RÅ:2012:2 Dnr 31/31/11
Gäller fr.o.m.
1.10.2012 - tills vidare
Upphäver RÅ:1998:2
Besöksadress Postadress Telefon Telefax E-post
Albertsgatan 25 A PB 333
00180 Helsingfors 00181 Helsingfors 029 562 0800 029 562 0888 vksv@oikeus.fi
ÅKLAGARES ÄNDRINGSSÖKANDE TILL HOVRÄTTEN
1 Inledning ...1
2 Centrala bestämmelser och lagberedningsdokument...1
3 Beredning i tingsrätten...1
3.1 Instansbunden åberopsbörda...2
3.2 Rättegångsmaterial och minnesanteckningar...2
4 Tillstånd till fortsatt handläggning...2
4.1 Fall då åklagaren behöver ett tillstånd (RB 25a 7.1)...3
4.2 Åklagaren som målsägandes representant (RB 25 a:8)...4
4.3 Grunder för meddelande av tillstånd (RB 25a:11)...4
4.4 Ansökan om tillstånd (RB 25:15.1/4a punkten)...6
5 Åklagaren som överklagande...6
5.1 Besvärsskrift (RB 25:15)...6
5.2 Bevis och bevisningsteman...7
5.3 Ändring av åtalet...8
5.4 Åklagaren begär huvudförhandling...8
5.5 Åklagaren begär inte huvudförhandling...9
5.6 Sökande av ändring i ett ersättningsyrkande från en målsägande som representeras av åklagaren...9
6 Åklagaren som ändringssökandens motpart...10
6.1 Bemötande av svarandens besvär...10
6.2 Svaranden kräver huvudförhandling...10
6.3 Svaranden kräver inte huvudförhandling...11
6.4 Bemötande av besvär om ersättningsyrkande från målsägande som representeras av åklagaren...11
6.5 Motbesvär ...12
7 Huvudförhandling ...12
7.1 Förberedelse ...12
7.2 Rättegångsmaterial...13
7.3 Ändring av utsagor som getts i bevisningssyfte...14
7.4 Rättegångskostnader...15
7.5 Reseting och hovrättsåklagare...15
8 Uppföljning och utveckling av anvisningen...15
1 Inledning
En åklagare deltar som part i samtliga rättegångar i brottmål och har också till uppgift att övervaka att det allmänna intresset förverkligas.
Åklagaren ska bedöma rätts- och bevisningsfrågor, påföljdslösningar samt rättegångsförfarande i anslutning till de fall som han handlägger.
Förutom att åklagaren ska uppnå ett materiellt riktigt slutresultat bär åklagaren också ett betydande ansvar för att utveckla rättspraxisen.
Till åklagarens skyldigheter och ansvar hör att söka ändring i mål där han eller hon ser oenhetligheter i rättstillämpningen eller straffpraxisen eller behov av styrning i lagtolkningen. I kontroversiella fall och nya rättsfrågor framhävs åklagarens roll. Rättspraxisen utvecklas inte utan tillräckligt många avgöranden från fullföljsdomstolen. På grund av alla dessa orsaker ska åklagaren föra ett brottmål till hovrätten för hand- läggning.
2 Centrala bestämmelser och lagberedningsdokument
Innehållet i bestämmelserna om ändringssökande från tingsrätten till hovrätten i 25 och 26 kap. i rättegångsbalken fastställdes genom lagen om ändring av rättegångsbalken (165/1998) som trädde i kraft den 1 maj 1998. De centrala lagberedningsdokumenten omfattar regeringens proposition (33/1997 rd), grundlagsutskottets utlåtande (9/1997 rd) och lagutskottets betänkande (19/1997 rd). Bestämmelserna godkändes av riksdagen i enlighet med lagutskottets förslag som i väsentlig grad av- vek från regeringens proposition. Det krävs att man tar del av lagutskot- tets betänkande för att kunna reda ut lagstiftarens avsikt och vilja.
Reformen av de aktuella kapitlen trädde i kraft den 1 oktober 2003 (381/2003). De centrala lagberedningsdokumenten omfattar regering- ens proposition (83/2001 rd) och lagutskottets betänkande (27/2002 rd).
Ytterligare gjordes en betydande reform av 25 och 26 kap. i RB genom lagen (650/2010) som trädde i kraft den 1 januari 2011. I lagen inklude- rades också ett nytt kapitel 25 a om inledande av förberedelsen av ett besvärsärende vid hovrätten och om tillstånd till fortsatt handläggning. I fråga om dessa bestämmelser omfattar de centrala lagberedningsdoku- menten regeringens proposition (105/2009 rd), grundlagsutskottets ut- låtande (4/2010 rd) och lagutskottets betänkande (4/2010 rd).
Den nyaste lagändringen innehöll också en föreskrift om förhandsbe- svär från tingsrätten direkt till högsta domstolen. Anvisningar om för- handsbesvär ingår i riksåklagarens allmänna anvisning om åklagarens ändringssökande hos högsta domstolen.
3 Beredning i tingsrätten
Ett brottmål undersöks i sin helhet i tingsrätten. Hovrättens uppgift är
att kontrollera riktigheten av tingsrättens avgörande till de delar som åberopas i besvären och bemötandet samt korrigera eventuella fel.
3.1 Instansbunden åberopsbörda
Åtalsbundenheten och även åklagarens åberopsbörda gäller respektive instans. Åklagaren ska se till att de alternativa straffyrkanden som han har framfört muntligt samt den omständighet som ligger till grund för dem (gärningsbeskrivning) blir exakt antecknade i tingsrättens proto- koll, ur vilket de överförs till tingsrättens dom. Åklagaren kan i sitt änd- ringssökande eller bemötande hänvisa till de alternativa yrkanden som framgår av tingsrättens dom samt till grunderna för dem och sålunda försäkra sig om att hans åberopsbörda uppfylls också i hovrätten.
