Examensarbete
Socionomprogrammet
Det är barnen som bestämmer på Barnahus,
ingen vuxen
En kvalitativ studie om hur professionella
möjliggör för barn att berätta om sexuella
övergrepp
It`s the children who decide at Children's advocacy center (Barnahus), not the adults.
A qualitative study of how professionals enable children to talk about sexual abuse.
Författare: Frida Ydringer & Matilda Jonsson Handledare: Maria Ayoub
Examinator: Eva Randell Ämne: Socialt arbete Kurskod: GSA2AF
Vid Högskolan Dalarna finns möjlighet att publicera examensarbetet i fulltext i DiVA. Publiceringen sker open access, vilket innebär att arbetet blir fritt tillgängligt att läsa och ladda ned på nätet. Därmed ökar spridningen och synligheten av examensarbetet.
Open access är på väg att bli norm för att sprida vetenskaplig information på nätet. Högskolan Dalarna rekommenderar såväl forskare som studenter att publicera sina arbeten open access.
Jag/vi medger publicering i fulltext (fritt tillgänglig på nätet, open access):
Ja ☒ Nej ☐
FÖRORD
Först och främst vill vi tacka våra respondenter, för visat engagemang och att ni tog er tid för oss. Er medverkan möjliggjorde vår uppsats!
Och tack för det arbete ni gör för att hjälpa utsatta barn i samhället.
Vi vill även tacka vår handledare Maria Ayoub som stöttat oss genom arbetet med uppsatsen.
Sammanfattning
Studiens syfte var att undersöka hur professionella på Barnahus skapar förutsättningar för barn att berätta om sexuella övergrepp. Datainsamlingen i denna kvalitativa studie gjordes genom nio semistrukturerade intervjuer och materialet analyserades mot kommunikationsteori och med hjälp av en tematisk nätverksanalys. Resultatet visade att professionella måste ha kunskap om barn och olika samtalsmetoder samt att det måste finnas en beredskap för att ta emot barnets berättelse. Studien visade även att en struktur för samtalet och att skapa trygghet för barnet är framgångsfaktorer för att barn ska våga berätta om sexuella
övergrepp.
Mer forskning behövs för att utveckla trygga samtalsmetoder för att möjliggöra för fler barn att berätta om övergreppen.
Nyckelord:
Abstract
The aim of the study was to investigate how professionals at Children’s advocacy center (Barnahus) create conditions for children to talk about sexual abuse. The data in this qualitative study was collected through nine semi-structured interviews and the material was analyzed with thematic network analysis. Communication theory was used as an theoretical frame. The results showed that professionals must have knowledge of children and different counseling methods, and they must be prepared to listen to the child´s story. The study also showed that a structure for the conversation and creating security for the child are success factors helping children to tell about sexual abuse.
More research is needed to develop safe conversation and counseling methods to enable more children to tell about the abuse.
Key words:
Innehållsförteckning
1. Inledning 8
2. Syfte och frågeställningar 9
2.1 Syfte 9
2.2 Frågeställningar 9
3. Bakgrund 10
3.1 Sexuella övergrepp på barn 10
3.2 Barnahus 10
3.3 Samtal med barn 11
4. Tidigare forskning 12
4.1 Underlättande och hindrande faktorer i barns berättande 12
4.2 Samtal med barn 14
4.3 Sammanfattning av tidigare forskning 15
5. Tolkningsram 16
5.1 Kommunikationsteori 16
5.2 Tillämpning av etnologiskt perspektiv i samtal med barn 17
7
7.4 Samtalsledarens kontext 28
7.4.1 Kompetens 28
7.4.2 Samordning och samverkan 29
7.4.3 Förberedande strategier och metoder 30
7.5 Trygga barnet 32
7.5.1 Avlasta barnet 32
7.5.2 Sammanhangsmarkering 33
7.5.3 Anpassning efter barnets förmågor och behov 34
7.5.4 Stödet från nätverket 35
8. Diskussion 36
8.1 Hur de professionella kan underlätta för barnet 36
8
1. Inledning
Idag utsätts cirka 20% av alla barn för sexuella övergrepp, både internationellt och nationellt, men enbart 10% av dessa kommer till myndigheternas kännedom (Allmänna barnhuset, 2015). I en svensk undersökning om barns erfarenheter av sexuella övergrepp framkommer bland annat att mindre än en tiondel av barnen hade berättat om övergreppen till socialtjänsten eller polisen. Detta medför att samhällets resurser satsas på de fåtal som anmäler och inte de övriga 90% (Allmänna barnhuset, 2015). Det är därför av yttersta vikt att professionella som möter barn är rustade för att ta emot barns berättelser och är medvetna om vad som kan underlätta och skapa förutsättningar för ett barn att avslöja sexuella övergrepp.
I barnkonventionen, som har blivit svensk lag från och med den 1 januari 2020, betonas barnets rätt att komma till tals i ärenden som gäller dem själva. Det innebär att ett
barnperspektiv ska genomsyra samtliga sammanhang och situationer som berör barn (SFS 2018:1197).
I Polisens arbete med brott mot barn framhålls att barn inte kan påtala brott på samma sätt som vuxna och att barn inte alltid har kännedom att en handling är brottslig. Barn är också extra utsatta om förövaren är en närstående som barnet står i beroendeställning till. I
utredningar ska barnperspektivet beaktas och i samtal med barn ska kommunikationen ske utifrån barnets mognad, ålder, integritet, omvårdnad och skydd. Barn har själva rätt att välja om de vill berätta eller ej, liksom att uttrycka sin åsikt och få den respekterad (Polisen, 2021).
På vilket sätt man samtalar med barn om sexuella övergrepp beror på sammanhanget man befinner sig i och den yrkesroll man har. Vid misstanke om sexuella övergrepp på barn samverkar många professioner vilket medför att flertalet olika perspektiv, erfarenheter och arbetssätt används (Socialstyrelsen, 2018).
Enligt Socialstyrelsen är det viktigt att vara förberedd på, och skapa sig grundläggande kunskap om reaktioner på, symtom på och konsekvenser av sexuella övergrepp hos barn. Detta innebär att de professionella som möter dessa barn behöver skapa förutsättningar för barnen att berätta och vara medvetna om vilka faktorer som kan underlätta samtalet. Barn är ofta rädda för att de inte ska bli trodda och många gånger känner de också en osäkerhet inför att de som barnet berättar för orkar och klarar av att ta emot deras berättelse. Detta visar på betydelsen av att barnet känner tillit till professionella (Socialstyrelsen, 2018).
När det kommer till att skapa förutsättningar för barns avslöjande om sexuella
9 möjlighet till att berätta vilket innebär att ha någon betrodd att berätta för (Alaggia m.fl., 2017; Brattfjell & Flåm, 2019; Brennan & McElvaney, 2020; Bruce m.fl., 2018). Trots vetskapen om detta så behöver professionella bli bättre på att ställa frågor, uppmärksamma och agera när det kommer till barn som misstänks ha blivit utsatta för sexuella övergrepp. Det befintliga stödet och bemötandet måste även granskas och utvecklas utifrån vad barnet
behöver (Stiftelsen Allmänna Barnhuset, 2015).
Barn är i vardagen omgärdade av professionella vuxna från många olika verksamheter och vi menar att det måste finnas lärdomar att göra för att öka antalet barn som kommer till myndigheternas kännedom. Barn måste i högre grad än idag ges förutsättningar att berätta. Mot bakgrund av detta är det motiverat att undersöka hur professionella som i vardagen möter barn som misstänks ha utsatts för sexuella övergrepp resonerar och vilka strategier som används för att förbättra möjligheten för barn att komma till tals och berätta sin historia.
2. Syfte och frågeställningar
2.1 Syfte
Syftet med vår studie är att undersöka hur de professionella på Barnahus skapar förutsättningar för barn att berätta om sexuella övergrepp.
2.2 Frågeställningar
- Hur kan professionella underlätta för barn att berätta om sexuella övergrepp? - Hur skapas en bra dialog med ett barn som misstänks ha utsatts för sexuella
10
3. Bakgrund
I det här kapitlet presenteras studiens centrala begrepp. Här beskrivs och definieras vad som menas med sexuella övergrepp på barn, Barnahus och samtal i studien.
3.1 Sexuella övergrepp på barn
Sexuella övergrepp kan begås av vuxna eller andra barn i de flesta miljöer där barn finns, exempelvis hemma, i skolan, på fritiden samt på och utanför nätet (Socialstyrelsen, 2018). Enligt Rädda Barnen (2016) är sexuella övergrepp mot barn handlingar av både fysiskt och icke fysiskt slag där någon utnyttjar ett barns beroendeställning, utsätter barnet för
övergrepp som hen inte kan förstå eller handlingar barnet inte är moget för.
