Då samtal med barnet ska äga rum är en förutsättning, som alla respondenter framhåller, att barnet känner sig så tryggt som möjligt. För att möjliggöra detta finns en rad
framgångsfaktorer, nämligen att avlasta barnet, göra en tydlig sammanhangsmarkering och anpassningar efter barnets förmågor och behov.
7.5.1 Avlasta barnet
Samtliga respondenter beskriver barnen som upptagna av skam- och skuldkänslor. Barnen tror ofta att det som hänt på något sätt är deras eget fel exempelvis då de själva medverkat aktivt eller tycker att de borde ha haft förmågan att säga ifrån. Respondenterna poängterar också vikten av att lyfta ansvaret från barnet och förmedla att barnet inte har ansvar i det som skett, att denne inte har gjort något fel.
De känner skuld själva (...) att dom på nåt vis tror att dom liksom lockat eller (...) dom vuxna är ju helt otroliga på att kunna lägga den skulden och hota och de är ju (....) proffs, alltså, så det tror jag är den stora anledningen (.. ..) och det är ju svårt att komma ifrån, alltså ja, hur ska man göra med det, att barn har lojaliteter med folk som, människor dom ska lita på. (respondent 9).
Då förövaren är en närstående till barnet har de ofta en stark lojalitet till denne. Det är heller inte ovanligt att barnen sörjer en person som varit viktig i deras liv på många andra sätt. För att hjälpa barnen känslomässigt och skapa trygghet behöver man i samtalet lyfta ansvar från barnet genom att prata om relationerna och inte enbart svartmåla personen bakom övergreppet, att “liksom prata om vad betydde den här vuxne för dig, det kan vara viktigt för dom att få berätta att det finns det finns andra sidor än bara det här, som vi liksom eller samhället fördömer” (Respondent 5).
Alla respondenterna betonar vikten av att vara trygg som samtalsledare, att neutralt ta emot barnets berättelse samt ha styrkan att klara av att lyssna på vad barnen har varit med om, att barnet testar att berätta lite, sedan styr mottagarens reaktion om de väljer att berätta mer.
Ett annat sätt att avlasta barnet, som majoriteten av respondenterna använder sig av, är att informera om att man vet vad de varit med om och avdramatisera avslöjandet genom att berätta att man som samtalsledare har träffat många barn som har varit med om liknande saker, att man är van att lyssna på sådana berättelser.
33 Oftast kan det vara så att de håller inne med det, det märker vi ibland, att dom tror liksom att dom är så ensamma om det här och det här som dom varit med om, och det är så knäppt att det här kan inte jag berätta för någon. Så det är också viktigt att man talar om för barnet att, vet du, det här är nåt som jag är van vid att höra. Det är inget konstigt för mig, och jag pratar med barn om såna här saker nästan varje dag. Och då kan de ju bli lite snopna ibland och liksom jaha är det fler, ungefär (respondent 7).
Flera respondenter använder psykoedukation. Det beskrivs som ett sätt att prata om krisreaktioner där barnet ges kunskap om vanliga reaktioner till följd av svåra upplevelser, att normalisera och lära sig strategier att hantera dessa.
En respondent beskriver hur hen går till väga:
Sen pratar vi om vanliga konsekvenser när man varit med om en sån här sak, och information om hur hjärnan fungerar att det här med alarm, att det går alarm och att vi är vaksamma och att det är farligt att vara i en sån alldeles för länge där man är ständigt på sin vakt och så, utan att man måste hitta sätt att lugna ner, att hjärnan mår inte bra av att vara ständigt på sin vakt och så (respondent 3).
Ett ytterligare verktyg som majoriteten av respondenterna redogör för är att prata med barnet om kroppsregler. Det är ett sätt att tydliggöra för barnet vad som är okej och inte i relation till deras kropp, vilka delar som är privata och som barnet själv ska ha rätt att bestämma över. Det verkar avlastande för barnet att få kännedom och förtydligande om vad som är ett övergrepp och på det sättet lägga skulden på förövaren och stärka barnet i att ha rätt att säga stopp och ta hjälp.
7.5.2 Sammanhangsmarkering
Samtliga respondenter lyfter fram vikten av att tydliggöra sammanhanget, alltså varför barnet är där och syftet med samtalet. Sammanhangsmarkeringen betonas som en viktig komponent för att trygga barnet: “Barnet ska få förstå syftet med varför kommer man hit, dom ska förstå sammanhanget, ska förstå att hit kommer många barn, vem är jag och varför, varför ska jag gå hit” (respondent 6).
34 En annan aspekt i sammanhanget är barnets självbestämmande: “När man sitter på
förintervjun så är det ju många barn som säger ett ord och..nej så får du inte säga säger föräldrarna, jo men till mig får de säga det, det är barnen som bestämmer på Barnahus, ingen vuxen” (respondent 1). Det tydliggörs i alla intervjuer att barnet alltid själv får välja om hen vill prata eller inte. Samtalsledaren klargör även att barnet själv väljer vilka ord hen vill använda, att inget språkbruk är otillåtet, mer rätt eller fel.
