Vilka typer av stöd anser den professionella och lekmännen behövs?

Våra informanter anser att anhöriga till individer som sitter på anstalt är i behov av hjälp och stöd. Brottsoffersamordnaren på Polismyndigheten menar att det är en självklarhet att de behöver hjälp eftersom man som anhörig också blir påverkad av att den nära blir frihetsberövad. Detta håller representanten från KRIS med om och uttrycker att det alltid ska finnas möjlighet att få stöd. Att det finns ett behov av stöd till denna målgrupp framgår även av den svenska rapporten “Barn med frihetsberövade föräldrar” (2010). I rapporten beskrevs det att barn vars föräldrar är intagna på anstalt behövde stöd, främst känslomässigt men även att de hade ett behov av information. Den enda informanten som sticker ut i denna fråga är representanten från Socialtjänsten som uttrycker att dessa anhöriga har lite behov av stöd.

Brottsoffersamordnaren på Polismyndigheten, skribenten och

kriminalvårdsinspektören påpekar att de anhörigas situationer är alla unika och att det därför inte är alla individer som behöver stöd och hjälp i lika stor utsträckning. Vissa har varit med om att deras nära blivit frihetsberövade förut medan för andra är det en händelse som sker för första gången. Informanterna menar att den

anhörigas nätverk spelar en viktig och stor roll om det finns ett behov av stöd eller inte och hur stort behovet i så fall är. Skribenten uttrycker;

“De som har ett bra nätverk, bra ekonomi och riktiga vänner klarar ju det bättre, det är svårare för de som inte har det. Det kan uppkomma för alla, därför är det bra om man kan träffa andra och bearbeta.”

5.4.1 Samtal med professionell och gruppsamtal

Ett återkommande tema bland alla våra informanter är att den anhöriga uttrycker att den önskade att det fanns någon denna kunde prata med, en plats dit hen kunde vända sig för hjälp. Det behövs alltså en plats där de kan komma och få prata om sin situation. Representanten från Bryggan berättar;

“....det har ringt en mamma till mig och så sitter sonen i fängelse och så säger hon att nu är det fjärde gången han åker in och jag mår skit, jag har ingen att prata med.”

Ett sätt att erbjuda detta stöd kan vara genom enskilda samtal med en som är anställd på exempelvis en myndighet eller annan organisation som arbetar med denna målgrupp. Samtalsstödet är viktigt både för den som har andra nära att prata

med men även för den som känner att den inte har någon alls att prata med. Fängelseprästen påpekar att i detta samtal är det viktigt att man “pratar samma språk”. Med detta menar hen inte endast svenska som språk, utan också de unika ord och uttryck som finns inom den specifika miljön det rör sig om. För en

anhörig till en person som sitter på anstalt är det därför viktigt att kunna prata med någon som vet vad det innebär att besöka ett fängelse och vilka olika restriktioner som finns. Att man som anhörig i samtalet kan använda ord som kvinsp, plit, CV och avvikelserapport, utan att hela tiden behöva förklara innebörden av orden och förkortningarna är väsentligt för personens bearbetning. Detta kan jämföras med Goffmans begrepp “de visa”. Med detta menar han personer som genom sitt yrke eller andra erfarenheter har en större kunskap om målgruppens situation. Han förklarar att denna kunskap kan vara till hjälp för den stigmatiserade individen då man som “vis” kan uttrycka en större förståelse och sympati (Goffman, 2007). Som exempelvis fängelsepräst eller kriminalvårdare har man kunskaper om detta ämne som gör att man kan förstå individen i fråga på ett annat sätt än vad en icke- insatt vän kan. Samtidigt är det viktigt att påpeka att även en persons erfarenheter, både personliga- och yrkmässiga från ideella organisationer som Bryggan, gör att man beskrivs som en vis person. “Den visa” personen kan ge ett viktigt stöd till den anhöriga genom att lyssna och samtala med den.

Representanten för KRIS beskriver att man som anhörig främst bär på en psykisk börda snarare än en fysisk börda och att man därför är i behov av stödjande samtal. Hen förklarar hur detta stöd kan förändra ens dag och mående till det bättre;

“...när man som anhörig hamnar i en känslomässig svacka tittar man neråt därför att man är rädd att folk ska se hur man mår. När man tittar neråt då behöver man ha en accelerator, en annan människa som får en att titta upp...”

