Emotionssociologi menar på att förutsättningarna för att ta ett beslut bygger på tillit till sig själv och sin omgivning (Wettergren, 2013). När det fanns en osäkerhet vid ett beslutsfattande fanns viljan att få stöd från någon annan och enligt resultatet frågade respondenterna gärna exempelvis sina kollegor eller socialtjänsten. Den socialkonstruktivistiska tolkningen av att rådfråga socialtjänsten är att respondenterna uttryckte en vilja att inkludera socialtjänsten och bredda sin egen plausibilitetsstruktur genom att få hjälp hur de ska besluta när det finns en oro. De verkar vilja få en försäkran om att de tänkt rätt och få en bekräftelse på att deras tolkning av ett tecken stämmer. Hur relationen och tilliten till socialtjänsten såg ut påverkade synen på hur förskollärarna i studien såg på orosanmälan, vilket kunde påverka om de valde att anmäla eller inte. Detta ser vi som en viktig del i anmälningsprocessen. Emotionssociologin bekräftar att förtroende är en viktig känsla för att genomföra ett beslut (Svärd, 2016) som också får beslutet att kännas rätt i efterhand, vilket i sin tur kan leda till att framtida beslut påverkas positivt på grund av förskollärarnas ökade förtroende för socialtjänsten. Det finns ett problem när det finns okunskap om hur orosanmälningar behandlas av socialtjänsten där det i sin tur kan leda att man inte har en tilltro till socialtjänsten. En större förståelse av deras arbete skulle öka denna tilltro vilket skulle kunna leda till att förskollärare i allmänhet gör fler anmälningar och även använder sig av socialtjänstens råd i högre grad.
7.3 Upplevelser av orosanmälan och beslutsprocessen
Processen och beslutet att göra en orosanmälan upplevde samtliga respondenter som en jobbig upplevelse. De funderade mycket utifrån vad som var bra eller dåligt för barnet. Jasmine berättade: ”På ett sätt ska det ju inte va så komplicerat, av nån anledning är det ganska komplicerat”. De flesta respondenterna såg det som en stor sak att göra en orosanmälan, där en av respondenterna var rädd att det skulle påverka henne som person samt för reaktionerna från vårdnadshavarna. Två av respondenterna berättade att de hade svårt att lämna arbetet när de är hemma då de tänkte på barnet, de såg processen som psykiskt påfrestande. Jasmine berättade:
Det är klart att det är en stor oro och anspänning liksom när man väljer å, å göra en sån här anmälan. Det går ju inte att komma ifrån och det kanske ska vara så till viss del liksom men samtidig är det väl det som är, eeh. Är det dumma att det blir så himla, himla stor sak för oss och det blir personligt för oss också. Ehm det är ju mycket av ens personlighet som man investerar i sitt jobb liksom, man tar ju med sig mycket hem å så. (Jasmine)
Ovissheten i vad utfallet ska bli efter anmälan skapar en känsla av osäkerhet, berättade en respondent. Respondenterna reflekterade innan, under och efter en anmälan gjorts; Om det är en oro, har de tagit rätt beslut i att anmäla och hur utfallet kommer att bli? En respondent hade en osäkerhet som sträckte sig genom hela processen och efter anmälan var gjord, medans en annan kände en trygghet efter anmälan i att veta att hon gjorde vad hon kunde för barnets skull. En respondent berättade att orosanmälan upplevdes snarare stressig än att hon kände oro, till exempel när ett barn skulle in på ett polisförhör. Två respondenter upplevde att det är ett problem överlag att det inte görs så många anmälningar i förskolan jämfört med skolan. Jasmine berättade:
Jag har ju jobbat i ganska många år men har inte gjort sådär jättemånga anmälningar och det är ju lite oroande i sig kan ju jag känna eeh och nåt som vi kanske bör prata om mer liksom, hur det kommer sig att ah. Varför man tycker det är svårt. (Jasmine)
Maida uttryckte sina tankar och sitt engagemang kring konsekvenserna om det inte görs orosanmälningar:
Det blir tuffare för barnen tror jag. Eh, och det kan ju hända andra otäcka saker på vägen. Eh. Beroende på då vad dom utsätts för så vi har ju en otroligt viktig roll som förskollärare att göra en orosanmälan. Ibland kan ju jag tycka sådär nu när vi pratar om det sådär, vad är det som överväger att jag gör en anmälan. Ibland kanske det inte ska överväga, förstår ni? Man ska ta kontakten tidigare! Eh och det behöver ju inte va stora saker då utan det är en oro jag får liksom och fundera på vart kommer det här av, barnen måste ju få må bra liksom och det har dom ju all rätt att göra. (Maida)
Det finns en baksida med förskoleyrket, när de ska göra en orosanmälan menade en annan respondent. Utifrån det emotionssociologiska perspektivet kan beslut påverkas av känslor som uppstår under hela processen (Wettergren, 2013). Beroende på vad utfallet blev av anmälan kan det även påverka deras upplevelse i olika grad baserat på hur de är som person.
