeoffer på den dödes kropp (http//:www.shenet.se/ravaror/harhistoria.html, 2005-12-05, kl. 16.00).

5.3 Religiös skallighet

Det fanns också religiös skallighet. De flesta prästers hår har varit skyddsvärda men alla har inte burit håret långt. I Rom kändes Isisprästerna igen på sina rakade huvuden och likaså vestalerna. De fick sina hår avklippta när de tillträdde prästinnetjänsten. Hedniska präster i Skandinavien rakade sina huvud men behöll en lång svans som hängde ner från hjässan.

I Egypten rakade prästerna av sig håret, och förövrigt allt hår de hade på kroppen. Detta gjorde de antagligen framför allt av hygieniska

skäl(http//:www.shenet.se/ravaror/harhistoria.html, 2005-12-05, kl. 16.00).

5.4 Hårfärg

Eftersom rödhåriga aldrig varit av majoritet någonstans, mer än eventuellt på Irland, har de alltid märkts och pekats ut. I Europa har rödhåriga liknats vid räven, som också är rödpälsad, och det har dragits en parallell eftersom han var ett listigt djur. Detta fick till följd att

rödhåriga därför blev anklagade för att vara listiga och falska.

(http//:www.shenet.se/ravaror/harhistoria.html, 2005-12-05, kl. 16.00).

”I det svarthåriga Asien är det buddistiska helvetets djävlar

rödhåriga”(http//:www.shenet.se/ravaror/harhistoria.html, 2005-12-05, kl. 16.00).

Blont hår har också varit ovanligt i forntida och antika tider. I Grekland förknippades blont hår med kärleksgudinnan Afrodite. Hennes speciella attribut var sol och guld. Prostituerade efterapade detta med att bleka sina hår. Till följd av detta blev att det kom en lag som sade att prostituerade skulle ha blont hår (Christiansen, Frisörhandboken II, 1959-60).

Uppmärksamheten kring blont hår har bestått genom tiderna. Särskilt i de sydeuropeiska länderna där blondhet efter behov fått symbolisera både Eva (kvinnlig ondska) och Maria (oskuld i himmelskt ljus). Det blonda håret ansågs gudomligt under riddartiden, högförnämt och vackert under renässansen, ariskt under 1800-talets andra hälft och 1900-talets

5.5 Hårkosmetik, kosmetik och hygien

Det är en väsentlig skillnad på kosmetik och hygien. Ordet kosmetik kommer från grekiska

”kosmein” som betyder; försköna, smycka sig. Ordet hygien kommer från grekiskans ”hygieia” som var namnet på sundhetens gudinna. Då var begreppet hygien hos grekerna; sundheten som i dag i naturliga begrepp är; kroppsvård över huvudtaget. De gamla grekerna hade en utpräglad känsla för skönhet över huvud taget. De uppfattade endast ordning och regelbundenhet som en konstnärligt vacker företeelse, som när det gällde formens harmoni och samklang(http//:www.shenet.se/ravaror/harhistoria.html, 2005-12-05, kl. 16.00).

Så länge människan har funnits har hon alltid velat försköna sitt utseende. Därför är det väldigt intressant faktum att kosmetik är ett äldre begrepp än hygien. Att dölja sina kroppsliga fel och brister och defekter och att smycka sig och försöka försköna sitt utseende har även tillhört den mest primitiva människan. Längtan efter skönhet är djupt rotad i den mänskliga naturen.

Att hårkosmetik är ett gammalt begrepp visar den berömda ”Venus från Willendorf”, som är en figur, endast 11cm hög, föreställande en kvinnofigur. Namnet på figuren kommer efter den plats man fann den på; Willendorf i Österrike, sydväst om Wien, år 1908. Den är ett av de värdefullaste konstverk som någonsin skapats och funnits. Man tror att figuren ska föreställa en fruktbarhetsgudinna. ”Venus från Willendorf” är av kalksten från istiden, ca 30 000 år gammal. ”Venus” har inte något ansikte men däremot en underbar, konstrikt utarbetad frisyr med parallella rader av lockar, som fortsätter ner i nacken. Eftersom folk på den tiden inte hade någon kunskap om hygien säkerligen inte hade varken bortstat tänderna eller hade rentvättade fötter utan de hade ägnat det största intresset till håret. (Frisörhandboken II, 1959-60).

5.6 Hårkosmetik från urminnes tider, de gamla Egypterna

En tysk forskare vid namn George Ebers som år 1873 fann en papyrusrulle som beskriver de egyptiska prästerliga läkarnas behandlingar av sjukdomar och den innehåller även

hårkosmetiska recept. Denna papyrusrulle, ”Papyrus Ebers” härstammar från år 1500 f Kr.

Ett av recepten som är funna lyder:

”Hundklor, åsnehovar, dadlar och ricinolja kokas i en kittel och blandningen gnides in i hårbotten” (http://www.shenet.se/ravaror/harhistora.html, 2005-12-05, kl.17.45).

Detta rekommenderades för förebyggande av håravfall och för att stärka hårväxten. Och om vi tänker på, att hornsubstansen i hovar och klor och även ricinolja innehåller keratin, ett viktigt uppbyggnadsämne för håret, så ligger det nära till hands att inse att redan de gamla egypterna hade en viss kännedom om de ingredienser som stärker håret.

För att dölja bristande hårväxt bar de gamla egypterna, och även babylonier och syrier konstrika håruppsättningar formade med locktänger och löshår, ja de till och med använde peruker för att dölja sin bristande hårväxt.

(Frisörhandboken II, 1959-60, s 442).

5.7 De gamla romarna

I det kejserliga Rom hade hårkosmetiken ett ofantligt uppsving för ca 2000 år sedan. De växlande frisyrmodena, som ju alls inte är någon ny företeelse för vår tid, ändrade sig då ännu snabbare och oftare än i våra dagar. Hur snabbt de växlade i dåtidens kejserliga Rom kan man se av följande exempel: På den tiden utfördes statyer av marmor utav dåtidens bildhuggare.

Skulle man då skapa en staty av en förnäm romarinna var man tvungen att tillverka en lös del för huvudets övre parti. Detta för att när en ny frisyr blev på modet skulle man kunna byta ut den tidigare frisyren mot en ny håruppsättning i marmor. På så sätt var de vackra

romarinnornas statyer alltid försedda med moderna frisyrer (Christiansen, Frisörhandboken II, 1959-60).

Under den grekisk-romerska tiden var daglig hårkosmetik en helt naturlig sak. Man blekte ofta håren och peruker och löshår användes flitigt. Även viss hårfärgning kände man till. För att färga håret svart använde romarna nötskal och för blekning använde de kvittensaft. Och för att färga håret rött användes torkade blad av cypresskvistar, d v s henna(a.a.).

