Undersökning av eventuell förekomst av substanser som saknar analysmetoder för vatten

5.4.1 Substanser i vatten

Totalt påvisades 18 bekämpningsmedel bland vattenproverna, och tre av dessa (MCPA, diuron och isoproturon) fanns det metoder för att detektera förekomst av i urin. För de övriga 15 medlen fanns det inga urinanalysmetoder. Två av dessa var BAM och atrazin, som var vanligt förekommande i de 50 brunnarna. I flera fall översteg halterna riktvärdet för enskilda bekämpningsmedel i dricksvatten.

Frågan är om exponeringen av dessa kan utgöra en risk för användarna.

Både diklobenil (med BAM som nedbrytningsprodukt) och atrazin har använts för att bekämpa ogräs på bland annat grusplaner och gångar, men substanserna har inte varit godkända sedan 1990. Äm-nena bryts ner långsamt och trots att det har gått lång tid sedan substanserna slutade säljas är de vanligt förekommande i det skånska grundvattnet.

Den högsta halten av BAM som uppmättes i brunnarna 2010 var 1,6 μg/l och atrazin 0,26 μg/l. Även om värdena överstiger Socialstyrelsens riktvärden för dricksvatten från enskilda vattentäkter, är hal-terna förhållandevis låga. Enligt Världshälsoorganisationens (WHO) riktlinjer för förekomst av olika substanser i dricksvatten får halten av atrazin vara maximalt 100 μg/l för att vara hälsosäkert (WHO 2011). De uppmätta halterna i Landskronas brunnar understiger klart detta värde.

Substans som

När det gäller BAM, finns det inget motsvarande riktvärde från WHO. Däremot har Livsmedelsverket i ett utlåtande till Örkelljunga kommun 2008 bedömt att ett hälsobaserat riktvärde kan beräknas till 39 μg/l, under förutsättning att BAM inte har högre toxicitet än ursprungssubstansen diklobenil (Livs-medelsverket 2008). Det genomsnittliga accepterade intaget (ADI) av BAM som en person kan få i sig dagligen utan riskera sin hälsa har beräknats till 0,05 mg/kg kroppsvikt (EFSA 2010). För en vuxen person motsvarar det en halt i vattnet på 300 μg/l. För spädbarn är motsvarande halt utan att riskera hälsopåverkan 70 μg/l. Halterna av BAM i brunnarna, som klart understiger de nivåerna, utgör där-med ingen risk för hälsopåverkan.

En annan vanligt förekommande substans var terbutylazin, som har använts för ogräsbekämpning i odlingar av bland annat ärtor och åkerbönor. Substansen var godkänd i Sverige till och med 2003.

WHOs riktvärde för maximal halt av terbutylazin ligger på 7 μg/l, för att dricksvattnet ska anses vara säkert. I de undersökta brunnarna uppmättes de högsta halterna av terbutylazin till 0,038 μg/l och av nedbrytningsprodukten terbutylazindesetyl 0,12 μg/l. Halten av terbutylazin understeg därmed klart WHOs riktvärde.

Riktvärden och hälsopåverkan för de övriga substanserna har inte undersökts, på grund av att antalet brunnar med detekterbara halter av substanserna har varit få.

5.4.2 Substanser i urin

Urinproven analyserades för 12 substanser, varav sju inte kunde mätas i vattenproverna. Frågan är om ämnena kan förekomma i dricksvattenbrunnar.

ETU är nedbrytningsprodukt av etylenbisdithiokarbamater, såsommankozeb och maneb, vilka har använts mot bladmögel på exempelvis potatis. ETU bedöms som cancerframkallande av Kemikaliein-spektionen, som har kraftigt begränsat användningen av ämnet. Sedan 1994 har det inte funnits ett godkänt preparat med maneb, medan ett preparat med mankozeb är godkänt för användning mot svampangrepp på potatis och vitlök. Mankozeb och ETU bryts ner relativt snabbt vid gynnsamma förhållanden med god tillgång till syre. Regn i samband med behandling ökar risken att ETU läcker ner i vattendrag och grundvatten på grund av ämnets höga vattenlöslighet. I miljöer med liten syre-tillgång och låg biologisk aktivitet, t ex grundvatten är det större risk för höga halter av ETU (KemI 1997b). Användningen av mankozeb och risken för läckage av ETU till grundvatten gör att enskilda brunnar inte kan uteslutas som exponeringskälla. I Länsstyrelsens provtagning av det skånska grund-vattnet mellan 2007-2010 undersöktes förekomsten av bekämpningsmedel, bland annat ETU. Även om de flesta proven togs från kommunala vattentäkter hittades ETU i bara ett av 178 vattenprov (Länsstyrelsen 2011).