Tingsrättens protokoll- och domsanteckningar är viktiga även ur följan- de synvinkel: på basis av dem ska hovrätten tolka huruvida bristande anteckningar av alternativa yrkandena innebär att tingsrätten avvisat en justering av åtalet och, om åklagaren inte överklagar, huruvida avgö- randet till denna del vunnit laga kraft.
3.2 Rättegångsmaterial och minnesanteckningar
I hovrätten kan ett mål avgöras enbart utifrån ett skriftligt rättegångsma- terial (se punkt 6.3). Åklagaren ska därför se till att allt det material som han har avsett som tingsrättens rättegångsmaterial inkluderas. Om åklagaren i tingsrätten åberopar skriftligt material som han inte har tagit upp i stämningsansökan, ska han försäkra sig om att ett nytt bevis an- tecknas i tingrättens protokoll.
I fråga om parternas utsagor i tingsrätten står på efterhand endast upp- gifter som har antecknats i protokollet och domen samt eventuella ban- dinspelningar i tingsrätten till förfogande. Vid huvudförhandlingen i hov- rätten ska åklagaren kunna reagera uttryckligen på de ändringar som sker i dessa utsagor. Av denna orsak ska åklagaren se till att han för huvudförhandlingen i hovrätten har material och minnesanteckningar av vilka de centrala omständigheterna under tingsrättens huvudför- handling framgår och som han kan använda som jämförelsematerial i hovrättens huvudförhandling. Materialet sparas fram till att en lagakraft- vunnen dom har meddelats i målet.
4 Tillstånd till fortsatt handläggning
Då åklagaren överväger ett ändringssökande från tingsrätten till hovrät- ten, bedömer han innan besvär anförs huruvida målet kräver ett till- stånd till fortsatt handläggning och huruvida de formella förutsättningar- na för beviljande av tillstånd uppfylls. Systemet med tillstånd till fortsatt handläggning begränsar inte rätten till ändringssökande, utan möjliggör en mer begränsad handläggning i hovrätten.
4.1 Fall då åklagaren behöver ett tillstånd (RB 25a 7.1)
Allmänna åklagaren behöver tillstånd till fortsatt handläggning, om det inte för det brott som besvären gäller under de omständigheter som an- ges i åtalet föreskrivs strängare straff än böter eller fängelse i högst två (2) år. Nödvändigheten av tillståndet är således förknippad med straff- skalan, inte med det straff som dömts ut i tingsrätten.
Hänsyn tas inte till de allmänna grunderna för strafflindring, till exempel försök, ung ålder eller förminskad tillräknelighet.
Det avgörande är åtalet som har lagts fram i hovrätten. Om åklagaren i tingsrätten har yrkat att svaranden ska straffas för ett grovt bokförings- brott (högst fyra år), men efter prövning av åtalet i hovrätten för enbart bokföringsbrott av oaktsamhet (högst två år) kräver en fortsatt hand- läggning av besvären att ett tillstånd meddelas.
Behovet av ett tillstånd bestäms enligt mål och part. Om det i ett brott- mål finns flera svarande eller om en svarande åtalas för flera brott, be- stäms tillståndet separat för varje svarande och svarandens varje en- skilda brott.
Också i en situation då åklagaren söker ändring endast i en mätning av ett gemensamt straff bedöms behovet av ett tillstånd separat för varje brott. Åklagaren ska således anhålla om ett tillstånd till fortsatt hand- läggning, om ett gemensamt straff har dömts ut för en brottshelhet fast- än det i helheten endast ingår ett brott för vilket inte föreskrivs stränga- re straff än böter eller fängelse i högst två år.
Hovrätten dömer i vilket fall som helst ut ett gemensamt straff, även om åklagaren inte anför besvär i fråga om samtliga gärningar eller denne inte meddelas tillstånd till fortsatt handläggning i fråga om samtliga gär- ningar (KKO:2001:108).
Åklagaren behöver ett tillstånd till fortsatt handläggning om besvären gäller en juridisk persons straffansvar eller förverkandepåföljd, om det för det inte har föreskrivits något strängare straff än böter eller fängelse i högst två år för ett brott som anknyter till sagda yrkanden.
De förutsättningar för tillstånd till fortsatt handläggning som ansluter till besvären gäller också motbesvär (se närmare punkt 6.5).
Om åklagaren däremot söker en ändring till förmån för svaranden, be- höver han inte ett tillstånd till fortsatt handläggning. Ett tillstånd behövs inte heller
1) i militära rättegångsärenden,
2) i ärenden som gäller bestämmande av förvandlingsstraff för böter, 3) i ärenden som gäller meddelande, upphävande eller förlängning av näringsförbud,
4) i ärenden som gäller meddelande, upphävande eller ändring av be- söksförbud,
- - - -
6) i ärenden som har handlagts enligt 8 kap.
Handläggningen av ansökningsärenden tas upp i 8 kap. i rättegångs- balken. Det avgörande är att handläggningen av ärendet inleds i den ordning som föreskrivs för handläggningen av ett ansökningsärende.
En senare ändring av handläggningsordningen påverkar inte tillämp- ningen av bestämmelserna om tillståndet till fortsatt handläggning.
4.2 Åklagaren som målsägandes representant (RB 25 a:8)
Målsäganden behöver tillstånd till fortsatt handläggning, om det inte för det brott som besvären gäller under de omständigheter som anges i åtalet föreskrivs strängare straff än böter eller fängelse i högst två (2) år. I fråga om ett privaträttsligt skadeersättningsyrkande bestäms måls- ägandes behov av ett tillstånd till fortsatt handläggning utifrån förlust- värdet. Förlustvärdet är differensen mellan slutresultatet av tingsrättens dom och det yrkande som lagts fram i besvären.
