EL = Emma Lind TA = Tinna Andersson AE = Alexandra Edman
EL: Vi tänkte börja med att fråga vad mångfald i medierna betyder för dig? TA: Oj, det var stort. Mångfaldsbegrepp innebär ju. Förutom just detta här med
mångkulturell bakgrund så är ju mångfald så mycket mer. Alltså det det handlar ju om. Vi talar ju ofta om att Sveriges Radio ska stå för mångfald istället för det kommersiella, det är ju själva Public Service-begreppet att även det som är smalt, lite udda, specialiserat men kanske ofta starkt intresse ska också rymmas inom Public Service – att det ska finnas någonting för alla. Det är ett mångfaldsbegrepp. Sen är ju mångfald också… alltså mångfald i innehållet, sen finns det ju mångfald bland dom som gör innehållet och då är ju inte mångfald enbart att man i personalstyrkan ska sträva efter att ha personer med utomnordisk bakgrund utan det är ju också en mångfald i att sträva efter könsmässig eller genusbalans i personalgruppen det här är att sträva efter åldersspann så att olika intresseområden, olika bakgrunder och olika
perspektiv ska rymmas även bland dem som gör journalistiken. Så att begreppet är ju om man inte definierar vad man talar om så kan ju väldigt mycket rymmas inom en diskussion och det är ju kanske också en svårighet när man ska tala om mångfald. Vad är det egentligen vi menar? Är det det i produkten eller är det bland oss eller är det hur vi väljer ämnen eller vad är det? Och ja sen, om man nu har valt att tala om mångfald i rekrytering exempelvis, vad är just det i så fall? Så att visst, det det, det är ett väldigt vitt begrepp som man kan ta ställning till.
EL: Mmm, vi har ju valt… Vi har ju valt att undersöka mångfalden i både produkten som du säger och bland dom som gör produkten, men sen inte i ämnesval och så utan bara rent så. TA: Okej.
EL: Hur viktigt tycker du att det är att arbeta med en sån mångfald?
TA: Personligen tycker jag att om man, om man ser till mångfald i rekrytering så är det ju oerhört väsentligt, för att just kunna uppfylla Public Service att det ska finnas någonting för alla. Om det är så att vi rekryterar människor som är 22 år, kvinnor, medelklass som är den typiska journalistpraktikanten, då får vi ju dom ämnesområden som vederbörande är
intresserade av, alternativt vad jag är intresserad av och det är inte bra för för lyssnarna därför att dom ser annorlunda ut. Och även, alltså vi, vi har ju ett… Sveriges Radio styrs ju av ett avtal med staten, ett sändningstillstånd vad vi ska göra och jobbar vi inte med mångfald så uppfyller vi inte sändningstillståndet. Så att det, det är ju bå… det är ju turiktat, dels vad vi har för ambition eller vad jag har för ambition med att jobba med saker, dels vad som krävs av mig. Det är klart uttalat att det inte får se ut så att vi snävar in oss varken när det gäller
rekrytering eller vad vi har för innehåll i radion. Sen är det ju så att fokus från Sveriges Radios ledning varierar ju väldigt mycket genom åren. Alltså det, vad ska man säg, det, det är lite projektstyrning av det journalistiska innehållet att 2006 så var det väldigt viktigt med mångfald, alltså mångfald definierat som, som att vi skulle söka oss till utomnordiska invandrare och ha med fler såna i våra nyheter särskilt då eftersom det var valår. 2009 finns det ett enda ord som gäller och det är mobilitet. Och det är nånting annat. Så att det liksom
det, här gäller det och vara snabb i svängarna och så ja, nu glömmer vi det och så tar vi mobiliteten istället. Så att mobilitet är inte i beställningen prioriterat 2009. Nej.
EL: Okej, hur jobbar ni ändå med mångfalden på Sveriges Radio P4 Radio Malmöhus? TA: Menar du i rekrytering eller menar du i innehållet?
