Examensarbete, 15 hp Institutionen för socialt arbete
VT 2021
”PÅ ETT SÄTT SKA DET JU INTE VA SÅ
KOMPLICERAT, AV NÅN ANLEDNING ÄR
DET GANSKA KOMPLICERAT”
En kvalitativ intervjustudie om förskollärares hantering och upplevelse av att orosanmäla
”ON ONE HAND IT SHOULDN´T BE SO
COMPLICATED, ON THE OTHER HAND IT IS”
A qualitative interview study on kindergarten teachers' handling and experience of report of concern
UMEÅ UNIVERSITET Institutionen för socialt arbete
Examensarbete, 15 hp Termin 6, VT -21 Författare: Maja Westerlund & Nora Eriksson Handledare: Per Jansson
”På ett sätt ska det ju inte vara så komplicerat, av någon anledning är det ganska komplicerat”
“On one hand it shouldn´t be so complicated, but on the other hand it is”
ABSTRACT
Studiens syfte är att undersöka förskollärares bedömning om de ska anmäla till socialtjänsten när det finns misstanke om att ett barn far illa och vilka omständigheter som de tar hänsyn till vid beslutet samt deras upplevelse av beslutsprocessen. För att besvara syftet har studien genomfört kvalitativa semistrukturerade intervjuer. Författarna har intervjuat fem förskollärare med minst fem års yrkeserfarenhet där samtliga har erfarenhet av att ha gjort minst en orosanmälan. Studien har genomförts med en induktiv ansats och resultatet analyserades utifrån valda teoretiska perspektiv; socialkonstruktivism och emotionssociologi.
I studien framkommer det att det fanns en osäkerhet genom hela beslutsprocessen för förskollärarna i studien. Osäkerhet uppkom vid att tyda de tecken respondenterna såg hos barnet och vårdnadshavaren. Det påverkade beslutet beroende på hur de bedömde de tecken de identifierade. Samtliga berättar att beslutsprocessen är en jobbig upplevelse och samtliga tog upp stödet med kollegorna som en viktig del i beslutet. I studien framkommer det att kollegorna påverkade bedömningen både positivt och negativt. Förskollärarna i studien sökte stöttning från förskolechef och/eller socialtjänsten för att få en bekräftelse i deras oro. Slutsatserna är att osäkerhet, brist på tilltro till sin egen bedömning och relationen till vårdnadshavaren minskar benägenheten att orosanmäla. Erfarenhet av både yrket och att ha gjort orosanmälan tidigare påverkade processen positivt, det gav en högre anmälningsbenägenhet.
Nyckelord: Orosanmäla, osäkerhet, beslut, förskollärare
1. INLEDNING ... 1
1.1RELEVANS FÖR SOCIALT ARBETE ... 1
2. SYFTE & FRÅGESTÄLLNINGAR ... 2
2.1DEFINITION AV BEGREPP ... 2
3. BAKGRUND... 3
3.1OROSANMÄLAN ... 3
3.2FÖRSKOLANS ROLL ... 3
3.3DEFINITION AV BARN SOM FAR ILLA ... 4
3.4TECKEN PÅ ATT BARN FAR ILLA ... 4
4. TIDIGARE FORSKNING... 5
4.1FÖRSKOLANS POSITION ... 5
4.2HINDER I BESLUTSPROCESSEN ... 5
4.3OMSTÄNDIGHETER SOM ÖKAR ANMÄLNINGSBENÄGENHETEN ... 6
4.4RISKBEDÖMNING ... 7
4.5BARN SOM UTSÄTTS FÖR OMSORGSSVIKT ... 7
5.TEORI ... 8 5.1SOCIALKONSTRUKTIVISM ... 8 5.2EMOTIONSSOCIOLOGI ... 9 6. METOD ... 10 6.1KVALITATIVA FORSKNINGSINTERVJUER ... 10 6.2BEKVÄMLIGHETSURVAL ... 11
6.3CRITICAL INCIDENT TECHNIQUE ... 11
6.4ETISKA RIKTLINJER ... 12
6.5KUNSKAPSFILOSOFISK ANSATS ... 13
6.7METODREFLEKTION ... 14
6.8VALIDITET OCH RELIABILITET ... 15
7. RESULTAT OCH ANALYS ... 16
7.1BEDÖMNINGSGRUNDER VID OROSANMÄLAN ... 16
7.1.1 Tecken ... 16
7.1.2 Tecken - Vårdnadshavare ... 17
7.1.3 Magkänsla ... 18
7.1.4 Skyldigheter och rutiner ... 19
7.1.5 Beslutet ... 19
7.1.6 Analys... 19
7.2 OMSTÄNDIGHETER SOM KAN PÅVERKA BEDÖMNINGEN ... 20
7.2.1 Kollegor och förskolechef ... 20
7.2.2 Vårdnadshavare ... 21
7.2.3 Socialtjänsten ... 22
7.2.4 Erfarenhet ... 24
7.2.5 Analys... 25
7.3UPPLEVELSER AV OROSANMÄLAN OCH BESLUTSPROCESSEN ... 26
7.3.1 Kollegor och förskolechef ... 27
7.3.2 Skyldighet ... 28
7.3.3 Vårdnadshavare ... 29
7.3.4 Socialtjänsten ... 29
7.3.5 Analys... 30
8. DISKUSSION OCH SLUTSATS ... 32
8.1DISKUSSION ... 32
1. INLEDNING
I socialtjänstlagen (SoL) 14 kap. 1§ (SFS 2001:453) står det att all personal som möter barn i sin verksamhet är skyldiga att genast anmäla till socialtjänsten vid kännedom eller vid misstanke att ett barn far illa. I folkmun kallas detta för ”anmälningsplikt” eller ”orosanmälan” och är en samhällsfunktion som ger socialtjänsten vetskap om barn och deras levnadsvillkor. Orosanmälningar kan göras både av privatpersoner och av professionella enligt SoL, 14 kap. 1c § (SFS 2001:453) men de flesta görs av professionella, till exempel lärare och personal inom hälso- och sjukvård som har direkt kontakt med barn (Mosegaard Søbjerg, Nirmalarajan & Villumsen, 2020). Yrkesverksamma i förskolan ingår i de verksamheter som är skyldiga att orosanmäla vid misstanke att ett barn far illa men tidigare forskning visar att förskollärare endast står för en liten andel av orosanmälningar jämfört med andra professioner (Cocozza, Gustafsson & Sydsjö, 2007; Socialstyrelsen, 2019; Mosegaard Søbjerg et al., 2020) Socialsekreterare har i Socialstyrelsens (2019) kartläggning uttalat sig om att det borde komma in fler anmälningar från förskolan, till exempel om vårdnadshavare som brister i omsorgen.
Båda författarna har erfarenheter i tidigare yrkesverksamheter där de på olika sätt kommit i kontakt med anmälningsplikten. Tankar kring om och när en orosanmälan ska göras, väcktes. Detta skapade ett intresse för hur förskolan resonerade kring orosanmälningar.
Få studier har undersökt hur processen inom förskolan ser ut innan en orosanmälan hamnar hos socialtjänsten. Tidigare forskning har istället fokus på hur socialtjänsten och dess yrkesverksamma hanterar inkomna anmälningar (Mosegaard Søbjerg et al., 2020). Cocozza et al. (2007) skriver om de olika nivåerna av kontroller en anmälan går igenom hos socialtjänsten. De undersöker om anmälan ska ligga till grund för en utredning, de bekräftar anmälan och sedan erbjuder en insats till barnet och dess familj. Eftersom det verkar vara en anmärkningsvärd liten andel anmälningar från förskolan vill vi undersöka hur förskollärare resonerar innan de gör en orosanmälan, från och med att de har misstankar att ett barn far illa, till deras beslut att göra en orosanmälan.
1.1 Relevans för socialt arbete
dock se en risk att bedömningen kan skilja sig åt för varje förskollärare. Då vi ser orosanmälningar som en viktig del för att kunna ge tidiga insatser vi vill försöka få en större förståelse hur orosanmälningar behandlas och upplevs ur förskollärares perspektiv.
2. SYFTE & FRÅGESTÄLLNINGAR
Studiens syfte är att undersöka förskollärares bedömning om de ska anmäla till socialtjänsten när det finns misstanke om att ett barn far illa, vilka omständigheter som de tar hänsyn till vid beslutet, samt deras upplevelse av beslutsprocessen.