Fysiska övergrepp innebär exempelvis olika former av samlag, beröring av barnets privata delar eller att barnet tvingas ta på någon annans könsorgan. Ett icke fysiskt övergrepp kan vara att under tvång titta på porr, på någon annans kropp eller visa sin egna kropp. Att smygfilma eller smygtitta på barn i avklädda situationer eller tala till barn på ett sexuellt sätt räknas också som ett icke fysiskt sexuellt övergrepp (Rädda Barnen, 2016).
Gromning är ett brott som innebär förberedelse inför sexuella övergrepp på barn under 15 år, en kontakt med barn i sexuellt syfte (Polisen, 2019).
Med barn i sammanhanget av sexuella övergrepp räknas personer under 15 år eller 15– 18 år som befinner sig i en beroendeställning till gärningspersonen (Rädda Barnen, 2016).
3.2 Barnahus
Barnahus bygger på samverkan mellan olika myndigheter och är en plats dit barn som misstänks ha blivit utsatta för misshandel eller sexuella övergrepp kommer för att träffa samverkande personal som behöver ta del av barnets berättelse. Detta för att undgå flertalet intervjuer, vilket säkerhetsställer utredningens kvalitet och ger säkrare underlag för stöd (Barnahus, 2020). De som utför själva samtalet med barnet är alltid barnutredare från Polisen och i ett medhörningsrum intill kan åklagare, samordnare, särskild ställföreträdare
11 När ett barn misstänks blivit utsatt för sexuella övergrepp arbetar de olika
professionerna utifrån sina ansvars- och kompetensområden, även om samverkansavtalen och ansvarsfördelningen kan variera mellan de olika Barnahusen runt om i Sverige. Socialtjänsten bedömer behovet av skydd eller stöd, Polisen samtalar med barnet utifrån en rättslig aspekt, samordnare på Barnahus ger stöd till barnet och dess nätverk och barn- och
ungdomspsykiatrin (BUP) ansvarar för krisbearbetning och/eller annan behandling. Andra involverade personer som inte ingår i samverkansavtalet, men som kan ha en betydelsefull funktion för barnet, är trygghetspersonen (personal från förskola/skola) eller den särskilde företrädaren som följer med barnet till förhör (Barnafrid, 2019).
3.3 Samtal med barn
I den här studien kommer begreppet samtal med barn att syfta till det professionella samtalet med barn. Ett professionellt samtal har en formulerad och tydlig målsättning, där den ena parten agerar samtalsledare och där det är den andres behov som står i centrum.
Samtalsledaren har som uppgift att initiera och driva samtalet framåt och tillse att man håller sig till relevant ämne (Nilsson & Waldemarsson, 2016).
I det professionella samtalet med barn delas samtalsprocessen generellt in i tre faser. Den första fasen syftar till att skapa allians med barnet samt att säkerställa att barnet känner sig tryggt. Själva anledningen till mötet, det som rör barnets svårigheter eller bekymmer avhandlas i fas två. I fas tre sammanfattas samtalet och avslutas med ett mer lättsamt
12
4. Tidigare forskning
I det här kapitlet redovisas faktorer som underlättar respektive hindrar barn att berätta om sexuella övergrepp samt identifierade gemensamma nämnare kring att samtala med barn som misstänks blivit utsatta för sexuella övergrepp.
Det presenteras även ett antal internationella och svenska studier som beskriver arbetet med den utsatta gruppen.
4.1 Underlättande och hindrande faktorer i barns berättande
När det kommer till barns avslöjande om sexuella övergrepp finns ett antal centrala teman inom vilka forskningen är samstämmig. Dessa innefattar barnets behov av att berätta, det vill säga en känsla av att det inte går att hålla inne sina upplevelser, samt barnets möjlighet att berätta, vilket innebär att ha någon betrodd att berätta för (Alaggia m.fl., 2017; Brattfjell & Flåm, 2019; Brennan & McElvaney, 2020; Bruce m.fl., 2018).
Tidigare forskning är omfattande vad gäller att identifiera hindrande faktorer avseende avslöjande av sexuella övergrepp snarare än underlättande sådana, där återkommande faktorer som hindrar avslöjande är skam, skuld och rädsla att inte bli trodd (Alaggia m.fl., 2017). Vidare kan familjens sammanhang och karaktär utgöra hinder att avslöja övergrepp. Det kan handla om starkt traditionella könsroller, patriarkala attityder och maktobalans, men också andra former av övergrepp som våld i nära relationer och att familjen saknar nätverk och sociala sammanhang (Alaggia m.fl., 2017). Lingåker (2017) menar att det inte är helt enkelt att upptäcka barn som misstänks bli utsatta för sexuella övergrepp. I hennes konklusion, baserat på studier, rapporter och andra kunskapssammanställningar menar hon att de signaler och tecken på sexuella övergrepp som utsatta barn skickar ut, blir verkningslösa om
professionella inte har kunskap om hur man kan se, tolka och förstå dessa signaler. Forskning visar att tillgången till information om sexuella övergrepp och förebyggande åtgärder riktade till utsatta barn, deras nätverk och professionella som möter barn behövs för att kunna uppfatta dessa signaler, våga ställa frågor om övergrepp, ta emot barnens berättelser och slå larm (Allmänna barnhuset, 2015).
Brattfjell & Flåm (2018) förmedlar i sin studie vikten av att skapa trygga sammanhang för barnet att berätta och att förmedla kunskap och stöd gällande den efterföljande juridiska processen.
I en systematisk litteraturöversikt av vad som bidrar till att barn avslöjar sina
13 berätta samt att tillfälle ges att berätta (Brennan & McElvaney, 2020). Möjlighet eller tillfälle att ges handlar om att ha en betrodd person att berätta för och att förvänta sig att bli trodd. En ytterligare faktor som underlättar att berätta är att någon frågar (Brennan & McElvaney, 2020). Detta är något som även har framkommit i en systematisk litteraturöversikt av
Morrison m.fl. (2017) avseende vad som påverkar barns beslut att avslöja sexuella övergrepp. Tillfällen att berätta beskrevs vara en underlättande faktor medan rädslan för att inte bli trodd utgjorde ett hinder. Rädslan för vad som ska hända, oro inför hur avslöjandet ska påverka andra, dåligt psykiskt mående samt känslor för förövaren är ytterligare faktorer som påverkar barnens beslut (Morrison m.fl., 2017). I en enkätundersökning av Brattfjell och Flåm (2018) har ett antal hindrande faktorer för att barnet ska berätta om övergreppen identifierats. Dessa innefattar bristande kunskap om vad som är övergrepp, hot/mutor från förövaren, känslor av skam och skuld, en vilja att skydda familjen, rädsla att inte bli trodd och att sakna en möjlig person att berätta för.
Att berätta om sexuella övergrepp beskrivs som en interaktiv process snarare än ett enskilt tillfälle (Alaggia m.fl., 2017). Det är inte ovanligt att övergreppen avslöjas först i vuxen ålder då processen att berätta beskrivs som komplex och livslång.
I en kvantitativ tvärsnittsstudie har samband mellan barnets ålder och andra variabler undersökts och huruvida det har betydelse vad gäller att berätta om sexuella övergrepp (Leach m.fl., 2016). Resultatet i studien visar att barnets ålder och relation till förövaren har
14
4.2 Samtal med barn
För att underlätta för barnet att avslöja och i samtal berätta om ett sexuellt övergrepp betonar Øvreeide (2010) att samordningen kring barnet behöver fungera. Detta för att säkerställa skydd och barnets bästa, att man har en plan för barnets hela situation så att barnets berättelse inte blir påverkad av omsorgspersonernas reaktioner innan ett förhör.
För att få fram barnets röst måste den som intervjuar barnet anpassa samtalet utifrån syftet, men även ta hänsyn till barnets medfödda kompetens för konversation.
En kvalitativ studie där 51 barn intervjuats visar att det är av betydelsen hur samtalet introduceras samt hur frågorna formuleras. 25 av barnen intervjuades med öppna frågor och 26 av barnen med manualbaserade frågor av mer sluten karaktär. I studien framkommer betydelsen av att samtalsledaren har ett tydligt syfte och målsättning med samtalet. Resultatet styrker även att det inledande samspelet mellan barnet och intervjuaren då samtalet
introduceras har stor betydelse för hur omfattande uppgifter barnen ger i den senare substantiella fasen. Barnen gav 2,5 gånger mer detaljerade svar på den första frågan i den substantiella fasen i de fall då introduktionen genomfördes med öppna frågor. Barnen gav betydlig mer uttömmande och detaljerat svar vid öppna frågor medan svaren blir mindre målande då frågorna är mer slutna (Sternberg m.fl.,1997).