Om förlustvärdet av målsägandes yrkande är högre än 10 000 euro, behöver han eller hon inget tillstånd. Vid beräkningen av beloppet be- aktas inte räntor eller rättegångskostnader.
Om förlustvärdet av målsägandens yrkande uppgår till högst 10 000 euro, bestäms hans eller hennes behov av ett tillstånd till fortsatt hand- läggning utifrån det utdömda straffet. Om svaranden har dömts till ett fängelsestraff på mer än fyra (4) månader, behöver målsäganden inget tillstånd till fortsatt handläggning.
Om målsäganden inte behöver ett tillstånd för sitt ersättningsyrkande, behöver han eller hon inte heller ett tillstånd för brottmålet. Detta kan leda till att målsäganden inte behöver ett tillstånd, men att åklagaren behöver det.
Tillämpningen av bestämmelsen påverkas inte av huruvida målsägan- den driver sitt yrkande själv eller om han eller hon representeras av en åklagare.
Om inget annat meddelas av målsäganden, gäller den begäran han el- ler hon fört fram vid förundersökningen också ändringssökande i de si- tuationer som avses i 3:9.3 i lagen om rättegång i brottmål (BRL). I frå- ga om ett avgörande på målsägandens yrkande görs en separat miss- nöjesanmälan. Till åklagarens uppgifter hör inte ett ändringssökande som gäller enbart ett privaträttsligt anspråk (se RÅ:2006:3 s. 9).
4.3 Grunder för meddelande av tillstånd (RB 25a:11)
Tillstånd till fortsatt handläggning ska meddelas, om
1) det finns anledning att betvivla att tingsrättens domslut är riktigt (änd- ringsgrund),
2) det inte är möjligt att bedöma om tingsrättens domslut är riktigt utan att tillstånd till fortsatt handläggning meddelas (prövningsgrund),
3) det är viktigt att meddela tillstånd med tanke på lagens tillämpning i andra likadana mål (prejudikatgrund), eller om
4) det finns andra vägande skäl till att meddela tillstånd.
Tillstånd till fortsatt handläggning ska meddelas, om någon av ovan nämnda grunder uppfylls. Tröskeln för meddelande är låg.
Ändringsgrunden lämpar sig då det finns ett fel i tingsättens avgöran- de. Tingsrätten har till exempel gett en dom som gäller ett föråldrat brott, förordnat en högre ersättning än vad som hade yrkats eller felbe- dömt skulden. I tingsrättens bevisningsavgörande har bevis som stöder en annan ståndpunkt kunnat förbigås helt eller delvis, eller också har de betonats på fel sätt.
Prövningen inriktas på hur sannolikt det är att tingsrättens avgörande inte är rätt (skäl till misstanke uppstår). Det avgörande är slutresultatet av domen, och därför meddelas inte tillstånd enbart för att korrigera brister i grunderna eller rätta till felaktiga lagrum. Om det är fråga om en straffmätning, förutsätts det att det inte finns någon vedertagen rättspraxis eller att avgörandet klart strider mot denna.
Tillstånd meddelas dock inte enbart för en ny bedömning av bevisning- en, utan det ska finnas ett orsakssamband mellan en felaktig bedöm- ning av bevisningen och felaktigheten i slutresultatet. Enligt de omstän- digheter som har lagts fram i besvären ska det finnas en grundad an- ledning att betvivla riktigheten i slutresultaten av tingsrättens dom. Be- visningen och/eller bevisningsavgörandet ska således bestridas indivi- duellt. Därtill ska slutresultatet av bevisningen ifråga om ett visst tema anmälas. Detsamma gäller orsaken till att ett beviset ska ges visst be- visningsvärde.
Prövningsgrunden lämpar sig då grunderna för domen är så bristfälli- ga eller oklara att riktigheten av slutresultatet inte kan bedömas. Som ett exempel kan nämnas att domen saknar en analys av den muntliga bevisningen som påverkat slutresultatet samtidigt som det finns skäl att bestrida just den här muntliga bevisningen. Här betonas betydelsen av utförligheten i grunderna för tingsrättens avgörande. Nuförtiden ges i allmänhet allt bättre grunder för domarna. Därför tillämpas denna grund sällan.
Prejudikatgrunden anknyter till hovrättens uppgift att övervaka enhet- ligheten i rättstillämpningen och styra lagtolkningen. Grunden lämpar sig då lagen inte ger något klart svar på ett problem, och med tanke på framtiden ges en rättsnorm genom ifrågavarande hovrättsavgörande.
Grunden kan tillämpas till exempel i fall som gäller nya sätt att begå brott som anknyter till narkotika eller teknisk utveckling. Tillstånd med- delas även om det inte finns skäl att misstänka riktigheten av tingsrät- tens avgörande. Tingsrättens avgörande eller besvären ska innehålla klara antydningar om att ett styrande avgörande behövs och att det ak- tuella fallet ska lämpa sig för ett styrande avgörande
Annat vägande skäl lämpar sig då det i besvären är fråga om en åter- brytningsgrund som avses i 31 kap. i RB eller om betydelsen av avgö- randet för svaranden är betydligt större än normalt enligt en objektiv be- dömning. Grunden tillämpas också om det uppstår en misstanke om att tingsrättens förfarande inte uppfyller kraven i människorättskonventio- nen, trots att det inte finns något skäl att betvivla riktigheten av slutre- sultatet eller slutresultatet inte ens ändras. Överklaganden ska själv åberopa detta skäl och också lägga fram en utredning som krävs för detta.