För att besvara detta syfte har vi valt att fokusera på följande frågor:
1) På vilka grunder har respondenterna gjort orosanmälan och hur identifierar de tecken på att barn far illa?
2) Vilka omständigheter anser respondenterna kan påverka deras beslutsprocess vid hantering av en orosanmälan?
3) Hur har respondenterna upplevt beslutet och processen i anslutning till en orosanmälan av ett barn?
2.1 Definition av begrepp
3. BAKGRUND
I följande kapitel går vi igenom orosanmälan, förskolans roll, definition av barn som far illa och tecken på att barn far illa. Detta för att skapa en inblick hur orosanmälan och dess process ser ut och ska bedömas samt exempel på hur man kan se tecken på att barn far illa.
3.1 Orosanmälan
I förskolan är man skyldig enligt lag att genast anmäla om man misstänker eller får kännedom om att ett barn far illa (Socialstyrelsen, 2014a). Det är detta som förskolläraren måste ta ställning till, vad och varför man misstänker eller har en kännedom att barnet far illa. Enligt Svensson (2019) ska en anmälan se till barnets behov och får inte fördröjas eller utebli på grund av vårdnadshavarnas reaktion. Vid ny information eller om situationen har förvärrats ska man lämna in en ny anmälan om situationen kräver det (Socialstyrelsen, 2014a).
Begreppet orosanmälan är ett vardagsbegrepp som används för att benämna den anmälan förskollärarna gör. I lagtext används inte begreppet orosanmälan. Enligt lagtext ska skyldigheten att anmäla grundas på just misstanken eller vetskapen om att ett barn far illa (SoL, 14 kap. 1 §, SFS 2001:453) och inte på en känsla av oro. Vi uppfattar känslan oro som ett diffust begrepp i sammanhanget eftersom det är en känsla och inte kan visa på konkreta exempel eller identifierbara tecken på att ett barn far illa. Känslan av oro kanske infinner sig vid misstanke om att ett barn far illa men anmälan ska inte grundas på endast känslan oro.
I orosanmälan beskriver man det som oroar en angående barnet och vilka tecken man sett, till exempel på barnet eller vårdnadshavarna. Vårdnadshavarna ska kontaktas om man känner en oro för barnet men inte vid brott mot barnet. Efter att en anmälan har gjorts ordnar socialtjänsten ett anmälningsmöte med anmälaren för att samtala om varför anmälan har gjorts (Svensson, 2019). Det är senare socialnämnden som bedömer om en utredning ska inledas eller inte. Denna bedömning görs utifrån om barnet är i behov av insatser av skydd och stöd från socialtjänsten (Socialstyrelsen, 2015).
Socialstyrelsen (2014a) uppger att orosanmälningar behövs för att uppmärksamma barn vars vårdnadshavare inte tar fullt ansvar för barnets omsorg. Det är då socialtjänstens ansvar att ge barnet stöd och den hjälp som behövs. De yrkesverksamma behöver inte vara helt säkra på att barnet far illa, det räcker med misstanke om missförhållande för att anmäla och när den är gjord är det socialtjänstens uppgift att utreda och besluta om vårdnadshavarna eller barnet behöver stöd (Socialstyrelsen, 2014a).
3.2 Förskolans roll
i sin tur kan leda till att barnets hälsa eller utveckling påverkas negativt. Det är därför viktigt att förskollärare har kunskap om vad som anses vara omsorgssvikt samt hur de ska tolka barns signaler på att de utsätts för omsorgssvikt då förskollärarna omfattas av anmälningsplikten.
3.3 Definition av barn som far illa
Socialstyrelsen (2019) skriver om artikel 6 i barnkonventionen där det står att barn har rätt till överlevnad och utveckling och att det är statens skyldighet att säkerställa den rätten. Barnens rätt säkerställs genom att det står i SoL kapitel 14, att man har en skyldighet att anmäla vid misstanke eller vetskap om att barn far illa (SFS 2001:453). Artikel 19 i barnkonventionen konstaterar att barn har rätt att skyddas från alla former av våld och övergrepp. Staten ska tillämpa lagstiftning, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i utbildningssyfte för att skydda barn mot våld. Enligt barnkonventionen menas alla former av våld som fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande och sexuella övergrepp (Socialstyrelsen, 2019). Enligt SoL 5 kap. 11§ är barn, som bevittnar våld eller övergrepp av eller mot närstående, ett brottsoffer (SFS 2001:453). Svensson (2013) förtydligar att definitionen om ett barn far illa inte skiljer på om handlingarna är avsiktliga eller inte, likaså om det är aktiv eller passiv försummelse och att definitionen ska utgå från barnets individuella behov. Begreppet ”barn som far illa eller riskerar att fara illa” är ett förekommande begrepp som används både i praktiskt arbete, lagtext och allmänna råd. Andra begrepp som är likställda med begreppet är; utsatta barn, barn med psykosocial problematik samt barn som är utsatta för omsorgssvikt (Svensson, 2013).
3.4 Tecken på att barn far illa
Det tydligaste tecknet på att ett barn blivit utsatt för våld är att hen själv berättar om händelsen (Lucas, 2020). Andra tecken kan vara att barnet har ett avvikande beteende och bristande samspel med andra. Exempel på avvikande beteende är gnällighet, sömnproblem och/eller utvecklingsförsening. Det är också viktigt att se till barnets omgivning då förändringar kan påverka barns beteende som exempelvis flytt, dödsfall eller att barnet får ett syskon. Tecken på att barn mår psykiskt dåligt kan visa sig genom fysiska symptom som huvudvärk och dålig aptit. Om barnet har skador på ställen som inte känns normala för barnets aktivitet kan det vara signaler på att barnet blivit utsatt för fysisk misshandel. Det är extra viktigt att se fysiska tecken på barn under två år då de inte kan berätta vad som hänt eller förflytta sig själva i samma utsträckning. Tecken på sexuella övergrepp visar sig sällan fysiskt på barnet utan kan ta sig i uttryck genom psykiska symptom hos barnet som visar sig i beteendeförändringar. Att se tecken på försummelse av ett barn kan visa sig genom att barnet bland annat har dålig hygien, inte har anpassad klädsel och/eller ofta kommer hungriga till förskolan. Något som även kan väcka misstanke om att barn far illa är att vårdnadshavarnas förklaring inte stämmer överens med till exempel utseendet på ett barns skada. Tecken kan även visa sig på vårdnadshavaren; psykisk ohälsa, missbruk, aggressivitet eller en likgiltighet mot barnet (Lucas, 2020).
4. TIDIGARE FORSKNING
I följande avsnitt presenteras tidigare forskning som relaterar till studien. Det är uppdelat utifrån följande rubriker; förskolans position, hinder i beslutsprocessen, omständigheter som ökar anmälningsbenägenheten, riskbedömning och barn som utsätts för omsorgssvikt. För att hitta forskningen har vi använt databaserna socindex och swepub. Genom att använda sökord som: kindergarten, preschool, social work, social workers, worries, concerns, fears, orosanmälan förskola och socialtjänsten hittade vi tidigare forskning som var relevanta för vår studie. Utöver detta har vi tagit information från socialstyrelsen och relevanta böcker.
4.1 Förskolans position
Goebbels, Nicholson, Walsh och De Vries (2008) har undersökt grundskollärares anmälningsbenägenhet och författarna skriver att lärare är i en unik position för att upptäcka barn som far illa då de träffar barnen varje dag. De har möjlighet att observera förändringar i barnens beteenden genom att de följer barnens utveckling över en lång tid. Av alla orosanmälningar som granskades i Mosegaard Søbjerg et al. (2020) studie var 80% gjorda av professionella och av dessa stod lärare för en tredjedel av anmälningarna. Fast lärare var de som anmälde i störst grad är förskollärare lågt representerade i studien. Förskollärare som spenderar mycket tid med barn under sex år, precis som lärare för barn över sex år, är i en position där de kan upptäcka barn med behov av stöd och hjälp. I studien stod förskollärarna endast för 4% av de professionellas anmälningar. Forskarna tror det är mer komplicerat att observera och upptäcka missförhållanden ju yngre barnet är. Denna studie gjordes i Danmark som har en liknande barnomsorg och välfärdsmodell som Sverige (Mosegaard Søbjerg et al., 2020). Cocozza et al. (2007) kom fram till liknande resultat angående svenska förskollärares anmälningsstatistik, de professionella inom skolan stod för 33% av det totala antalet orosanmälningar under ett års tid, varav 2% var gjord av personal som arbetar med förskolebarn. Socialstyrelsens (2019) kartläggning av granskade orosanmälningar visar liknande statistik, förskolan står för endast 3% av de 21% orosanmälningar som professionella gjort.