5.8 De gamla grekerna

Framförallt var det de ”klassiska” folken: greker och romare, som tidigt ägnade sig åt hårkosmetik.

I det gamla Grekland var det både män och kvinnor som bar, långa, ringlande lockar som räckte ända ner till knäna. Senare, under Greklands blomstringstid, började man frisera håret bakåt i mjuka vågor ofta med mittbena. Håret skulle bäras högt upp på bakhuvudet,

sammanknutet med band och spännen. Lampadios, ”de berömda grekiska knutarna”, som formades som en liten korg på huvudet och sträckte sig ner mot nacken liksom en brinnande fackla, anses fortfarande vara en av de vackraste frisyrerna som någonsin skapats. Nedan fakta kommer från Zinnecke & Hermann, 1967.

I det forna Grekland var det många läkare som sysslade med hårkosmetik och har efterlämnat många hårkosmetiska recept. Framförallt den kände grekiske läkaren Hippokrates (460-377 f Kr). Hippokrates anses vara grundaren av vetenskaplig läkekonst, som också var den förste som vetenskapligt beskrivit håravfall hos människan. Sjukdomen som han kallade ”alopecia”, (alopex = räv), lade han märke till genom att när de drabbades av skorv eller skabb så fällde de hår. Ett recept som härstammar från Hippokrates;

”När håret börjar falla av blandar man Ladanum (välluktande harts) med ros- och liljeolja och stryker på detta tillsammans med vin.”

Det var en sengrekisk läkares förtjänst att kosmetiken började räknas som medicinskt fackämne i det romerska kejsardömet. Crito (ca 100 år f Kr), han skrev fyra böcker om kosmetik, och en av dessa handlar uteslutande om hårkosmetik.

I boken nämns medel som bibehåller och befrämjar hårväxten, han rekommenderar också färgmedel att använda vid grått hår och för att uppnå gula och guldblonda färger. Crito var dessutom livmedikus hos den vackra kejsarinnan Plotina (gemål till den romerske kejsaren Trajanus 53-117 e Kr).

Frisörhandboken II (1959-1960) nämner två andra stora namn; den romerske kejsaren Markus Aurelius (121-180 e Kr), livmedikus greken Galenos (131-201 e Kr) sysslade med

rekommenderade många medel för färgning och lockning av håret. Men samtidigt ursäktar han sig för att även han skriver om sådana saker och förklarar sig så här;

”Dessa medel nämner jag som bevis för att även mycket hedervärda män ägnar sig åt sin toilette och därför måste få viss erfarenhet på detta område” (Christiansen, Frisörhandboken II, sid. 1959-60)

5.9 Hårkosmetik under Rokokon

I Frisörhandboken II (1959-1960) står att de höga frisyrernas verkliga blomstringstid inträffade under den franska Rokokon ( ca 1720-1798). På den tiden bar damerna underbart vackra och konstrika frisyrer, mjuka och sirliga till en början, men senare blev

håruppsättningarna allt högra och mera fångsrika. Man gjorde dessa frisyrer till riktiga konstverk. I frisyrerna byggde man in frukter och blommor, även brinnande lyktor, som var mycket riskabelt och ofta ledde till svåra olyckor. Till och med fåglar byggde man in som man fick binda fast så att de inte kunde flyga iväg. Dessa frisyrer kunde vara upp till en och en halv meter höga konstverk.

Trots detta faktum att man lade ner så mycket på tid och kraft på dessa högtstående frisyrer under rokokotiden så lade man mycket litet tid och intresse på själva vården av håret. Håret tvättades sällan, det friserades endast konstrikt, vilket kunde ta flera timmar och sedan

pudrades frisyren. Följden av detta var att håret blev fullt utav ohyra. Överhuvudtaget spelade hygienen ingen roll på den tiden. Till och med läkarna påstod att vatten var något osunt som kunde skada huden. Man lade därför på lager på lager av puder och smink på ett svettigt och dammigt ansikte, och följden av detta var att man fick huden full med kvisslor och utslag.

Den franska rokokon var emellertid de stora franska frisyrskaparnas tid, deras namn lever fortfarande kvar och deras fantasifulla skapelser och stora konstnärliga färdighet är fortfarande oöverträffade inom frisyrkonsten. Hårkonstnärer på den tiden var i högsta anseende och hade ett stort inflytande på modet över huvudtaget. (Uusivirta, 1987).

(Frisörhandboken II, 1959-60, s 464).

Legros var en mycket stor konstnär under rokokotiden (Frisörhandboken II, 1959-1960). Legros namn kunde man gärna göra parodi på, då detta namn betyder; den store, kraftige starke, men i själva verket var han liten, nästan dvärglik man och dessutom krympling. Egentligen ville han inte alls vara fackman utan han jobbade först som kökspojke. Men det visade sig att han hade mycket skickliga händer och blick för kvinnlig skönhet, inte endast för den yttre skönheten utan även för ”den inre” som han själv uttryckte det. Legros var också den förste moderne modeskaparen enligt vårt sätt att se. Han hade förmågan att skapa och anpassa modefrisyrer efter kvinnans egen typ och personlighet. Vi vet ju redan att modet skiftade ofta och snabbt under rokokon. Legros grundade också den första akademin för damfrisörer (Acade`mie de coiffure) (Christiansen, Frisörhandboken II, sid. 1959-60).

1763 tillkänna gav han det regler och termer han arbetade efter genom att visa 30 färdigfriserade modelldockor som han ställde ut vid en stor mässa i Paris. Två år senare visade han den nya frisyrkonsten han grundat på 100 modelldockor, där han hade utgått ifrån modellernas huvudform och ansiktsutryck. (a.a.).

Samma år som Legros ställde ut sina modeller utgavs en bok med 44 avbildningar av

Legros dog under bröllopshögtidligheter år 1770 i Paris. Denna stora folkfest krävde över hundratalet döda; även den lille, men ändock store Legros trampades till döds under festligheterna. (a.a.).

Människor i alla tider intresserat sig för hårkosmetik, men samtidigt har vi också kommit underfund med att man ofta nonchalerat hårets naturliga vård.

Den första förutsättningen nu för tiden inom hårkosmetiken är hårvård. Att endast ett vackert och friskt hår är förutsättningarna för att varje fackman ska ta ansvar och också vara medveten för att kosmetiska behandlingar ska lyckas. Att hans viktigaste uppgift idag är hårets vård.