Øvreeide (2010) beskriver vikten av trygghet i kommunikationen med barn utsatta för sexuella övergrepp. Exempelvis förstärks skuld- och skamkänslan hos barnet om den som tar emot berättelsen uppvisar oro. En negativ reaktion hos den som tar emot berättelsen kan leda till tystnad eller att barnet förändrar beskrivningen av de faktiska erfarenheterna då barnet försöker ta hänsyn till mottagarens oro.
Forskning kring samtal med barn är entydig gällande vikten av att anpassa intervjun och ta hänsyn till barnets ålder och utvecklingsnivå, då det ofta hänger ihop med barnets
minnesförmåga. För att inte ödelägga barnets berättelse eller skapa missförstånd i samtalet bör den professionelle anpassa sina ord och språkbruk, särskilt när det kommer till barn med funktionsnedsättningar eller barn ifrån en annan kultur (Nilsson Tapper, 2021).
15 barn som upplevt trauma kan vara att man skapar en tidslinje, där man ritar upp och går
igenom traumat utifrån ett noggrant tidsförlopp, utan att gå in på detaljer. Det ger barnet möjlighet att förklara och se sin historia med en distans till det jobbiga (Nilsson Tapper, 2021).
Forskning visar även att psykoedukation är en bra metod i samtal med traumatiserade barn då det handlar om att man genom pedagogiska förklaringar och informationsmaterial vill skapa förståelse för situationen de befinner sig i. Det förbereder även barnet och dess nätverk på eventuella reaktioner som kan uppstå (Nilsson Tapper, 2021).
4.3 Sammanfattning tidigare forskning
16
5. Tolkningsram
I det här kapitlet kommer vi att presentera studiens tolkningsram, kommunikationsteori. Teorin beskrivs övergripande och tillämpningen av teorin inom olika områden definieras.
5.1 Kommunikationsteori
Den teoretiska vetenskapen inom kommunikation kan sägas ha två olika inriktningar. Den ena inriktar sig på språkets funktion i kommunikationen så kallad lingvistik och den andra
inriktningen kallas etnologi och fokuserar mer på det sociala samspelet och
kommunikationens processer i mellanmänskliga interaktioner (Nilsson & Waldemarson, 2016). Att kommunicera med andra är ett medfött beteende, men konsten att använda denna förmåga på ett bra sätt måste läras in (Nilsson & Waldemarson, 2016).
Tolkningsramen i denna studie har sin utgångspunkt i det etnologiska perspektivet gällande kommunikativa processer med barn som misstänks bli utsatta för sexuella övergrepp.
Nilsson och Waldemarson (2016) menar att kommunikation är ett socialt samspel där man sänder ut ett budskap, som tolkas av mottagaren följt av en reaktion på detta. Denna växelverkande process mellan en sändare och en mottagare är en väsentlig del av allt socialt samspel och kan ske både fysiskt via språket med verbala och icke-verbala signaler, samt via skrift eller elektroniska medier.
Øvreeide (2010) menar också att kommunikation är en levande process som bland annat präglas av samspel, känslor och erfarenheter.
17
5.2 Tillämpning av etnologiskt perspektiv i samtal med barn
Det finns en mängd olika metoder som används i samtal med barn beroende på vilken
profession man tillhör samt vad syftet med själva samtalet är. Även om det sociala samspelet här är i fokus utifrån ett etnologiskt perspektiv så skiljer sig samtal med barn från andra samtal.
Socialstyrelsen (2018) menar att kommunikation med barn skiljer sig från samtal med vuxna då barns språkutveckling, ålder, och mognad påverkar hur samtalssituationen kan se ut. Likaså har barnets upplevelser och sociala situation en inverkan på det kommunikativa
samspelet.
Att samtala med barn som misstänks bli utsatta för sexuella övergrepp kan ses som svårt och enligt Nilsson & Waldemarson (2016) är det viktigt att den som leder mötet vid svåra samtal lyssnar på det som sägs och är trygg i att ta emot den information som förmedlas. Detta för att skapa tillit i samspelet så att barnet lättare kan kommunicera sina känslor och upplevelser.
Enligt Øvreeide (2010) behöver man i ett så kallat avslöjande samtal vara medveten om att barnet kan befinna sig i ett emotionellt lojalitetsförhållande till sin förgripare, där barnet manipulerats till att känna skuld, skam och en rädsla för att övergreppen ska avslöjas. Avslöjande samtal fokuserar på att få ett så trovärdig och sant yttrande som möjligt om vad som har hänt, vilket har betydelse för socialtjänstens uppdrag att utreda behovet av skydd samt för polisens arbete utifrån ett straffrättsligt perspektiv.
De kommunikationstekniker som poliser använder sig av i barnförhör gällande sexuella övergrepp utvecklas löpande, men syftet är alltid att få barnet att med egna ord berätta om händelserna som föranlett misstankarna om brott, utan att på något sätt påverka barnets berättelse. En etnologisk kommunikationsprocess beskrivs på ett strukturerat sätt av Cederström (2004) och består av en inledande fas där man etablerar kontakt med barnet genom att exempelvis prata om vardagliga saker för att sedan, när kontakt har skapats övergå till fas 2 där man vill att barnet ska beskriva händelsen med egna ord. Fas 3 i barnförhöret handlar om utfrågning och förhörsledaren kan då använda sig av öppna, specifika, alternativa, eller ledande frågor beroende på hur barnet agerar i samtalet. Ledande frågor används sällan samt med stor försiktighet och bör endast ställas om alla föregående tekniker genomförts. Detta för att ledande frågor kan förstöra ett barns vittnesmål som då ogiltigförklaras i
18 barnet inte lämnas med en känsla av oro (Cederström, 2004). är en avslutningsfas där man pratar med barnet om neutrala ämnen och där man ser till att barnet inte lämnas med en känsla av oro (Cederström, 2004)
Även Nilsson Tapper (2021) menar att utformningen av enstaka samtal eller
långsiktiga samtalskontakter i professionella möten generellt består av tre faser. En alliansfas för att skapa trygghet följt av en praktisk fas där svårigheter tas upp och en tredje och
avslutande fas.
En annan metod som används inom kommunikationsteorin är krissamtal, oavsett om det sexuella övergreppet begåtts i nutid eller dåtid befinner sig barnet (och familjen) i en kris som kan komma till uttryck på olika sätt. Krissamtal har en psykodynamisk bakgrund där man fokuserar på att hjälpa individer att kontrollera medvetna eller omedvetna emotionella
reaktioner orsakade av traumatiska händelser, såsom sexuella övergrepp. Modellen är tydlig och strukturerad vilket underlättar relationsskapande mellan barnet och den professionelle samt stödjer den professionelle att kommunicera och arbeta i en komplex situation (Payne, 2015). Kris- och traumabemötande som arbetsmetod används bland annat inom Barnahus och BUP gentemot sexuellt utnyttjade barn och deras vårdnadshavare. Det kan bland annat
innefatta samtalsterapi, EMDR (Eye Movement Desensitization and Reprocessing),
familjeterapi, nätverksterapi eller gruppterapi där man pratar om exempelvis gränser, skuld, skam, hemligheter, sorg och tillit (Landstinget Dalarna, 2009).
En metod som ofta används med barn utsatta för trauma (och deras anhöriga) är psykoedukation vilket innebär att man ger pedagogiska förklaringar om sammanhanget som barnet befinner sig i. Det kan vara allt från muntlig eller skriftlig information om
19
6. Metod
I det här kapitlet presenterar vi studiens metodologiska tillvägagångssätt i form av design, förförståelse, urvalsstrategi, datainsamlingsmetod och dataanalysmetod. Kapitlet avslutas med reflektioner kring studiens tillförlitlighet samt metodologiska och etiska överväganden.
6.1 Studiedesign
Detta är en kvalitativ studie med en induktiv ansats där data har insamlats genom semistrukturerade intervjuer.
Kvalitativ forskning fokuserar mer på ord och respondenternas uppfattningar då man vill få en kontextuell förståelse för ämnet man intresserar sig för (Bryman, 2008). Kvale och Brinkman (2014) menar att en induktiv ansats är vanlig inom kvalitativ forskning och innebär att
forskaren inte har en uttalad teori som studien ska utgå ifrån, utan kan istället ledas av de uppgifter som framkommer i den data som samlas in.
Enligt Kvale och Brinkman (2014) bör det insamlade materialet därefter även kodas induktivt för att finna mönster och eventuella förklaringar till dessa identifierade mönster. En kvalitativ induktiv ansats gav denna studie bättre förutsättningar att undersöka gruppens situation. Det möjliggjorde även för författarna att undersöka eventuella förklaringar till vad det är som skapar en lyckad kommunikation med sexuellt utnyttjade barn.