4.2 Hinder i beslutsprocessen
och bemöta barnet i de fall där de misstänkte att barnet for illa och samtliga upplevde en ansträngd kontakt med vårdnadshavarna samt att de saknat stöd från socialtjänsten (Svensson, 2013). En avsaknad av tilltro till socialtjänsten visar sig också vara en begränsning i att orosanmäla (Goebbels et al., 2008; Svensson, 2013). Denna misstro grundar sig i en uppfattning om att det finns brister i skyddsnätet som istället kommer skada barnet eller inte ge hjälp alls, men det finns också en rädsla för att orosanmälan kommer få missförhållandet att eskalera (Goebbels et al., 2008). Andra orsaker i Svenssons (2013) studie visade att anmälan inte gjordes på grund av att förskollärarna inte såg situationen som tillräckligt allvarlig och att de upplevde ett obehag för vårdnadshavarnas reaktion om en anmälan skulle göras. Liknande resultat upptäcktes i Goebbels et al. (2008) studie där de dessutom såg att lärarnas rädsla för att skada relationen till vårdnadshavare och barnet var ett hinder i beslutsprocessen. Goebbels et al. (2008) studie visade på att förskollärarna i mindre än hälften av fallen pratade med vårdnadshavarna om oro, och tog upp orosanmälan bara i en minoritet av fallen. Resultatet visade att förskolan inte arbetar förebyggande i den omfattning de skulle kunna göra utifrån barnens behov och vad de professionella identifierat som oroväckande. De professionella har istället en tendens att undvika problematiken (Svensson, 2013). Ett annat hinder som kunde påverka beslutsprocessen var osäkerheten för hur de yrkessamma skulle agera vid en orosanmälan enligt Svärd (2016) som studerade olika professioner på sjukhus och deras erfarenheter med att arbeta med barn som far illa eller misstänks fara illa. Hennes studie visar att emotioner i situationen inte påverkar anmälningsbenägenheten men menar på att stress i deras arbetet gjorde att de professionella inte anmälde i lika hög grad (Svärd, 2016).
4.3 Omständigheter som ökar anmälningsbenägenheten
Goebbels et al. (2008) fann i sin studie att lärare med mer erfarenhet verkar vara mer benägna att göra en orosanmälan än de som hade mindre erfarenhet. De som inte upptäckte missförhållanden och dess tecken visade sig ha färre år av arbetserfarenhet som lärare, lägre utbildning samt lägre självförtroende i att upptäcka tecken på att barn far illa. En öppen dialog på skolan om barn som de misstänkte for illa visade sig öka villigheten att anmäla medan det anmäldes mindre om lärarna inte kände stöd för att göra en anmälan (Goebbels et al., 2008).
4.4 Riskbedömning
Mosegaard Søbjerg et al. (2020) har undersökt vilka beslut som tas innan en orosanmälan skickas in till sociala myndigheter; hur de som jobbar nära barn uppfattar risk och vad de baserar deras anmälan på. Prevention är grunden i många länders barnomsorg och det krävs då att barnomsorgen kan identifiera riskfyllda situationer för barn. Forskarna menar på att det kan vara utmanande att upptäcka de barn som befinner sig i risksituationer, genom att identifiera risker och behov hos barnet. Detta är en process där många beslut och riskbedömningar ska göras. Mosegaard Søbjerg et al. (2020) menar att det behövs en förutseende blick för att kunna se risker. Det betyder att en risk är definierat utifrån en eventuell framtida händelse. Riskbedömning och beslutstagande är tätt sammanvävda i frågan om orosanmälningar. Bedömningen leder till ett beslut om att ge insats eller inte till ett barn och dess familj. Författarna menar att bedöma risk är ett beslut i sig där utfallet är oklart, där positiva följder är eftersträvat men det finns risk att resultatet blir oönskat. Riskbedömning är med andra ord sammankopplat med en stor osäkerhet och tvetydighet. Något som kan minska osäkerheten i riskbedömning och beslutstagande är till exempel praktisk erfarenhet. Professionellt omdöme behövs för att definiera och uppmärksamma risk och oro kopplat till barn men samtidigt kan man aldrig undkomma den subjektiva bedömningen (Mosegaard Søbjerg et al., 2020).
Cocozza et al. (2007) skriver att ansvaret för att försäkra barns säkerhet och hälsa ligger på orosanmälningar av professionella och på socialtjänsten som granskar orosanmälningarna. Eftersom orosanmälningar ska skickas till socialtjänsten efter misstanke om att barn far illa betyder inte det att alla orosanmälningar stämmer med misstanken. Barnet visar sig inte alltid vara i fara eller i risk att fara illa. Innan orosanmälan tas upp som en utredning hos socialtjänsten, passerar anmälan några nivåer av kontroller och beslut inom socialtjänsten (Cocozza et al., 2007). Förskolan kan ses som en kontroll innan socialtjänsten ens har fått vetskap om barnet.
4.5 Barn som utsätts för omsorgssvikt
”En enstaka riskfaktor har sällan någon avgörande betydelse för ett barn, men risken för en negativ utveckling ökar om ett barn utsätts för flera risker” (Socialstyrelsen, 2014b s. 42). Därför är det viktigt att se till barnets utsatthet innan den negativa utvecklingen gått för långt. Om barnet utsätts för trauman eller övergrepp kan det skapa psykologiska symtom som påverkar barnets hälsa och utveckling negativt (Lundén, 2010).
Zielinski (2009) har studerat hur vuxna påverkas av att ha blivit utsatta för våld i barndomen. Konsekvenser kan visa sig i arbetslöshet och fattigdom för barn som upplevt försummelse och/eller fysisk-, psykiskt- och/eller sexuell misshandel. Risken ökade till det dubbla att barnen i vuxen ålder var arbetslösa och levde i fattigdom jämfört med barn som inte upplevt misshandel. Resultatet visar att många av dessa barn blir oupptäckta och att barn som farit illa riskerar att utsätta sina egna barn för försummelse eller misshandel i vuxen ålder (Zielinski, 2009).
Att utsättas för omsorgssvikt betyder dock inte att barnet utvecklar symptom som syns utåt. Vissa barn visar inga tecken eller signaler på att de är påverkade vilket inte är likställt med att de inte blivit påverkade av den sviktande omsorgen Lundén (2010). Hon hänvisar till forskning som visar att utvecklingen som barnet går igenom påverkas långt innan det ger synliga tecken för att utvecklingen är avvikande. Detta komplicerar upptäckandet av barn som utsätts för omsorgssvikt, speciellt för de professionella som har anmälningsplikt, då tecken på detta inte alltid syns (Lundén, 2010).
5.TEORI
För att möta studiens syfte och få en fördjupad förståelse kring förskollärarnas resonemang och upplevelser av beslutsprocessen krävs det en teoretisk referensram där vi valt att använda socialkonstruktivismen och emotionssociologin.