4.4 Ansökan om tillstånd (RB 25:15.1/4a punkten)
Om åklagaren behöver ett tillstånd till fortsatt handläggning, ska han i början av sin besvärsskrift under en egen rubrik ange enligt vilken grund tillståndet bör meddelas och orsakerna till att han anser att den- na grund existerar, till exempel på följande sätt:
”Tingsrätten har ansett att åtalet gällande olaga hot inte har bevi- sats och förkastat det. Tillstånd till fortsatt handläggning bör meddelas, eftersom tingsrätten har avgjort fallet på fel sätt (RB 25a kap. 11 § 1 mom. 1 punkten). Nedan anför jag skälen till att åtalet ska anses ha bevisats."
Tillstånd till fortsatt handläggning bör meddelas på grund av fal- lets principiella betydelse (RB 25a kap. 11 § 1 mom. 3 punkten).
Det olaga hotet hade riktats mot personer som inte har fört fram en åtalsbegäran. Ett mycket viktigt allmänt intresse kräver att åtal väcks, och därför har detta väckts med stöd av 25 kap. 9 § 1 mom. i strafflagen.”
5 Åklagaren som överklagande
I sin besvärsskrift avgränsar åklagaren hovrättens prövningsbefogen- heter genom att definiera de punkter i tingrättens avgörande i vilka han yrkar ändring. I fråga om stridiga omständigheter ska åklagaren som stöd för sina ändringsyrkanden ange orsakerna till att grunderna för tingsrättens dom och således också slutresultatet är felaktiga.
5.1 Besvärsskrift (RB 25:15)
Med tanke på förberedelsen av ärendet och organiseringen av änd- ringssökandet i sin helhet har besvärsskriften en avgörande betydelse.
Ett bra besvär har en klar uppbyggnad, och själva besvärsskriften är strukturerad och koncentrerad. Ett klart språk och exakta hänvisningar till bevisningen samt illustrationer som stöder bevisningen (till exempel ritningar) gör det lättare att förstå ärendet.
Efter begäran om tillstånd till fortsatt handläggning framläggs yrkande- na, grunderna för dessa (rättsfakta) och de rättsnormer som ska tilläm- pas. I synnerhet finns det skäl att föra fram åklagarens yrkanden och grunderna för dessa, om de avviker från yrkandena som framgår av tingsrättens beslut, samt orsakerna till dessa avvikande yrkanden.
I sin besvärsskrift ska åklagaren klart och ingående specificera de rätts- liga skälen eller de skäl som anknyter till bedömningen av bevisningen, om åklagaren anser att slutresultatet av tingsrättens dom på grund av dessa är felaktigt. Domens riktighet bestrids så att det klart framgår hu- ruvida domen enligt åklagaren är felaktig med tanke på lagtillämpning- en eller bevisbedömningen (eller båda). Om åklagaren anser att en fel- bedömning av bevisningen har gjorts, ska den bestridas i detalj, till ex- empel i fråga om huruvida bevisens tillförlitlighet eller riktigheten i slut- satserna av dessa var felaktiga.
Före en närmare juridisk argumentation och en bedömning av bevisen förs de ostridiga omständigheterna och tvistefrågorna fram. En juridisk argumentation ska grunda sig på tillräckliga juridiska utredningar och ett övergripande juridiskt källmaterial. I fråga om bevisen krävs en be- dömning av huruvida åklagaren genom de bevis han lägger fram kan rubba slutresultatet av tingsrättens bedömning.
Besvären ska också innehålla en eventuell begäran om huvudförhand- ling i hovrätten (se punkt 5.4).
5.2 Bevis och bevisningsteman
I sin besvärsskrift ska åklagaren med samma noggrannhet som i en korrekt stämningsansökan ange vilka bevis han vill stödja sig på och vilken stridig omständighet han med vart och ett bevis vill styrka. Åkla- garen ska försäkra sig om att bevisningstemana gäller enbart de om- ständigheter som uttryckligen i hovrätten är stridiga och föremål för be- visningen. Vid behov kan temana omformuleras.
I hovrätten är föremålet för rättegången tingsrättens dom och inte ett åtal, och därför ska samtliga bevis som läggs fram i besvären specifice- ras på nytt.
Bevisen kan delas in på följande sätt:
1. ett bevis som har lagts fram i tingsrätten och som läggs fram enligt samma bevisningstema som i tingsrätten, I detta fall är det möjligt att hänvisa till numreringen av bevisen i stämningsansökan, under förut- sättning att det kan göras utan att tydligheten blir lidande.
2. ett bevis som har lagts fram i tingsrätten och som läggs fram med ett modifierat tema; i så fall anges naturligtvis det modifierade temat, samt 3. ett nytt bevis som läggs fram först i hovrätten. Ett sådant bevis ett tema precis som i stämningsansökan.
Ett nytt skriftligt bevis inkluderas antingen i besvärsskiften eller sänds till hovrätten så snart som möjligt efter att besvärsskriften har lämnats in.
Om åklagarens yrkanden, grunderna för dessa, bevisen och bevis- ningstemana i ett enkelt ärende klart och specifikt framgår av tingsrät- tens dom, protokoll eller stämningsansökan, kan åklagaren undantags- vis hänvisa till dessa. I fråga om materialet som åklagaren hänvisar till
ska åklagaren dock varje gång kontrollera att hänvisningen till dessa dokument kan ske på ett entydigt och tydligt sätt. En oklar hänvisnings- teknik fördröjer handläggningen av ärendet i hovrätten och orsakar ex- tra förberedelser.
5.3 Ändring av åtalet
Enligt 5 kap. 17 § 1 mom. i BRL får ett åtal som har väckts inte ändras.