5.10 Egypten, ung 3000 f Kr – 500 f Kr

Redan 5000 f Kr fanns det yrkesfrisörer i Egypten. De kunde fläta, locka och frisera både hår och skägg och 300 f Kr kunde man permanenta, genom att rulla upp håret på långa, smala stenar, fukta detta med växtextrakt, som sedan fick torka i solen. De med lockigt hår kallades för ”ullitrider” och de med rakt hår kallades för ”linotrider”. De utövade även andra

kosmetiska konster såsom sminkning och hårfärgning. Det var fria män som arbetade som skickliga frisörer. Även konstnärligt begåvade slavar fick lära sig att sköta hår

(http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm).

Kvinnor hade långt hår som gick ner på ryggen eller till axlarna, eller kort hår som framhävde huvudets form. Långt eller halv långt hår flätades till små flätor, vilka ofta tillslöts med keramikpärlor. Kortare hår flätades i vågräta rader. Pannband och olika diadem band ihop frisyren, och en lotusblomma i pannan var mycket populärt som prydnad. Drottningar bar praktfulla, höga huvudbonader eller kronor. (a.a.).

Den manliga frisyren påminde med sitt korta, flätade hår om kvinnornas frisyr. Också axellångt hår flätades. Förnäma egyptier klippte av sig allt håret och smorde in hjässan, samt använde peruker gjorda av äkta hår. Egyptierna rakade av sig allt hår på kroppen, antagligen

fantasifullt. De egyptiska perukmakarna var mycket duktiga, kungars och drottningars peruker flätades med stor skicklighet och kunde vid denna ha en längd upp till en meter. Perukerna begravdes ofta tillsammans med sin ägare. (a.a.).

Bruket började i överklassen men spred sig snart till alla samhällsklasser. De allra förnämsta egyptierna placerade vid festliga tillfällen uppe på hjässan en kon av parfymerat fett. Då fettet smälte så spreds väldofter kring huvud och skuldror. (a.a.).

Bara vid två tillfällen lämnades håret i fred; Efter döden och vid resa utomlands.

Egypterna bar inte skägg. Bara vid två tillfällen var det tillåtet att låta skägget växa; vid sorg och vid resor. Skägg var emellertid ett tecken på hög rang, och härskarna bar vid högtidliga tillfällen ett rektangulärt eller smalt, krökt lösskägg. Det förekom även att drottningar bar dessa hakskägg när de övertagit regeringen. (http://www.shenet.se/ravaror/harhistora.html, 2005-12-05, kl.17.45).

Redan 4000 f Kr utarbetade en drottning vid namn Schetch ett recept på ett hårmedel till att förbättra hårväxten. Bilder från denna tid talar för att hennes hårmedel varit en succé och använts i över 2000 år. Även detta visar vilka kunskaper och skickligheter man redan besatt under denna tid, långt före vår tideräkning besatt. (http//hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-18, k l. 18.47).

5.11 Antikens Rom ca: 700 f Kr – 476 f Kr

I Romariket fick frisörerna konkurrens av slavarna. Dessa var fångar från de många krig och flera av dem hade bildning och kunnighet i vissa yrken där även

frisöryrket ingick. Slavarna var dessutom billig arbetskraft. Det var stor skillnad på flickors och gifta kvinnors håruppsättningar.

Flickorna flätade håret i en piska eller samlade och band håret i en hårkorg (hårknut) på hjässan. Frisyrerna krävde ett oerhört arbete.

Detta medförda att de slavar och slavinnor, som fungerade som frisörer hade ett stort ansvar att uppfylla. För att kunna tillfredställa sina härskarinnor utbildades de i en längre tid i frisörkonsten. Deras ställning var vansklig och ofta hade de märken efter piskslag eller nålstick på armarna, byst och rygg om deras härskarinnor inte var nöjda. (Frisörhandboken II, 1959-60).

I Rom precis som i Grekland finns ett före och ett efter, nämligen republiken före Julius Ceasar och kejsartiden efter honom. Under republiken hade romarinnorna håret enkelt bakåtsläppt eller i knut. ”Komplicerade” frisyrer betraktades som konstiga, utländska och fnaskiga. Under den överdådiga kejsartiden blev frisyrerna just ”komplicerade”.

(http//:www.shenet.se/ravaror/harhistoria.html, 2005-12-05, kl. 16.00).

Under denna period tvättade man bara håret en gång om året, men där emellan lades desto mer energi på rödfärgning och blekning.

Hårmodet under denna tid växlade oavbrutet, men några typiska drag kan urskiljas. Håret flätades och flätorna virades kring huvudet, eller lyftes från nacken upp på hjässan. Flätorna kunde också dras över öronen till en knut i nacken.

Ett annat sätt var att i pannan och vid tinningarna kamma håret i tiotals små lockar, medan det långa håret på bakhuvudet samlades i en knut. Det var också mycket populärt att kamma håret med mittbena och låta det lockiga håret falla symmetriskt i nacken, och ända ner till axlarna. Populärt var det också att bära dekorativa och konstnärligt framställda hårnålar och diadem.

Männens hår var oftast kort, slätt och framåt kammat. Helskägg och mustasch kombinerades ofta med långt hår som gick ner i nacken, för det mesta rakades dock ansiktet. Som prydnad för håret användes ett diadem eller en lövkrans. (Frisörhandboken,II, 1959-60).

Under den grekisk-romerska tiden var daglig skötsel av håret mycket viktigt. Peruker och löshår användes och ofta blekte man håret. Antingen rödblont eller blont, för att få rött använde man blad från cypresskvistar (henna), och för att få blont hår användes kvittensaft.(a.a.)

I en annan del av romerska riket, Bysans ca: 300 – 1450, var kvinnans främsta prydnad, håret. Kvinnorna klippte aldrig håret, utan flätade det, antingen symmetriskt på vardera sidan av huvudet, eller till en lång fläta som gick ner på ryggen. Ibland lyftes den upp och arrangerades i en knut vid bakhuvudet, eller drogs i romersk stil över öronen. Håret smyckades med pärlor och ädelstenar. Männens hår var liksom romarnas kort, eller ibland långt. Ansiktet var antingen slät rakat eller prytt av ett kort skägg och mustasch. (a.a.).

5.12 Olika Epoker

5.12.1 Renässansen ca: 1480-1620

På 1400- talet inträdde renässansen och man tog upp modet från antiken. Man betonade den horisontala linjen istället för den gotiska spetsiga linjen. Under ungrenässansen avstod

kvinnor helt från Henning- huvudbonaderna, men rakade fortfarande håret vid panna och tinningarna, för att få en rak och hög profil. De som inte ville raka stramade åt håret med ett band istället och stramade upp håret i nacken till en knut i antik stil. Ibland fick det långa håret hänga fritt, ibland flätades det och flätorna bands upp likt en krona på huvudet. Håret kunde också få falla i en båge över öronen mot nacken där det lyftes upp och bildade en knut. Ofta fick några lockar hänga fritt framför örat för att lätta upp intrycket. (a.a.).

