Då åklagaren överväger ett ändringssökande från tingsrätten till hovrät-ten, bedömer han innan besvär anförs huruvida målet kräver ett till-stånd till fortsatt handläggning och huruvida de formella förutsättningar-na för beviljande av tillstånd uppfylls. Systemet med tillstånd till fortsatt handläggning begränsar inte rätten till ändringssökande, utan möjliggör en mer begränsad handläggning i hovrätten.
4.1 Fall då åklagaren behöver ett tillstånd (RB 25a 7.1)
Allmänna åklagaren behöver tillstånd till fortsatt handläggning, om det inte för det brott som besvären gäller under de omständigheter som an-ges i åtalet föreskrivs strängare straff än böter eller fängelse i högst två (2) år. Nödvändigheten av tillståndet är således förknippad med straff-skalan, inte med det straff som dömts ut i tingsrätten.
Hänsyn tas inte till de allmänna grunderna för strafflindring, till exempel försök, ung ålder eller förminskad tillräknelighet.
Det avgörande är åtalet som har lagts fram i hovrätten. Om åklagaren i tingsrätten har yrkat att svaranden ska straffas för ett grovt bokförings-brott (högst fyra år), men efter prövning av åtalet i hovrätten för enbart bokföringsbrott av oaktsamhet (högst två år) kräver en fortsatt hand-läggning av besvären att ett tillstånd meddelas.
Behovet av ett tillstånd bestäms enligt mål och part. Om det i ett brott-mål finns flera svarande eller om en svarande åtalas för flera brott, be-stäms tillståndet separat för varje svarande och svarandens varje en-skilda brott.
Också i en situation då åklagaren söker ändring endast i en mätning av ett gemensamt straff bedöms behovet av ett tillstånd separat för varje brott. Åklagaren ska således anhålla om ett tillstånd till fortsatt hand-läggning, om ett gemensamt straff har dömts ut för en brottshelhet fast-än det i helheten endast ingår ett brott för vilket inte föreskrivs strfast-änga- stränga-re straff än böter eller fängelse i högst två år.
Hovrätten dömer i vilket fall som helst ut ett gemensamt straff, även om åklagaren inte anför besvär i fråga om samtliga gärningar eller denne inte meddelas tillstånd till fortsatt handläggning i fråga om samtliga gär-ningar (KKO:2001:108).
Åklagaren behöver ett tillstånd till fortsatt handläggning om besvären gäller en juridisk persons straffansvar eller förverkandepåföljd, om det för det inte har föreskrivits något strängare straff än böter eller fängelse i högst två år för ett brott som anknyter till sagda yrkanden.
De förutsättningar för tillstånd till fortsatt handläggning som ansluter till besvären gäller också motbesvär (se närmare punkt 6.5).
Om åklagaren däremot söker en ändring till förmån för svaranden, be-höver han inte ett tillstånd till fortsatt handläggning. Ett tillstånd behövs inte heller
1) i militära rättegångsärenden,
2) i ärenden som gäller bestämmande av förvandlingsstraff för böter, 3) i ärenden som gäller meddelande, upphävande eller förlängning av näringsförbud,
4) i ärenden som gäller meddelande, upphävande eller ändring av be-söksförbud,
-6) i ärenden som har handlagts enligt 8 kap.
Handläggningen av ansökningsärenden tas upp i 8 kap. i rättegångs-balken. Det avgörande är att handläggningen av ärendet inleds i den ordning som föreskrivs för handläggningen av ett ansökningsärende.
En senare ändring av handläggningsordningen påverkar inte tillämp-ningen av bestämmelserna om tillståndet till fortsatt handläggning.
4.2 Åklagaren som målsägandes representant (RB 25 a:8)
Målsäganden behöver tillstånd till fortsatt handläggning, om det inte för det brott som besvären gäller under de omständigheter som anges i åtalet föreskrivs strängare straff än böter eller fängelse i högst två (2) år. I fråga om ett privaträttsligt skadeersättningsyrkande bestäms måls-ägandes behov av ett tillstånd till fortsatt handläggning utifrån förlust-värdet. Förlustvärdet är differensen mellan slutresultatet av tingsrättens dom och det yrkande som lagts fram i besvären.
Om förlustvärdet av målsägandes yrkande är högre än 10 000 euro, behöver han eller hon inget tillstånd. Vid beräkningen av beloppet be-aktas inte räntor eller rättegångskostnader.
Om förlustvärdet av målsägandens yrkande uppgår till högst 10 000 euro, bestäms hans eller hennes behov av ett tillstånd till fortsatt hand-läggning utifrån det utdömda straffet. Om svaranden har dömts till ett fängelsestraff på mer än fyra (4) månader, behöver målsäganden inget tillstånd till fortsatt handläggning.
Om målsäganden inte behöver ett tillstånd för sitt ersättningsyrkande, behöver han eller hon inte heller ett tillstånd för brottmålet. Detta kan leda till att målsäganden inte behöver ett tillstånd, men att åklagaren behöver det.
Tillämpningen av bestämmelsen påverkas inte av huruvida målsägan-den driver sitt yrkande själv eller om han eller hon representeras av en åklagare.
Om inget annat meddelas av målsäganden, gäller den begäran han el-ler hon fört fram vid förundersökningen också ändringssökande i de si-tuationer som avses i 3:9.3 i lagen om rättegång i brottmål (BRL). I frå-ga om ett avgörande på målsäfrå-gandens yrkande görs en separat miss-nöjesanmälan. Till åklagarens uppgifter hör inte ett ändringssökande som gäller enbart ett privaträttsligt anspråk (se RÅ:2006:3 s. 9).