6.2 Förförståelse
I denna studie besitter författarna en viss förförståelse för ämnet, vilket medför en del förutfattade meningar. Förförståelsen grundar sig i ett intresse för ämnet samt att båda författarna har erfarenhet av att samtala med barn och av socialt arbete i olika former. Författarna upplever att förförståelsen till viss del formade valet av syfte och målgrupp i studien.
20
6.3 Urval
Studiens målpopulation var yrkesverksamma på Barnahus som utför samtal med barn som misstänks har blivit utsatta för sexuella övergrepp. Förfrågan om deltagande i studien samt bifogat informationsbrev (bilaga 11.1) skickades ut via mail till samtliga Barnahus i Sverige. Då syftet med studien var att undersöka vad som behövs för att barn ska våga kommunicera, var inklusionskriterierna att respondenterna var tillgängliga under studiens förlopp och att de arbetar inom ramen för Barnahus verksamhet med att samtala med barn vid misstanke om sexuella övergrepp.
Anledningen att yrkesverksamma inom BUP, lärare eller andra som möter barnen till vardags exkluderats i studien grundade sig i att författarna ville undersöka om det fanns framgångsfaktorer i bemötandet under ett inledande skede med professionella vid misstanke om brott mot barn.
De respondenter som först tackade ja till medverkan och innefattades av studiens inklusionskriterier valdes ut av författarna.
Studiens urvalsstrategi blev därmed kombinerad, ett målinriktat urval och ett
bekvämlighetsurval. Målinriktat urval beskrivs av Bryman (2008) som att forskaren väljer ut en viss organisation utifrån målet med studien.
Bryman (2008) beskriver att bekvämlighetsurval innebär att man väljer de respondenter som för tillfället är tillgängliga. Inkluderingskriterierna i urvalet var de som var villiga att ställa upp i en intervju under den planerade tidsperioden, samt att man arbetar inom ramen för Barnahus verksamhet.
Sammantaget användes ett kombinerat urvalsförfarande för att finna de respondenter som i sin yrkesroll träffar barnen för första gången, utan en etablerad relation sedan tidigare vilket då kunde antas besvara studiens syfte och frågeställningar.
Totalt intervjuades nio respondenter med en geografisk spridning över Sverige. De hade olika yrkestitlar såsom utredare på gromninggruppen (internetrelaterade brott mot barn),
21
6.4 Datainsamling
Insamling av data har skett med hjälp av semistrukturerade intervjuer där två intervjuer genomfördes över telefon och sju stycken genomfördes över videosamtal. Intervjuerna spelades in med diktafon. Bryman (2008) beskriver semistrukturerade intervjuer som samtal med relativt öppna frågor i en intervjuguide, vilket ger forskaren möjlighet att ställa
följdfrågor och få mer utförliga svar. Exempelvis fick respondenten utförligt och fritt även ge exempel eller beskriva minnen/händelser. Som grund för semistrukturerade intervjuer ligger en intervjuguide med olika teman och frågeställningar anpassade efter studiens syfte och frågeställningar (Kvale & Brinkmann, 2014). Strukturen som genomsyrar intervjuerna gör att man kan jämföra svaren med varandra när flera respondenter intervjuats (Bryman, 2008). Studiens intervjuguide testades inledningsvis i en pilotstudie där två socialsekreterare som har erfarenhet av barnsamtal deltog. På så sätt kunde två av intervjuguidens frågor finjusteras.
Den slutgiltiga intervjuguiden (se bilaga 11.1) bestod mestadels av öppna frågor men några av frågorna kunde tolkas som slutna frågor. Följdfrågor användes i alla intervjuer för att uppmuntra respondenterna att utveckla sina svar. Intervjuguiden bestod av några inledande frågor av generell karaktär där vi efterfrågade information om respondenternas utbildning och tidigare erfarenheter av att arbeta med barn. Därefter var frågorna i intervjuguiden uppdelade i tre teman: arbetet, barnsamtal och avslutande frågor. Alla teman i intervjuguiden var kopplade till studiens syfte och frågeställningar. I det avslutande skedet av intervjun gavs
22
6.5 Dataanalys
6.5.1 Analysmetod
Den data som genererats i studien har analyserats med hjälp av tematisk nätverksanalys (se bilaga 11.3) vilket är en metod för att systematiskt bearbeta, tolka och presentera ett insamlat kvalitativt material (Attride-Stirling, 2001).
Metodvalet i vår studie grundar sig i att analysmetoden kan leda till att den stora mängd data som genereras i flertalet intervjuer kan filtreras ned och att essensen i vad som kan vara framgångsfaktorer i samtalssituationer med barn som misstänks bli utsatta för sexuella övergrepp på så sätt kan frambringas.
Det tematiska nätverket enligt Attride-Stirling (2001) är uppdelad i tre kategorier: basala teman (Basic Theme), organiserade teman (Organizing Theme) samt globala teman (Global Theme).
De basala teman som genererats ur det kodade materialet är enkla förklaringar från den insamlade texten och bör tolkas tillsammans för att skapa förståelse för materialet.
Tillsammans skapar grundläggande teman olika organiserade teman.
Ett organiserat tema består av flera basala teman som har sammanfattats och grupperats utifrån gemensamma aspekter. Ett organiserat tema är mer abstrakt men förbättrar förståelsen för studiens insamlade material.
Gruppen av organiserade teman bildar sen ett överordnat globalt tema som
sammanfattar och utgör kärnan av de huvudsakliga aspekterna som framkommit ur materialet (Attride-Stirling, 2001).
6.5.2 Tillvägagångssätt
Vid utförandet av alla intervjuer deltog båda författarna. Författarna turades om att inta rollen som samtalsledare. Den som inte höll i intervjun förde anteckningar av betydelse gällande icke-verbala signaler samt relevanta följdfrågor.
Detta medförde att förståelsen för intervjuerna fördjupades och vi kunde efter intervjuerna diskutera och reflektera gemensamt över det vi hört och sett.
Efter genomförda intervjuer transkriberades samtalet av författarna var och en för sig för att effektivisera arbetet och på det sättet spara tid. Att transkribera innebär att skriva ner intervjun ordagrant, detta för att sammanställa den insamlade datan och göra den överskådlig (Bryman, 2009). I kvalitativ forskning är transkribering central och är till hjälp för att
23 Inledningsvis i kodningsarbetet delades intervjuerna upp mellan författarna och materialet transkriberades i sin helhet, därefter kodades materialet. Citat, relevant information samt återkommande ämnen togs ut från det transkriberade materialet. På så sätt reducerades materialet och olika mönster framträdde som grupperades efter gemensamma aspekter. Därefter arbetade författarna tillsammans med materialet. Kortfattade men beskrivande koder skapades utifrån det sammanställda materialet från samtliga intervjuer, som kunde bilda studiens basala teman.
Sex basala teman urskildes som skapade struktur över identifierade mönster av intresse för studien. De basala temana delades därefter upp och grupperades i två organiserade teman, som namngavs.
Därefter gick författarna igenom det kodade materialet igen för att göra en djupare analys samt förbättra och säkerhetsställa att de basala temana hamnat rätt. Författarna fick då fram ytterligare ett basalt tema, vilket ledde till att studien fick totalt två organiserade teman och sju basala teman.
Utifrån dessa framkom ett globalt tema och den tematiska nätverksanalysen slutfördes.
6.6 Tillförlitlighet
För att säkerhetsställa tillförlitligheten i kvalitativa studier skriver Bryman (2008) att studiers kvalité bedöms utefter fyra kriterier; trovärdighet, överförbarhet, pålitlighet och möjlighet att styrka och konfirmera. Trovärdighet handlar om att det finns olika beskrivningar av samma sociala verklighet och forskaren försöker då beskriva det som respondenterna kommunicerat så utförligt och tillförlitligt som möjligt (Bryman, 2008). Författarna till denna studie har under intervjuerna ställt följdfrågor och efterfrågat om respondenterna vill tillägga information samt transkriberat materialet ordagrant för att försäkra sig att svaren i intervjuerna tolkats rätt. Överförbarhet innebär att resultatet eventuellt kan överföras till liknande grupper/miljöer. Fokus här ligger på att skapa en djup beskrivning av det som studeras (Bryman, 2008). Då studien hade ett kombinerat urval, med ett målinriktat urval och ett bekvämlighetsurval påverkades studiens överförbarhet både positivt och negativt. Enligt Bryman (2008) kan resultat i studier med bekvämlighetsurval inte generaliseras. Däremot anses ett målinriktat urval bidra till att skapa en djupare och ökad kunskap om hur
24 man utförligt beskriver och tillgängliggör studiens alla faser. På så sätt kan andra återskapa eller granska tillvägagångssättet och därmed bedöma studiens kvalitet.