(Frisörhandboken II, 1959-60, s 455).

Frisyrerna var väldigt dekorativa, de pryddes med pärl- och sidenband, brokad- och sammetshättor, till och med ädelstenssmycken kunde förekomma. Blont hår var på modet därför var man väldigt noga med att bleka det. (a.a.).

Under högrenässansen blev det vanligt att gömma håret i stora turbanliknande mössor med en spets som övergick i ett band av sådan längd att det hängde ner på ryggen. Frisyrens hjärtform formstärktes av en likaså hjärtformad mössa.

Senrenässansens kvinnor samlade håret i pärlliknande hårnät och man bar oftast hatt som var av svart sammet, krukliknande form eller ganska platt. (a.a.).

Även männens huvudbonader var ur modesynpunkt viktiga. Baretter var vanliga under denna period, de var enkla huvor och toppmössor av filt eller sammet. Under sen renässesansens slut var baretterna fortfarande populära men hade fått konkurrens av en krukformad hatt, styv sammetshatt som pryddes med fjädrar. Männens hår blev kortare och det blev vanligare att bära skägg. Skägget klipptes till pipskägg eller formades till två eller tre spetsar. (a.a.).

Det fanns många variationer under renässansen, vilket berodde på alla konstnärer som i sin konst skapade nya frisyrer. Leonardo da Vinci var en av dem.

(http//:www.shenet.se/ravaror/harhistoria.html, 2005-12-05, kl. 16.00).

5.12.2 Barocken 1620 – 1715

Renässansens horisontala linje blev mer orolig och dekorativ. Övergången från renässansen till barocken är dock inte skarp. (Uusivirta, 1987).

Barocken betydde pompös, nyckfull och oregelbunden. Kvinnorna bar då höga frisyrer för de höga kragarnas skull. När kragens tid var förbi sänktes frisyrerna (a.a.).

I början av 1600- talet kammade kvinnorna håret bakåt och ondulerade det i smala vågor, antingen till en hög och smal, eller till en rund frisyr. Med tiden blev håret längre och omkring år 1630 var frisyren platt och slät på hjässan. Håret var kammat bakåt och delat med mittbena. Vid öronen samlades buketter av lockar som gick ner till axlarna. Håret på bakhuvudet

samlades till en knut. Detta sätt att arrangera håret var på modet länge, dock med små variationer. (a.a.).

Frisörhandboken II (1959-1960) skriver att under barockens första skede bildade håret vid öronen lång, lätt böjda lockar, som senare blev till små lockar. Därefter blev det på modet med skruvlockar som i ändarna hade små rosetter. Vid 1600- talets slut, då det franska hovet hade blivit centrum för modet hade frisyren i hög grad ändrat form. Då var de mest moderna frisyrerna med lockar som var uppkammade på hjässan. De pryddes med sidenband, spetsar och plymer och efterhand blev de allt högre. Till sist fick de till och med hållas uppe med metalltråd eller hållas upp med hjälp av en mössa i nacken. Framför mössan fanns ett högt gradvis stigande arrangemang av rynkade spets- och sidenband som kallades frontage.

5.13 Ludvig XVI: s stil ca: 1770 – 1795 (Gustavianska Tiden)

Rokokons dekorativa form var dock fortfarande kraftigt i förgrunden, i synnerhet i början av stilperioden. Kvinnans modefrisyr var så hög, att en tageldyna måste tas till hjälp för att åstadkomma den. Det egna håret kammades slätt över dynan. I nacken lämnades några lätta lockar som fick falla fritt, och ofta också en fläta som lyftes uppåt och fästes vid

hårarrangemanget. Flätor och lockar kunde bestå av löshår, frisyrerna krävde nämligen mycket hår. (Uusivirta, 1987). Bild nedan: (Frisörhandboken II, 1959-60, s 459).

Hårprydnader användes flitigt som kunde ses uppe på frisyrens topp.

Håret pudrades ofta, grått var på modet. I periodens slutskede ändrades mode något.

Fortfarande var frisyren väldigt stor, men bredde ut sig i sidled med luftiga lockar som om ett stort grått moln omgav huvudet. Det långa nackhåret fick falla ner på ryggen i långa lockar eller samlades de till en platt hårslinga (Frisörhandboken II 1959-1960).

Mannens frisyr skilde sig inte mycket från Rokokofrisyren, fortfarande användes nämligen peruker. Mannens mode följde det kvinnliga, peruken var något högra framtill och under den senare delen perioden blev även deras frisyrer bredare och yvigare. Den grå färgen följde med i enlighet med modeströmmen. (a.a.).

5.14 Empire Tiden 1804 – 1820

Rokokotiden avlöstes av revolutionen, av konsulat tiden, med deras olika frisyrer.

Så kom då den klippta pagefrisyren, som höll sig i många år efter Napoleon blivit kejsare. Empirestilen anses börja år 1804, det år som Napoleon kröntes och eftersom Napoleon och hans hov påverkade stilens utveckling, kallas den också för kejsarstilen.

Kvinnans frisyr var i enlighet med antik förebild platt på hjässan och försedd med en knut bak. Frisyren hölls ihop med ett hårband eller ett diadem. Framför örat fanns ofta en hårlock, och pannluggen bestod av platta lockar. Ibland samlades en bukett lockar i pannan. Håret var ganska kort baktill och bildade lockar i nacken. Håret skulle vara mörkt som hos antikens kvinnor. (Uusivirta, 1987).

Med en frisyr i empire menas; en kombination av lockar ”i pannans och tinningarnas hårfäste, fallande mot ansiktet”, vågor och spirallockar, håret högt arrangerat på bakhuvudet, stött av en s.k. empirekam. Mannens hår var ganska kort. Polisongerna var däremot långa, lockiga eller nästan raka, och kammades framåt. Benan användes på flera olika sätt. Ibland placerades den högre upp och delade det slätkammade håret cirkelformigt mot tinningarna och pannan. Någon gång gick benan tvärs över huvudet från öra till öra som ett diadem, och håret kammades mot pannan och uppåt hjässan. Skägget rakades fortfarande, och inte heller mustascher var speciellt vanliga. (a.a.).

5.15 Biedermeier 1820 – 1835

Efter Napoleons fall ökade borgarnas inflytande. Dessa var väldigt inflytelserika och förmögna, vilket visade sig i modet. Ett dekorativt och romantiskt inslag är utmärkande för denna tid. Åter fick kvinnorna tillfredsställelse för sin smak och för det dekorativa.

Biedermeierfrisyren bestod nämligen av mjuka lockar och var mycket dekorerade med diverse konstgjorda blommor, sidenband, pärlband, flätor, strutsfjädrar, benkammar och spetsar. Frisyrerna var symmetriska. Mittbenan delade håret i två grupper av lockar. Håret var stramt

i en samlad knut eller i en tunn, förstyvad hårslinga, det var friserat högt upp på huvudet för att framhäva nacklinjen. Frisyrerna var åter så stora att de krävde löshår och lösflätor. (Uusivirta, 1987).