5.1 Socialkonstruktivism
Berger och Luckmann anses vara upphovsmännen bakom socialkonstruktivismen i deras verk The
Social Construction of Reality (Berger & Luckmann, 1966). Vi har i detta avsnitt dock utgått från Geels
och Wikströms (2006) redogörelse över denna teori. Socialkonstruktivismen är en relevant teori för vår studie då vi vill förstå förskollärares tolkning av oro och hur denna tolkning påverkas av den omgivning de befinner sig i. Teorin är även relevant för att få ökad förståelse för hur förskollärarna resonerar kring om en orosanmälan ska göras baserat på de tecken de tolkat. Detta perspektiv grundar sig i att ”våra beskrivningar av verkligheten har sin grund i språkliga konventioner, formulerade av vissa personer som lever och verkar i en viss tid och i en viss omgivning” (Geels & Wikström, 2006 s.56). Verkligheten består, enligt denna teori, alltså av sociala konstruktioner där fokus är språket och dess funktioner, där vi påverkas av den tid vi lever i och vilka människor vi har runt oss. Teorin kan delas upp utifrån tre olika faser: externalisering, objektivering och internalisering. Externalisering syftar till att människan skapar en samhällelig verksamhet. Den handlar om det man i samhället ser som legitimt. Denna objektiva verklighet som skapats kan i nästa generation ses som en självklarhet, det har då skapats en objektivering. Internaliseringen handlar om att den blir en del av den subjektiva verklighetsuppfattningen (Geels & Wikström, 2006).
förskolläraren ser ett blåmärke som ett tecken på att barnet far illa i sin hemmiljö eller som ett livligt barn som leker. Geels och Wikström (2006) beskriver signifikanta andra som viktiga personer i en individs omgivning som påverkar hur den ser på normer, tolkningar och förklaringar av den objektiva verkligheten. Signifikanta andra bekräftar, förstärker och formar alltså ens verklighetsuppfattning. Vi vill utifrån respondenternas svar se om deras förståelse och tolkning av
oro påverkas av deras omgivning. Ett annat nära begrepp kopplat till signifikanta andra är
plausibilitetsstruktur, denna struktur är uppbyggd av signifikanta andra. Den vidmakthåller din subjektiva verklighet, om denna struktur förändras, förändras även din uppfattning av verkligheten (Geels & Wikström, 2006). Den centrala användningen för oss inom socialkonstruktivism är plausibilitetsstrukturen. Hur strukturen förstås och samverkar med andra så som kollegor och socialtjänsten, bland annat genom bekräftelse och den gemensamma förståelsen av oro.
5.2 Emotionssociologi
Emotionssociologi är tillämplig för studien då den behandlar hur beslutsprocesser påverkas av emotioner, att emotioner kan hjälpa eller stjälpa bedömningen av ett beslut. Genom emotionssociologin ser vi att känslor uppstår och påverkar beslutsprocessen hos respondenterna i studien. Vi har valt att använda oss av Wettergrens (2013) perspektiv på emotionssociologi och Svärds (2016) tolkning av Hochschilds emotionssociologi då vi ansåg att Svärd (2016) tolkade, beskrev teorin i nära anslutning till orosanmälan. Därför såg vi Svärds (2016) beskrivning som relaterbar till vår studie. Man ser till hur känslor används och hur de är produktiva i det sociala livet (Svärd, 2016). Känslor och förnuft kan ses binära och som irrelevanta där känslor kan bli ett hinder för gott omdöme. Förnuft och känslor kan också betraktas som mer ömsesidigt, där känslor kan vara en del i rationella beslut, där rationalitet och känslor är viktiga mekanismer för motivation. Svärd (2016) beskriver vidare att känslor i sig inte är rationella eller irrationella utan att det är snarare beror på vad som ska uppnås, vilken skada eller perspektiv de kan bidra till. Att känna sorg över ett misshandlat barn om följden blir att barnet får stöd och skydd, kan vara ett rationellt perspektiv. Ett irrationellt perspektiv är att istället känna frustration över bristen på feedback från socialtjänsten när en anmälan angående barnet inte gjorts (Svärd, 2016). I ett beslutsfattande kring en orosanmälan verkar det därför svårt att ignorera de känslor som uppstår men i vissa lägen kan de vara till hjälp och öka motivation för ett visst beslut.
Wettergren (2013) pratar om den kritiska modellen inom emotionssociologi där man ser på känsla och förnuft som två olika delar men att emotioner kan vägleda och vara stöttning för förnuftet. Helt rationella handlingar och beslut är dels praktiskt omöjliga eftersom vi inte förmår att ta hänsyn till alla alternativa handlingar. Det beror också på att vi inte kan förutse framtiden och därför blir samtliga utfall och konsekvenser av handlingar, osäkra. Wettergren (2013) förtydligar att det som ligger till grund för ett beslut är det som har hänt. Den kunskapen, om vad som har hänt, vilar i att det inte ska hända något oförutsägbart och det är i dessa beslutsprocesser som känslor hjälper oss att välja väg. Känslor av att något är rätt eller fel, magkänsla, är ett sätt att beskriva hur emotioner agerar vägledare i rationella beslut. Magkänsla kan också ses som något som tas i uttryck utifrån tidigare erfarenheter och minnen (Wettergren, 2013).
Svärd (2016) beskriver att de yrkesverksamma måste känna någon form av oro för ett barn för att orosanmäla, annars skulle inte anmälan göras. Dessa känslor bygger på att det ska finnas en institutionell norm eller skyldighet, som säger att vid oroskänslor bör man anmäla. Det kan dock finnas motstridigheter inom känslor av ett handlande vilket Svärd (2016) nämner som ambivalent och kan visa sig på olika sätt. Till exempel kan en yrkesverksam känna oro för ett barn men samtidigt inte ha förtroende kring socialtjänsten. Den motstridigheten kan ytterligare öka om den yrkessamma känner oro för att skada relationen med föräldrarna. Om den yrkessamma väljer att inte göra en orosanmälan för att undvika skamkänslor, vilket kan uppstå efter anmälan har gjorts, kan det i sin tur leda till lagbrott. Anmälningsplikten bygger på att de yrkesverksamma ska känna känslor av engagemang och förtroende till socialtjänsten. Förtroende är just en känsla som är viktig att den fungerar för att anmälningsprocessen ska fungera (Svärd, 2016).
Wettergren (2013) skriver om förutsättningar för att ta ett beslut är att ha tillit till sig själv och sin omgivning. Tillit till sin förmåga att göra en bedömning samt tillit till omgivningen som beslutet kommer påverka och omfatta. I beslutstagandet spelar emotioner en stor roll men författaren visar på att det inte är svart eller vitt. Wettergren (2013) ger ett exempel från migrationsverket kring avslag och bifall om uppehållstillstånd; Om handläggaren gillar den sökande eller inte får inte vara grund för beslutet, lagen bör då träda in och reglera emotionerna för att handläggarna ska följa sin plikt. Om handläggaren gett avslag och sedan känner obehag kring det kan beslutet styrkas och känsla av obehag minska då de följt lagen och tagit rätt beslut (Wettergren, 2013). Detta kan kopplas till förskolan där förskollärarna har skyldighet att anmäla sin misstanke eller kännedom enligt socialtjänstlagen. Processen kan upplevas obehaglig, men eftersom de ska anmäla vid minsta tecken på att barn far illa eller riskerar att fara illa kan de rättfärdiga sitt beslut då de följer lagen samt en känsla av att ha handlat moraliskt rätt kan infinna sig. Det finns också en risk med att emotioner visar vägen i beslut då det kan påverka förskollärarnas bedömning beroende på vad de känner kring en vårdnadshavare till exempel om de har personliga fördomar som gör att de känner tillit eller inte. Wettergren (2013) menar dock att utan känslor eller förmåga att känna in omgivningen skulle man inte följa varken lagar eller normer och inte kunna känna skillnad mellan bra och dåliga beslut eller bry sig om konsekvenserna.
6. METOD
I detta kapitel förklaras vårt tillvägagångssätt, urval, kunskapsfilosofiska ansats, hur vi analyserade materialet och de etiska riktlinjerna. Avslutningsvis diskuteras studiens metodreflektion.
6.1 Kvalitativa forskningsintervjuer
2011). Kvale och Brinkmann (2009) nämner att en intervjuguide är en mall som till viss del strukturerar intervjuns förlopp och för den semistrukturerade intervjun innehåller guiden ämnen och några förslag på frågor. I studien använde vi detta tillvägagångssätt, enskild semistrukturerad intervju med stöd av en intervjuguide (Kvale och Brinkmann, 2009), för att samtliga respondenter ska få dela med sig om erfarenheter kring samma teman och ämnen men också ha möjlighet att utveckla sitt svar med hjälp av att vi ställer relevanta följdfrågor. Vår intervjuguide finns som bilaga 1.