En begränsning av åtalet eller ett angivande av ett annat eller nytt lag- rum än det som angetts i stämningsansökan, eller åklagarens åbero- pande av en ny omständighet som stöd för åtalet (justering av åtalet) betraktas inte som en ändring av åtalet. Också i hovrätten kan åklaga- ren åberopa en ny omständighet som omfattas av rättskraften av den gärning som avses i avgörandet som överklagas och lägga fram ett nytt alternativt åtal, om den åtalades besvär ger anledning till detta.
Med rättskraft avses det historiska händelseförlopp som det är fråga om. Om det till exempel är fråga om ett olagligt intrång en viss natt på en servicestation och ett egendomsbrott på detta ställe samt våld som riktats mot ägaren, utgör samtliga justeringar inom ramen för denna händelse tillåten åtalsjustering. Det är fråga om en ändring av åtalet först då man går utanför denna historiska händelse, till exempel till en narkotikahandel som har inträffat på morgonen samma dag.
Rättegångsmaterialet kan vara mer omfattande och olika än i tingsrät- ten förutsatt att det inte finns skäl att återföra ärendet till tingsrätten på grund av en omständighet som med tanke på avgörandet är betydan- de.
Om rättskraftsverkan hindrar åklagaren att senare väcka ett nytt åtal på basis av en gärningsbeskrivning som på ett visst sätt avviker från det ursprungliga åtalet, är det fråga om en tillåten åtalsjustering under rät- tegången. I annat fall undersöks gärningsbeskrivningen inte överhuvud- taget, och med tanke på strävan att nå den materiella sanningen är det- ta inte önskvärt. Om det nya åtalet står utanför rättskraften, kan det väckas som ett nytt mål och behöver inte nödvändigtvis inkluderas i samma handläggning.
5.4 Åklagaren begär huvudförhandling
Hovrätten ska hålla huvudförhandling på begäran av åklagaren, om muntlig bevisning enligt 15 § ska tas emot i målet (RB 26:14.3). Om hu- vudförhandling hålls och ärendet gäller tingsrättens bedömning av till- tron till muntlig bevisning, ska muntlig bevisning tas emot på nytt (RB 26:15.1 första meningen).
Utgångspunkten för huvudförhandlingen är att parterna ges ett tillfälle att muntligen föra fram sitt ärende, dvs. en huvudförhandling måste ordnas också i andra fall än då hovrätten anser det vara nödvändigt.
Åklagarens begäran om huvudförhandling har en central roll, och därför ska han ange en specificerad och grundad orsak till sin begäran. I detta
sammanhang ska åklagaren föra fram andra eventuella aspekter som anknyter till förordnande om huvudförhandling, till exempel parternas eventuella utlandsvistelse eller annan information om anträffbarheten.
Dessutom anger åklagaren sin uppfattning om
– till vilka delar och i vilken proportion den muntliga bevisningen be- dömts fel,
– huruvida parterna personligen ska höras vid huvudförhandlingen, och – i vilken utsträckning det är nödvändigt att höra vittnen, experter och andra personer i bevisningssyfte (RB 25:15.2). Personernas kontakt- uppgifter kan uppges genom en hänvisning till stämningsansökan, om uppdaterade uppgifter framgår av denna (RB 25:16.1).
Det viktigaste är att bedöma vilka frågor i ärendet som fortfarande är stridiga. En huvudförhandling behövs inte om tvisten inte gäller frågor som förutsätter personbevisning.
En huvudförhandling kan dock förrättas också i ett ärende där bevis- ning inte tas emot på nytt (så kallad liten huvudförhandling). Bevisning- en behöver inte tas emot på nytt, om det inte utifrån rättegångsmateria- let kan finnas något rimligt tvivel om att tingsrätten har bedömt bevis- ningen på riktigt sätt (RB 26:15.1 andra meningen). I detta fall är det ofta fråga om en diskussion om rättsfrågor och påföljder.
Svaranden kan inte dömas till ett fängelsestraff, om han eller hon inte personligen har hörts vid en huvudförhandling. Hovrätten kan dock på åklagarens yrkande döma en svarande som tydligt håller sig undan hu- vudförhandlingen, och som i tingsrätten personligen har hörts med an- ledning av de yrkanden som besvären gäller, till fängelsestraff. Detta förutsätter att
1) det inte anses nödvändigt att svaranden personligen hörs, 2) försvaret är ordnat, och
3) svaranden har underrättats om att målet kan avgöras trots hans eller hennes utevaro (BRL 8:13.2).
5.5 Åklagaren begär inte huvudförhandling
Om åklagaren inte begär huvudförhandling, ska en till alla delar full- ständig besvärsskrift uppgöras (se RB 25:15–16). Särskild uppmärk- samhet ska fästas vid att samtliga alternativa yrkanden och grunderna för dessa uttryckligen åberopas på nytt.
5.6 Sökande av ändring i ett ersättningsyrkande från en målsägande som representeras av åklagaren
Vid sökande av ändring i ett avgörande i ett åtal söker åklagaren enligt förutsättningarna som föreskrivs i BRL 3:9.1 ändring också i ett yrkande om ersättning från en målsägande som han representerar, om det har berott på avgörandet i åtalsärendet. En separat missnöjesanmälan om ett ersättningsyrkande ska göras.
I fråga om åtalet och målsägandens ersättningsyrkande bedöms beho- vet av ett tillstånd till fortsatt handläggning separat Åklagaren söker inte ändring i enbart ett ersättningsyrkande.