4.3 Grunder för meddelande av tillstånd (RB 25a:11)
Tillstånd till fortsatt handläggning ska meddelas, om
1) det finns anledning att betvivla att tingsrättens domslut är riktigt (änd-ringsgrund),
2) det inte är möjligt att bedöma om tingsrättens domslut är riktigt utan att tillstånd till fortsatt handläggning meddelas (prövningsgrund),
3) det är viktigt att meddela tillstånd med tanke på lagens tillämpning i andra likadana mål (prejudikatgrund), eller om
4) det finns andra vägande skäl till att meddela tillstånd.
Tillstånd till fortsatt handläggning ska meddelas, om någon av ovan nämnda grunder uppfylls. Tröskeln för meddelande är låg.
Ändringsgrunden lämpar sig då det finns ett fel i tingsättens avgöran-de. Tingsrätten har till exempel gett en dom som gäller ett föråldrat brott, förordnat en högre ersättning än vad som hade yrkats eller felbe-dömt skulden. I tingsrättens bevisningsavgörande har bevis som stöder en annan ståndpunkt kunnat förbigås helt eller delvis, eller också har de betonats på fel sätt.
Prövningen inriktas på hur sannolikt det är att tingsrättens avgörande inte är rätt (skäl till misstanke uppstår). Det avgörande är slutresultatet av domen, och därför meddelas inte tillstånd enbart för att korrigera brister i grunderna eller rätta till felaktiga lagrum. Om det är fråga om en straffmätning, förutsätts det att det inte finns någon vedertagen rättspraxis eller att avgörandet klart strider mot denna.
Tillstånd meddelas dock inte enbart för en ny bedömning av bevisning-en, utan det ska finnas ett orsakssamband mellan en felaktig bedöm-ning av bevisbedöm-ningen och felaktigheten i slutresultatet. Enligt de omstän-digheter som har lagts fram i besvären ska det finnas en grundad an-ledning att betvivla riktigheten i slutresultaten av tingsrättens dom. Be-visningen och/eller bevisningsavgörandet ska således bestridas indivi-duellt. Därtill ska slutresultatet av bevisningen ifråga om ett visst tema anmälas. Detsamma gäller orsaken till att ett beviset ska ges visst be-visningsvärde.
Prövningsgrunden lämpar sig då grunderna för domen är så bristfälli-ga eller oklara att riktigheten av slutresultatet inte kan bedömas. Som ett exempel kan nämnas att domen saknar en analys av den muntliga bevisningen som påverkat slutresultatet samtidigt som det finns skäl att bestrida just den här muntliga bevisningen. Här betonas betydelsen av utförligheten i grunderna för tingsrättens avgörande. Nuförtiden ges i allmänhet allt bättre grunder för domarna. Därför tillämpas denna grund sällan.
Prejudikatgrunden anknyter till hovrättens uppgift att övervaka enhet-ligheten i rättstillämpningen och styra lagtolkningen. Grunden lämpar sig då lagen inte ger något klart svar på ett problem, och med tanke på framtiden ges en rättsnorm genom ifrågavarande hovrättsavgörande.
Grunden kan tillämpas till exempel i fall som gäller nya sätt att begå brott som anknyter till narkotika eller teknisk utveckling. Tillstånd med-delas även om det inte finns skäl att misstänka riktigheten av tingsrät-tens avgörande. Tingsrättingsrät-tens avgörande eller besvären ska innehålla klara antydningar om att ett styrande avgörande behövs och att det ak-tuella fallet ska lämpa sig för ett styrande avgörande
Annat vägande skäl lämpar sig då det i besvären är fråga om en åter-brytningsgrund som avses i 31 kap. i RB eller om betydelsen av avgö-randet för svaranden är betydligt större än normalt enligt en objektiv be-dömning. Grunden tillämpas också om det uppstår en misstanke om att tingsrättens förfarande inte uppfyller kraven i människorättskonventio-nen, trots att det inte finns något skäl att betvivla riktigheten av slutre-sultatet eller slutreslutre-sultatet inte ens ändras. Överklaganden ska själv åberopa detta skäl och också lägga fram en utredning som krävs för detta.
4.4 Ansökan om tillstånd (RB 25:15.1/4a punkten)
Om åklagaren behöver ett tillstånd till fortsatt handläggning, ska han i början av sin besvärsskrift under en egen rubrik ange enligt vilken grund tillståndet bör meddelas och orsakerna till att han anser att den-na grund existerar, till exempel på följande sätt:
”Tingsrätten har ansett att åtalet gällande olaga hot inte har bevi-sats och förkastat det. Tillstånd till fortsatt handläggning bör meddelas, eftersom tingsrätten har avgjort fallet på fel sätt (RB 25a kap. 11 § 1 mom. 1 punkten). Nedan anför jag skälen till att åtalet ska anses ha bevisats."
Tillstånd till fortsatt handläggning bör meddelas på grund av fal-lets principiella betydelse (RB 25a kap. 11 § 1 mom. 3 punkten).
Det olaga hotet hade riktats mot personer som inte har fört fram en åtalsbegäran. Ett mycket viktigt allmänt intresse kräver att åtal väcks, och därför har detta väckts med stöd av 25 kap. 9 § 1 mom. i strafflagen.”