I arbetet med att framställa intervjuguiden (Kvale och Brinkmann, 2009) genomfördes ett undersökande samtal med en förskollärare. Detta samtal vägledde oss till vad vi ville undersöka djupare i denna uppsats och hur det ser ut i praktiken för förskollärare. Vi fick även en indikation på att det inte var så vanligt som vi trott att ha gjort en orosanmälan vilket gjorde att vi valde ett kriterium, att respondenterna skulle ha erfarenhet av orosanmälningar. Vi valde även att göra en pilotintervju som Bryman (2011) beskriver används för att få kunskap och förberedelse för övriga intervjuer. Pilotintervjun (Bryman, 2011) var givande då vi dels fick se hur lång tid det tog och hur frågorna bemöttes och därefter reviderade vi och lade till några få frågor inför vår första intervju.
6.2 Bekvämlighetsurval
Vi ville hitta respondenter som uppfyller vissa kriterier för att kunna besvara våra forskningsfrågor, vilket Bryman (2011) skriver om att man bör vid strategiskt urval. Ett kriterium var att de ska vara utbildade förskollärare med minst fem års yrkeserfarenhet samt att de gjort minst en orosanmälan.
Två bekanta till oss har kollegor och bekanta som är förskollärare, dessa tillfrågades att hjälpa till för att hitta respondenter, detta är ett bekvämlighetsurval, då vi väljer respondenter baserat på tillgänglighet (Bryman, 2011). Våra kontakter skickade ut information där de tillfrågade kunde läsa om syftet med studien samt de kriterier vi hade för att delta. De som var intresserade av att delta kontaktade oss via mail eller telefon för att bestämma tid för intervjun. Med tanke på att vi hade en begränsad tidsram, då detta är en kandidatuppsats valde vi att intervjua totalt fem förskollärare tillsammans. Kvale och Brinkmann (2009) ger ett förslag på att kvalitativa intervjustudier kan innehålla 15 +/- 10 antal respondenter, vilket vårt antal går inom ramen för. Våra respondenter har gemensamt 65 års yrkeserfarenhet och de har sammanlagt gjort 15 orosanmälningar under dessa år. Tre av respondenterna hade gjort fyra orosanmälningar var och resterande respondenter hade gjort en respektive två orosanmälningar.
6.3 Critical incident technique
orosanmälan. Vi har dessutom skickat ut en fråga i förhand till våra respondenter angående en anmälan de gjort och dess positiva och negativa konsekvenser. Vi anser att den händelse de kommer ta upp kan behöva reflekteras kring i förhand av respondenten. Detta var både för respondenternas och vår skull. De fick tid att tänka tillbaka på händelsen som de fick följdfrågor kring på intervjun och vi fick ett mer genomtänkt och tillförlitligt svar under intervjun. Vi ser i efterhand att frågan de fick i förhand låg till grund för hur de senare resonerade i andra frågor under intervjun.
6.4 Etiska riktlinjer
Vi har tagit ställning till en rad etiska ställningstaganden som rört vår studie, främst kring vår intervju och det material vi fått ut av fem förskollärares upplevelser kring orosanmälningar. De etiska riktlinjerna; informerat samtycke, konfidentialitet, forskarens roll samt konsekvenser är något som Kvale och Brinkmann (2009) tar upp och som vi, författarna, har diskuterat sinsemellan.
Innan intervjun bokades in förtydligade vi våra kriterier för att delta för respondenten och förklarade de etiska riktlinjerna som är relevanta för intervjupersonens integritet. När en träff bokades in skickade vi den förvalda frågan, en videolänk och bad respondenten sitta i ett enskilt rum där de inte kunde bli störda. I början av intervjun förklarade vi syftet, tog upp de etiska riktlinjerna en gång till för att försäkra oss att vi fick tillåtelse att spela in samt påminde om deras avidentifiering men att de själva måste ansvara för sin sekretess enligt Offentlighets- och sekretesslagen (OSL) 23 kap. (SFS 2009:400). Vi frågade om de hade några frågor innan och efter intervjun samt om vi kunde kontakta dem i efterhand om det uppstod några ovissheter från vår sida.
Informerat samtycke har vi skaffat oss genom informationen vi skickade ut i förfrågan om
respondenterna vill vara med i intervjustudien, där de sedan kontaktade oss för att tacka ja till förfrågan. Informerat samtycke ska också innehålla information om syftet med studien och hur den är upplagd samt att de deltar frivilligt och kan när som helst avsluta att delta i studien (Kvale & Brinkmann, 2009), vilket vi berättade muntligt för respondenterna innan intervjun startade.
I informationen som skickades ut till de tillfrågade respondenterna skrev vi att de kommer avidentifieras samt påminde dem om detta även vid intervjusituationen, därmed säkrade vi
konfidentialiteten enligt vad Kvale och Brinkmann (2009) beskriver angående etiska riktlinjer. Vi
påminde respondenterna om deras sekretess (SFS 2009:400) angående barnen/familjerna som de pratar om kopplat till orosanmälan. Det finns en risk att respondenterna kan bli identifierade av läsaren, därför har vi avidentifierat respondenterna genom fiktiva namn. Vi har även valt att byta kön på en av respondenterna, då våra respondenter var fyra kvinnor och en man. Detta gjorde vi för att att minska risken inte kunna identifiera respondenterna. Vi har även val att inte berätta var i Sverige de jobbar som förskollärare, därför är risken, enligt oss, liten att veta vilka respondenterna är.
Forskarens roll är att beakta i forskningsetiska frågor, menar Kvale och Brinkmann (2009) då den
beslut. Författarna menar att det finns risk att forskarna får ett band till deltagarna så att forskaren i sin tur lämnar sitt professionella och objektiva perspektiv för att istället tolka och förstå materialet utifrån respondenternas synvinkel (Kvale & Brinkmann, 2009). Vi har haft mer eller mindre bekantskap med våra respondenter vilket kan ha påverkat vår roll som forskare, att inte kunna vara lika objektiva till exempel, men det kan också ha gett oss en fördel i att kunna få ta del av mer information och personliga erfarenheter.
Konsekvenser av en kvalitativ studie ska vägas med för- och nackdelar med tanke på deltagarnas
lidande och den allmänna nyttan studien ger, inte bara för de enskilda individerna utan för den grupp som respondenterna representerar (Kvale & Brinkmann, 2009). Vi har gjort bedömningen att våra respondenter inte kommer lida av att genomföra denna intervjustudie. Vi kan dock se att respondenterna kan reagera känslosamt då ämnet orosanmälan och barn som far illa kan engagera och röra upp känslor och eventuella minnen. Vi kan inte förutse eller till full grad kontrollera att vi inte rör upp känslor som kan påverka respondenterna negativt men vi anser ändå att nyttan av studien väger tyngre då den belyser processen kring barn som riskerar att fara illa.
6.5 Kunskapsfilosofisk ansats
Vi har i denna studie valt att använda oss av en socialkonstruktivistisk epistemologi. Socialkonstruktivism är ”ett synsätt där världen är skapad genom språk (klassifikationer, begrepp och diskurser) och hur dessa samspelar på ett socialt plan” (Larsson & Sorgenfrei, 2019 s.42). Denna epistemologiska ansats hjälper oss att förstå hur kulturella fenomen fungerar i en förutbestämd kontext. Man utgår från de tolkningar som görs i den samtid man lever i (Larsson & Sorgenfrei, 2019). Detta angreppssätt har vi valt för vi ska finna förståelse för hur förskollärarna gör sina tolkningar, främst när det gäller deras oro i koppling till orosanmälningar.
Studien har en induktiv ansats, där vi utgår från observationer, gör iakttagelser och drar sedan slutsatser från innehållet, där teorin är resultatet av en forskningsinsats (Alvesson & Sköldberg, 2008; Bryman, 2011). Vi har fått en större förförståelse och bild av orosanmälningar från tidigare forskning och vi har analyserat vår insamlade data utifrån våra valda teorier; socialkonstruktivism och emotionssociologi.
6.6 Innehållsanalys
Studien har använt sig av en kvalitativ innehållsanalys där Bryman (2011) beskriver att den syftar till att söka efter underliggande teman i det man undersökt för att förstå innehållet.
