Denna andra analysdel kommer att fokusera på dramats andra akts andra scen, samt den enda scen som utgör den tredje akten. Rubriken för avsnittet syftar till det stadium av intrigen som skildras i det valda materialet. Det är genom dessa scener som texten börjar nå fram till och slutligen genomgår vändpunkten. Blom börjar nå fram till den uppgång han eftersträvar genom planen han utformat. Utgångspunkten för denna analysdel är resultatet från den första delen. I den första delen placerades huvudkaraktärerna jämsides i den schematiska modellen. I denna del kommer, förutom de från del 1 undersökta karaktärerna, även fru Blom inkluderas. Detta
33 då hon förekommer i slutet av den tredje akten och därför går att analysera i relation till de övriga karaktärerna.
I de två scenerna för denna analysdel förekommer inget som tyder på att huvudkaraktärernas socioekonomiska situation ändrats. Förutsättningarna är ännu desamma: de äger verkstaden, som går dåligt, och ingen av dem har fått en förbättrad ekonomi. Vad som däremot händer är att dynamiken mellan dem börjar ändras på ett sätt som påverkar dem ur ett marxistiskt såväl som ett maskulinitetsteoretiskt perspektiv. Nyckelordet för denna förändring är ideologi. Be- greppet ideologi kommer att följa som en röd tråd genom hela denna analysdel då det karaktäriserar huvudkaraktärerna redan från början. De går ihop och investerar i verkstaden av ideologiska skäl. Begreppet bli som mest synligt och relevant under denna sekvens av dramat.
Fru Nilsson i verkstaden
När fru Nilsson besöker Blom på verkstadens kontor, i andra aktens andra scen, kommer Johns relation till den ideologiska övertygelsen på tal. Under dialogen som börjat handla om verk- stadens ekonomi och Johns relation till densamma sägs följande:
FRU NILSSON: Nog säger John att förtjänsten är klen, men något måste man offra, säger han. För sakens skull, menar han.
BLOM: […] hur länge som helst går det inte att offra, Fru Nilsson.
En dag tar det emot – och man sitter där svettig, skitig och utfattig och förbannat trött på att hålla på och offra sej.
[…]
BLOM: […] John är idealist. Och John har tro. Och det är bra. Men han vet ingenting om räkningar.96
Genom Blom och fru Nilsson blir här tydligt att John har en stark tro till sin ideologiska över- tygelse. I relationen till hans övertygelse skymtar också Bloms. Medan det framhålls att det för John alltid finns ett värde i att offra sig för sakens skull – i det här fallet en ”socialistiskt driven” verkstad – framgår det att Blom ser gränser i hur länge man kan eller bör offra sig. De sätt på vilka John och Blom förhåller sig till verkstaden i relation till den ideologiska övertygelsen kommer vi återkomma till senare i analysen. Samtidigt är delar av samtalet om John och verk- staden av fortsatt stor vikt för relationen mellan Blom och fru Nilsson.
34 Under detta karaktärsmöte går det att identifiera könsmaktstrukturer. Det förekommer vid två tillfällen fysiska tecken på en överordnad-underordnad-relation mellan de två karaktärerna. Dessa är inte utskrivna som repliker, utan beskrivs i texten för hur Blom agerar i scenrummet. Det första exemplet är att Blom ”tar tag i karmen på fru Nilssons stol och ser förargat ner på
henne”,97 medan det andra är att han ”går fram till fru Nilssons stol, tar tag i karmen och lutar
sig ner över henne”.98 De två exemplen är snarlika i sättet på vilket han förhåller sig till fru Nilsson. Genom att ta tag i stolskarmen och luta sig ned över henne visar han – i egenskap av en karaktär gentemot en annan karaktär, liksom genom scenisk gestaltning gentemot läsaren – på en överordnad position.
Fru Nilsson, i sin tur, visar inga tendenser till att sätta sig emot hans överordnade position. I stället lyssnar hon till vad han har att säga och när han till sist uppmanar henne att ”ryka på”99
John angående verkstadens ekonomiska utveckling när han kommer hem svarar hon bara ”ja ja ja”100 medan hon lämnar scenen. Det sätt på vilket fru Nilsson låter sig övertalas och tro på
Bloms ord visar således ytterligare på hennes underordnade position.