7.3.1 Kollegor och förskolechef
Resultatet visade att vissa förskollärare i studien uttryckte en rädsla och oro för att göra en anmälan på grund av utsattheten det medför, att de står med sin underskrift på orosanmälan. En av respondenterna nämnde att det kändes jättesvårt att göra det själv, en annan nämnde att det kändes känsligt och personligt att gå igenom processen. Många uttryckte en trygghet att stå på orosanmälan med kollegorna, då de kunde känna sig lämnade av chefen och ensamma i sin upplevelse efter orosanmälan är gjord. Då kollegorna ofta har en gemensam upplevelse och erfarenhet, av den orosanmälan de gjort tillsammans, berättade några respondenter att de gärna bearbetar känslor och tankar med arbetslaget. Felicia berättade att det sällan finns tid till det:
Det kan jag ju sakna, och det kan vara olika på olika arbetsplatser och sådär, och jag kan sakna lite, känna som förskollärare har man behov av. Det kan bli jätteupprörda känslor och asså vårdnadshavarna blir ju besvikna och arga och ledsna så man. Det känner man ju att man är ganska ensam efter sen, det bara, ibland känns det som det tas lite lätt på det, för oss är det inte det, det är en jobbig grej, det är inte roligt att behöva göra det. Man blir lämnad lite ensam i det efteråt kan man känna ibland. Sen kan jag prata med mina kollegor och sådär men vi, det finns ju
liksom ingen tid för oss att sätta oss ner och gå igenom allt sådär. Det kan man sakna lite, det tär på en. Och vi är de som behöver stå där och möta vårdnadshavarna och så. Så det kan vara ganska jobbigt. (Felicia)
Vidare sade hon att hon kunde känna sig hemsk som orosanmält och har en vilja och behov av att ventilera med andra. Hon upplevde anmälan som en begränsning i resterande arbete då hon går runt och tänker på allt som har med anmälan att göra, men försöker se att det är till barnets bästa. Ett sätt att dela med sig till sina kollegor är att skriva ner sin oro i en gemensam loggbok, vilket en av respondenterna tog upp i intervjun. Hon menade att det är skönt, oron kunde släppa lite efter att hon skrivit ner det hon är orolig för.
När det finns osäkerhet hos respondenterna eller bland kollegorna, om att anmäla eller inte, uttryckte respondenterna en önskan om att få stöd och ledning genom att få bekräftelse på sin oro men också diskutera eller få råd. En respondent menade på att när hon kunde dela med sig av sin oro till chefen minskade hennes oro. En annan respondent nämnde att hon ofta känner en osäkerhet angående hennes egna upplevelse av misstanke av att ett barn far illa, hon misstror sig själv och att det då känns skönt att kunna kontakta chefen. Hon önskade att chefen skulle vara mer framträdande i processen och att hen ska står som anmälare, för att ta sitt yttersta ansvar och att utsattheten för den enskilda förskolläraren då minskar. Felicia berättar angående kollegorna:
En del kan va ganska motvilliga till att göra det, och se mellan fingrarna kan jag tycka ibland på saker som jag tycker är, som är sådär uppenbara eller som man måste. Eh, det blir lite sådär, som personliga tyckanden ibland. Som det inte ska va ehm. Men då som sagt, vid såna tillfällen, kan man ju ta upp det med förskolechefen. Tillsammans med, asså lyfta det tillsammans då. Så avgör hon det. (Felicia)
En annan respondent hade en negativ upplevelse av att chefen tog beslutet och avrådde kollegorna från att göra anmälan fast respondenten ville. Vi ser utifrån intervjuerna att det fanns låg tillit till sig själv och sin bedömningsförmåga och stor tillit till omgivningen, bland annat chefen.
7.3.2 Skyldighet
Många av respondenterna uttryckte att de upplevde att processen att göra en orosanmälan är påfrestande. De menade dock på att tanken och känslan av att de gjorde sitt bästa för barnet övervägde dock oftast beslutet om att fullfölja sin skyldighet. När skyldigheten följdes vid misstanke om ett barn for illa gjorde det en av respondenterna trygg berättade hon, att ha gjort allt hon kunde. Hon och några andra respondenter uttryckte också ånger och känslor av dåligt samvete när de inte följde sina förpliktelser, att de inte anmälde trots sin oro.