EL: Både och, alltså hur tänker ni när det gäller mångfalden i arbetet?
TA: Om vi börjar med rekrytering, så kan man ju konstatera att vi har haft en ambition att rekrytera journalister med utomnordisk bakgrund, vi har haft varierande framgång. Då när det var jätte-, jätteprioriterat för ett par år sen och vi fick extra pengar för att söka otraditionell rekrytering, då kunde arbetsförmedlingen erbjuda två stycken arbetslösa journalister med utomnordisk bakgrund. Den ena kunde knappt nån svenska, den andra var från, ja det var nånting annat som brast så att vi, det var problematiskt. Ingen av dom kunde liksom uppfylla grundkriterierna för att anställas. För att jag menar när jag jobbade fackligt och jobbade med jämställdhetsplanen på, på vårt företag som jag var anställd då, så drev jag hårt det här med kvotering, mot en del av dom andra facken till och med men även företagsledningen som var lite mer med på, med på noterna. Och jag är liksom för att man kvoterar in underrepresenterat kön eller vad det nu kan vara för grupp, men man måste ha tillräckliga kvalifikationer. Man behöver inte ha bäst kvalifikationer, det är ju där striden står om man ska liksom kvotera när man har lika kvo… Men jag menar att man kan kvotera in den som har något lägre
kvalifikationer men man måste uppfylla grundkravet, det vill säga man måste kunna, det kan inte krävas av arbetsgivaren att ge flera års utbildning för att man ska kunna uppfylla
grundkraven i anställningen utan man måste liksom ha kommit över tröskeln och dom som arbetsförmedlingen i detta fallet erbjöd hade inte kommit över tröskeln för anställning. Alltså ni som går på en utbildning, ni hade kunnat börja jobba här, men dom två som var arbetslösa, det fanns, ja, och så vidare. Så då, då hade vi ju ett problem, ett klart problem. Vi får ju också vara medvetna om exempelvis när det gäller brytning att P4 är ju den mogna kanalen, inte P3, våra lyssnare har lite svårt att höra eftersom dom är lite äldre. Genomsnittslyssnaren för P4 är ju liksom typ i femtioårsåldern, så att hörbarhet är ju ett prioriterat mål också. Det ska inte bara, alltså det får, får, artikulationen måste vara bra i radio och alltför stark brytning, alternativt en språkbehandling som inte är, är, når upp över tröskeln, det är ett problem för våra lyssnare för att då, då, vi måste gå före och vänja dom vid att det, det är okej med dialekt det är okej med brytning men det får inte vara så så att det är ett, ett lyssnarhinder så att vi inte får fram innehållet bara för att få, du förstår. Det är ett problem i radio, det finns inte på samma sätt i skriven media för att där finns ju dels att det finns någon annan som läser och kanske korrigerar, dels att inte, brytning hörs ju inte i text och på nåt vis har ju också TV lite lättare därför att där, när man ser en person tala kan man på något vis förstå men radio det är, det är ju borta. Har dom sagt nånting man inte fattat då är man ju lost i det inslaget. Så att det var en del såna krav som ställde till det för oss så därför så tog det väldigt lång tid när vi skulle rekrytera, mångfaldsrekrytera. Men vi har under, det är svårt att säga under de senaste tre åren haft två rekryteringar på P4 och då ska man ju veta att av reportrar här så är vi fyra- fem reportrar så att två rekryteringar där, det är en rätt hög andel som vi liksom
specialkvoterat att få utomnordisk journalist på och sen så har vi ju då dessutom satt igång den här lokala P3-varianten som heter Din Gata, som enbart egentligen vänder sig till
rekrytering med utomnordisk bakgrund, alla programledarna där är ju invandrare från Malmös invandrartäta förorter. Inte en enda blond överhuvudtaget 22-åring utan det… Och det, det kan man ju kanske göra då just därför att det, det, det var specialdestinerat till dom
journalistisk bakgrund egentligen utan musikpratare och där jobbar väl typ ett tiotal personer så att det är en rätt, alltså trots dessa inledande svårigheter så på rekryteringsdelen så funkade det rätt bra så småningom när man började leta runt på andra sätt. Lapp på luckan höll jag på och säga, nej men lapp i affärer, allt möjligt sånt höll vi på med. Dom som jobbar på P4 däremot är och har varit journalistutbildade så at vi sökte speciellt till
