Roe, Daniel. 2021. Pedagogies of sport in youth detention: Withholding, developing, or just “busying the youth”? Journal of Contemporary Ethnography 50, no. 2: 261–88. Bakgrund och syfte: Artikeln undersöker olika sätt att förhålla sig till idrottspedagogik på två ungdomshem för pojkar. Tidigare forskning har beskrivit institutionsvård av unga som en ”balansgång” eller ”ett gränsland” som har två olika uppdrag i form av att korri- gera men också att utbilda placerade ungdomar (Abrams & Anderson-Nathe, 2013; Kal- lenberg, 2016). För många av dessa ungdomar upplevs livet på ungdomshem som ”mixed messages” (Abrams & Anderson-Nathe, 2013). Institutionsvård har ofta en be- straffande funktion där ungdomar ska kontrolleras och förvaras. Men institutionsvården har också ett pedagogiskt uppdrag som innebär att fostra och utveckla ungdomarna i syfte att skapa ett mer säkert och rättvist samhälle.
På samma sätt argumenterar Meek (2014) att idrott i fängelse kan betraktas som en praktik som existerar mellan de konkurrerande, överlappande funktionerna att straffa, förvara och rehabilitera. En växande mängd forskning har undersökt och ifrågasatt hur idrott fungerar i fängelsemiljöer. Att notera är att idrott kan vara ett framträdande inslag för dem som placeras i en fängelsemiljö, inklusive placerade på särskilda ungdomshem (jfr Meek, 2014; Parker et al., 2014; Roe, Hugo & Larsson 2019). Forskningen har även uppmärksammat och ifrågasatt idrott som ett sätt att rehabilitera eller utbilda fångar.
Meek (2014) identifierar ett behov av forskning för att nyansera idrottens olika betydel- ser och konkurrerande praktiker i institutionsmiljöer. Syftet med studien är att under- söka pedagogiken bakom idrotten som bedrivs vid två ungdomshem för pojkar (16-20 år) i Sverige. Forskningsfrågan är: Hur arrangeras, genomförs och upplevs idrott?
Metod och teoretiskt perspektiv: Den teoretiska utgångspunkten är att pedagogik kan bestå av olika konstellationer av diskurser (idéer som strukturerar och guidar våra prak- tiker), praktiker (pedagogiska aktioner) samt levda erfarenheter (ungdomars upplevelser och vad det betyder i deras unika livsvärldar). En styrka med denna studie är att den kopplar samman olika pedagogiska utgångspunkter från ungdomsvård med erfarenhet- erna från placerade ungdomar själva. Jag ramar in forskningen som beskriver en kamp av motstridiga filosofier: mellan korrigerande och utbildande. Analysen innehåller såle- des begrepp från Foucault (1979) och Goffman (1991) för att förstå idrottens roll som en korrigeringsteknik, kontextualiserad inom institutionens rutiner och rytmer. Jag an- vänder mig också av svensk forskning (Gerrevall & Jenner, 2001; Hugo, 2013) och den pedagogiska filosofin hos Max van Manen (2015), för att understryka att ungdomshem även har en ”pedagogisk kallelse.”
Studien följer ett etnografiskt tillvägagångssätt (Hugo, 2013; van Manen, 1990) där jag deltar aktivt och delar den sociala värld som studeras med ungdomar och personal för att få en närmare förståelse för deras levda upplevelser.En viktig del av det etiska metodologiska tillvägagångssättet är att upprätthålla ett pedagogiskt fokus på deltagar- nas livsvärldar. Vilket kräver att forskaren måste ha en känslighet för deltagarnas situat- ion och erfarenheter (van Manen 1990, 2015).Data samlades in via observationer och intervjuer. Under 14 månader var 25 vuxna och 34 ungdomar (16-20 år) engagerade i studien. Platserna för studien - två ungdomshem i Sverige - skiljer sig åt på flera viktiga sätt och leder till en mängd observerbara sportarrangemang.
Resultat och slutsatser: Resultaten börjar med en kontextualisering av hur idrott arran- geras på Capeview och Summerholm.Idrott vid båda institutionerna ägde generellt rum i fem nyckelformat: som en del av skolämnet idrott och hälsa (IH), som speciella evene- mang, som regelbundet schemalagd idrott och fysisk aktivitet (utanför skolan), som spontana aktiviteter och som idrott med utomstående.Därefter beskriver jag olika peda-
gogiska förhållningssätt – dvs. pedagogiker – som resulterade i ungdomarnas erfaren- heter av ”mixed messages”: att hålla tillbaka idrott, att sysselsätta med idrott och idrott som utvecklingsarena.
Den första pedagogiken, att hålla tillbaka idrott, innebär att man håller tillbaka till- gången till sportaktiviteter och kvalitén av idrottsupplevelsen för att ”lära dem en läxa.” Det genomfördes i form av mikrostraff där sportaktiviteter inramades som privilegier, som kunde tas bort om ungdomarna inte följde vissa regler eller normer. Ungdomarna upplevde straff i form av tristess (eller medelmåttig sport), där kvaliteten på aktiviteten hölls tillbaka. Denna pedagogik kan kopplas till en diskurs som ifrågasätter värdet av att arrangera idrott i ett sammanhang som bör avskräcka ungdomar från brottslighet: ”de är dömda till straff, hur bra ska de ha det?”
Den andra pedagogiken, att sysselsätta med idrott, beskriver en praktik som helt en- kelt syftar till att ”sysselsätta ungdomar och personal” eller ”göra det bästa med tiden.” Att sysselsätta med idrott kan karakteriseras som en förvaringspedagogik, ”byråkratisk ritualism” (Fader & Dum, 2013) och ”fylla tiden” (Martos-García et al., 2009b).Denna pedagogik präglades av frånvarande eller svaga ambitioner att utbilda eller utveckla ge- nom idrott. Personalens ambitioner var främst att ”sysselsätta ungdomarna” eller att hålla dem ”lugna,” medan ungdomarna deltog i idrott för att ”känna sig fria” och (tillfäl- ligt) lindra upplevelsen av att vara inlåsta. Idrott spelade således en roll i att ”slussa” ungdomarna genom dagarna i syfte att undvika konflikter. Både ungdomarna och perso- nalen blev frustrerade över, och motstod denna pedagogik och sökte andra sätt att id- rotta. Alternativa tillvägagångssätt var dock svåra att uttrycka eller på annat sätt för- verkliga. Vilket tyder på hur ungdomshem kan ha en institutionaliserande effekt (Goff- man, 1991) på pedagogik.
Den tredje pedagogiken som beskrivs i denna studie var idrott som utvecklingsarena, där idrottspraktiken syftade till att vara en plattform för att skapa möjligheter för ungdo- marna. Till skillnad från de andra pedagogikerna, förmedlade denna pedagogik till ung- domarna att ”du kan göra det här, du har möjligheter här,” ett budskap i linje med ett pe- dagogiskt eller rehabiliterande förhållningssätt till idrott.Begreppsmässigt kan idrott som utvecklingsarena liknas med att skapa ”sfärer” (Wright & Gehring, 2008b) eller ”frizoner” (Hugo, 2013) - utrymmen som står i kontrast till institutionsupplevelsen. Id- rott som utvecklingsarena involverade idrott med utomstående men också ett ”utanför”
eller alternativt perspektiv. Dessutom kännetecknades denna pedagogik av dynamiskt arrangerande av idrott, ett uttryck för "det finns så mycket man kan göra.”
Studien illustrerar hur konkurrerande funktioner för ungdomsvård - straff, förvaring och utveckling, utförs och upplevs genom (idrotts) pedagogiska praktiker.