3,5-DKA är en metabolit till iprodion, som analyserades i vattenproverna, men det är även en ned-brytningsprodukt till vinklozolin och procymidon. Preparat med iprodion var godkända till och med 2008, men procymidon har inte varit godkänt för användning i Sverige och vinklozolin har inte varit godkänt efter 1996. På grund av inget iprodion påträffades i brunnarna och att de övriga inte har varit tillåtna under en lång period, är det troligt att exponeringen kommer från en annan källa än dricksvattnet i enskilda brunnar.

TCP är en metabolit till insekticiden klorpyrifos. Sedan 2008 förekommer inget godkänt preparat som innehåller klorpyrifos på den svenska marknaden. Ämnet har låg vattenlöslighet och adsorberas till

jordpartiklar. På grund av detta förväntas substansen inte läcka till grundvatten och det har varit få upptäckter av ämnet i grundvatten (Esbjörnsson 2002, WHO 2004). Troligen kommer studiedeltagar-nas exponering för TCP från andra källor än dricksvattnet i brunnarna.

3-PBA är en nedbrytningsprodukt till flera pyretroider, som används mot insekter både inom jord-bruk och för hemmajord-bruk. Pyretroider kan förekomma i vatten, men bryts snabbt ner och har en låg vattenlöslighet (KemI 1997a). Substansen binds till jordpartiklar och det läcker sällan ner i grundvatt-net (EPA 2007). Även om exponering genom brunnsvatten inte kan uteslutas helt, är det troligt att deltagarna har exponerats för ämnet genom andra källor.

2,4,5-T är en substans som användes för avlövning och ingick i exempelvis Hormoslyr, men substan-sen har inte varit godkänd i Sverige efter 1977. Substansubstan-sen mättes i Miljöförvaltningens undersök-ning 2005 och då hittades inga rester i vattnet från de 100 brunnar som analyserades.

Klormekvatklorid (CCC) och mepikvat är medel som används för att förkorta bland annat spannmål. I Sverige är endast ett preparat med klormekvatklorid godkänt för användning på råg, prydnadsväxter och gräsutsäde. Klormekvatklorid är en vattenlöslig substans, som anses vara måttligt biologiskt ned-brytbar. Det finns få undersökningar av förekomsten av klormekvatklorid i grundvatten, men danska studier tyder på att risken för att klormekvatklorid läcker ner till grundvattnet är låg (Henriksen, et al.

2009, Juhler et. al. 2010). Troligen kommer exponeringen från andra källor än dricksvattnet.

I Sverige finns det ett godkänt medel som innehåller mepikvatklorid och som används på råg. Det finns få studier kring mepikvats eller mepikvatklorids möjligheter att läcka ner i grundvatten, men Europeiska mydigheten för livsmedelssäkerhet (EFSA) har undersökt mepikvatklorids möjligheter att nå grundvattnet (se EFSA 2008).

Figur 2. Korrelation mellan förekomst av bekämpningsmedel i 50 brunnar och förekomst av exponerings-biomarkörer i urin hos 50 individer.

5.5 Samband mellan halter av bekämpningsmedel i brunnsvatten och urin

För att undersöka om förekomsten av fler bekämpningsmedel i brunnarna kan ge en ökad påverkan för användarna, genomfördes en statistisk analys (Spearmans rangkorrelation). Resultatet visar att det inte fanns något signifikant samband mellan förekomst av kemiska bekämpningsmedel i dricks-vatten och exponeringsbiomarkörer i urin (rs =-0,04). Figur 2 visar korrelationen mellan förekomst av bekämpningsmedel i 50 brunnar i och förekomst av exponeringsbiomarkörer i urin av 50 individer som har använt dricksvattnet från samma brunnar under tre dygn innan provtagningen.

Diagrammet och den statistiska analysen visar att det inte kan påvisas något samband mellan ke-miska bekämpningsmedel i brunnsvatten och i brukarnas urin.

Det ska påpekas att endast ett fåtal substanser kunde analyseras i både vatten- och urinproverna.

Övriga substanser kunde bara analyseras i vatten respektive urin. Det är därmed svårt att dra slutsat-ser utifrån den statistiska undersökningen. För att analyslutsat-sera ett samband mellan förekomsten av bekämpningsmedel i vatten och urin, krävs att fler ämnen kan undersökas i båda proverna.

En jämförelse av förekomsten av de bekämpningsmedel för vilka det fanns metoder att analysera i både vatten och urin visar tydligt att det inte finns ett samband (bilaga 8). Endast tre vattenprov hade detekterbara halter av någon av de sex substanserna. Däremot innehöll 47 av 50 urinprover åtminstone ett av de sex ämnena. En analys med Spearmans rangkorrelation visade att det inte fanns ett signifikant samband (rs =-0,14).

Utifrån de metoder som finns för närvarande kan konstateras att det inte finns ett samband mellan förekomsten av bekämpningsmedel i vatten och urin.