6 Åklagaren som ändringssökandens motpart
Ändringssökandens motpart ska uppmanas att skriftligt bemöta besvä- ren inom en tid som satts ut av hovrätten. Hovrätten behöver inte begä- ra bemötande, om det är uppenbart onödigt att begära bemötande (RB 26:3.1). Hovrätten kan dessutom bestämma vilken fråga motparten sär- skilt ska uttala sig om i bemötandet (RB 26:3.2). Innan hovrätten avgör ett ärende om tillstånd till fortsatt handläggning, ska den vid behov upp- mana ändringssökandens motpart att skriftligt bemöta besvären (RB 25a:13).
6.1 Bemötande av svarandens besvär
Hovrätten är inte skyldig att begära bemötande, och därför har varje begäran prövats. Om hovrätten för åklagaren lägger fram en begäran om bemötande, är ett bemötande enligt hovrättens prövning nödvän- digt. Av denna orsak ger åklagaren alltid det bemötande som hovrätten begär av honom och ett utlåtande om den fråga som bestämts av hov- rätten. Ett bemötande där åklagaren enbart konstaterar att han inte ger ett bemötande tjänar inte handläggningen av ärendet i hovrätten.
Detaljerna i bemötandet beror på tingsrättens dom, men besvärsskrif- tens struktur kan betraktas som utgångspunkten (se punkt 5.1). När åklagaren sammanställer sitt bemötande ska denne också överväga or- saken till att hovrätten meddelat tillstånd till fortsatt behandling och vil- ken bevisning han ska lägga fram i hovrätten.
Åklagaren tar också alltid ställning till svarandens begäran om huvud- förhandling. I detta sammanhang ska åklagaren också ta ställning till i vilken utsträckning det till följd av det som lagts fram i besvären kan fin- nas något rimligt tvivel om riktigheten i tingsrätten bedömning av bevis- ningen, dvs. huruvida det finns ett behov av att upprepa personbevis- ningen.
En bra utgångspunkt är att analysera vilka frågor som är stridiga i hov- rätten. Föremål för prövningen är uttryckligen motpartens besvärsskrift i vilken man bör sträva efter att skilja åt stridiga och ostridiga omständig- heter. Den nödvändiga bevisningen gäller enbart stridiga omständighe- ter. Omständigheter som enligt besvärsskriften är ostridiga kräver inte någon ytterligare bevisning, och i hovrätten behövs då inte längre sam- ma bevisning i sin helhet som i tingsrätten.
6.2 Svaranden kräver huvudförhandling
Om svaranden krävt en huvudförhandling, ordnas denna i regel. Åkla- garen ger hovrätten sin egen bevisning, inklusive teman, på samma
sätt som i ett besvär (se punkt 5.2). I annat fall kan hovrätten inte pla- nera huvudförhandlingen utan extra åtgärder.
Åklagaren ska utifrån motpartens besvär eller tingsrättens dom reda ut till vilka delar ändring söks och till vilka delar domen bestrids. Åklaga- ren ska fokusera bevisningen på dessa. Om åklagaren inte känner till huruvida bevisningen gjorts stridig på behörigt sätt, kan han fästa hov- rättens uppmärksamhet vid denna fråga utan att välja egen bevisning.
Då åklagarens grunder, bevis och bevisningsteman svarar mot det som har åberopats eller lagts fram i tingsrätten, behöver han inte redogöra för dessa på nytt, utan en hänvisning till tingsrättens dom är tillräcklig.
Om bevisning behövs, ska denna gälla enbart stridiga omständigheter.
Också som svarandens motpart svarar åklagaren för att alla bevis på stridiga omständigheter som med tanke på verkställandet av straffan- svaret är nödvändiga läggs fram under huvudförhandlingen.
6.3 Svaranden kräver inte huvudförhandling
Ett mål eller ärende avgörs på föredragning på grundval av det skriftliga rättegångsmaterialet, om någon huvudförhandling inte hålls i saken (RB 26:12). I detta fall kan hovrätten vid avgörandet av ett ärende be- akta det skriftliga material som lagts fram i hovrätten, till exempel be- svär, bemötande, motbesvär och andra skriftliga uttalanden som läm- nats under förberedelsen. Dessutom beaktar hovrätten också det rätte- gångsmaterial som samlats i tingsrätten, inklusive tingsrättens dom och protokoll.
Också i dessa situationer gäller rättegången enbart de delar i tingsrät- tens dom som åberopas i besvärsskriften och bemötandet. Då åklaga- ren ger ett bemötande beaktar hovrätten förutom tingsrättens dom en- dast de yrkanden och grunder som åklagaren åberopat i sitt bemötan- de. Av tingsrättens rättegångsmaterial framgår inte alltid till exempel åklagarens ställningstaganden i slutpläderingen, såsom hans uppfatt- ning om vilken betydelse något bevis ska ges i fallet. Ställningstagan- den av denna typ ska föras fram i bemötandet.
Dessutom ska åklagaren i sitt bemötande åberopa de eventuella alter- nativa åtal om vilka tingsrätten i sitt avgörande inte har uttalat sig. Åkla- garens åtgärder underlättas, om han enligt det som konstaterats i punkt 3.2 i tingsrätten har sett till att det i tingsrättens material finns exakta anteckningar om de omständigheter som han har åberopat.
6.4 Bemötande av besvär om ersättningsyrkande från målsägande som representeras av åkla- garen
Om svaranden har överklagat både ett brottmål och ett privaträttsligt er- sättningsyrkande från en målsägande som representeras av åklagaren, kan åklagaren också i fråga om ett ersättningsyrkande från en måls- ägande som han representerar ge ett bemötande till besvärsskriften.
Om åklagaren inte längre representerar målsäganden, ska han ome-
delbart anmäla detta till hovrätten så att den kan sända uppmaningen om bemötande direkt till målsäganden.