Vi delade upp det inspelade materialet för att transkribera var för sig. Därefter kom vi enskilt fram till potentiella koder i det skrivna innehållet när vi samtidigt lyssnade på det inspelade materialet. Sedan gick vi tillsammans igenom varandras kodning för att se om vi resonerade liknande. När vi kommit fram till en gemensam kodning och val av övergripande teman tog vi ut de meningsbärande enheterna, de textavsnitt ur transkriberingarna som vi såg som relevanta. De meningsbärande enheterna delade vi in i koder, teman och analyserade dessa utifrån våra teorier. Vi kom fram till tre teman som var och en passade in i våra tre frågeställningar. Som verktyg för denna process skapade vi ett exceldokument för att få en överblick på materialet, vilket blev vårt kodningsschema. Till varje kod som vi tyckte var relevant gjorde vi en ”hashtag” (#) för att underlätta sökning i dokumentet. Vi gav våra respondenter fiktiva namn så vi kunde skilja på koderna och avidentifiera intervjupersonerna. Denna process upprepade vi efter varje intervju. När resultatet sammanställdes sökte vi på en hashtag för att se vad koderna hade gemensamt, skrev ned resultatet och organiserade resultatet utifrån våra frågeställningar. Exempel ur vårt kodningsschema finns som bilaga 2.
6.7 Metodreflektion
Utifrån vårt syfte valde vi att använda oss av en kvalitativ metod. Om vi istället skulle använt oss av en kvantitativ metod skulle urvalet behövt vara större, gett en mer omfattande och objektiv bild men inte varit lika djupgående och subjektiva uppfattning av verkligheten (Bryman, 2011). Vi ville få en större förståelse på respondenternas resonemang och upplevelse kring orosanmälan, därför valde i en kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer (Kvale & Brinkmann, 2009).
Våra intervjupersoner var förskollärare, som kontaktades av två bekanta till författarna. Dessa var i sin tur vänner eller kollegor med respondenterna. Vi är medvetna om att detta tillvägagångssätt är mindre bra då de tillfrågade kan känna en ökad känsla av skyldighet att ställa upp då. Trots det valde vi att använda strategiskt urval då vi hade en begränsad tid att få tillräckligt många respondenter. Våra kriterier, att förskollärarna skulle arbetat i fem år samt haft erfarenhet av att ha gjort en orosanmälan, gjorde det även svårare för oss att hitta respondenter.
Utifrån den rådande pandemin som pågår har vi intervjuat våra respondenter med videosamtal. Detta gjorde att vi inte behövde begränsa oss till ett geografiskt område utan gav oss möjligheten att intervjua förskollärare från hela Sverige. Innehållet vi fick fram via videosamtal istället för att mötas i verkligheten är vi medvetna om kan skilja sig åt. Bryman (2011) skriver till exempel att det är mer tidseffektivt med telefonintervjuer än att genomföra intervjun ansikte mot ansikte men att telefonintervjuer inte är att föredra vid känsliga frågeställningar. Vår begränsade tid gjorde dels att vi ändå valde intervju över videosamtal och vi är medvetna om att orosanmälningar och sekretess kan uppfattas som känsligt, vilket i efterhand kan ses som en svaghet med studien. Vi hade möjlighet att intervjua vissa respondenter på plats men valde att hålla samtliga intervjuer via videolänk för att alla intervjuerna skulle genomföras likvärdigt.
resonemang och känslor kring en viss händelse som ledde till orosanmälan. Det var ofrånkomligt att inte ta upp detaljer om barn och vårdnadshavare och vissa förskollärare delade med sig av information som handlade om exempelvis tecken som de sett hos barnet eller om vårdnadshavarens situation, utan att bryta sin sekretess (SFS 2009:400). Den informationen var i efterhand behövlig för att besvara våra frågeställningar medan några respondenter begränsades av sin sekretess (SFS 2009:400) och inte delade med sig av information som vi hade velat ha. Vi frågade heller inte vidare för att försöka få den information vi var ute eftersom de själva sa att de inte visste vad de kunde ta upp på grund av sin sekretess (SFS 2009:400). Vi ser i efterhand att detta begränsade vår insamling av material och våra intervjuer blev inte lika uttömmande som vi önskat men vi fick ändå svar på våra frågeställningar.
6.8 Validitet och reliabilitet
Intern validitet handlar om hur bra överensstämmelsen är mellan forskarens observationer och teoretiska idéer (Bryman, 2011). Vår studie har använt sig av intervjuer där vi samlat in och behandlat materialet med transkriberingar och kodningsschema för att säkerställa att vårt material och valda teorier kan kopplas ihop. Med vårt undersökande samtal samt pilotintervjun (Bryman, 2011) strävade vi efter ökad trovärdighet genom att till viss del utforma materialet utifrån dessa. Något som minskat den interna validiteten var att vi inte säkerställt våra tolkningar av respondenternas svar. Dock ansåg vi att det inte behövdes då vi inte uppfattade några oklarheter i respondenternas svar. Bryman (2011) beskriver extern validitet som generaliserbarhet till andra sociala sammanhang. Han skriver att det kan finnas en svårighet att uppfylla extern validitet med kvalitativ intervju. Vår studie har svårt att generalisera innehållet då det bland annat är få respondenter men också utifrån att vi valt en kvalitativ metod, där det inte går att generalisera innehållet.
7. RESULTAT OCH ANALYS
Resultatet är uppdelat i tre delkapitel utifrån våra frågeställningar. Under kategoriseringen kom vi fram till tre teman som vi kallade identifiering av tecken, resonemang vid beslut och påverkan av beslut. Vi har valt att dela in resultatet i våra frågeställningar då var och en av temana passade in under våra tre frågeställningar. Varje delkapitel är uppdelat i mindre teman, våra underrubriker, som vi identifierat under kategoriseringen. Vi redovisar även våra analyser kontinuerligt i resultatet och har en sammanfattande analys i slutet av varje delkapitel.
7.1 Bedömningsgrunder vid orosanmälan 7.1.1 Tecken
Här är en uppdelning i vad respondenterna gav som exempel på oroväckande tecken, i olika grader. Vi har valt att dela in dessa som konkreta och vaga tecken.
Konkreta tecken:
- Barnet berättar att de inte får mat hemma
- Barnet berättar om en oroväckande händelse, till exempel fysiskt våld
- Smutsiga/trasiga kläder
- Fysiska tecken på kroppen
- Barnet äter lite
- Barnet går inte på toaletten
- Vårdnadshavare som missbrukar
Vaga tecken:
- Magkänsla av att det är något som är fel/avvikande/annorlunda
- Barnet är oroligt/stressigt
- Barnet kommer inte i tid till förskolan/kommer inte alls/är hemma utan att meddela - Små tecken som inte har en förklaring
Det berodde mycket på fall till fall, huruvida respondenterna såg de olika tecknen som konkreta eller vaga, allvarliga eller mindre allvarliga tecken i kontexten som finns kring barnet. Jasmine berättade:
...Vissa fall är ju jättetydliga om det handlar mer om fysisk eller sexuell misshandel. När det är såna tydliga grejer, då måste man agera direkt. Det har ju inte jag vart med om på det viset men då kan jag ju tänka mig att, liksom då är det inte nåt å diskutera i flera veckor utan då agerar man direkt liksom. (Jasmine)
att hon tänkte att upprepade tecken kan ligga till grund för att göra en orosanmälan. När det fanns tydliga tecken att barnet inte mådde bra, kände många respondenter sig trygga med att göra en orosanmälan, dock berättade respondenterna att de ofta kände en oro även efter en orosanmälan var inlämnad.
Respondenterna identifierade tecken genom att vara observanta och försöka tolka dem. Något som var vanligt bland respondenterna var att de reagerar på förändringar och avvikande beteenden hos barnet. Vad som är avvikande kan både vara avvikande för barnet eller för barn i allmänhet vilket en av respondenterna förtydligade. En omständighet som många respondenter nämnde är den nära relationen till barnet, som de fått genom att de följt barnet en längre tid. Det gjorde att de lättare upptäckte vad som har förändrats eller avviker i beteendet. Felicia berättade:
Ja, mycket asså oro som satte sig i kroppen, mycket motorisk oro, stress eller så. Och det liksom i vågor, alltså i perioder, man följde barnet en längre tid så kunde man sätta ihop de saker som hände i hemmet eller så att det växte oro hos oss. (Felicia)
Respondenternas kunskap om barn i allmänhet och vad som är normen för barns utveckling var också en egenskap som de utgick från när de upptäcker och uppmärksammar tecken som är avvikande normen. Därmed tolkade respondenterna dessa tecken som oroväckande men de menade också på att det kan vara en förklaring till ett barns ändrade beteende; att den går igenom en utvecklingsfas. Avvikande beteende kan också utgå från barnets normaltillstånd, exempelvis om hen förändras, är tröttare, ledsnare eller argare än vanligt eller börjar vara aggressiv. Något annat som en respondent nämnde är att miljön på förskolan är väldigt trygg och stabil för barnen i och med att de hade samma rutiner, träffade samma personal och kompisar varje dag. Därför menade en av respondenterna att hon jämförde hur barnen hade det hemma med hur det var på förskolan och det blev då tydligt om barnet visade oroväckande tecken. Ett sätt att bekräfta misstanken om att ett barn for illa var, enligt respondenterna, att vara extra observant på andra tecken för att kunna väva ihop och koppla samman till en större bild. Till exempel att undersöka barnet om hen hade fler än ett blåmärke eller att respondenterna pratade och frågade barnet i en trygg situation.