Möjlighet att styrka och konfirmera innebär att forskaren är medveten om att det inte går att
vara helt objektiv i studien och försöker säkerhetsställa att forskningen ändå utförts i god tro utan att personliga värderingar påverkar studiens resultat (Bryman, 2008). I denna studie diskuterades och tydliggjordes författarnas förförståelse i tidigare avsnitt om förförståelse för att stödja en transparens i studien.
I studiens resultat presenteras respondenternas egna ord och beskrivningar i form av citat vilket tillför autencitet, vad som även beskrivs som äkthet (Bryman, 2008).
6.7 Metodologiska reflektioner
Följande avsnitt innehåller resonemang gällande för- och nackdelar med vald forskningsdesign, datainsamlingsmetod och analysverktyg.
I den här studien valdes en kvalitativ ansats eftersom det är en forskningsdesign som lämpar sig väl i relation till studiens syfte och frågeställningar. Målsättningen med studien var att ringa in viktiga faktorer och få en djupgående förståelse av professionellas
erfarenheter och reflektioner gällande samtal med barn, att plocka ut “guldkornen” ur den samlade kompetensen.
Vanlig kritik mot kvalitativ metod är att den är subjektiv med bristfällig transparens. Vidare att resultaten inte är generaliserbara i tillräcklig utsträckning samt svårighet att replikera (Bryman, 2008). Detta i jämförelse med kvantitativ forskning som bedöms som mer objektiv och där resultaten är generaliserbara i större utsträckning men där de beskrivna vinsterna med kvalitativ forskning istället delvis går förlorade.
Datainsamlingsmetoden som användes var semistrukturerade intervjuer. Fördelarna med metoden är att den tillåter att följdfrågor ställs. Detta gör att man kan få mer utförliga svar och därmed en mer genomgripande bild av det som undersökts i jämförelse med
strukturerade intervjuer eller enkäter (Bryman, 2008). Svagheter att beakta gällande
intervjuförfarandet är att det råder en maktobalans då det är intervjuaren som sätter ramarna för vad som ska avhandlas (Kvale & Brinkman, 2014). Bryman (2008) berör även den reaktiva effekten, det vill säga att frågorna som ställs har en viss påverkan på
25
6.8 Etiska överväganden
Högskolan Dalarnas blankett för etisk egengranskning har bifogats (se bilaga 11.4). Författarna har svarat nej på samtliga frågor då studien enbart berör yrkesverksamma på Barnahus som kommer i kontakt med misstänkt sexuellt utnyttjade barn.
De professionella pratade indirekt om den sårbara gruppen och samtliga källor är anonyma. Författarna följde även i studien grundläggande etiska aspekter inom forskning gällande informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet
(Vetenskapsrådet, 2007).
26
7. Resultat
I följande avsnitt presenteras resultatet av empiriska data från de semistrukturerade
intervjuerna. Avsnittet inleds med en presentation av respondenterna och en sammanfattning av resultatet. Författarna i denna studie har valt att inte utge yrkestitlar på de enskilda
respondenterna i presentation av citat i följande avsnitt. Detta då författarna avser att samla gemensam kunskap gällande samtal med sexuellt utnyttjade barn och undgå att svaren präglas av eventuell förförståelse kopplat till olika titlar och yrkesroller.
Resultatet från intervjuerna presenteras i form av ett tematiskt nätverk med ett globalt tema, två organiserade teman samt sju basala teman.
Det tematiska nätverk som skapats grundar sig i respondenternas reflektioner kring hur de skapar förutsättningar för barn att berätta om sexuella övergrepp kopplat till det globala temat, beredskap.
7.1 Presentation av respondenter
Samtliga respondenter är i sina yrkesroller kopplade till ett Barnahus i Sverige.
Respondenterna har varierad erfarenhet av att vara knutna till Barnahus, alltifrån ca 1 år till 17 år. Samtliga respondenter har gått många olika vidareutbildningar och kurser.
Respondenternas erfarenhet av att samtala med barn sträcker sig från 10 år till 40 år. Fyra av respondenterna är utbildade barnförhörsledare hos Polisen varav en är beteendevetare i grunden och en kriminolog. En av barnförhörsledarna arbetar med internetrelaterade sexuella övergrepp mot barn (gromning).
Fem respondenter har socionomexamen där en av respondenterna har vidareutbildat sig till psykoterapeut, fyra av respondenterna arbetar som samordnare på Barnahus.
27
7.2 Sammanfattning av resultat
Det tematiska nätverket har skapats utifrån respondenternas uppfattningar om hur de skapar förutsättningar för barn att prata om sexuella övergrepp kopplat till underlättande faktorer samt framgångsfaktorer i dialogen.
De underlättande faktorerna som respondenterna lyfter fram är bland annat bra samordnade insatser, ett tryggt nätverk kring barnet och ett strukturerat arbetssätt.
Framgångsfaktorer i dialogen med barnen menar respondenterna är information och ramar gentemot barnet och att den professionelle tryggt och nyfiket utforskar barnets berättelse.
7.3 Beredskap
Det tematiska nätverket som bildades resulterade i det globala temat beredskap vilket sammanfattar den sammantagna bilden av vad respondenterna menar skapar bäst
förutsättningar för barn att berätta om sexuella övergrepp. Tre basala teman identifierades inom det organiserande temat samtalsledarens kontext; kompetens, samordning och samverkan, samt förberedande strategier och metoder. Vidare konstruerades fyra basala teman som kopplades till det andra organiserade temat trygga barnet; avlasta barnet, sammanhangsmarkering, anpassning efter barnets förmågor och behov samt stödet från nätverket.
28 “man måste va lite uthållig och att stå för ramarna, stå för tryggheten, och samtidigt möta barnen där dom är” beskriver respondent 6.
I samtliga intervjuer berörs att organisationen i allmänhet och samtalsledaren i synnerhet arbetar med att i största möjliga mån inhämta information och kunskap om till exempel barnets språkliga förmåga, vilken kännedom som finns om aktuella händelser och hur stödet ser ut i nätverket. Detta för att i största möjliga mån vara beredda på att ta emot barnet och möjliggöra för dem att berätta. Samtalsledaren måste i mötet med barnet vara beredd att byta strategi och samtidigt hålla kvar i struktur och samtalets syfte.
7.4 Samtalsledarens kontext
I samband med att en våldshandling i form av sexuellt övergrepp mot barn kommer till myndigheternas kännedom krävs en mängd olika insatser för att ett barn ska få möjlighet att berätta sin historia.
Flera av respondenterna menar att rätt samtalsledare måste få prata med barnet i rätt skede, annars finns det en risk att barnets berättelse förstörs eller tystas ned.
(…) man hjälper liksom till för mycket, och det gör att barn ibland kommer till polisförhör med en helt annan berättelse än den som har varit (..) och det är jättefarligt tänker jag, alltså den kan också skapa i barnets huvud att de har varit med om någonting som de faktiskt inte har varit med om (…) och därför ska polisen alltid vara först på bollen (respondent 2). De barn som kommer till Barnahus beskrivs av samtliga respondenter som en målgrupp genomsyrad av skuld- och skamkänslor eller med ett starkt känslomässigt band till sin
förövare. Då krävs det att de olika samtalsledarna som träffar barnet och nätverket kring barnet har vidsträckt kompetens, samordnar insatserna samt har skapat strategier utifrån sin roll för att hantera situationen på bästa sätt. Något som underlättar för barnet att berätta om övergreppet.
7.4.1 Kompetens
För att skapa bra förutsättningar i ett samtal menar många av respondenterna att man måste ha kunskap om barn och hur de kommunicerar beroende på ålder, utvecklingsnivå och
29 Alla respondenter menar också att man behöver känna sig trygg och lugn gällande att prata om sexuella övergrepp för att få till ett positivt möte. En annan respondent menar att man även bör vara insatt och uppdaterad om miljöer där barn och förövare vistas
du kan inte sitta i barnförhörsrum och inte veta vad snapchat är, det är ju..då är det inte nån idé att hålla förhör ens en gång, då blir man ju idiotförklarad (skratt) (...) Så det gäller att vi håller oss tekniskt uppdaterade på allting att vi nästan ligger i framkant där (respondent 1). Flertalet respondenter lyfter fram att kompetens och de metoder man använder skapar en beredskap, men måste utvecklas löpande: “Det känner jag mig trygg med, att jag har en verktygslåda och sen så vet jag ju, eee jag tänkte säga att den måste bli ännu större” (respondent 6). Vidareutbildningar och att andra granskar ens arbete gynnar också kompetensutvecklingen, enligt vissa respondenter.
7.4.2 Samordning och samverkan
Alla respondenter betonar vikten av att ha en fungerande samverkan och att insatserna samordnas för att trygga barnet på bästa sätt. Då de olika myndigheterna har olika uppdrag och olika ansvarsområden är det av yttersta vikt att utredningarna inte korsar varandra eller kolliderar.