6.5 Motbesvär
Som ändringssökandens motpart har åklagaren utan missnöjesanmä- lan och efter den egentliga tiden för ändringssökande rätt att söka änd- ring i slutresultatet av tingsrättens dom. Han ska anföra motbesvär om det är motiverat med tanke på det straffrättsliga ansvarets förverkligan- det. Motbesvär ska anföras inom två veckor efter utgången av den ut- satta besvärstiden.
För motbesvär ska ett tillstånd till fortsatt handläggning sökas skilt och angående motbesvär iakttas i övrigt vad som föreskrivs om besvär (RB 25:14c). Motbesväret förfaller om besväret återkallas, förfaller eller av- visas eller om ändringssökanden inte meddelas tillstånd till fortsatt handläggning.
Om det inte finns någon tillståndsgrund för svarandens besvär, men nog för åklagarens motbesvär, förfaller motbesväret trots tillståndsgrun- den, om tillstånd till fortsatt handläggning inte meddelas för besväret.
Åklagaren ska således omsorgsfullt överväga huruvida han bör anföra besvär eller om anförande av motbesvär är tillräckligt.
Motbesväret förfaller inte, om besväret återkallas först vid huvudför- handlingen.
7 Huvudförhandling
Om förfarandet med huvudförhandling föreskrivs i RB 26 kap. 24, 24a och 24b §. Handläggningen i hovrätten grundar sig på tingsrättens slut- satser. Ett muntligt förfarande är utgångspunkten för handläggningen även i hovrätten.
En part kan avstå från en muntlig handläggning, och därför förrättas hu- vudförhandling endast om en part har yrkat på detta. Hovrätten kan dock också på eget initiativ förrätta huvudförhandling då den anser det vara nödvändigt.
Huvudförhandling kan förrättas endast i en del av ett ärende. I så fall l avgörs ärendet på basis av det material som har lagts fram och be- handlats vid huvudförhandlingen och till de övriga delarna på basis av det skriftliga materialet.
7.1 Förberedelse
Huvudförhandlingen förbereds under ledning av hovrätten. Förberedel- sen är i allmänhet skriftlig, och vid behov kan också ett muntligt förbe- redelsesammanträde (RB 26:8:2) eller en telefon- eller videoförhand- ling ordnas.
Hovrätten strävar till att allt oftare på förhand utarbeta en skriftlig sam- manfattning av parternas yrkanden och sända denna för kännedom till parterna före huvudförhandlingen. För förrättningen av huvudförhand- lingen utarbetas i hovrätten en processplan, inklusive handläggnings- ordning och tidtabeller. Åklagaren har information om hur parterna är anträffbara och hur lång tid hörandet av ett vittne tog i tingsrätten. Vid processplaneringen beaktas också behandlingen av fakturorna på rät- tegångskostnaderna.
Den bevisning som läggs fram vid huvudförhandlingen begränsas till enbart de stridiga frågorna, precis som bevisningen i allmänhet. Åkla- garen ska i sin besvärsskrift och sitt bemötande avskilja de stridiga frå- gorna från de ostridiga i syfte att undvika onödig bevisning. Om svaran- dens besvärsskrift till denna del är oklar, kan åklagaren för hovrätten påpeka behovet av fortsatt förberedelse.
Hovrätten ser till att parter (RB 26:17.1), vittnen, sakkunniga samt and- ra personer som ska höras i bevisningssyfte kallas till huvudförhand- lingen (RB 26:23.1). Åklagaren anförtros att sköta kallelsen endast om han själv ber om det och hovrätten anser att det finns grundad anled- ning till det (RB 11:2). Hovrätten sköter även hämtning till domstol.
Om den skriftliga bevisning som tagits emot i tingrätten inte på nytt tas emot i hovrätten, får tingsrättens avgörande till denna del av bevisning- en inte ändras. Ljud- och bildupptagningar från tingsrätten kan vid be- hov till relevanta delar avlyssnas eller visas vid huvudförhandlingen i hovrätten (RB 26:24a.1). Ett vittne och en annan person kan också hö- ras per telefon eller med hjälp av någon annan för ändamålet lämplig metod för ljud- eller bildöverföring (RB 26:24a.2).
Ett avgörande kan ändras endast om bevisningen inte längre kan tas emot på nytt. Ett avgörande som gäller ett straffyrkande kan dock änd- ras till förmån för svaranden (RB 26:16).
7.2 Rättegångsmaterial
Hovrätten får inte beakta andra fakta än de som har åberopats i hovrät- ten, och om ärendet avgörs i hovrätten beaktas i hovrättens dom en- dast det rättegångsmaterial som har lagts fram vid huvudförhandlingen (RB 26:24b.1). Ostridiga omständigheter i tingsrättens dom beaktas dock utan att dessa särskilt åberopas.
Om saken avgörs trots att ändringssökandens motpart uteblivit, beak- tas såsom rättegångsmaterial det material som denne tidigare lagt fram (RB 26:24b.2). Åklagaren ska dock vara närvarande.
För att betraktas som lagligt rättegångsmaterial ska hela materialet, också de skriftliga bevisen, läggas fram muntligen. Hovrätten kan dock bestämma att ett skriftligt bevis upptas vid huvudförhandlingen utan att
det läses upp, endast om domstolens medlemmar känner till dess inne- håll, parterna samtycker till detta och det också annars kan anses lämpligt (RB 17:8e.3). I praktiken tillämpas detta förfarande. Ärendet tas upp i fri form och ett praktiskt avgörande tas.
Vid hovrättens huvudförhandling hörs målsäganden också i allmänhet personligen i bevisningssyfte för att trygga omedelbarheten och förbätt- ra bevisningsvärdet av utsagan. Om händelsen har inträffat för en lång tid sedan och minnesbilderna bleknat, förbättras bevisningsvärdet i verkligheten inte genom ett nytt hörande.