Att prata med kollegor för att få sin oro befogad eller inte var också ett sätt för bekräftelse som samtliga respondenter nämnde. En respondent pratade om en loggbok som kollegiet skrev i när de kände oro. Detta gjordes för att dela upplevelsen med andra samt som underlag för eventuell orosanmälan. Vår analys av förskollärarna i studien är att det finns en vilja att andra ska bekräfta deras egen oro, om den är legitim eller inte, då man saknar tilltro till sig själv och sin tolkning. Emotionssociologin menar att förutsättningar för att ta ett beslut är att ha tillit till sig själv och sin omgivning (Wettergren, 2013).
7.1.2 Tecken - Vårdnadshavare
Relationen till vårdnadshavarna nämnde samtliga respondenter som ytterligare en grund för att kunna identifiera tecken hos både barnen, vårdnadshavarna samt tecken på otrygg anknytning mellan barnet och vårdnadshavaren. Maida berättade:
Det kan ju va i olika situationer när man ser att, att dom kan reagera på ett speciellt sätt när vårdnadshavarna ska komma å ska hämta, att det upprepas eh och att dom är väldigt kärvänliga till oss, alltså i överkant då, i kombination då. Att man kan reagera på såna saker ehm, sen är det ju lite också då hur vårdnadshavarna vad dom har för problem... (Maida)
Några respondenter uttryckte att de hade en nära relation till vårdnadshavaren, där en öppen dialog från vårdnadshavarens sida var en stor del av att de ens kunde identifiera och tolka tecken hos barnen som oroväckande. Förskollärarna i studien hade en förförståelse om barnens situation och i vissa fall hade de inte uppmärksammat och tolkat barnens signaler som oroväckande, om de inte hade vetat om vårdnadshavarens problem, exempelvis som psykisk ohälsa eller svagbegåvning. En respondent menade att hon inte visste hur man skulle hantera situationen om det bara är tecken hos vårdnadshavaren och där några respondenter nämner att de vill ha mer bevis. De uttryckte en vilja att kunna koppla ihop vårdnadshavarens situation med hur det påverkar barnet som grund för att göra en orosanmälan. En respondent hade en erfarenhet av att vårdnadshavarna upplevdes stabila samt att han hade en bra kontakt med båda vårdnadshavarna. Detta gjorde att kollegorna blev osäkra på barnets utsaga om att hen blivit slagen av den ena vårdnadshavaren.
Vissa av respondenterna menade att de gjorde ett försök till egna åtgärder innan det är aktuellt att göra en orosanmälan till socialtjänsten. Förskollärarna i studien berättade att de försökte ha en rak dialog med vårdnadshavarna, om de reagerat på något avvikande hos barnet. Samtliga respondenter tog upp kontakten med vårdnadshavarna som ett sätt att bekräfta eller motbevisa sin känsla av oro, till exempel genom att få logiska svar av vårdnadshavarna som en förklaring till ett beteende hos barnet. Respondenterna tog även upp sin oro med vårdnadshavarna i syfte att de skulle få en chans att förbättra sig innan förskollärarna gjorde en orosanmälan eller att de försökte få vårdnadshavarna att själva inse att de behöver stöd. Två respondenter tog upp sin oro med vårdnadshavarna innan de bestämde sig för att göra en orosanmälan, men fick inte den responsen de önskade. En av dem förklarade dilemmat i att inte kunna hota vårdnadshavarna att söka stöd, men samtidigt tvingas anmäla om stödet inte söks på vårdnadshavarnas initiativ. Samtliga förskollärare i studien tog upp sin oro med vårdnadshavarna när de tagit beslutet att orosanmäla, med undantag när det fanns misstankar om våld. I studien ser vi att förskollärares förförståelse, vetskap och relation till vårdnadshavarna kan påverka deras identifiering, uppfattning och tolkningar av barnens tecken.
7.1.3 Magkänsla
När respondenterna tolkade vaga tecken var deras magkänsla mer påtaglig, än vid konkreta tecken, vilket leder till att magkänslan var då grunden till bedömning istället för vetskap. Detta kan skapa en osäkerhet kring att orosanmäla. Om man å andra sidan litar på sin magkänsla visar det sig vara en vägledning i beslutstagandet. Genom att bara ha en magkänsla av att något känns fel är det svårt att avgöra var gränsen går för att anmäla eller inte menade respondenterna. Felicia förtydligade detta:
7.1.4 Skyldigheter och rutiner
När respondenterna berättade om skyldigheten att anmäla vid minsta oro eller tecken pratade de ofta om att det inte behövs bevis eller mer än en känsla av att något är fel, som grund i bedömningen till att orosanmäla. Flera av respondenterna trodde och kände samtidigt att det finns en begränsning i viljan att vara säker på om ens oro är befogad eller inte. De menade å andra sidan att ingenting får hindra att orosanmäla, man måste göra anmälan om de känner en oro och misstänker att barnet far illa. Kollegorna i arbetslaget brukar ofta diskutera kring oro för ett barn men tillslut, menade en respondent, att det räckte med diskussioner, det är deras plikt att anmäla. Förskollärarna i studien pratade om ansvar att sära på sin personlighet och sin profession, att personliga tyckanden inte bör ta över i bedömningen och att de alltid har ansvar att ta barnen på allvar.
Samtliga respondenter berättade att de först pratar med sina kollegor för att se om de sett samma tecken eller upplever samma sak kring ett barn. Efter samtal med kollegor gick vissa till specialpedagoger för att få stöttning och hjälp och sedan till chefen, medan de flesta gick direkt till chefen om kollegiet misstänker att ett barn far illa. I samtalet med chefen brukar de komma fram till om en anmälan skulle göras eller om man skulle rådfråga socialtjänsten. I vissa fall där kollegiet var säkra på att orosanmäla gick de till chefen för att berätta att anmälan kommer lämnas till socialtjänsten. Vi ser, utifrån respondenternas utsagor att riktlinjerna och rutinerna kan skilja sig åt beroende på vad och hur mycket man vet om barnet, genom vilka tecken och avvikelser förskollärarna i studien reagerar på.
7.1.5 Beslutet
Under intervjun tog respondenterna upp var sin situation där de gjort en orosanmälan till socialtjänsten. Vi frågade vad respondenterna grundade sitt beslut på och resultatet skiljde sig åt. Samtliga hade diskuterat med kollegorna i arbetslaget om en anmälan skulle göras och ingen av respondenterna såg det som ett lätt beslut att fatta. Tre av respondenterna berättade att deras chef var ett stöd vid beslutet att göra anmälan, att de inte behövde ta det slutgiltiga beslutet själva eller med arbetslaget. Två respondenter tog beslutet efter rådfrågning med socialtjänsten. De tecken som förskollärarna i studien grundade sina beslut på var olika. Ena fallets beslut grundades på psykisk ohälsa hos vårdnadshavaren, utan att det fanns tecken hos barnet. Det andra fallet grundades dels på misstankar om våld samt en avvikande kontakt mellan barnet och vårdnadshavaren. Två av de andra respondenterna grundande det på vad barnen berättade för förskolläraren, att de blivit utsatta för våld av vårdnadshavaren. Den sista förskolläraren gick till chefen som tog beslutet att anmälan skulle göras utifrån att de såg ett förändrat beteende hos barnet.