Något som gjorde att det kändes lättare att anmäla var erfarenhet, både av att ha gjort anmälningar, livserfarenhet samt erfarenhet av arbetet i allmänhet berättade respondenterna. Erfarenhet gav trygghet och därför menade flera respondenter att det var lättare att följa skyldigheten när de hade mer erfarenhet. Erfarenhet är, enligt emotionssociologin något som är grunden till magkänslan om något är rätt eller fel beslut att ta, vilket i sig ger en känsla av trygghet i att lita på sin magkänsla (Wettergren, 2013). Det fanns dock en osäkerhet hur riktlinjerna ser ut vid vaga tecken där det inte är lika tydligt hur respondenterna ska följa sin anmälningsplikt, menade vissa.
7.3.3 Vårdnadshavare
Både att göra en orosanmälan och att berätta för vårdnadshavarna att de tagit beslutet att orosanmäla, är en jobbig upplevelse berättade samtliga förskollärare i studien. Respondenterna uttryckte en vilja att vårdnadshavarna själva skulle inse att de behöver söka stöd, innan förskolan behöver göra en orosanmälan. Jens berättade:
För någonstans, så generellt så är det något lätt obehagligt att göra en orosanmälan. För man, alltså, för jag menar oftast är det ett rejält problem man behöver ta tag i, och har det gått så långt, att man känner att man inte kan samtala sig ur det så det är ju inget man, det är ju ingenting man vill göra liksom. Grundinställningen är ju det oftast det iallafall. Om man inte gemensamt med föräldrarna säger att nu, det här kan vara en lösning, vi gör det tillsammans. (Jens)
Respondenterna uttryckte att de var rädda för hur vårdnadshavarna ska reagera och det upplevs som en stor anspänning. De var rädda att relationen med vårdnadshavarna skulle skadas. En respondent berättade att det kändes hemskt att orosanmäla ett barn, för att det kändes som hon svek vårdnadshavarna. Hon upplevde att anmälan blev väldigt personlig för henne och hon tror att det kan bli ett hinder att anmäla för förskollärare generellt. Hon berättade vidare att hon kunde få ta emot hårda ord för att vårdnadshavarna fick upprörda känslor och att hon kunde känna sig utsatt och ensam. Rädsla för att utfallet blir en försämrad relation med vårdnadshavarna är något som både upplevs under processen och kan påverka deras beslutsprocess.
En respondent berättade att hon kan tvivla på sig själv om de gjort rätt, beroende på hur vårdnadshavarna bemöter förskollärarna när de berättat att en anmälan ska lämnas in till socialtjänsten. Trots att hon kände oro och vet att det inte är något att tveka på. Om vårdnadshavarna inte tar emot en insats kunde hon känna att det inte leder någonstans, mer än en försämrad relation till vårdnadshavarna. Maida, en annan respondent berättar:
Det negativa var ju kanske att man var väldigt orolig själv hela tiden för man visste ju inte vilket bemötande man skulle få ifrån vårdnadshavarna liksom heller, eh, så att det var ju en oro liksom i början sådär innan man fick kontakten med dom igen sådär. (Maida)
7.3.4 Socialtjänsten
Förtroendet och relationen till socialtjänsten kunde påverka hur respondenterna upplevde processen. Jens berättade:
Det finns bättre och sämre handläggare som man kommer bättre eller sämre överens med. Och det är ju också sådära. Kommer dom att lyssna på oss? Kommer dom att sköta det snyggt? Kontra de här föräldrarna som vi känner väldigt väl och vet ungefär hur man tas med eller sådär. Och liksom hela den biten gör ju att oron blir kanske blir mer fysiskt, ah. Ah men lite mer direkt kanske. Mer än liksom professionellt ställningstagande. (Jens)
En annan respondent tryckte på att det var viktigt att ha en god relation med socialtjänsten och att det fanns en trygghet i att få en bekräftelse att man tänkt rätt. Att använda sig av andra professioner är något hon tog upp som positivt då hon ansåg att socialtjänsten är bättre på att bedöma om
anmälan ska göras eller inte. Detta kan vi se som ett bra beslutsstöd då det finns en osäkerhet vilka och hur signaler ska tolkas, samt tolka sina egna känslor av oro, då det är känslorna som styr enligt emotionssociologin (Wettergren, 2013). Det kan också tyda på tvivel på respondenternas förmåga att upptäcka tecken som barnen signalerar när de far illa.
En respondent upplevde att det är svårt att berätta för socialtjänsten om sina känslor hon upplever vid oro för ett barn. Hon berättade att processen upplevs personlig och jobbig, det finns därför en önskan att avdramatisera orosanmälan från förskolan. Ett förslag som respondenten gav, för att underlätta första mötet med vårdnadshavarna, skulle vara om socialtjänsten deltog. En annan respondent berättade om positiva erfarenheter av samarbetet med socialtjänsten där socialsekreteraren var respektfull mot både vårdnadshavarna och förskolepersonalen vilket gjorde att respondentens oro stillades och kände att hon tagit rätt beslut.