Om ett vittne inte kan förhöras vid eller utanför huvudförhandlingen, kan hovrätten med stöd av RB 17:11.3 ändå tillåta att det dokument el- ler det utlåtande som avses i 1 mom. 2 punkten i paragrafen beaktas i rättegången (till exempel om vittnet avlidit, blivit allvarligt sjuk eller en längre tid varit oanträffbar). Om någon som inte har fyllt 15 år eller vars psykiska funktioner är nedsatta, vid förundersökningen har avgett en berättelse som har videobandats eller lagrats genom någon annan jäm- förbar bild- och ljudupptagning, får denna berättelse dock användas som bevis vid domstol, om den åtalade har getts möjlighet att ställa frå- gor till den som förhörts (RB 17:11.2).
7.3 Ändring av utsagor som getts i bevisningssyfte
Om det viktigaste undantaget från förbudet mot att avge skriftlig utsaga föreskrivs i RB 17:32.2. En utsaga som vittnet tidigare avgett inför rät- ten, åklagaren eller en polismyndighet får uppläsas endast då vittnet i sin vittnesutsaga avviker från vad han eller hon tidigare berättat. Det samma är möjligt om vittnet inte kan eller vill yttra sig i saken.
I hovrättsfasen har förhörspersonernas minnesbilder av det som inträf- fat med tiden ofta bleknat, förhörspersonen kan ha påverkats eller pre- parerats att avge en utsaga med ett visst innehåll, och förhörspersoner- na kan ha läst varandras utsagor i tingsrättens dom. Allt detta påverkar utsagorna.
Om en utsaga som avgetts i hovrätten avviker från förhörspersonens ti- digare utsaga eller om förhörspersonen förklarar att han eller hon inte längre minns någon betydelsefull omständighet, åberopar åklagaren sitt jämförelsematerial och försöker reda ut vad ändringen i utsagan beror på. Jämförelsematerialet kan utgöras av antingen en inspelning av ett förhör som genomförts i tingsrätten eller en utsaga som avgetts vid för- undersökningen eller bådadera (se punkt 3.2). Åklagaren kan anhålla om att nödvändiga delar av den aktuella inspelningen spelas upp i hov- rätten. Åklagaren kan också anhålla om att få läsa upp aktuella delar av förhörspersonens utsaga vid förundersökningen. På detta sätt blir utsa- gorna ifråga lagligt rättegångsmaterial.
Lång och omfattande innantilläsning bör ändå undvikas. Åklagaren läg- ger fram väsentliga fakta och strävar till att med hjälp av frågor reda ut huruvida den tidigare utsagan stämmer överens med den antecknade,
varför den nu ändras och varför domstolen borde tillmäta tilltro till den tidigare utsagan.
Bestämmelsen lämpar sig också då en målsägande och svarande hörs i bevisningssyfte (BRL 6:7.2). Ifråga om ett skriftligt sakkunnig utlåtan- de är utgångspunkten att det läses upp (RB 17:51.2).
7.4 Rättegångskostnader
I egenskap av myndighet som bevakar det allmänna intresset ska åkla- garen också delta i den del av processen som gäller rättegångskostna- derna. Åklagaren ska se till att frågan om rättegångskostnadernas rik- tighet och rimlighet prövas av domstolen. Vid behov ska åklagaren be- strida kostnadsyrkandet som riktas mot staten och ange grunderna för att yrkandet ska anses vara för högt.
Bestridandet ska vara detaljerat. Därför ska åklagaren reservera tid för att ta del av fakturorna och av biträdet kräva en tillräcklig utredning av fakturagrunderna och åtgärderna (jfr. statsrådets förordning om grun- derna för arvoden vid allmän rättshjälp). Fakturorna och innehållet i dessa omfattas inte av advokatsekretessen.
7.5 Reseting och hovrättsåklagare
Huvudförhandlingen ska vid behov hållas på någon annan ort inom hovrättens domkrets än den ort där hovrätten har sitt säte. Av särskilda skäl får huvudförhandling också hållas på en ort utanför hovrättens domkrets (RB 26:13.3).
Om åklagaren anser det vara viktigt att huvudförhandlingen hålls utan- för hovrättens hemort, ska denne i besvärsskriften, bemötandet eller senast vid förberedelsen framställa en grundad begäran om att för- handlingen ordnas på ett annat ställe. En sådan situation kan uppkom- ma om det verkar osäkert att få till stånd en enhetlig huvudförhandling, till exempel om redan tingsrätten haft svårt att nå personer som ska hö- ras, antalet sådana personer är stort eller om det finns anledning att ta hänsyn till de olägenheter och kostnader som åsamkas vittnen eller andra utomstående personer.
Åklagare som är verksamma inom samma hovrättsdistrikt kan sinse- mellan komma överens om att en åklagare på den ort där hovrätten har sitt säte sköter ett ärende vid hovrätten som en annan åklagare hand- haft tills dess. En sådan situation kan bli aktuell i ett enkelt rutinärende eller ett ärende där ändamålsenlighetshänsyn väger tyngre än frågan om vem som drivit ärendet i tingsrätten.
8 Uppföljning och utveckling av anvisningen
Det praktiska arbetet utvisar bäst hurdana följder den här anvisningen medför och hur pass ändamålsenlig den är. För att anvisningen ska kunna vidare utvecklas ber jag dem som tillämpar anvisningen att sän-
da sin respons och sina ändringsförslag till Riksåklagarämbetets äm- betspost (vksv@oikeus.fi).
Riksåklagare Matti Nissinen
Konsultativ tjänsteman Virpi Jalkanen