Men det är liksom att man tryggar dom i att det är okej att berätta saker dom har varit med om, att man kan använda vilka ord man vill, det är ju jättejätteviktigt, det är ju otroligt viktigt vid just sexualbrotten att man visar direkt att det här är okej, du använder de ord du är van vid, och så, det är liksom barnet som styr och börjar kalla till exempel könsdelar för det som dom kallar det, och då kopierar vi det direkt, så säger dom kuk då säger jag det, alltså bara för att visa att det är inget konstigt, du använder de ord du vill, det du säger det säger jag (respondent 5).
7.5.3 Anpassning efter barnets förmågor och behov
Alla respondenter uppger olika exempel på hur de anpassar sig efter barnets förmåga och behov i samtalssituationen. Exempel på faktorer man tar hänsyn till är barnets
språkutveckling, ålder och neuropsykiatriska diagnoser. Vidare spelar graden av rädsla och oro hos barnet roll i mötet. Det kan ha betydelse för hur man placerar sig i rummet, att barnet ges tid att se sig omkring och granska utrustningen, det kan handla om att ta paus ofta när ett barn inte kan sitta still, att barnet ges utrymme att leka med sin medhavda leksak eller att få möjlighet att måla sin historia.
Jag hade en pojke som vägrade vara kvar i rummet liksom tills att jag kom på att jag skulle vika pappersflygplan med honom där inne och liksom kasta dom (respondent 5).
Flera respondenter ger exempel på liknelser de använder för att konkretisera abstrakta resonemang. Respondent 1 beskriver “skillnaden mellan bra och dåliga hemligheter det förstår barnen ner till fyra års ålder till och med”.
Då brukar jag då jämföra med ett skrubbsår (...) Man behöver ta bort de där stenarna hur ont det än gör för annars blir det ett fult ärr som kanske tar jättelång tid att läka (...) och jämföra att det är samma sak med själen, man behöver prata om det (respondent 3).
35 7.5.4 Stöd från nätverket
För att ett barn ska våga berätta under ett första möte krävs det enligt många av
respondenterna stöd. “Svårt, då barnet inte har det stabilt där hemma, någon där hemma som kan stötta dom och lyfta skuld från dom” (respondent 6). Respondent 1 menar att en speciell förutsättning är “stöd av någon annan, det måste ju inte vara en förälder, det kan ju vara en mormor eller farmor eller en kurator, elevstödjare vad som helst (...) de får ju inte komma själv till Barnahus”.
Flera av respondenterna menar att mycket av arbetet med barnet sker i nätverket. En respondent menar att det ibland “finns en övertro hos föräldrar, vad barnsamtal ska eee leda till”
Att man hjälper barnet genom att hjälpa föräldrarna också (...) hur ska de svara på frågor, ska de fråga sitt barn, ska dom..ja hur ska de bete sig mot sitt barn och det..liksom tryggar ju barnet..så vi har ju alltid stödkontakt till föräldrarna också, liksom parallellt (respondent 9). Flera respondenter betonar även vikten av skydd och att man måste se och ge stöd kring barnets hela situation för att rätt förutsättningar ska uppstå. Barnen är beroende av
omgivningens reaktioner på situationen och genom att hjälpa föräldrarna hjälper man också barnet.
Att skydda barnet från våldsutövaren, skydda barnets berättelse genom att polisen får prata med barnet först samt att de olika myndigheterna ger rätt stöd och behandling till barnet och nätverket kan leda till positiva effekter i nutid och framtid, “Alla led måste funka, för barn måste skyddas från våld, för hur ska de annars kunna berätta om våld” (respondent 6).
36
8. Diskussion
I detta kapitel har studiens resultat diskuterats mot bakgrund av tidigare forskning och teoretiska utgångspunkt.
Syftet med studien var att undersöka hur de professionella på Barnahus skapar förutsättningar för barn att berätta om sexuella övergrepp.
Kommunikation ur ett etnologiskt perspektiv, vilket Nilsson & Waldemarson (2016) beskriver som de kommunikationsprocesser som uppstår i mellanmänskliga interaktioner och det sociala samspelet, konstaterades i studiens resultat kunde se olika ut beroende på syftet med samtalet, samtalsledarens profession och barnets individuella förutsättningar.
Det kommunikativa samspel som beskrevs i studien mellan barnet och den professionelle varierade, men en betydande faktor för framgång var att skapa en trygg situation, beredskap hos de professionella samt förmåga att ta emot barnets berättelse.
Beredskap var även det globala tema som sammanfattade resultatet i den tematiska nätverksanalysen och som kortfattat summerar svaret på studiens frågeställningar. En
beredskap för barnets hela situation summerade hur de professionella kan underlätta för barn att berätta om sexuella övergrepp. En beredskap för att på olika sätt och med olika metoder ta emot barnets berättelse, och på så sätt skapas en bra dialog med ett barn som misstänks bli utsatt för sexuella övergrepp.