Det finns jättemycket kompetens, det finns superduktiga människor i alla led. Men det blir en krock många gånger, ee och det handlar ju om samverkan, det handlar ju om att det är olika, ee liksom, skolor som möts. Det är rättsväsendet, polis, socialtjänst och det är
behandling (…) ja, det går inte alltid ihop, men när det fungerar så fungerar det hur bra som helst. Och det gör det ju många gånger också (respondent 6).
Flertalet respondenter menar att de inledningsvis måste samverka kring skyddet av barnet och skyddet av berättelsen. Vidare lyfts vikten av att informera barnet om processen samt informera och ge stöd till vårdnadshavare, skola och andra trygghetspersoner.
Det poängteras att samverkan också handlar om att ta stöd av de professioner som är i medhörningsrummet under polisförhöret för att ta del av barnets berättelse. En respondent lyfter fram det positiva med att ha en psykolog med i medhörning då vissa barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp kan ha skapat blockeringar som inte alltid är så lätta att varken upptäcka eller ta sig förbi i ett första samtal och då krävs det behandling innan man kan hålla i ett polisförhör med barnet.
30 7.4.3 Förberedande strategier och metoder
Förberedande strategier kan vara information och tydliga instruktioner till både barnet och vårdnadshavare samt att ge föräldrarna eller annan trygghetsperson vetskap om att inte prata med barnet i förväg om övergreppshändelsen. Likaså vikten av att inte visa oro inför barnet, följden kan annars bli att barnet sluter sig eller ändrar sin historia:
Dom får gå på samtal på Barnahus, direkt, för att få krisstöd, för att få stöd i att kunna hantera situationen och sitt barn, och det är jätteunderlättande för att då blir det inte dom här konstiga, eee, situationerna som annars kan
bli liksom i ett hem där, där världen har rasat liksom. Där föräldrarnas reaktion blir så stark så barnet kommer aldrig att berätta mer, för att dom kanske har berättat en bråkdel av vad som har hänt och redan där försvann mamma och pappa, liksom, och tryggheten och där föll dom och då kommer man inte att berätta resten (respondent 5).
Många av respondenterna menar att förberedande strategier som att barnet har med sig rätt trygghetsperson till förhöret, att man direkt kan ge information och krisstöd till barnet och till vårdnadshavarna samt att inneha teknisk bevisning eller annan information rörande barnets avslöjande kan underlätta för barnet att berätta.
Som professionell är det viktigt att vara förberedd, att ha strategier och metoder för samtalet med barnet. Det skapar bättre förutsättningar för barnet att våga berätta.
31 Flera respondenter uppger att det även är av vikt att man som samtalsledare stöttar och
uppmuntrar genom socialt stöd:
Nja, ee man kan ju ge socialt stöd under ett förhör.(…) Vi får ju aldrig liksom..det här är ju en balansgång, men det är någonting som vi arbetar mycket med, socialt stöd.(…) Eee att man liksom kanske med kroppsspråket visar att man sitter och nickar, förstår, mm, aaa, liksom bekräftar barnet i det den säger (...) vi arbetar en hel del med tystnad, att vi kanske sitter tyst och ibland då, kan det komma mer, mer att dom berättar liksom, att dom känner att det är nån som lyssnar och har tid för mig, nån som tror på mig. Eh, så att man inte forcerar, utan att man ger dom tid. Och det kan man också säga: Vi har gott om tid så dra dig till minnes nu och verkligen försök att tänk på den här händelsen och så (respondent 9).
De flesta respondenter menar att man i samtal med barn måste läsa av barnet och plocka strategier från olika metoder och modeller samt ibland använda sin fantasi för att komma dit man vill.
De metoder och strategier som nämns i intervjuerna är PEACE-modellen,
psykoedukation, socialt stöd, från allmänna till smala frågor, öppna frågor, utforskande frågor, direkta frågor till yngre barn, aktivt lyssnande, bildstöd, MI, trappan modellen, KBT, TFKBT, kris- och samtalsstöd, traumabehandling, livslinje, nätverkskartor, skalfrågor, kroppsregler och att jobba med konsekvenserna av traumat.
32
7.5 Trygga barnet
Då samtal med barnet ska äga rum är en förutsättning, som alla respondenter framhåller, att barnet känner sig så tryggt som möjligt. För att möjliggöra detta finns en rad
framgångsfaktorer, nämligen att avlasta barnet, göra en tydlig sammanhangsmarkering och anpassningar efter barnets förmågor och behov.
7.5.1 Avlasta barnet
Samtliga respondenter beskriver barnen som upptagna av skam- och skuldkänslor. Barnen tror ofta att det som hänt på något sätt är deras eget fel exempelvis då de själva medverkat aktivt eller tycker att de borde ha haft förmågan att säga ifrån. Respondenterna poängterar också vikten av att lyfta ansvaret från barnet och förmedla att barnet inte har ansvar i det som skett, att denne inte har gjort något fel.
De känner skuld själva (...) att dom på nåt vis tror att dom liksom lockat eller (...) dom vuxna är ju helt otroliga på att kunna lägga den skulden och hota och de är ju (....) proffs, alltså, så det tror jag är den stora anledningen (.. ..) och det är ju svårt att komma ifrån, alltså ja, hur ska man göra med det, att barn har lojaliteter med folk som, människor dom ska lita på. (respondent 9).
Då förövaren är en närstående till barnet har de ofta en stark lojalitet till denne. Det är heller inte ovanligt att barnen sörjer en person som varit viktig i deras liv på många andra sätt. För att hjälpa barnen känslomässigt och skapa trygghet behöver man i samtalet lyfta ansvar från barnet genom att prata om relationerna och inte enbart svartmåla personen bakom övergreppet, att “liksom prata om vad betydde den här vuxne för dig, det kan vara viktigt för dom att få berätta att det finns det finns andra sidor än bara det här, som vi liksom eller samhället fördömer” (Respondent 5).
Alla respondenterna betonar vikten av att vara trygg som samtalsledare, att neutralt ta emot barnets berättelse samt ha styrkan att klara av att lyssna på vad barnen har varit med om, att barnet testar att berätta lite, sedan styr mottagarens reaktion om de väljer att berätta mer.
33 Oftast kan det vara så att de håller inne med det, det märker vi ibland, att dom tror liksom att dom är så ensamma om det här och det här som dom varit med om, och det är så knäppt att det här kan inte jag berätta för någon. Så det är också viktigt att man talar om för barnet att, vet du, det här är nåt som jag är van vid att höra. Det är inget konstigt för mig, och jag pratar med barn om såna här saker nästan varje dag. Och då kan de ju bli lite snopna ibland och liksom jaha är det fler, ungefär (respondent 7).
Flera respondenter använder psykoedukation. Det beskrivs som ett sätt att prata om krisreaktioner där barnet ges kunskap om vanliga reaktioner till följd av svåra upplevelser, att normalisera och lära sig strategier att hantera dessa.
En respondent beskriver hur hen går till väga:
Sen pratar vi om vanliga konsekvenser när man varit med om en sån här sak, och information om hur hjärnan fungerar att det här med alarm, att det går alarm och att vi är vaksamma och att det är farligt att vara i en sån alldeles för länge där man är ständigt på sin vakt och så, utan att man måste hitta sätt att lugna ner, att hjärnan mår inte bra av att vara ständigt på sin vakt och så (respondent 3).
Ett ytterligare verktyg som majoriteten av respondenterna redogör för är att prata med barnet om kroppsregler. Det är ett sätt att tydliggöra för barnet vad som är okej och inte i relation till deras kropp, vilka delar som är privata och som barnet själv ska ha rätt att bestämma över. Det verkar avlastande för barnet att få kännedom och förtydligande om vad som är ett övergrepp och på det sättet lägga skulden på förövaren och stärka barnet i att ha rätt att säga stopp och ta hjälp.
7.5.2 Sammanhangsmarkering
34 En annan aspekt i sammanhanget är barnets självbestämmande: “När man sitter på
förintervjun så är det ju många barn som säger ett ord och..nej så får du inte säga säger föräldrarna, jo men till mig får de säga det, det är barnen som bestämmer på Barnahus, ingen vuxen” (respondent 1). Det tydliggörs i alla intervjuer att barnet alltid själv får välja om hen vill prata eller inte. Samtalsledaren klargör även att barnet själv väljer vilka ord hen vill använda, att inget språkbruk är otillåtet, mer rätt eller fel.