Anledningen till hennes besök grundar sig i ett behov av att prata om dottern, Inga, och vilken relation hon kan tänkas ha till Blom. Fru Nilsson konstaterar i dialogen att det inte hans ensak, utan föräldrarnas, att sörja för dottern, och att hon är trött på allt nattvakande över henne, vilket hon vill ska få ett slut.101 Hon uppvisar en oro över dottern som bygger på det ansvar hon som förälder känner, en roll som, även när den fallerar i praktiken, naturligt har en viss auktoritär tyngd.
Detta kan sätta henne i relation till Inga. I egenskap av förälder innebär det att fru Nilsson kan ses stå över Inga. Notera här dock att positionerna dem emellan inte utgörs av många eller starka exempel, men att det viktigaste är att dessa kan positioneras på ungefärliga platser inom den schematiska modellen för att framhäva de fyra huvudkaraktärernas positioner på ett tydligare vis.
Hur Inga och fru Nilsson förhåller sig till varandra måste delvis baseras på hur de positionerats i uppsatsens första analysdel. Redan under den första delen kunde fru Nilssons roll som förälder pekas ut som en avgörande faktor för relationen mellan de båda. Föräldrarollen förblir således den avgörande faktorn även för denna analysdel.
97 Dagerman, 1949, s. 56, kursiv i original. 98 Ibid., s. 59, kursiv i original.
99 Ibid., s. 68. 100 Ibid., s. 69. 101 Ibid., s. 58 ff.
35 Gossen Åke
När fru Nilsson lämnar scenrummet kommer John in. Den dialog som förs mellan honom och Blom ger inget specifikt av värde för analysen. Deras samtal förs, om än med olika åsikter och syn på verkstadens framtid, på en nivå som indikerar en kollegial jämlikhet. När John i sin tur lämnar scenen kommer Pelle in. Under detta karaktärsmöte är dialogen snarlik den tidigare, mellan John och Blom. Blom anpassar det han förmedlar till mottagaren, så att han ska vinna dennes tillit rörande verkstadens möjligheter. I dialogen mellan honom och Pelle framställer han det som att han egentligen inte vill sälja verkstaden till någon, men att om Pelle gärna vill så är han beredd att offra den för att hjälpa honom. Eftersom Blom pratar med både John och Pelle på ett jämlikt sätt finns det inte mycket mer att analysera i deras relationer här. I stället återkommer vi till dem längre fram. På grund av detta kommer analysen nu att fokuseras på den sista delen av denna scen. När Pelle lämnar scenrummet har Åke just kommit in och det börjar hända mer i dynamiken mellan scenens två nu närvarande karaktärer. Medan Blom i de tidigare dialogerna talat på en jämlik nivå med de andra huvudkaraktärerna, skiljer sig nu hans sätt att tilltala Åke. Initialt ser dialogen ut på följande vis:
ÅKE: Tänker du skrämma oss?
BLOM: Gosse. Jag är skrämd själv. Och skrämdare blir jag för varenda förbannad dag som går.
ÅKE: Du ser rätt lugn ut.
BLOM: Men invärtes gosse, invärtes. Du kanske vill skära opp mej och titta efter?
ÅKE: Tarmarna dina är jag inte nyfiken på. Men nog vill jag bra gärna veta vad som håller på att hända här i verkstan.
BLOM: Det kan du få veta på en gång, gosse.
ÅKE: Kalla mej inte för gosse! Jag är ingen pojkjävel längre som man kan sätta en tratt i halsen på och ösa full med lögner. Och i den här firman har jag uträttat lika mycket som du och pengarna som jag gned ihop till insatsen var
tamejfan inga pojkpengar. Det var svettpengar. Kom
ihåg det!102
36 Genom replikutbytet mellan Blom och Åke kan man nu börja ana tendenser till maktutövning från Bloms sida. Han fortsätter dialogen med att mena att Åke är känslig, vilket Åke bemöter med att förklara att han inte är känslig, utan förbannad.103 Medan Blom, genom att kalla honom för både gosse och känslig, visar på ett visst överläge, visar Åke sig underlägsen. Genom starka kraftuttryck försöker han försvara sig mot Bloms ord, vilket tyder på att han försöker hävda sig gentemot honom. Scenen slutar med att han, efter att Blom fått honom att tro att Inga har syfilis, stormar ut ur kontoret medan han skriker: ”Jag skiter i dej! Jag skiter i alltihop!”104 Blom har
fått honom ur balans och har således ett ännu starkare, känslomässigt, övertag som är avgörande inför nästa scen.