En respondent nämnde att det är skönt att det blir tydligt och mer handgripligt vad som ska göras när orosanmälan är inskickad, att man ska ha samtal med vårdnadshavarna till exempel. Han berättade dock att en negativ aspekt i beslutsprocessen är att socialtjänsten har press på sig och att handläggare inom samma ärenden kan bytas flera gånger vilket kan leda till att förskollärare och vårdnadshavarna behöver berätta vad som hänt för flera olika personer, vilket upplevdes begränsande. Ansvaret för att utreda misstankarna om ett barn far illa är överlämnat till socialtjänsten när en orosanmälan gjorts, men trots det visade det sig att flera respondenter fortfarande kände oro för barnet även efter att respondenterna följt sin anmälningsplikt. Graden av tillit till socialtjänsten och ovissheten i vad utfallet ska bli, kan delvis vara grunden till oron.
7.3.5 Analys
Upplevelserna av beslutsprocessen var enligt respondenterna en övergripande känsla av osäkerhet. Vi ser att känslan av osäkerhet hos förskollärarna i studien om de gjort rätt och att de redan gjort en orosanmälan är motstridiga, osäkerhet är ofrånkomlig. Ur emotionssociologin spelar tilliten till sig själv och omgivningen en stor roll, där förutsättningarna att ta ett beslut ligger på sin egen tillit att göra en bedömning (Wettergren, 2013). Respondenternas tillit till sin egen förmåga att bedöma de tecken de identifierade som oroväckande kan påverka processen. Tilliten är en grund till beslutet och handlandet (Wettergren, 2013). Vi ser att förskollärarna i studien gärna ville ha samma tolkning som den plausibilitetsstruktur de befann sig i, som i detta fall var deras kollegor. De flesta respondenter uttryckte också ett behov av emotionellt stöd av dessa kollegor då processen upplevdes som personlig och påfrestande. Vi uppfattade det som att deras låga självtillit även styrde beslutet att kontakta chefen för beslutsstöd och därmed upplevdes en minskad oro hos respondenterna genom att de fick bekräftelse av chefen på sin tolkning av situationen.
Att följa sin skyldighet vid misstanke om att ett barn far illa är inte alltid ett självklart eller lätt beslut, visade resultatet. Enligt emotionssociologin spelar emotioner en stor roll i beslutstagandet men att de också infinner sig efteråt, när man får hantera konsekvenserna (Wettergren, 2013). En uttryckt ånger och dåligt samvete att inte ha gjort en anmälan påvisade att förskollärarna i studien i efterhand kände att de tog fel beslut och inte följde sina känslor av oro från början. Emotioner är ofrånkomligt i beslutsprocessen, det bekräftar både emotionssociologin (Wettergren, 2013) och
respondenternas utsagor. Vi ser utifrån respondenternas utsagor att de använde sig både av känsla och förnuft i beslutsprocessen, men känslorna gjorde också att de fick hantera sina egna känslor i efterhand, baserat på utfallet av beslutet. Vi tolkar det som att känslor av osäkerhet verkar uppstå vilket beslut de än ska ta, eller har tagit.
Enligt respondenterna hade de och vårdnadshavarna hade sällan en gemensam tolkning av den oroväckande situationen. Inom socialkonstruktivismen består verkligheten av ens tolkningar av omvärlden, där man blir påverkad av människor i sin närhet (Geels & Wikström, 2006). Respondenternas och vårdnadshavarnas socialkonstruktivistiska tolkning av verkligheten skiljde sig alltså åt. Det kan leda till att respondenterna måste göra en orosanmälan och kan i sin tur leda till att relationen försämras. Rädslan av att relationen med vårdnadshavarna ska skadas efter ett beslut om att orosanmäla, riskerar vara något som sänker motivationen för att göra en orosanmälan trots misstankar och oro för att barnet far illa. Känslor kan ligga till grund för motivation utifrån emotionssociologin (Svärd, 2016), då känslor är svåra att bortse ifrån i en bedömning när man upplever oro.
Beroende på graden av tillit för socialtjänsten kan olika känslor upplevas under processen, men också spela en viktig roll i beslutsprocessen. Vi ser att om respondenterna upplever en tillit till socialtjänsten stillas oron och trygghet kan lättare infinna sig. Om de å andra sidan inte finner socialtjänsten som förtroendeingivande kan negativa känslor förvärra de befintliga känslorna angående situationen, till exempel oron för barnets situation. Wettergren (2013) menar att ur ett emotionssociologiskt perspektiv är förutsättningarna att ta ett beslut, ens tillit till omgivningen.