(Frisörhandboken II, 1959-60, s 471). Mannens frisyrer var mjuka och upplevdes nästa lite kvinnliga. Håret var kort, på hjässan slätt och på sidorna ondulerat. Benan utnyttjades flitigt. Ibland lät man den gå från panna ända ner i nacken, håret var slätkammat och formades till en grupp lockar vid sidorna. Det långa håret vid tinningarna ondulerades omsorgsfullt, eller fick övergå i polisonger, som hade blivit på modet. Också mustascher blev vanligare. (a.a.).

5.16 Nyrokoko ca: 1835 – 1870

Nyrokokon är en direkt fortsättning på den romantiserade Biedermeiertiden. Kvinnans frisyr började bli längre men fortfarande symmetrisk (Frisörhandboken II 1959-1960).

Antingen kammade man håret slätt över hjässan och samlade det i nacken i form av en knut eller så samlade man det i sidorna i en kaskad av skruvlockar som bands med taftrosett. Ibland fick man ha löshår när det egna håret inte räckte till. Håret skulle vara svart och

glänsande.(a.a.).

5.17 Blandstil ca: 1870 – 1890

Vi hör på namnet vad som framgår under denna period. Intryck från de olika stilperioderna blandades och resultatet av detta var att modet både var stillöst och oroligt (Uusivirta, Marie 1987).

Kvinnans frisyrer hade trots sina många former, ett tydligt mönster. Håret på sidorna var tillplattat och kammat i vågor. I pannan samlade man en stor grupp lockar som med hjälp av en bena kammades symmetriskt ner mot tinningarna, eller rakt ner i pannan. I nacken hade man antingen en knut, en grupp lockar eller en fläta som bands med rosett. Linjen som var smal och hög betonades med dekorationer som, strutsfjädrar, sidenband, konstgjorda blommor eller veckad spets. Helhets intrycket påminde mycket om den franska barockens höga frisyrer eller fontange – spetsar. Mannens hår var korta och färgade svarta. Skägget blev ersatt av mustascher och polisonger. Om man hade helskägg klipptes det och formades kvadratiskt. (a.a.).

5.18 Tillbakablickar

I Norden har vi haft vår egen gudavärld. Oden, Tor, Frej var ute på ”vildmansliv”. Skägget och hårväxten var stor och kraftig hos våra förfäder, rött hår och skägg ansågs närmast som ett ”adelsmärke”. Man tror att Tor hade ett stort kraftigt rött hår, och för att uppnå hans styrka och utseende tillagade man en speciell hårsalva. Denna bestod av smörsyra, kalklut och talg med tillsats av bokaska, man använde salvan för att bleka och färga håret rödblond. .

(http//hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-18, k l. 18.47).

Kvinnorna i Norden var kända för sin hårprakt, den var fyllig och stor, behandlad och vårdad med omsorg. Av den härskande klassen brukades smycken av brons och silver. Den nordiska kvinnan bar håret löst hängande (a.a.).

Hantverk betyder handens verk, handens arbete. Vi människor har tillverkat det vi behövt för vår tillvaro sedan urminnes tider med våra händer. Hantverket har varit en viktig kamp för att

existera. Familjegrupperna stod för allt hantverk, de tillverkade vad de behövde för att kunna klara av vardagen. (Heltze & Verner, 1995).

Verktyg av sten knackades till, skinn bereddes, lerkärl formades allt efter behov. Ofta var verksamheten stark könsbunden; karlarna arbetade oftast i trä och metall, kvinnorna höll sig till det textila hantverket (a.a.).

5.19 Frisörens ursprung

Man har spårat bardskäraryrket till 1100-talets katolska kloster. Enligt en bestämmelse från påven, skulle munkarna ha slätrakat huvud vid möten med sin gud. Men de fick inte själva utföra rakningen. En bardskärare anställdes. Munkarna hade kännedom om olika växters skötsel och läkande effekt. De kunde också utföra en del enklare kirurgiska ingrepp. Bardskärarna lärde av munkarna. Bardskärare kommer av ordet bardh, som betyder skägg (Christiansen, Frisörhandboken II, 1959-60).

.

Det finns dokument från 1500-talet som berättar om när Gustav Wasa lät kalla hit mäster Hans, från Tyskland, som sin livbardskärare. (htt://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-18, k l. 18.47).

På 1470-talet fanns i Stockholm en bardskärare, som hette Berends von Borken. På sin ”frisersalong” utförde han skäggrakning och hårskärning, men han behandlade också sår och vrickningar samt skar bort bölder, åderlät och drog ut

tänder.(http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-18, k l. 18.47).

Det fanns år 1560 tre bardskärare i Stockholm. Som yrkesemblem hade bardskäraren ett kirurgiskt instrument och fick sitt eget skråämbete år 1496. (http://sv.wikipedia.org

2005-11-grund av en bestämmelse gällande bardskärarämbetet, fråntogs hår- och skäggputsningsrätten. (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

Genom sitt arbete med att bekämpa pestsjukdomar, blev badarna erkända som ett särskilt skrå år 1657. (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

Mellan 1556-1892 kunde bardskärare utbilda sig till fältskär. Han hade kungliga privilegier och behandlades som en herreman. Han hade rätt att bära värja, ha spänne på skorna, samt att ha sin huvudbonad på under sitt arbete. (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

Många fältskärer fick med tiden stor erfarenhet och var ofta lika skickliga som utbildade kirurger. På slagfälten transporterade fältskären sitt ”sjukhus” på en kärra. Här fanns knivar, sågar, kultänger, brännjärn, lavemangspruta, kompresser, tänger för tandutdragning, samt opium och honung. (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

Under Karl XI: s tid skildes fältskär och barberare åt. Fältskärexamen avskaffades i Sverige år 1896. (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

Drottning Kristia använder istället för bardskärare ordet baldskärare, vilket är det samma som barberare. Som emblem hade barberarna fyra mässingsbäcken. Barberarämbetet hade hög status som skrå, men ämbetet upphörde år 1836. Under senare delen av 1800-talet ansågs barberaryrket som en betjäntsyssla och ingen erkände det som ett hantverk.