utbildningsinstitutionerna också när vi skulle ha praktikanter att har ni någon med
utomnordisk bakgrund så tar vi gärna det, därför att Malmö ser ju ut som Malmö gör om man nu ska prata bara Malmö, det är ju 25 procent som är invandrare med utomnordisk bakgrund i Malmö och ska man nå ut brett som ligger i kraven så måste man ju också, alltså, jag ser det som att personalen, även om inte invandrarjournalister, ursäkta det slarviga uttrycket, även om inte dom här mångfaldsrekryterade människorna bara ska tala om invandrarfrågor, det ska dom definitivt inte göra, så är dom ju ändå, vad ska man säga, en förebild att dom finns här och, och bevakar allsköns frågor va, så att dom för in, ja möjligen för in andra perspektiv, just i detta här att vi ska ha alla typer. Man är, man både är och inte är en representant för sin grupp. Jag tycker ju egentligen, och det håller väl alla forskare på området med om, att om man tillhör en grupp… som kvinna ska man ju inte bara bevaka kvinnofrågor, som invandrare från utomnordiskt land ska man inte bara bevaka invandrarfrågor, tvärtom man ska göra alla typer av frågor, men genom att vara en mångfald i redaktionen när det gäller personer med olika bakgrund så får man ju en vitalare diskussion om vilken typ av knäck man ska göra. Det var rekryteringsbiten, någorlunda godkänt, med viss tveksamhet skulle jag säga, sen är det innehållet i vad vi gör, och det är ju sorgligt, på så sätt att vi, jag, jag måste säga att jag ärligen, medan detta var ett prioriterat område, vilket det inte är nu, så gjorde jag ju ärliga försök. Liksom så fort det kom något tips om nånting som hände i ett invandrartätt område så hade det ju räkmacka in i mina nyheter, jag fick ju jättemycket kritik för det, för det var ju väldigt ja, det var ju tveksamt ibland. Ribban låg mycket lägre än vad den låg på andra. Man ska veta att Malmö, eller Radio Malmöhus område överhuvudtaget, är fruktansvärt nyhetstätt, vi har aldrig nån sommartorka här, det är inga problem att fylla sändningarna. 90 procent av allting som kommer in hamnar i papperstuggen därför att det händer så mycket. Och för att vi, skulle vi springa på allting så skulle vi vara helt slut och utbrända på en vecka. Så att
problemet här är inte vad ska vi göra? Som det kanske är när man jobbar på en mindre redaktion på en mindre ort utan här händer JÄTTEmycket och så är det bara att välja och vraka. Och… Så att vi är rätt, vad ska man säg, vi har rätt mycket hårda nyheter, det är mycket, vad ska man säg, stora miljoner, stora företag, stora kommunala frågor, stora trafikolyckor, stora allting sådant. Brott och straff och kommunala frågor och arenabyggen och fan och hans mormor som liksom är självklara nyheter som skulle liksom toppa
vänsterkryss på Barometern. Vi, vi har liksom tjugo vänsterkryss per dag vi skulle kunna göra av den digniteten så att liksom gå ut och göra ett barnteaterprojekt på Rosengård det är liksom inte riktigt vår stil om det hade varit barnteater i Bunkeflo, det skulle vi aldrig gjort, men vi gjorde en del sånt bara just för att visa oss i området och för att liksom få andra röster. Samtidigt blir det ju en paradox att det var väldigt mycket gullegull som inte riktigt, normalt sett skulle platsa i nyheter utan det blev den där lilla rundisen som kunde gå halv fem när vi hade haft två hårda nyheter först om nånting mera traditionell nyhetsvärdering, så att. Men min förhoppning är ju i alla såna sammanhang att bara man är ute och rör sig så kommer tipsen om dom, vad ska man säg, mer traditionella nyheterna så småningom, men jag ville ju liksom ha: familjen på Rosengård som är förbannad på sin hyresvärd, jag ville ha familjen på Norra Fäladen som klagade på trafiken i sitt bostadsområde, alltså den typen av nyheter som är P4-nyheter, men från… men det fick jag inte.
