Jag har under mina skuggningar märkt att revisionen handlar mycket om tillit och förtroende. Det finns flera faktorer som spelar in för att skapa detta och jag har funnit att interaktionen mellan kunden och revisorn är en viktig ingrediens. Eftersom
revisionen till största delen var uppbyggd av samtal, är kommunikation en stor del av den empiriska insamlingen. Jag upplever att stämningen har varit mycket god under
samtliga fyra revisionsbesök. Kunderna har verkat lite nervösa i början men har slappnat av mer och mer efterhand som revisionen pågått. Det kan mycket väl ha att göra med revisorernas utstrålning av vänlighet och trygghet. Både Lena och Marie har mött sina kunder med stor respekt, ödmjukhet och har inte alls verkat auktoritära eller utnyttjat någon maktposition i sina besök. De har snarare haft en avdramatiserande effekt med en lättsam ton och nära till skratt. De personliga egenskaperna som Ammenbergs (2012) beskriver som viktiga för miljörevisorns roll har definitivt speglat både Lena och Marie. För att ta upp några exempel var de uppriktiga på så vis att de inte var rädda för att säga till kunderna om det var något kriterium som de inte hade uppnått. Däremot lyssnade de alltid på vad kunderna hade att säga och var flexibla med att ge rimliga åtgärder. Det uppstod till exempel lite förvirring hos kund 2, som hade en leverantör som inte var certifierad. Hen tyckte inte att det var hens problem eller uppgift att tala om för leverantören att de måste skaffa ett certifikat. Lena menade dock att det tyvärr var hens problem, eftersom hen köpte varor från leverantören i fråga. Lena sa att hen kunde hänvisa leverantören till henne om det skulle uppstå problem, vilket var ännu ett tecken på hennes flexibilitet och
professionalitet. Lena sa att det är en fin balansgång mellan hur hård och hur ”snäll” man ska vara mot kunderna. Hon sa dock att hon önskade att de skulle se det mer som ett förbättringsarbete snarare än kontroll eftersom revisionen är till för att hjälpa kunden att följa reglerna.
Vi måste därför vara extra noga med att förklara det för kunden. Att även om de är vår kund och vi är jättemåna om dem, så måste vi ändå ge tio avvikelser om det skulle behövas, eftersom de måste uppfylla reglerna. Men vi måste ju vara trevliga också, annars förlorar vi ju kunder […] Vi blir ju också granskade, av SWEDAC (Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll), och måste hela tiden visa vad vi gör så vi måste ju också sköta oss. Då får vi hellre förlora kunder ibland. Man måste ju tänka på konsumenterna också. Deras förtroende för ekologiskt får ju inte fallera, då är allting kört. (Lena)
Revisorernas tillit till kunderna blev också tydlig vid kontrollen av de olika kriterierna på checklistan. Vissa frågor som Lena eller Marie ställde, behövde kunden ofta bara svara ja eller nej på, utan att egentligen bevisa det. En regel är till exempel att man inte får ha några produkter som är GMO-märkta eller rödlistad fisk enligt Världsnaturfondens (WWF) fiskeguide. Det känns som en svår process att kontrollera
varenda produkt för att försäkra sig om att det inte finns rödlistad fisk eller varor som är GMO-märkta på verksamheten. Revisorn måste därför förlita sig på att kunden talar sanning. En annan regel är att sortering och omhändertagande av avfall ska ske på ett korrekt sätt. Här har samtliga restauranger talat om hur de sopsorterar och fått en bock i protokollet utan närmare kontroll. Det här kan bero på att sopsortering inte anses som den mest viktiga delen inom KRAVs certifieringsprocess eller helt enkelt att de litar så mycket på kunden och restaurangen att de anser att de inte har några belägg för att inte tala sanning. Men det är trots allt en regel som ska följas, och om kunden märker att revisorn inte är strikt på alla punkter, kanske de i framtiden hittar andra, större, kryphål att komma undan i. Just sopsortering verkar som en relativt enkel aspekt att granska, vilket därför är föga förvånande att de inte gör. Lena talar om hur svårt det verkar vara att hitta fusk och att granskningen handlar mycket om stickprov.
Det är svårt ibland för vissa känner man att man inte har förtroende för, ’här är en som skulle kunna fuska’, men man kan inte sätta fingret på det och man kan leta men man hittar ingenting och det är bara en känsla man har… och det är ju så, vi är ju bara där en gång om året, möjligtvis två… men resten av tiden är ju vi inte där så det handlar ju jättemycket om att kunna lita på dem för fusk är jättesvårt. Vill de fuska medvetet så kan de göra det, vi kan inte komma åt det, det går inte alltså. De kan undanhålla oss en massa information genom att bara visa det de vill och sådär. Även om man kommer oanmäld, så tror jag det är svårt att hitta det där medvetna riktiga fusket (Lena).
Det här återspeglar det jag talade om i inledningen om asymmetrisk
information, alltså att en part har mer information än den andre. Enligt Lena verkar det som att verksamheterna ändå kan fuska om de vill, även om mycket som de granskar kvalitetssäkras. Att tredjepartscertifiering ska användas som indikator för att förhindra att detta sker tyder på att det är ett område att forska mer om. Min
upplevelse av revisionen har dock varit att det just där och då är svårt att komma undan med fusk. Men som Lena säger, så har det ingen aning om vad de hittar på mellan besöken, därför är bokföringen en viktig del i granskningen. Revisorerna var noga med att se till att kunden nådde upp till nivån av godkända livsmedel genom att först granska följesedlar och fakturor och sedan granska livsmedlen i restaurangen.