(http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

När det på 1600-talet blev allmänt att bära peruk uppstod ett nytt ämbete, perukmakarna, vars medlemmar också var frisörer. Perukmakaren skickade ut kvinnor på landet för att köpa upp hår och gesällerna fick inte utan mästers vetskap köpa upp hår och bearbeta detta. Straffet var böter. Alla mästare måste sortera under Stockholms skråämbete annars ansågs de som

bönhasar (en person som utövar ett hantverk utan att vara organiserad). (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

Enligt en bestämmelse från år 1756 fick perukmakaren inte frisera och kamma dem som brukade eget hår. På 1600- och 1700-talet nådde perukmakarna hög ställning i samhället.

gyllene period för peruker, då konstrika frisyruppsättningar var på modet. Storhetstiden varade nästan i hundra år. (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

Frisörerna fortsatte att utöva läkarverksamhet, särskilt kirurgi och i slutet av 1600-talet fick barberarämbetet i Sverige namnet ”Kirurgiska Societeten”.

(http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

I mitten av 1700-talet var Sverige ett av de fattigaste länderna i Europa. Folk bodde trångt, dragit och mörkt. Hygienen var det inte så noga med, bakterier och smitta var ökända begrepp. Huvudlöss var en vanlig åkomma och för att försöka råda bot på dessa inkräktare, finkammades håret. Man tvättade håret med avkok på ”lusgräs”, hade man tur så blev man av med några. (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

5.20 Från lärling till mästare

Man kunde inte lära sig ett hantverksyrke på någon skola förr. I stället fick man ta plats som lärling hos en mästare (fullärd hantverkare) för att lära sig yrket. Lärlingstiden brukade vara fyra-fem år. Lärlingen skaffade sig kunskaper genom att hjälpa mästaren med sitt arbete, lärlingarna var pojkar (flickor var inte lärlingar). Pojkarna fick oftast bo hemma hos Mästaren, där de oftast blev illa behandlade. Vid sekelskiftet hade företagare och hantverkare svårt för att överleva på sitt yrke. (Heltze & Verner, 1995).

Folk arbetade nästan dygnet runt, veckans alla dagar, för att kunna få en dräglig lön. Sön- och helgdagar existerade inte för den tidens barberare.

Det var mycket få kvinnor som arbetade som barberare. En och annan tvålflicka fanns. Inredningen i affären bestod av en rakstol, en spegel framför varje stol och en glasbehållare med vatten. Belysningen var väldigt primitiv och bestod oftast av små fotogenlampor som

brunnar och att skura golvet ansågs inte nödvändigt. Det man däremot gjorde var att strö sand eller granris på golvet varje kväll.

Lärlingen eller ”tvålkallens”, som han också kallades, arbete bestod i att förutom att hämta vatten och sopa golvet, håla rent på gården och gatan samt att hugga ved. Han bodde vanligtvis i väntrummet och sov på väntrumsoffan. Kl. 06.30 steg han upp för att städa rakstugan, borsta mästarens och hans familjs skor och kläder. Lönen bestod oftast av kost och logi. Detta system försvann i början av 1900-talet. (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-18, k l. 18.47).

Lärlingen fick så småningom lära sig att slipa en rakkniv och sedan öva sig i att raka, vanligtvis först på en perukstock. Gjorde han fel kunde han få en örfil av mäster. Den första fodringen som ställdes på ett biträde på den tiden var kunnighet i rakning. Klippning förekom inte så ofta. Långt hår var vanligt i slutet på 1800-talet. Man lockade håret med tång och en del herrar lät göra det 2-3 ggr. i veckan.

När lärlingen var färdigutbildad, fick denne ett pappersbevis på sin yrkeskunskap. Nu fick även lärlingen rätt att kalla sig för gesäll. När gesällen blev anställd hos en mästare, kunde han också kalla sig för mästersven. Innan gesällen sökte anställning, gav han sig ut i Sverige eller i Europa på en s.k. gesällvandring under några år. (Heltze & Verner, 1995).

Gesällen tog anställning på olika platser för att skaffa sig nya kunskaper och praktiska erfarenheter. Efter gesällvandringen kunde gesällen erlägga ett mästarprov. (a.a.).

I början av 1890-talet kom en del förändringar. Lärlingar som hade varit utomlands på gesällbrevsvandring hade erfarenheter och kunskaper med sig hem, som gav nya impulser. När organisationer började ta form, blev det yrkes viktigaste utveckling. (a.a.).

1914 bröt första världskriget ut och stora förändringar skedde i samhället. Nöjeslivet i Europa fick ett hastigt slut.

Kvinnorna klippte av sig håret av hygieniska skäl, till följd av detta fick vi ett korthårsmode. Det långa håret, som en gång var kvinnans stolthet, blev nu shinglat och bobbat. Mot slutet av första världskriget, ändrade modet karaktär, nu formade man det i frisyr. Under kriget blev kvinnorna allt mer medvetna om att de var jämställda männen, deras första reaktion blev att

kvinnans sätt att leva. (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-18, k l. 18.47).

5.21 Organisationer

Paris hade de frisörer som huvudsakligen hade ägnat sig åt kirurgisk verksamhet bildat ett gille, som de kallade Collége de S: t Côme, i mitten av 1200-talet. Man avlade examen och det fodrades kunskaper i anatomi, samt tillverkning av salvor och läkande drycker. Denna organisation blev år 1713 Académie de Chirurgie och de hade samma rättigheter som den medicinska fakulteten i Paris. (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-18, k l. 18.47).

De universitetsutbildade ansåg dock att frisörkirurgen bara sysslade med hantverk och inte kunde räkna sig till den riktiga läkekonstens utövare. Trots detta uppnådde dessa

yrkesskickliga män både ryktbarhet och en hög social ställning. (Frisörhandboken II, 1959-60).

Skråväsendet uppstod på kontinenten på 1000-talet och infördes i Sverige av tyska

hantverkare på 1300-talet. Medlemskapet var från början frivilligt, men blev så småningom en förutsättning, för att få utöva ett hantverksyrke i de medeltida städerna

(http://sv.wikipedia.org 2005-11-23, k l. 14.48).

5.22 Hantverken var starkt organiserade

Det äldsta kända skrået i Sverige bildades år 1356. Ett skrå var en sammanslutning, en förening, av hantverkare. Varje hantverksyrke hade sitt skrå. Varje hantverkare måste vara medlem i ett skrå, och för att bli det krävdes att folk hade lärt sig yrket som lärling och gesäll och avlagt godkänt prov för mästarbrev. Hantverken fick inte lov att bedrivas utan speciella regler, dessa regler fanns beskrivna i skråordningar och var mycket stränga. Skråna

5.23 Skråna blev frivilliga

I mer än fem hundra år fanns skråväsendet i Sverige. 1846 antog riksdagen en fabriks- och hantverksordning, detta innebar att skråna inte längre fick finnas kvar. I Sverige infördes 1864 fullständig näringsfrihet. Detta innebar att man inte längre behövde vara mästare för att utöva ett hantverk med anställda. Man tog bort tvånget att avlägga mästarbrev, i stället kunde hantverkarna frivilligt organisera sig och själva bestämma om de skulle utfärda mästarbrev som ett slags yrkesbevis. År 1940 utfärdade regeringen den s.k. mästarbrevkungörelsen. På så sätt fick hantverkarna i Sverige en bestämmelse om att ”förtjänta och skickliga

hantverksutövare” kan genomgå prov och få mästarbrev som bevis på sitt kunnande (Heltze & Verner, 1995).