Avslutningsvis, av relevans för att leda fram till nästa analysdel, kommer nu ett exempel på den början till uppgång som Blom upplever i den andra akten. Exemplet rör hur aktens andra scen inleds respektive avslutas. Scenen inleds med en scenanvisning. Den placeras till verk- stadens kontor, vilket beskrivs ha ”enkel, primitiv inredning: bord, ett litet skåp, några stolar, krokar för kläder, trassel och motordelar, tomma dunkar, bensinreklam, väggtelefon, telefon- katalog på en spik på väggen”.105 Scenen avslutas sedan med att Blom ringer till en möbelaffär
och säger: ”…den där kontorssoffan jag var inne och tittade på häromdan. Läder, ja. Jo, vill ni skicka hit den i morron förmiddag.”106 Han betonar vidare att soffan beställs i namnet ”Blom, f ö r e s t å n d a r e Blom”.107
Under den tid som förflutit genom scenen har hans plan börjat gå i lås och han ser sin roll som föreståndare närma sig. Verkstaden tillhör inte (enbart) honom, och de pengar som finns, och framförallt kommer finnas, i firman är inte heller hans privata. Däremot har Blom som karaktär en stark koppling till sin yrkesroll, vilket vidare är det främsta fokuset för dramat. Således kan parallellen dras mellan Blom som karaktär och verkstaden. Han förväntar sig kunna inta rollen som föreståndare inom ett dygn och kommer vara den som styr verkstaden och dess arbetare. Kontoret kommer således också tillfalla honom i hans yrkesroll.
När Blom investerar i lädersoffan innebär det att det kontor som inledningsvis beskrivs som primitivt inrett nu, tillsammans med föreståndartiteln, blir symboler för hans statushöjning. Det är däremot av vikt att notera att denna statushöjning ännu inte faktiskt har skett, utan är något som han förutsätter kommer att ske efter det att Direktören övertar verkstadens firma, och gör honom till föreståndare. Detta exempel visar därmed inte på en förändring i hans hittillsvarande
103 Dagerman, s. 86. 104 Ibid., s. 92. 105 Ibid., s. 55. 106 Ibid., s. 92. 107 Ibid.
37 socioekonomiska liv, utan på en förändring som kan väntas komma längre fram i intrigen. Det som gör exemplet relevant är notisen om den position Blom ser sig själv inneha inför näst- kommande scen, där han bjudit hem John, Pelle och Åke till sig för att diskutera verkstaden och få dem att gå med på att låta Direktören lösa ut deras ägarskap.
Ideologin eller pengarna
I den tredje akten återkommer dramat till Johns ideologiska övertygelse, som diskuterades tidigare i analysen. När Blom frågar honom vad han tror på, svarar han: ”Jag tror på socialismen. Och så på att socialismen har en förbannad massa fiender. Och på närmare håll än man tror.”108 Den sista meningen i repliken blir samtidigt inledningen till den dialog som slutligen förändrar den kamratliga relation som de fyra huvudkaraktärerna från början haft till varandra. Denna relation har tidigare under dramat redan börjat förändras, men det är i denna scen och från det att John sagt sin replik som förändringen sker fullt ut. Detta på grund av att det nu framkommer karaktärerna emellan vad de tänker om varandra och den situation de hamnat i, samt hur fram- förallt John och Åke sedan tidigare misstänker att Blom medvetet har fått verkstaden att gå allt sämre.
Den inledande stämningen i gruppen uppvisar en splittring, där gruppen delas i två: Blom och Pelle å ena sidan, John och Åke å den andra. Medan de förstnämnda ser till verkstadens ekonomiska utveckling i första hand, ser de senare den ideologiska övertygelsen som primär. En stor del av den tredje aktens dialog rör just deras ideologiska övertygelser. Detta ses till exempel genom följande stycke:
ÅKE: […] Jo, Jonne gillade inte att Blom gick på svarta börsen
och skaffade reservdelar under metallstrejken. Och det gjorde inte jag heller.
BLOM: Nej, ni två ville ju helst sympatistrejka. Men det lyckades ju Pelle och jag stoppa. För annars hade vi väl fått sjunga på gårdarna allihop vid det här laget.