En annan form av stöd som behövs, enligt våra informanter, är gruppsamtal och att träffa andra personer i samma situation. Skribenten påpekar att dessa former av samtal har en positiv effekt på de anhörigas mående, det vill säga de mår bra av att träffa andra. Goffman (2007) beskriver att det kan stödja den stigmatiserade individen att träffa människor som befinner sig i liknande situation, vilket han benämner som “de egna”. Fängelseprästen berättar om en anhörig som uttryckt att hon starkt önskade att det fanns någon plats dit hon kunde gå, en sorts stödgrupp som liknar exempelvis “Anonyma Alkoholister”. En grupp där man kan få träffa andra anhöriga, dela och lyssna på andras erfarenheter, få tips och råd av varandra samt bygga relationer. Fängelseprästen beskriver att det är viktigt med sådana grupper där man möter varandra med respekt och acceptans. Denna känsla av att man inte är avvikande är det Goffman beskriver som styrkan i att träffa “sina egna”. Anhöriga kan i dessa möten slappna av och behöver inte konfronteras med samhällets fördomar (Goffman, 2007). Representanten för Bryggan skildrar hur hen upplever att även barnen blir mer fria i dessa möten. När barnen besöker Bryggan för första gången är det många som tänker att det endast är dem som går igenom detta men när de då får träffa andra barn i liknande situation, upplever de sin egen situation som lite lättare. Även tidigare forskning visa på detta. Turesson (2009) nämner i sin studie hur flera av barnen sökte sig till kompisar från liknande familjesituationer för att på så sätt hantera sin situation och skamkänslorna de kände inför att mamman hade begått brott.

5.4.2 Information

Majoriteten av våra informanter beskriver att anhöriga saknar tillgänglig information om processen hen nu ska gå igenom, både praktiska element,

exempelvis besöksrutiner på anstalten, men även den personliga processen, såsom hur personen ska hantera sina känslor kring situationen de befinner sig i. Att inte besitta tidigare erfarenheter av att ha en nära intagen på anstalt innebär att ens kunskap om hur processen går till är begränsad. I rapporten “Barn med

frihetsberövade föräldrar” (2010) beskrevs det att just avsaknaden av information var något som de anhöriga uttryckte var ett problem, mer information är därför något som både barn och vuxna behöver. Detta är även något som

kriminalvårdsinspektören tar upp då hen beskriver att anhöriga behöver få

information för att förstå hur systemet fungerar. Även fängelseprästen poängterar att hen tycker att det är viktigt att de anhöriga får information, bland annat om hur den intagnas vardag ser ut. Detta eftersom den bild allmänheten har av häkten och anstalter är den bild som filmer och media tar upp. Därför tipsar fängelseprästen alltid den intagna att skicka ett brev och förklara hur de har det i fängelset för att på så sätt lugna de anhöriga.

“Jag spenderar rätt så mycket tid inne på häktet med att förklara för de nyhäktade att ”skriv ett brev och berätta”. Framförallt om de har invandrarbakgrund, därför att om föräldrarna har invandrat hit, kanske från mellanöstern eller så, så har de en bild av vad det innebär eller kanske har de en bild av vad det innebär att sitta i fängelse i typ Libanon, och så plötsligt blir deras son häktad, och då vaknar hela detta med att vara politisk fånge, att man hade en bror eller morbror och så där. Så jag brukar alltid säga, skriv ett brev och så berätta hur din vardag ser ut och hur sitt rum ser ut och just det att vi inte slår dig. För det är ju så att de har den, du vet med fängsel, de har ju hela den bilden. Men att då beskriva att det är ingen som slår dig, och du har en säng och du har TV, toalett på rummet. Så att de får en bild av hur din vardag ser ut, därför att annars blir deras oro, den bara far i taket…”

Skribenten påpekar att anhöriga som hen har kommit i kontakt med beskrivit att de inte fått tillräcklig information. Det kan röra sig om att de inte fått förklarat för sig varför de inte får krama sin man vid besök eller att dottern kan bli omhäktad trots att domstolen i ett tidigare dombeslut skrivit att hon endast ska vara häktad i två veckor. Skribenten menar att leva i ovisshet på detta sätt är en av

anledningarna till den oro som den anhöriga bär på och att det är av stor vikt att personen får den information som behövs. Vidare berättar hen att det finns information att tillgå på internetsidor, men förklarar samtidigt att det är en väsentlig skillnad mellan att läsa om det och att någon berättar samt förklarar för en där uppföljningsfrågor är en naturlig gång. Ett sådant möte, menar skribenten, är en form av stöd som skulle vara till stor hjälp för många anhöriga.

En annan form av information som brottsoffersamordnaren på Polismyndigheten beskriver är av vikt för den anhöriga är att få tips och verktyg för att kunna hantera sin nya situation. Hen menar att strategier för detta kan underlätta och förebygga den oro som uppstår. Fängelseprästen beskriver att genom individuella samtal och gruppsamtal kan den enskilde ges tips, råd och verktyg som kan vara till stor hjälp för personen att genomgå sin personliga situation. Även

representanten från Bryggan menar att tips på vad den anhöriga kan berätta för omgivningen kan vara ett behjälpligt stöd. Hen menar att barn önskar få veta sanningen om var deras förälder befinner sig. Detta är något föräldrar kan behöva

hjälp med då det kan vara svårt att veta på vilket sätt de ska förklara samt i vilken utsträckning det är lämpligt att berätta om detaljer. Även tips och råd för vad man ska berätta eller inte berätta för släkt, vänner och arbetskamrater, uttrycker

fängelseprästen, är ett viktigt stöd.