5.24 Gesällbrev och mästarbrev idag

Både gesällbrev och mästarbrev är frivilliga bevis som bestryker yrkeskunnandet. Man kan välja olika utbildningsvägar för att få ett gesällbrev. Ett krav är att kunskaperna ska vara jämförbara, oavsett utbildningsväg. Dagens gesäll för elever inom den kommunala skolan görs efter avslutad gymnasieutbildning, samt efter 1500 timmars praktik på salong. För mästarbrevet krävs det att man ska ha arbetat minst sex år med

yrket(http://www.frisor.com/omoss/historik/, 2006-01-08 kl. 17.26).

Krav ställs också på kalkylation och bokföring. Hantverksföreningarna runt om i landet delar ut gesäll och mästarbreven vid speciella ceremonier. (http://www.frisor.com/omoss/historik/, 2006-01-08 kl. 17.26)

5.25 Svenska frisörföreningen

År 1894 bildades Stockholms Frisörförening på initiativ av frisörmästare och perukmakare Svante Sundin. År 1902 hade man en egen tidning, Svenska Frisörtidningen. År 1907 bildades en landsomfattande riksorganisation, som skulle ägna sig åt att förbättra yrkeskåren

överlevnadsvillkor och höja dess standard. Initiativtagare till Svenska Frisörföreningen blev Joel Watz, som också blev vald till förste ordförande.

Föreningen skaffade sig ett kårmärke år 1909, som föreställde fågeln Fenix uppstigen ur askan, samt omgiven av föreningskjedjan vars länkar symboliserar föreningens avdelningar och det goda samarbetet. Redan på 500-talet e Kr. hade barberarämbetet i Rom en fågel Fenix i gyllene mosaik. Den symboliserar uppståndelsen, föryngringen och förskönandet.

(http://www.frisor.com/omoss/historik/, 2006-01-08 kl. 17.26)

Joel Watz ägnade mycket tid åt att förbättra lärlingsutbildningen. År 1910 publicerades ett lärlingskontrakt och samma år antogs det stadgar för Yrkesskolan i Stockholm. I och med skråämbetes upphörde år 1846 försämrades, kanske inte villkoren men standarden på lärlingsutbildningen. Många lärlingar kunde inte få undervisning eller träning i vissa arbetsmoment, på grund av att mästaren inte själv hade några kunskaper. Det blev skolans uppgift att täcka upp dessa brister. Efter hand växte antalet skolor och omfattade inte bara praktisk, utan även teoretisk undervisning. Skolorna drevs i kommunal regi och hade statligt ekonomiskt stöd. (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

Joel Watz tanke att samla alla självständiga yrkesutövare blev verklighet genom Svenska Frisörföreningen. Anlade grunden till de Watzinska fonderna:

– Watzins Organisationsfond

– Watzins Nödhjälpsfond

– Watzins nödhjälpsfond för biträden

År 1907 kom också Frisörbiträdesförbundet. De anställda inom yrket levde på denna tiden i misär. Det hittills allmänt förekommande nådehjonssystemet, med kost och logi, var det första som avskaffades. Kraven på förbättrade löner växte, samt kraven på förkortade arbetstider. Allmänhetens krav på bättre hygien och ökad yrkeskunskap gjorde att mästarna blev tvingade att höja priserna. De båda organisationernas första tid tillsammans präglades av ständiga lön och avtalsstrider. (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

5.26 Teknisk utveckling

På 1700-talet upptäckte frisören Marcel Grateau att man kunde göra vågor med hjälp utav en locktång. Det nya modet kallades för Marcelvågor och var populärt långt in på 1920-talet.

Bild vänster: Marcel Grateu (Frisörhandboken II. 1956-60, s 478).

Bild höger: (Frisörhandboken II. 1956-60, s 479).

Upptäckten gjorde också att frisören blev observant på andra saker, som hårets kvalité, fall och virvlar. Dessa erfarenheter kunde frisören dra nytta av inom andra områden, ex. vid 20-talets bobbning. Den Marcelska onduleringskonsten spred sig över hela världen.

(http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

Med samma sorts tång kom en annan fransman, Francois på ett annat sätt att få fram vågor. Metoden kallades för Francois-rullning och användes på salonger ända in på 60-talet. (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

Med en annan typ av tång, som var platt, gjordes på 20-talet vad man kallade

Hollywoodondulering. Håret rullades torrt till lockar, täcktes med papper och värmdes med den platta tången. (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

År 1906 upptäckte sonen till en tysk skomakare permanenten. Han hette Karl Ludwig Nessler. Hans uppfinning, permanentondulering, utfördes med en maskin över huvudet på kunden, varifrån det hängde varma kolvar, som man fästes i håret.

Bild: (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

Håret hade först rullats på spolar, från botten till toppen.

Behandlingen tog 8-10 timmar att utföra. (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

Tekniken kom till Sverige i början på 20-talet. Detta befarade man skulle ta död på tångonduleringen, vilket det också gjorde, men inte förrän 40 år senare.

Nessler öppnade en salong i London och ändrade sitt namn till Charles Nestlé. Sekelskiftets herrfrisyrer var i stort sätt slätkammade. För att få ordning på hårtestarna användes

maccassarolja, briljantin och överhuvudtaget mycket fett i håret. När den elektriska klippaskinen kom och blev ett allmänt verktyg minskade förbrukningen av fett. (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

Många frisörer missförstod meningen med detta hjälpmedel och istället för att klippa, skalade man av håret. Först när effileringssaxen såg dagens ljus kom möjligheterna att skapa olika

Tekniken ligger till grund för alla frisyrformer. I effileringssaxen kölvatten följde

fönapparaten och fönvågningen blev ett populärt tillskott för allmänheten som för yrkeskåren. (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

Nu började damerna klippa håret i allt större utsträckning. Många herrfrisörer öppnade s.k. shingelsalonger. Damfrisörerna blev handikappade, eftersom de inte kunde klippa damhår utan måste engagera en shingelexpert, som å sin sida inte kunde ondulera. På så sätt kompletterade de varandra. Håret blev så småningom längre och i och med detta försvann shingelexperten och damfrisörskan fick en ny chans. (Frisörhandboken II, 1959-60).