PELLE: Men kamrat Nilsson som har en sån jävla fin sångröst. Särskilt för Internationalen. Det hade blivit en tolvskilling på varenda gård.
38 JOHN: Håll käften! Men jag kan inte med att man faller sina
kamrater i ryggen. Och det var vad vi gjorde under strejken. Det kommer vi tamejfan inte ifrån.109
Vid denna del av dialogen framkommer det hur det redan vid tidigare tillfällen förekommit slitningar i gruppen. Solidariteten inte bara dem emellan utan också med andra arbetare ses för Åke och John som självklar, medan den för Pelle och Blom är mindre viktig. Pelle säger tidigt i scenen att han kommit till mötet för att få fakta och inte ”för att käftas”.110 Längre fram säger
han vidare att ”är det nån som kastar skit på [honom] så kastar [han] tillbaks”.111 Liksom i den
första analysdelen uppvisar han återigen tendenser som kan relateras till aggressionsprincipen. Han är beredd att försvara sig själv. Medan han förhåller sig på detta sätt gentemot de andra karaktärerna genom resten av scenen, intar Blom en ledande roll i gruppen. Mötet utspelar sig hemma hos honom vilket, tillsammans med vetskapen om hans plan med verkstaden och Direktören, gör ledarrollen till en naturlig position för honom.
Genom scenen fortsätter John och Åke att hålla kvar vid den ideologiska övertygelsen, men slutligen tappar John sitt hopp. Efter att ha diskuterat verkstaden och framförallt vad i deras koncept det är som gör verkstaden socialistisk uppstår följande dialog:
BLOM: Det är klart. Varför ska inte Pelle ha sina pengar? Vad är det för diktatorsfasoner?
ÅKE: Jag är ingen diktator. Två månader får Pelle vänta. Eller hur John?
JOHN: Jag vet inte. Jag trodde vi var kamrater. Och så på en gång så brakar det ihop. Allting. Och hur vi ska klara oss, två stycken? Det är mer än jag förstår.112
Vad man härvid kan konstatera är att huvudkaraktärerna, som ännu tillhör samma klass och som fortfarande utgör en gemensam socioekonomisk grupp, inte längre på samma sätt förhåller sig till den ideologiska övertygelsen. Den dynamik och sammanhållning som tidigare varit central för gruppens gemensamma arbete har således börjat upplösas. Detta påverkar inte deras positioner i relation till varandra sett till arbetarklasstillhörigheten, men har relevans för utvecklingen utifrån ett maskulinitetsperspektiv.
109 Dagerman, 1949, s. 104 f. 110 Ibid., s. 95.
111 Ibid., s. 97. 112 Ibid., s. 119.
39 Fortsättningen av dialogen citerad ovan, ett något längre utdrag, illustrerar det sätt på vilket de fyra karaktärerna vidare förhåller sig till varandra:
ÅKE: Hur så? Varför skulle jag inte orka?
BLOM: Å, man vet aldrig. Du kan bli sjuk till exempel. […] Och
sjukdomar är inte att leka med. Särskilt inte en del.
PELLE: Och Åke blev röd i nian. Och teg. Och John säger inte mycket han heller.
ÅKE: Tig du! Innan du får en flaska i skallen. Och en full, kom ihåg det!
BLOM: Lugna dej du gosse. […] bekymmer har vi väl alla. Eller
hur John?
JOHN: Det kan väl hända att man har bekymmer. Angår det dej förresten!
[…]
BLOM: Jag sträcker fram näven. Och ni tar den inte. Det är eran sak. Ålrajt. Jag är ingen stolt natur. Så lika förbannat ska jag ge er några råd. Rent kamratligt så att säga.
ÅKE: Håll –!
JOHN: Låt en prata då. […]
BLOM: Rent ut sagt Åke. Du verkar inte frisk. Ibland ser du alldeles förbannat sjuk ut. Så jag har tänkt be dej gå till doktorn.
JOHN: Jag har då inte märkt nånting.
ÅKE: (arg och ironisk) Nej, fattas bara att du skulle märka nånting!
PELLE: Men en annan har nog märkt ett och annat. Ibland har ju killen varit alldeles grön i nian.
ÅKE: Tig du! Innan det smäller!