AE: Men ni försöker ändå tänka på ett sånt sätt, att när ni har den hårda nyheten få in mångfalden på ett sånt sätt om det går?
TA: Ja, ja visst, men vi får inte dom tipsen. Och varför får vi inte dom tipsen som vi vill ha, fastän vi liksom har försökt röra oss i dom här områdena? Ja, dels så, så, vi har för dålig lyssning, och det är ju en sak som man kan säga det löser sig så småningom och det gör det ju, alltså det, det kommer av sig själv så småningom, när folk lär sig svenska, men det är ju också så att radio är ett medium som, som inte dom aktuella grupperna kan ta till sig, för det är talat. Det är lättare att liksom läsa Metro än att lyssna på radio. Och det är lättare kanske att lyssna på musik än på tal så att… och hur ska man få tips till Radio Malmöhus om dom som inte lyssnar på oss för att dom inte förstår vad vi säger? Det är skitsvårt.
EL: Gör ni nåt särskilt, alltså har ni gjort något, under den här tiden när det var prioriterat så att säg, för att locka dom här lyssnarna? I Rosengård och liknande?
TA: Jaja, ja vi hade en särskild redaktion, det låter ju patetiskt för det var patetiskt, men vi bestämde oss för att ute på City Gross så skulle vi ha en lokalredaktion på City Gross en sommar var det, fyra månader, fem månader där vi alltid skulle ha en journalist på plats. Och den argaste kritikern till det var en av våra reportrar som själv kommer från Irak, hon var skitförbannad. Hon vägrade, hon arbetsvägrade, men bortsett från det, visst, det gav lite reportage.
EL: Varför arbetsvägrade hon då?
TA: Därför att hon tyckte det var löjligt. Hon gillade inte kvoteringstanken, att kvotera in nyheter från det området, utan dom skulle vara med på samma villkor som, som andra. Men alltså, alla försök är goda försök. Det är bara det att det tar längre tid än man kanske tror och det är det som är tråkigt med Sveriges Radio att det inte finns en uthållighet för att det var 2006 och sen så ja, så skiter vi i det, nu är det mobilitet som gäller och däremellan har det varit någonting med mellanskåneprojekt och sen var det nånting tredje och ja, 2009 är det mobilitet. Alltså att man liksom springer efter olika bollar, att det… Och, hade man varit DN med 600 journalister så hade man kunnat springa på alla bollarna, men vi är 19,5, varav hälften är programledare som liksom behöver stå i studion så att när jag sitter här på morgonen och tittar ut över skaran två reportrar då finns det liksom inte så, då är det ju det projektet som gäller i år som gäller, jag kan inte täcka in fjolårets projekt och fjolårets projekt igen i någon sorts, ja, på tio procent av din arbetstid så kan du kanske, alltså det är ju inte, det går inte, man får liksom. Det vore ju också arbetsvägran från min sida som chef om jag skulle liksom säga nej, jag är inte med på mobiliteten så att det, det i ett litet företag, det låter helt absurt att säga, men det är det ju, så, så, så går det inte att jobba med alla projekt på en gång. Tyvärr. Så att det var liksom, det var vissa såna här tidsbegränsade försök och genom att uthålligheten inte fanns så blir det som det blir. Men man kan ju säga till liksom till sin, sin tröst att vissa saker fixar sig av sig självt om man tittar på liksom kvinnoandel i medierna så att förutom det att majoriteten av journaliststudenterna nu är kvinnor så dom vi intervjuar, alltså för en tjugo år sen när jag började som journalist så var ju majoriteten gubbar som var chefer och ansvariga och experter och sådant där, det ordnar