Förutom bekymmer rörande vad man ska berätta för sin omgivning kan den anhöriga även ha krav på sig från den intagna. Fängelseprästen berättar att många av de intagna hen möter endast ser till sin sida av myntet och upplever att det endast är de som har bekymmer. På grund av detta visar de liten förståelse för att deras anhöriga lever under en stor press, då de nu själv ska sköta alla

vardagssysslor, amorteringar, uppfostran etc. Den intagna lägger då ett ytterligare stressmoment på sina anhöriga genom att kräva att de ska besöka så fort tillfälle ges. Hen menar att detta är något som de anhöriga kan behöva stöd i och därmed få strategier för att kunna hantera situationen de befinner sig i.

Representanten från KRIS berättar att en stor del av informationen som de anhöriga hen möter söker, är vad som kommer hända efter att den intagna personen muckar, det vill säga lämnar fängelset. Skribenten uttrycker att då tanken är att den nära ska komma ut ur fängelset behöver de anhöriga information om hur de kan hantera situationen, både när personen är intagen men även när hen muckar;

“...om anhöriga fick det stöd de behöver med Socialtjänsten eller information blir de ju bättre och mår bättre när den intagne kommer ut, det är ju tanken i Sverige att de ska lämna fängelset. När folk kommer ut är det i regel de anhöriga som finns där så det är viktigt att de inte går ner sig i oro.”

5.4.3 Ekonomi

Både enligt våra informanter och den ovan nämnda norska studien är den ekonomiska situationen ett bekymmer för många anhöriga (Foreningen for Fangers Pårørende, 2009). Trots detta är ekonomiskt stöd inte något informanterna särskilt poängterar när de nämner vilka stöd som behövs till anhöriga.

5.4.4 Medvetandegörande i samhället

Hur samhället pratar om kriminella och deras anhöriga samt vilka rutiner som finns inom de olika myndigheterna lägger skribenten fram som något som har stor betydelse. Hen poängterar att om man belyser problematiken och därmed

medvetandegör en större del av samhället om hur det påverkar en anhörig att ha en nära som är intagen på anstalt, så kan det vara ett viktigt stöd för de anhöriga. Representanten från Bryggan resonerar på liknande sätt och berättar att barn till frihetsberövade uttryckt i en enkät att de önskade att vuxna pratade mer om ämnet så att det inte blir lika känsligt utan snarare mer “normalt”. Stigmatisering uppstår, som Goffman (2007) förklarar, genom kategoriseringar och fördomar. Om

samhället hade större insikt i de anhörigas situation skulle konsekvenserna kunna bli att fördomarnas omfattning reduceras, vilket i förlängningen kan leda till att stigmatiseringen minskar.

Inom myndigheter är bemötande ett särskilt viktigt ämne och skribenten förklarar att många anhöriga inte känner sig sedda av de olika myndigheterna de kommit i kontakt med. Detta beskriver även den ovan nämnda norska studien där 50 procent av de anhöriga upplevde att de inte blev lyssnade på av

Kriminalomsorgen (Foreningen for Fangers Pårørende, 2009). Skribenten menar att det borde finnas rutiner inom de olika myndigheterna och en tanke om hur de ska kunna hjälpa de anhöriga. Det borde exempelvis, påpekar hen, finnas riktlinjer eller liknande inom Socialtjänsten.

Fängelseprästen uttrycker att hen önskade att det var en självklarhet att stöd till anhöriga fanns. Dels för att det hade underlättat för de anhöriga att veta var de ska vända sig för att få hjälp, dels att ett stöd skulle kunna resultera i ett förtydligade för den intagna att dennes agerande får allvarliga konsekvenser för deras anhöriga. Då deras anhöriga inte på samma sätt kan fortsätta sin vardag, utan behöver uppsöka hjälp utifrån kan det sända en signal till den intagna att dennes frånvaro och handlingar påverkar andra individer negativt. Representanten från KRIS beskriver att man inte kan bortse från att de anhöriga påverkas av situationen; “Och hade man börjat prata om de anhöriga så hade man börjat prata om de fem personerna som kretsar kring varje person som är kriminell [...] och som är påverkade…”

5.4.5 Sammanfattning

För de flesta av våra informanter är det uppenbart att det borde erbjudas stöd för anhöriga till personer som är intagna på anstalt. Stödet de bland annat lyfter fram är att de anhöriga ska ha någon att samtala med, en samtalsgrupp eller en plats man kan gå till för att träffa andra i liknande situation. Även information, tips och verktyg för vad som kommer hända och ett medvetandegörande i samhället rörande de anhörigas situation är insatser som de tar upp som viktiga. Utifrån vad våra informanter berättar kan man dra slutsatsen att det behövs ett specifikt stöd som riktar sig till de anhöriga. Efterfrågan av samtal med andra individer i liknande situation och information om hur man hanterar sin egen situation visar att det inte endast behövs ett generellt stöd, utan även specifika stöd.

Informanternas svar indikerar även att detta är ett ämne som man inte belyser tillräckligt i dagens samhälle, då de anhöriga inte vet vart de ska vända sig samtidigt som samhället i stort inte vet hur de ska bemöta denna grupp av individer.