JOHN: Ta det lugnt nu Åke. Försök att behärska dej!113
40 Denna dialog är central för hela den maskulinitetsteoretiska analysen av denna del av dramat. I dialogen skymtar maktstrukturen mellan de fyra huvudkaraktärerna. Samma struktur kan man se på olika sätt genom hela scenen. Kortfattat kan man här se hur Blom är den som initierar samtalsämnet, på ett argumenterande och sakligt vis. Pelle följer på ett medhållande vis hans riktning. Åke reagerar med kraftuttryck som ”tig” och blir både aggressiv och hotfull gentemot de andra, medan John slutligen försöker lugna honom och medla samtalet mellan de fyra karak- tärerna.
Bloms ledarkaraktär visar på det behärskade yttre och den självdisciplin som karaktäriserar Priftis autonomiprincip. Denna scen är avgörande för honom. Det är här hans plan kan komma att gå igenom, om han lyckas övertyga sina kompanjoner. Autonomiprincipen talar uttryckligen om att inte visa känslor och att hålla huvudet kallt, drag som genomsyrar scenen, liksom dialog- partiet återgivet ovan.114 På grund av sitt sätt att styra samtalet utifrån sin agenda, är Blom
auktoritär i sammanhanget. Pelle, i sin tur, följer det han säger och bidrar till hans position. Som man tidigare i analysen har kunnat se, har Blom en syn på kvinnor som, bortsett sekreteraren Eva, gör att han uppfattas som överordnad kvinnan. Detta tillsammans med den ledarposition som han nu intagit i gruppen resulterar i att han börjar uppvisa tecken på en hegemonisk maskulinitet.115 I relation till Blom kan man här se hur Pelle följer grundprincipen för den delaktiga maskuliniteten, då han tar del av de fördelar som Blom tillhandahåller genom erbjudandet om att sälja verkstaden och dess firma.116 Då han inte motsätter sig det Blom säger, eller gör, bidrar han till att möjliggöra planen. Detta innebär också att han möjliggör hegemonin, och att han drar nytta av den.
Vidare kan det sätt på vilket Blom och Pelle behandlar Åke liknas vid vad Connell talar om som karaktäriserande för en underordnad maskulinitet.117 Deras negativa behandling av Åke döljs dock av en spelad välvilja kring hans, av Blom påstådda, sjukdomssituation. Kriterierna för homofobiprincipen kan vidare relateras till hans situation. För homofobiprincipen är manligt-kvinnligt-bögigt centralt, men den bakomliggande idén stämmer väl överens med Bloms agerande: att få den yngre att agera så som auktoriteten vill, vilket blir det faktiska resultatet av Bloms agerande genom scenen.118
De tre karaktärerna intar tre olika positioner gentemot varandra. Till skillnad från dem försöker John att hålla samman den redan splittrade gruppen, i enlighet med
114 Priftis, 2014, s. 66. 115 Connell, 2008, s. 115. 116 Ibid., 2008, s. 117. 117 Ibid., 2008, s. 117. 118 Priftis, 2014, s. 72.
41 lojalitetsprincipen.119 Vid varje tillfälle då Åke visar tecken på aggression och försök att försvara sig mot Blom och Pelle, genom hot om våld, agerar John genom att försöka lugna ner och tysta honom. Han ber honom dessutom att låta Blom fortsätta tala. På så sätt gör han just det som lojalitetsprincipen handlar om, nämligen tillåter att den interna hierarkin görs upp, vilken gruppen sedan ska förhålla sig till och vara lojal mot.
Johns agerande tillåter att Blom fortsätter styra gruppen åt det håll han har försökt med sedan mötets början, medan Åke gång på gång tystas. Till och med när Pelle påpekar att John tiger så undviker han att försvara Åke, trots att han tidigare i scenen uttrycker att han trodde att de alla var kamrater.120 Hans försök att hålla gruppen samman resulterar i att han i stället möjliggör Bloms auktoritära och Åkes underlägsna positioner. Gruppens dynamik har således förändrats: från den gemensamma gruppen, genom den första splittringen vilken gav två grupperingar, till att slutligen fördela sig till fyra separata positioner. Däremot, sett till maktstrukturen, utgör både John och Pelle den delaktiga maskuliniteten, om än på olika sätt.
För Blom är maskulinitetsanalysen den mest avgörande för det intersektionella perspektivet. De ekonomiska förutsättningarna är för huvudkaraktärerna fortsatt desamma som i dramats inledande scener. Bloms auktoritära ledarroll, möjliggjord av Pelle och John, får stor påverkan