År 1931 visades på frisörmässan i Köln den kemiska permanenten, Zots kompressen. Istället för elektroniska kolvar, använde man kompresser, som fästes över spolen med en klämma. Håret rullades från toppen till roten. Det var en schweizare, som vågade sig på denna demonstration bland alla permanent-apparatfabrikörer. Han blev utvisad från mässan av de andra utställarna. Trots detta blev hans uppfinning något av en sensation. (a.a.).

Kallpermanenten upptäcktes 1940 av en tillfällighet. Den var från början tänkt att användas som rakpermanent. (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

5.27 Damfrisörer

Det fanns några kvinnliga ”frisörskor” som ibland besökte hemmen, mest för att hjälpa till att sätta brudkronan i håret. Kvinnorna på 1800-talet och en bit in på 1900-talet bar svart

brudklänning med vit slöja. Den vita slöjan symboliserade brudens oskuld. Man tror att den svarta färgen på klänningen, var vald av ekonomiska skäl, eftersom man oftast bara hade råd att köpa en eller två klänningar. Brudklänningen fick på den tiden även fungera som

festklänning efter bröllopet. (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

Efter första världskriget, fanns det få kvinnor som arbetade inom frisöryrket. Kvinnorna hade ingen utbildning vad det gällde att klippa hår. De få kvinnor som tidigare besökt

ha sitt korta hår alltmer friserat. (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

5.28 Herrfrisörer

Herrfrisörerna kunde klippa. Herrfriseringarna invaderades av klippningslystna kvinnor. Många män ansåg att det var oanständigt av kvinnorna att klippa av sina långa hår. Men kvinnorna på 20-talet gav inte med sig, de ville ha kort hår.

(http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

Många av de manliga kunderna på barberarsalongerna klagade, det blev en genus konflikt eftersom de fick vänta på sin rakning nu när kvinnorna ville bli klippta. Männens ära gick förnär. Många av kunderna började med att hota att gå till konkurrerande barberare. Många herrfrisörer övergick då helt och hållet till att klippa kvinnor. Detta gav oftast en bättre inkomst än de tidigare hade haft. (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

En intensiv kursverksamhet drogs igång. Modet krävde utbildning. Kurser i permanent, tångondulering, färgning och framför allt klippning blev nödvändiga. Oftast var

damfriseringarna inrymda i bostadslägenheter. Inredningen bestod av stol och en spegel. Damfrisörskan fick dela sin tid mellan kunderna, barnen och hemmet. En del herrfriseringar skärmade av salongen så att det blev en separat damfrisering. Andra valde att skaffa lokaler en trappa upp eller ner till herrfriseringen. (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

Den snabba utvecklingen av damfrisöryrket medförde, en stark efterfrågan på utbildning. Privata skolor växte upp. Vackra ord som lönande yrke var en del av vad dessa skolor lovade. Framför allt var det unga flickor som började som elever. Skolorna var oftast av väldigt låg kvalitet, så att när eleverna var färdigutbildade var det svårt att få anställning. De allra flesta fick starta upp egna frisörsalonger. På denna tid var det lätt att starta eget, eftersom inga lagar

preparat till dessa billighetssalonger. Men dessa lyckades ändå skaffa preparat. Följden blev att många av kunderna fick sina hår förstörda. Men kunderna fortsatte ändå att komma eftersom det var mycket viktigt för kvinnorna att få sitt hår permanentat.

(http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

5.29 Kärleken och herrfrisörerna

1910 förbjöds preventivmedel i lag och var förbjudet att använda fram till 1938. Frisören var tvungen att hos närmaste polismyndighet ansöka om rättigheter för att få sälja

preventivmedel. Skulle någon bryta mot bestämmelserna inom preventivmedelslagen hotade höga böter, i värsta fall kunde man även få fängelsestraff upp till sex månader.

(http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

Man kan undra varför frisersalonger först och främst fick sälja kondomer eller ”gummivaror” som det också kallades för. En av förklaringarna kan vara att frisörerna hade ett förflutet som sjukvårdskunniga genom fältskäraryrket. Att sälja preventivmedel var en lönsam affär, och eftersom kunderna var uteslutande män så såldes det en hel del av dessa ”gummivaror”. Unga män gick ofta till herrfriseringarna på lördagar för att raka sig inför lördagskvällen.

Han skulle träffa en flicka i moln av sprit, glycerin och rosenvatten och i västfickan hade han tryggheten, ett litet paket om det nu skulle bära till. Preventivmedelslagen förbjöd upplysning men försäljningen utav preventivmedel kunde inte stoppas. Först 1959 blev det tillåtet att sälja preventivmedel i automater.

(http://www.preventivmedel.nu/02_forronu/01_sexhist/02_sexpolutv.html, 2006-01-08 kl.17.00)

5.30 Frisörutbildningen idag

På 1950-talet blev frisörutbildningen allmän med en 4-årig utbildning. De första tre åren av utbildningen tillbringade man på skolan där det varvades teori och praktik. Efter dessa tre år avslutades utbildningen med en specialutbildning. För att bli antagen på frisörskolan var man tvungen att ha anställning på en frisersalong, med anställningskontrakt under hela

elevutbildningen. Utbildningen avslutades med prov i yrket i alla förekommande moment och eleven fick betyg och gesällbrev. Herr- och damfrisöryrket hade helt olika utbildningar och skolor. I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet ändrades utbildningen till en 3-årig gymnasieskola. (http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

1984 kom en ny läroplan med samutbildning, d.v.s. eleverna utbildas i både herr- och

damfrisöryrket. För närvarande är frisöryrket ett ”inneyrke”. Det fodras höga betyg för att bli antagen. Numera är gymnasieutbildningen 4-årig. Skolan har inget ansvar efter tre år, utan 1500 timmars praktik ska göras på salong efter gymnasieutbildningen.

(http://hem.passagen.se/ablindsko/Friseur-web.htm, 2005-11-20, k l. 18.00).

Därefter kan gesällbrev avläggas. Det finns även möjlighet att utbilda sig till frisör lärlingsvägen, det är dock svårt i nuläget att få en lärlingsplats, oftast beror detta på att de flesta frisörer är egenföretagare.

Anställning blir allt mer en ovanlighet, då de allra flesta väljer att hyra stol, med möjlighet att påverka sin egen arbetstid. Frisöryrket har idag många vidareutbildnings möjligheter. Det finns möjlighet att arbeta som tekniker för ett frisörföretag, som tekniker utbildar man frisörer och håller oftast visningar. Stylist, makeup- artist, perukmakare, nagelskulptör, maskör är några av alla vidareutbildnings vägar det finns att tillgå för frisörer. Frisöryrket tillhör servicehantverk. Arbetsförhållandena är påfrestande för kroppen, god fysik, uthållighet, glatt humör samt förmåga att möta människor är en förutsättning för att klara av yrket.