Upplevelsen i skogen, Ur och Skur

Jag gjorde min undersökning med de äldre barnen på förskolan. Detta års barngrupp har en vid ålder 2,5-5 år. I samspråk med pedagogerna delade jag upp barnen i mindre grupper 3-4st. Under tiden som jag målade med min grupp gick den ena pedagogen iväg med en såg under armen och de andra barnen följde med som små svansar. Barnen som jag målade med i den första gruppen ville aldrig sluta. Trots att den ena pedagogen kom tillbaka flera gånger för att se om det var läge att byta grupp. Förmiddagen i skogen hann bli till lunchtid och tid att gå tillbaka innan de blev klara. Så jag tog alla de barn som var kvar på samma gång med lite assistans av en pedagog. Den andra pedagogen gick tillbaka till förskolan med de som var färdiga eller gärna ville gå tillbaka. Sammanlagt målade jag med 8 barn.

Barnen var väldigt ivriga när jag tog med mig lådan ut i skogen. De gjorde det bekvämt för sig, vissa satte sig på knä med papperet framför sig på marken, någon använde en skreva i berget att stoppa ned benen i så det blev ett bord framför och någon låg på mage. De visste precis vad de skulle göra. Alla barn satte igång att måla på en gång och jag började ställa frågor. Stillsamt målade de samtidigt som de berättade hur det brukade gå till när de målar och skapar i naturen. På min fråga om de brukade måla utomhus svarade de äldsta barnen att det brukade de göra medan de yngre svarade nej men att på gården då brukade de att göra det. När jag frågade om de tyckte det var roligt att måla ute så svarade alla med ett långt ja. Det var mycket roligare att måla utomhus än inomhus eftersom att när man var ute kunde man se många saker som man kunde måla av och det var spännande. Någon tyckte det var skönare att vara ute för då fick de sol på sig. Det gick jättebra att måla även om fröknarna hade glömt papper hemma. Det går att måla på ett löv, en sten eller tejpen för den har fröknarna inte glömt. Och glömmer man kritor kan man måla med – ett barn tittade upp från sin teckning och såg mig rakt i ögonen och pekade bestämt ned på berget under sig som var fullt med mossa, jord, barr och löv. ”Det där”. Skogen med andra ord, med allt det går att hitta. Ett äldre barn berättade om det med ord. På vintern går det inte att måla ute för då är det snö, konstaterade någon. Då måste man ha vita pennor på vita papper och då syns det inte. Om inte, kom ett barn på, om inte vi har färgade papper. Ett barn svarade att de ofta brukar pyssla på gården med lim och fjädrar. Barnen kom in på olika samtalsämnen hela tiden. Vi reflekterade om naturfenomen och pratade om Mulle. Det var viktigt att jag inte lämnade något efter mig för då kom Mulle och drog mig i örat. Ett barn berättade att Mulle faktiskt var en av fröknarna för Mulle har faktiskt samma röst som…””. Det var hög koncentration och full aktivitet. Tiden flög och vi var tvungna att avsluta. Ingen ville avsluta. Deras papper var välfyllda med än det ena än det andra.

4.2.1 Analys

Jag upplevde att alla barnen var mycket förväntansfulla och ivriga att få börja. Det var inte första gången de fick uppleva en av lådorna. Vant tog de till sig innehållet. De lyssnade uppmärksamt på mig och de svarade på mina frågor om inte med ord så med kroppen och de tittade mig allvarsamt rakt in i ögonen. De svarade individuellt utan att upprepa vad kompisen sagt. I deras bildskapande fanns uppfinningsrikedom och skaparglädje. Barnen som målade tyckte det var spännande och roligt, de som väntade på sin tur smygkikade på avstånd. Spänning kopplar jag även ihop med samarbetsvilja. Det var en samarbetsvilja jag sällan varit med om. Det som fanns runt omkring dem som ljud och rörelsen från skogen själv blev som en del av dem. De vistades i skogen på ett ömsint sätt. Stämningen när vi målade var intensiv med bilden som fokus.

När jag tittar på bilderna ser jag verkligheten. Jag kan se ett gemensamt tema i deras bilder. De målade saker jag kunde hitta i deras närmiljö. Några barn berättade att de målade nyckelpigestenen och på deras bilder kan jag se ett stort stycke röd eller orange krita. Många målade berg och stenar huller om buller. När barnen går in i skogen måste de först hämta en nyckel och låsa upp dörren in till skogen. Dörren finns bara i fantasin och nyckeln kan vara vad som helst som finns på marken. Ingen går in utan att först öppna. Något barn målade dörren till skogen, nyckeln eller båda två. För mig speglar de bilderna en framställning där fantasi och verklighet möts och där gränsen nästintill är omöjlig att utläsa. Under samlingen brukar barnen sitta stilla, blunda och lyssna efter ljud. Ibland kommer det flygplan. En teckning föreställde ett flygplan påväg till Stockholm. Ett annat barn målade ett flygplan på väg till Afrika. Andra målade möss och spindlar, solar, en stege upp till solen, sjögräs, rutschbanor, blommor, hus, dockhus, ett tält, ett barn tog klister på hela sin teckning och satte på mossa. Under mossan låg ett monster. Delar av mossan försökte han sedan rycka loss för det blev inte så fint tyckte han. Handlingen berättar att han inte var främmande för att använda de olika materialen som finns i naturen. Det var härligt att se att alla barnen målade på samma bild hela tiden utan att säga ”jag är färdig” eller att de ville ha ett nytt papper och de blev aldrig färdiga, det var ju som sagt jag som fick avbryta varje gång. Det var heller inget barn som tvekade när vi skulle börja måla. Alla verkade veta vad de ville ge uttryck för. Ingen kikade på den andre. Alla bilderna blev väldigt berättande och de var fulla av detaljer. Jag tycker mig se det som Vygotskij beskriver att ett barns teckning är en uppräkning och mer eller mindre berättar sig själv. Upplevelsen i skogen tillsammans med barnen gjorde jag innan intervjun med föreståndaren i hennes ord kan jag idag spegla i barnen i skogen.

Flygplan på väg till Stockholm

Min familjs hus

Nyckelpigsstenen

Bilden som berättar sin egen historia