Upplevelse av hanterbarhet

Hanterbarhet är det tredje komponenten i KASAM. De resurser som står till ens förfogande kan vara både resurser som går att kontrollera själv eller som kontrolleras av andra men som ger känslan av att de går att räkna med och är pålitliga. Med en hög känsla av hanterbarhet upplever individen sig inte som ett offer utan kan reda sig och klara av det hon ställs inför (Antonovsky, 2007). Flera av informanterna framhöll att resurserna som de hade i form av undervisning på resurscentrum/ IV/ studietorg var någonting som visserligen kontrollerades av andra men var något de litade på, vilket gjorde att de kände sig trygga. De fick stöd och hjälp och lugn och ro med pedagoger som ägnade mycket tid åt dem. En plats vid PRIV upplevs som hanterbar.

7.4 KASAM

Enligt Antonovsky (2007) förefaller meningsfullheten vara det viktigaste komponenten utan den blir vare sig hög begriplighet eller hög hanterbarhet särskilt långvarig. Framgångsrik problemhantering är med andra ord beroende av KASAM i dess helhet.

Personer med stark KASAM tror att problem kan ordnas och förstås och har förmåga att förvandla kaos till ordning och förvirring till klarhet. Personer med svag KASAM är övertygade om att kaos är oundvikligt och ger på förhand upp varje försök att göra stressorn begriplig. Följden blir ett halvhjärtat, ineffektivt försök till problemhantering - eller, ännu troligare, en total fokusering på hur man skall handskas med den känslomässiga sidan av problemet (Antonovsky, 2007, s.188).

Med en plats vid PRIV får eleven möjlighet att ingå i ett sammanhang som är socialt värdesatt, vilket upplevs som meningsfullt. Tack vare stödundervisning upplever eleven sin situation som hanterbar och begriplig.

7.5 Vår vision

Nu skriver vi 2008 och har båda varit verksamma i övergången mellan grundskola och gymnasieskola sedan PRIV initierades av Utbildningsdepartementet 1998. PRIV – modellen har inte nått allmän kännedom och tillgänglighet.

Vi har i vår undersökning, liksom Skolverket, kommit fram till att en elev med plats vid PRIV är en glad och nöjd elev som trivs och funnit meningen med sin skolgång. Men till skillnad från Skolverket fann vi att vissa av våra informanter hade upplevelsen av att komma i andra hand. Vi har också funnit att det är krävande att upprätthålla en plats vid PRIV. Eleven förväntas dels följa ordinarie undervisning samtidigt som eleven arbetar med det ämne eleven ännu inte uppnått grundskolebehörighet i.

Vår uppfattning är att genom en plats vid PRIV fick eleverna möjlighet att studera olika karaktärsämnen som de inte tidigare studerat tillsammans med en klass. Även i rapporten från Skolverket (2002b) trycks det på vikten av grupptillhörigheten i en skola. En rektor säger att det är viktigare för eleven att känna grupptillhörighet, den kan ibland vara viktigare än det enskilda ämnet. På en av skolorna i samma rapport berättar en ungdomskonsulent om hur katastrofalt eleven upplever det är att inte beredas plats på ett program. Även våra informanter poängterar hur meningsfullt det känns att kämpa nu när de erbjudits en chans till en plats vid ett nationellt program samtidigt som de anser sig få den hjälp de behöver.

För de flesta elever var det viktigast att skaffa sig erfarenheter som ledde till en anställning (Skolverket, 2002b). Mot bakgrund av detta anser vi att skolans mål borde vara att ge eleverna så många godkända kurser som möjligt, som de visar intresse och fallenhet för, i ett samlat betygsdokument

Enligt eleverna som är skolans brukare är det inte alltid ansett att vara ett misslyckande att lämna gymnasieskolan utan fullständiga betyg. På ett lantbruksgymnasium tillåts elever som

ligger på mellanstadienivå i engelska vänta med engelskan till senare i livet (Skolverket, 2002b). Kan detta vara en lämplig lösning?

Vår uppfattning är att om en elev av olika skäl inte uppnått målen i grundskolan kan det vara svårt att fylla sina kunskapsluckor på ett år. Samtidigt som eleven skall hänga med i alla de andra ämnena. En lösning som vi ser det är att eleven ges möjligheten att studera vid gymnasieskolan i fyra år. En annan lösning är att reducera något ämne och att skolan inser värdet av stöd. Många elever anser att de inte får den hjälp de behöver. De beror på klasstorlekarna. Detta är speciellt märkbart när det är dags för prov. Detta är en källa till stress för många (SOU 2006:77, s.193).

Vi är kritiska till nuvarande gymnasieintagningsregler som vi ser som ett utslagningsinstrument. Att alla ungdomar vid en viss tidpunkt, i en viss ålder, ska uppnå exakt samma kunskapsnivå, i tre högprioriterade teoretiska ämnen, utan att hänsyn till individens situation och förutsättningar tas.

Under arbetets gång med vår undersökning har vi kommit att bli inte bara kritiska mot betygssystemet utan även mot gymnasieskolans organisation. IV, där samlas alla som har misslyckats med sina studier av olika skäl och där eleverna upplever sig vara utan mål och mening. Platsen vid PRIV, om eleven är privilegierad och lyckas få en sådan, ger högre upplevelse av mål och mening men är fortfarande en konstruktion. Det har visat sig att en plats vid PRIV är något som skapats i andra hand på skolorna, på vissa skolor finns inga platser vid PRIV alls, framför allt inte på de populära programmen. Det godtyckliga i om skolan ska bereda plats vid PRIV för en obehörig elev eller ta in näste behörige sökande i kön.

Det paradoxala är att behörighetskraven skapade ett behov av placering för de som saknade behörighet, för att lösa det skapades IV. För att stärka kopplingen mellan IV och de nationella programmen så skapades PRIV. Ute på gymnasieskolorna fanns motiverade elever på IV med förhållandevis höga meritvärden som utan alltför omfattande förändringar kunde erbjudas platser vid programmen. De informanter som deltog i vår undersökning tillhör den gruppen. Av våra informanter förstod vi att platsen vid PRIV kunde fås på lite skilda sätt. Upplever de sig som privilegierade?

Vår vision har kommit att bli den programlösa gymnasieskolan, där eleverna själva väljer vilka kurser, de behöver för sitt framtida yrkesval. Vi finner belägg för vår vision i statens offentliga utredningar (SOU 2006:77, s.241-242) där beskrivs hur unga människors förväntningar ökar snabbare än deras faktiska livsmöjligheter. Glappet har blivit för stort mellan förväntningar och verklighet. Den i grunden positiva samhällsutvecklingen har paradoxalt nog lett till ökat missnöje. Om individens att förhoppningarna måste överges kan den unga människan drabbas av en nedstämdhet. Vi upplever att ett sådant tillfälle skulle kunna vara när förhoppningarna om att få en plats vid önskat program grusas.