sig av sig självt, nu finns det massvis av kvinnliga chefer eller i alla fall mellanchefer inom vård, skola, omsorg som ju är givna bevakningsområden för lokaljournalistiken så att det liksom kommer av sig själv. Sen så när man, jag säger ju inte att man inte aktivt ska söka kvinnoröster, det är ju också ett av våra mål, att står vi och väljer mellan en kvinnlig mellanchef och en gubbe som är snäppet över så försöker vi ju övertala kvinnan vilket ju inte alltid är lätt, men ja, och så vidare, så att vi på samma sätt där jobbar med förebilder att genom att höra en kvinnlig röst så kanske man får in fler kvinnor som vågar vara chefer och så vidare och så vidare. På så sätt så hoppas ju vi
att den här mångfalden, att det, dom som är lite mera etablerade i det svenska samhället, som kan hyfsad svenska i alla fall så småningom kommer dom ju som, som naturliga
intervjupersoner därför att dom är chefer på gatukontorets tekniska bla bla nånting och så vidare och så vidare medan däremot om man går ut på Rosengård och försöker göra en enkät så är det ett problem att dom inte förstår vad man säger. Tyvärr, eftersom det är så segregerat som det är i Malmö.
EL: I det dagliga arbetet, arbetar du ändå för att försöka motivera det här tänket att man ska försöka få med olika sorters personer och så?
TA: Ja, ja, alltså det är ju prioriterat, självklart så. Vi väljer ämnen efter hur vi kan uppfylla våra mål. Samtidigt så vore det ju, det vore tjänstefel av mig att om utifall att det är så att ja, vad ska man säg, statsministern var skjuten eller någonting sådant att inte, alltså på
motsvarande nivå Skåne så att säga, det vore tjänstefel av mig att välja bort dom stora nyheterna för en barnteater på Rosengård, till exempel, men är det så att det finns en, valet står mellan två i princip jämna frågor eller till och med en liksom, så är det, jag kvoterar ju ämnen också. Men i det vardagliga arbetet så finns det ju ibland en del måsten som det vore tjänstefel att plocka bort.
AE: Men hur gör du som chef för att motivera dina reportrar?
TA: Det är inga problem. Jag menar, det finns ju en levande publicistisk diskussion om vad vi ska göra, det… och jag tycker här är ganska, att vi har det ganska rullande, att vi pratar om vad vi gör. Och sen så genom att utvärdera vad vi gör fortlöpande så håller man ju liksom också liv i den där diskussionen. Återkoppling är en av Sveriges Radios styrkor, att det finns tid avsatt för, vilket ju är jättebra med tanke på liksom, som vad jag sa tidigare bemanningen så är det ju en styrka att det finns i, i arbetet avsatt tid för att snacka, för att sitta ner och prata enskilt och i grupp med reportrar och programledare.
EL: Vilken typ av statistik för ni över just det här mångfaldsområdet så att säga? TA: Det är, den är obligatorisk, så det är samma som alla för.
EL: Vilka ämnen har ni då så att säga som ni för…
TA: Ja, den finns ju nerskriven av programdirektörerna så det är ju samma som Louise för. Alltså detta företaget, det ska ni veta, det är en statlig myndighet, det förs papper på allt. Det räknas och statistik och utvärderas och så vidare och läggs fram för våra politiker i styrelsen och är dom inte nöjda med siffrorna dom får så beställer dom ännu fler. Så att ännu fler byråkrater får sitta och föra siffror, nämen alltså, allt, allt ska dokumenteras.
EL: Mmm, hur länge har ni fört den här statistiken just över..?
TA: Över mångfald så har, så var det ju ett krav som infördes specifikt 2004 eller 5. Nånting