Men det är liksom att man tryggar dom i att det är okej att berätta saker dom har varit med om, att man kan använda vilka ord man vill, det är ju jättejätteviktigt, det är ju otroligt viktigt vid just sexualbrotten att man visar direkt att det här är okej, du använder de ord du är van vid, och så, det är liksom barnet som styr och börjar kalla till exempel könsdelar för det som dom kallar det, och då kopierar vi det direkt, så säger dom kuk då säger jag det, alltså bara för att visa att det är inget konstigt, du använder de ord du vill, det du säger det säger jag (respondent 5).
7.5.3 Anpassning efter barnets förmågor och behov
Alla respondenter uppger olika exempel på hur de anpassar sig efter barnets förmåga och behov i samtalssituationen. Exempel på faktorer man tar hänsyn till är barnets
språkutveckling, ålder och neuropsykiatriska diagnoser. Vidare spelar graden av rädsla och oro hos barnet roll i mötet. Det kan ha betydelse för hur man placerar sig i rummet, att barnet ges tid att se sig omkring och granska utrustningen, det kan handla om att ta paus ofta när ett barn inte kan sitta still, att barnet ges utrymme att leka med sin medhavda leksak eller att få möjlighet att måla sin historia.
Jag hade en pojke som vägrade vara kvar i rummet liksom tills att jag kom på att jag skulle vika pappersflygplan med honom där inne och liksom kasta dom (respondent 5).
Flera respondenter ger exempel på liknelser de använder för att konkretisera abstrakta resonemang. Respondent 1 beskriver “skillnaden mellan bra och dåliga hemligheter det förstår barnen ner till fyra års ålder till och med”.
35 7.5.4 Stöd från nätverket
För att ett barn ska våga berätta under ett första möte krävs det enligt många av
respondenterna stöd. “Svårt, då barnet inte har det stabilt där hemma, någon där hemma som kan stötta dom och lyfta skuld från dom” (respondent 6). Respondent 1 menar att en speciell förutsättning är “stöd av någon annan, det måste ju inte vara en förälder, det kan ju vara en mormor eller farmor eller en kurator, elevstödjare vad som helst (...) de får ju inte komma själv till Barnahus”.
Flera av respondenterna menar att mycket av arbetet med barnet sker i nätverket. En respondent menar att det ibland “finns en övertro hos föräldrar, vad barnsamtal ska eee leda till”
Att man hjälper barnet genom att hjälpa föräldrarna också (...) hur ska de svara på frågor, ska de fråga sitt barn, ska dom..ja hur ska de bete sig mot sitt barn och det..liksom tryggar ju barnet..så vi har ju alltid stödkontakt till föräldrarna också, liksom parallellt (respondent 9). Flera respondenter betonar även vikten av skydd och att man måste se och ge stöd kring barnets hela situation för att rätt förutsättningar ska uppstå. Barnen är beroende av
omgivningens reaktioner på situationen och genom att hjälpa föräldrarna hjälper man också barnet.
36
8. Diskussion
I detta kapitel har studiens resultat diskuterats mot bakgrund av tidigare forskning och teoretiska utgångspunkt.
Syftet med studien var att undersöka hur de professionella på Barnahus skapar förutsättningar för barn att berätta om sexuella övergrepp.
Kommunikation ur ett etnologiskt perspektiv, vilket Nilsson & Waldemarson (2016) beskriver som de kommunikationsprocesser som uppstår i mellanmänskliga interaktioner och det sociala samspelet, konstaterades i studiens resultat kunde se olika ut beroende på syftet med samtalet, samtalsledarens profession och barnets individuella förutsättningar.
Det kommunikativa samspel som beskrevs i studien mellan barnet och den professionelle varierade, men en betydande faktor för framgång var att skapa en trygg situation, beredskap hos de professionella samt förmåga att ta emot barnets berättelse.
Beredskap var även det globala tema som sammanfattade resultatet i den tematiska nätverksanalysen och som kortfattat summerar svaret på studiens frågeställningar. En
beredskap för barnets hela situation summerade hur de professionella kan underlätta för barn att berätta om sexuella övergrepp. En beredskap för att på olika sätt och med olika metoder ta emot barnets berättelse, och på så sätt skapas en bra dialog med ett barn som misstänks bli utsatt för sexuella övergrepp.
8.1 Hur de professionella kan underlätta för barnet
Socialstyrelsen (2018) beskriver, som tidigare nämnts, att barns upplevelser och sociala situation har en inverkan på det kommunikativa samspelet.
I resultatet framkom även vikten av att som professionell ha en beredskap för barnets hela situation, samordna insatser och se till att rätt person får samtala med barnet i rätt tid och då ta hänsyn till barnets upplevelser och sätt att kommunicera. Detta för att trygga nätverket och se till att barnets berättelse inte förstörs eller tystas ned.
Forskning visar att det finns en mängd hindrande faktorer i samtal med barn som misstänks ha blivit utsatta för sexuella övergrepp. Alaggia m.fl. (2017) beskriver att återkommande faktorer som hindrar ett avslöjande är känslor av skam och skuld samt en rädsla för att inte bli trodd. Även Morrison m.fl. (2017) menar att rädsla för att inte bli trodd, rädsla för vad som ska hända, oro inför hur avslöjandet påverkar andra och känslor för förövaren utgör hinder i ett samtal. Bilden bekräftas av Øvreeide (2010), som i sin
37 medveten om att barnet kan befinna sig i ett lojalitetsförhållande och manipulerats att känna ovan nämnda känslor.
I denna studie synliggjordes hur professionella i barnsamtal inledningsvis försöker undanröja dessa hinder och istället skapa förutsättningar för barnet att berätta om
övergreppen. Vikten av att lyfta ansvaret från barnet och att inleda samtalet med en
sammanhangsmarkering, att förklara att man som professionell är van vid att lyssna på dessa berättelser och att ingenting är konstigt, är förutsättningar för att ett barn ska känna sig trygg och våga berätta sin historia i ett första möte. Sammanhangets betydelse betonas också i kommunikationsteorin, där det centrala i att tydliggöra syfte och ramarna för samtalet för att möjliggöra ett samspel som ligger till grund för ett gott samtal (Nilsson och Waldemarson, 2016).
Det framkom i intervjuerna att samtal om skuld, skam, sorg och lojalitet kan avlasta barnet känslomässigt och därigenom underlätta för barnet att våga berätta. Att barnet ges tillfälle att berätta är något som Morrison m.fl. (2017) beskriver vara en underlättande faktor. Även Brattfjell och Flåm (2018) lyfter fram vikten av att skapa trygga sammanhang för barnet att berätta i, något som är i enlighet med den föreliggande studien.
Underlättande faktorer som också framträdde i resultatet var att de professionella behöver ha ett intresse av och kontinuerligt träna på att samtala med barn. Detta för att skapa trygghet och förutsättningar för barn att våga berätta om sexuella övergrepp.
Att kommunicera med andra menar Nilsson och Waldemarson (2016) är ett medfött beteende, men konsten att använda denna förmåga på bästa sätt är något som måste läras in.
8.2 Framgångsfaktorer i dialogen
I resultatet framkom det att professionella har en struktur som de utgår ifrån i samtalet med barn och som beror på samtalets syfte. Som grund för strukturen ligger var och ens samlade kompetens i form av erfarenheter, utbildningar och metoder. Precis som Payne (2015) beskriver gällande den tydliga och strukturerade modellen för krissamtal, underlättar detta relationens uppbyggnad mellan parterna och stödjer samtalsledaren i en komplex situation.
Det var tydligt i studien att kunskap om olika kommunikationsmetoder och att
38 genom både verbala och icke-verbala signaler (Nilsson & Waldemarson, 2016). Forskning visade också att barns berättelser blir betydligt mer detaljerade och omfattande i de fall frågorna formulerades som öppna (Sternberg m.fl., 1997).
Allmänna barnhuset (2015) skriver att professionella behöver erfarenhet för att kunna uppfatta signaler, våga ställa frågor om övergrepp och ta emot barnens berättelser.
Vidare framkom det att framgångsfaktorer i dialogen med barnen är information och ramar gentemot barnet och att den professionelle tryggt och nyfiket utforskar barnets berättelse. Något som även Øvreeide (2010) beskriver som en levande process präglat av samspel, känslor och erfarenheter.
I studiens resultat framkom det att en styrka i dialogen är att neutralt ta emot barnets berättelse. Vidare konstaterades att barnet testar att berätta lite för att se hur mottagaren reagerar. Øvreeide (2010) menar att barnet för att ta hänsyn till mottagarens oro kan ändra beskrivningen av sina erfarenheter om den som tar emot berättelsen uppvisar en negativ reaktion. Detta bekräftas även av Nilsson & Waldemarson (2016) som fastställer att den som leder svåra samtal lyssnar på det som sägs och är trygg i att ta emot det som förmedlas.
Det framkom vidare i intervjuerna med de professionella vid Barnahus attdialogen påverkas av barnets förmåga avseende till exempel ålder och språkutveckling vilket gör att samtalet behöver anpassas efter detta. Den professionelle behöver vara beredd att formulera frågor och förklara på ett sätt som stämmer överens med just det här barnets förmåga och vilja att berätta. Vikten av att ta hänsyn till dessa aspekter är också entydig i forskningen. Följden kan annars bli missförstånd och att barnets berättelse förstörs (Nilsson Tapper, 2021).
I studiens inledning framfördes att 10% av barn som utsatts för sexuellt utnyttjade kommer till myndigheternas kännedom och den samlade forskningsbilden baserar sig på studier med personer som valt att avslöja övergreppen.
Vi anser att det vore intressant att undersöka om en större andel sexuellt utnyttjade barn skulle komma till myndigheternas kännedom om man använde sig av samma
framgångsfaktorer som framförts i denna studie i fler vardagliga samtalssituationer med barn med hjälp av att utbilda och informera andra professionella, vårdnadshavare och barn. Detta för att på så sätt möjliggöra för de 90% utsatta barn som ännu inte har berättat att dela sin historia.
39 berätta. Möjligheten finns ju även att helt nya förutsättningar behöver identifieras för att möjliggöra för ännu fler att berätta sin historia. Vi menar att detta är en identifierad kunskapslucka där framtida forskning krävs för att fylla denna.
9. Slutsats
I denna studie framkom att professionella behöver ha en struktur och beredskap för hur man ska arbeta innan, under och efter samtalet, detta påverkar huruvida ett barn känner trygghet att berätta om sexuella övergrepp.
Beredskap för att tryggt och neutralt ta emot barnets berättelse är en framgångsfaktor i samtalet. Likaså att informera barnet och nätverket om sexuella övergrepp och vanliga
reaktioner, lyfta skuld och skamkänslor samt ge dem en sammanhangsmarkering i situationen, kunde underlätta ett avslöjande.
40
10. Referenser
Alaggia, R., Collin-Vézina, D., & Lateef, R. (2019). Facilitators and Barriers to Child Sexual Abuse (CSA) Disclosures: A Research Update (2000–2016). SAGE publications, 20(2), 260 - 283. doi: 10.1177/1524838017697312
Attride-Stirling, J. (2001). Thematic networks: an analytic tool for qualitative research. SAGE
publications, 1(3), 385 - 405. doi: 10.1177/146879410100100307
https://journals-sagepub-com.www.bibproxy.du.se/doi/pdf/10.1177/146879410100100307
Barnafrid. (2019). Slutrapport utvärdering av barnahus. Linköping: Barnafrid.
Barnahus. (2020). Barnahus - Borlänge kommun. Hämtad 2021-01-11, från https://www.borlange.se/omsorg-och-hjalp/familj-barn-och-ungdom/barnahus
Brattfjell, M. L., & Flåm, A. (2019). "They were the ones that saw me and listened". From child sexual abuse to disclosure: Adults recalls of the process towards final disclosure.
Child Abuse & Neglect, 89, 225-236. https://doi.org/10.1016/j.chiabu.2018.11.022
Brennan, E., & McElvaney, R. (2020). What Helps Children Tell? A Qualitative Meta-Analysis of Child Sexual Abuse Disclosure. Child Abuse Review, 29 (1) 97-113. https://doi-org.www.bibproxy.du.se/10.1002/car.2617
Bruce, C., Wilson, S., & Morrison, S. (2018). Children’s Disclosure of Sexual Abuse: A Systematic Review of Qualitative Research Exploring Barriers and Facilitators. Journal of
Child Sexual Abuse, 27 (2), 176-194. https://doi.org/10.1080/10538712.2018.1425943
Bryman, A. (2008). Samhällsvetenskapliga metoder. Malmö: Liber AB.
Cederborg, A. (2004). Forskning om förhör med barn. N. Wiklund & U. Sjöström (Red.),
Svensk vittnespsykologi (s.197-220). Lund: Studentlitteratur.
41 Landstinget Dalarna. (2009). Vårdprogram - Barnmisshandel och sexuella övergrepp. Hämtad
2021-01-05, från https://docplayer.se/524358-Vardprogram-barnmisshandel-och-sexuella-overgrepp.html
Leach, C., Powell, M.B., Sharman, S.J. & Anglim, J. (2016). The Relationship Between Children’s Age and Disclosures of Sexual Abuse During Forensic Interviews. SAGE
publications Child Maltreatment, 22(1) 79-88. doi: 10.1177/1077559516675723
Lingåker, M. (2017). Våga se signaler på sexuella övergrepp: vägledning och främjande
integritetsarbete. Stockholm: Gothia Fortbildning.
Nilsson Tapper, M. (2021). Professionella samtal med barn: förhållningssätt, metoder och
övningar. Lund: Studentlitteratur
Nilsson, B., & Waldemarson, A-K. (2016). Människor emellan – Grundbok i kommunikation
och samtal. Stockholm: Natur & Kultur
Polisen. (2019, 6 mars). Gromning - utsatt https://polisen.se/utsatt-for-brott/olika-typer-av-brott/grooming/
Polisen. (2021, 3 februari). Barnahus för barn utsatta för våld och övergrepp. https://polisen.se/om-polisen/polisens-arbete/brott-mot-barn/barnahus/
Rädda Barnen. (2016). Detta borde alla veta om sexuella övergrepp mot barn.
SFS 2018:1197. Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter.
42 Socialstyrelsen. (2018). Att samtala med barn - Kunskapsstöd för socialtjänsten, hälso- och
sjukvården och tandvården. Hämtad 2021-01-05, från
https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/kunskapsstod/2018-11-14.pdf
Stiftelsen allmänna barnhuset (2015). Det gäller en av fem: fakta om barn, sexuella övergrepp
och sexuell exploatering i Sverige 2014. Stockholm: Stiftelsen Allmänna Barnhuset.
Kathleen, J., Lamb, M. E., Hershkowitz, I., Yudilevitch, L., Orbach, T., Esplin, P. W., & Hovav, M. (1997). Effects of introductory style on children´s abilities to describe experiences of sexual abuse. Child abuse & neglect, 21(11) 1133-1146.
https://doi.org/10.1016/S0145-2134(97)00071-9
Vetenskapsrådet. (2007). Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig
forskning. Stockholm: Vetenskapsrådet.
43
11. Bilagor
11.1 Informationsbrev
Förfrågan om deltagande i examensarbete
Vi heter Frida Ydringer och Matilda Jonsson och studerar termin 6 på Socionomprogrammet vid Högskolan Dalarna. Under vårterminen skriver vi vårt examensarbete, 15 hp, och har valt att intressera oss för professionellas erfarenheter och kunskaper kring hur man skapar
förutsättningar för barn att berätta om sexuella övergrepp. Syfte
Syftet med studien är att tillvarata kunskap och erfarenheter från professionella som i sin yrkesutövning träffar några av de barn som utsatts för sexuella övergrepp. Detta för att dra lärdomar och med hjälp av dessa i förlängningen kunna utveckla arbetssätt och rutiner som gör att fler barn ges rätt förutsättningar och sammanhang att berätta och få hjälp och stöd. Studiens tillvägagångssätt
Vi har för avsikt att intervjua personer som arbetar inom ramen för Barnahus verksamhet. Deltagande i studien innebär att vid ett tillfälle under februari månad delta i en intervju som tar 30-60 minuter.
Intervjun kommer förslagsvis ske digitalt, via Zoom, eller per telefon.
Den färdiga uppsatsen kommer att publiceras på Diva-Portalen. Respondenterna kan vid intresse få studien skickad till sig på mail.
Sekretess och hantering av datamaterial
Intervjuerna kommer vid intervjutillfället att spelas in med hjälp av diktafon och sedan transkriberas. Det är enbart utförarna av intervjuerna samt handledare vid Högskolan Dalarna som kommer att ha tillgång till materialet och uppgifter om informanter kommer
avidentifieras genomgående. Efter det att vi examinerats i april 2021 kommer det inspelade materialet att raderas.
Högskolan Dalarna är ansvarig för behandlingen av personuppgifter i samband med examensarbetet. Som deltagare i undersökningen har du enligt Dataskyddsförordningen (GDPR) rätt att få information om hur dina personuppgifter kommer behandlas. Du har också rätt att ansöka om ett så kallat registerutdrag, samt att få eventuella fel rättade. Vid frågor om behandlingen av personuppgifter kan du vända dig till Högskolans dataskyddsombud.
Du tillfrågas härmed om deltagande i denna undersökning
Din kunskap och dina erfarenheter är viktiga för oss i vårt arbete och vi skulle bli tacksamma om du har möjlighet att avsätta tid för en intervju med oss. Intervjufrågorna kommer att skickas till dig innan intervjun så att du har möjlighet att förbereda dig.