7.1.6 Analys
Wikström, 2006). Förskollärarna i studien kan tolka tecken på barnen olika beroende på deras internalisering. Det kan finnas en svårighet att bedöma tecken då det kan skilja sig beroende på vilka normer man influeras av och hur man förstår verkligheten. Begreppet plausibilitetsstruktur inom socialkonstruktivismen hänvisar till att man tillhör strukturer som vidmakthåller sin subjektiva uppfattning av verkligheten (Geels & Wikström, 2006). Vi ser en risk i vad vissa förskollärare anser som vaga tecken, kanske andra inte lägger märke till. Även olika förskolor, alltså olika plausibilitetsstrukturer, kan skilja sig åt i bedömningen, på grund av olika tolkningar och riktlinjer. Vi anser att olikheterna i bedömningen är problematisk då barnet bör få hjälp om hen fara illa oavsett förskola. Ingen av respondenterna såg de konkreta tecknen som en självklarhet att anmäla. Även när det fanns misstanke om våld uttryckte respondenterna en vilja att diskutera mellan kollegorna samt få rådfrågning av socialtjänsten. Vi ser i vår studie att respondenternas förståelse av oro är starkt påverkad av den plausibilitetsstruktur de befinner sig i, alltså deras arbetslag, till exempel att de ständigt söker bekräftelse från arbetskollegor när det kom till en orosanmälan. Kollegiet påverkar ens förståelse av vad oro är, hur de tolkar tecken och hur beslutet blir.
Ur ett emotionssociologiskt perspektiv är emotionerna både en vägledning och stöttning i att fatta ett beslut genom att de uppstår i beslutsprocessen (Wettergren, 2013). Utifrån respondenternas förförståelse i resultatet berättade en av dem om ett barn som sa att den blivit slagen av sin vårdnadshavare och respondenten menade att han fick en känsla av att det barnet sa var sant. Denna magkänsla kan både varit utifrån sin känsla och förförståelse om barnets situation som gjorde att känslan uppstod eller att känslan kommit oberoende av tidigare kunskap, erfarenhet samt vetskap om familjens situation. En annan koppling vi ser är att förskollärarna i studien har denna magkänsla dels av erfarenhet av arbetet, vilket Wettergren (2013) tar upp utifrån emotionssociologin där magkänsla kan stå för tidigare erfarenheter och minnen. Vi ser också att magkänslan kan ha varit grundad i att respondenterna hade en nära relation till både barn och vårdnadshavare. Därmed fanns en motstridighet i känslan magkänsla, de kände oro för barnet men upplevde också en känsla av oro att de inte ville skada relationen med vårdnadshavarna. Det fanns en negativ aspekt när förskollärarna i studien inte litade på sin egen magkänsla, som kunde påverka beslutsfattandet till det negativa. Det vill säga att de drar ut på beslutsprocessen eller i värsta fall inte gör en orosanmälan över huvud taget. Tilliten till vårdnadshavarna kan också påverka bedömningen då vi såg att respondenterna tolkade tecknet på barnet på olika sätt beroende på relationen till vårdnadshavarna och vilka fördomar de hade om dem.
7.2 Omständigheter som kan påverka bedömningen
7.2.1 Kollegor och förskolechef
Kollegor påverkade beslutet att orosanmäla eller inte. Samtliga respondenter diskuterade med kollegorna när de misstänkte att ett barn for illa. Maida beskriv:
Den nära kontakten med kollegorna såg respondenterna som en fördel i beslutsprocessen. De berättade att det skapades en trygghet när kollegorna delade samma uppfattning om ett barns livssituation. En respondent beskrev att en nackdel är att det finns olika roller inom arbetslaget och hon såg en risk med om man tar beslutet efter en dominant kollegas uppfattning än en tillbakadragen kollega.
Att kollegorna inte är överens var ett problem som många av respondenterna tog upp, speciellt vid tecken som uppfattas som vaga. Om kollegorna inte är överens i arbetslaget tar det dels längre tid innan orosanmälan görs eller leder till att det inte blir en orosanmälan. Jens beskrev angående kollegors olika uppfattningar att: ”Det är ju inte alltid att man håller med varandra eller att man alls tycker att det, alltså kollegor emellan att den ena eller andra kollegan över eller underdriver”. Andra exempel som framkom av respondenterna är delade uppfattningar huruvida orosanmälan är en belastning eller ett stöd för familjen. Några respondenter hade erfarenhet av att kollegorna var en begränsning i att anmäla, där orosanmälan inte gjordes alls men att förskollärarna i studien i efterhand kände att de borde gått emot kollegors åsikter. Jens förtydligade att man är skyldig att anmäla trots att sina kollegor inte håller med:
Någon i kollegiet upplever oro så eh. Så ska man föra samtal med sina kollegor. Och sen om kollegiet eh, känner detsamma så gör rektor en anmälan. Eh, det är ju gången. Eller, och sen tror jag att också vi har som tillägg att, att man eller så att man man även är skyldig som enskild att göra anmälan. Även om inte kollegorna håller med så att säga. (Jens)
I en orosanmälan kan mer än en (1) underskrift stå med men resultatet visade en osäkerhet på vem/vilka som skriver under då det aldrig är hela arbetslaget. Överlag ansåg respondenterna att det är tryggt att inte stå på anmälan själv, men de flesta uttryckte en önskan med mer stöd från chefen och att hen borde stå på orosanmälan för att minska utsattheten för de enskilda förskollärarna.
Många respondenter berättade att de diskuterar med sin förskolechef innan de tar ett beslut att orosanmäla. En av dem såg det som en självklarhet att ta upp oron med chefen innan en anmälan eventuellt ska skickas in. En annan respondent menade att det är värdefullt att sätta ord på sin oro för en utomstående och att det är bra att få råd eller ett beslutsfattande från chefen, en annan önskade mer stöttning och ledning.
7.2.2 Vårdnadshavare
Det negativa som liksom blev det stora i det här var ju den väldigt goda relationen som vi hade med familjen som liksom krackelerade, eller föräldrarna blev väldigt upprörda att vi. Att vi hade. De tyckte att det var för mycket att, och var besvikna att vi inte hade pratat med dom först om situationen sådär. (Jens)
En annan respondent berättade att hon också hade bra relation till vårdnadshavarna, som berättade vad som hade hänt i hemmet. Det som vårdnadshavarna berättade bidrog senare till beslutet att göra en anmälan. Felicia berättade vidare att ”Sen när man gjorde den här anmälan så blir det ju att det blir locket på, då vill man inte, inte berätta någonting istället”. Hon menade att detta ”sätter käppar i hjulet” och relationen till vårdnadshavarna blir ansträngd vid en anmälan. Felicia såg det också som något negativt att förskollärare inte är lika anonyma vid en orosanmälan jämfört med lärare i skolan:
Det är ju jättesvårt. Och som sagt, egentligen ska det inte vara så svårt men. Det är väl så att jag vet ju att, det är ju så att förskolan gör alldeles för lite orosanmälan. Jag tror skolan är bättre på det. Jag tror ju att det är många. Vi är så nära vårdnadshavarna så vi har en annan, får en annan förståelse för deras situation. Så jag tror att det många gånger vägs in, om man nu känner en, början till en oro, så då kanske man tar samtal med föräldrarna. (Felicia)
En annan respondent menade att han tänker på alla samtal han måste ha med vårdnadshavarna när en anmälan görs och denna förmåga av konsekvenstänk blev en begränsning för honom. I samband med relationen till vårdnadshavarna såg han också hur relationen påverkade barnet. Lars berättade ”att man är rädd att den blir sämre så att det på så vis skulle liksom bli sämre för barnet om man gör en anmälan”. Ett annat hinder han såg är att anmälan kändes stor och att han ville ha kvar förtroendet från vårdnadshavarna. En annan respondent, Jens, berättade utifrån relationen:
Att hellre, hellre ta lite höjd och att så får vi stå för att eller om att ta lite skit isåfall. Från föräldern som tyckte att vi har gjort för mycket eller att vi lagt oss i. Hellre det för barnets skull även om det inte är nåt. Och att låta professionella utreda det huruvida det faktiskt var något. … Sen är det ju inte roligt för föräldrarna, eller för många föräldrar iallafall att få en utredning, för det kan ju upplevas som ett misslyckande eller misstroende från förskolans sida. Men, men jag tänker det kanske är ett pris vi kan betala för barnets skull så att säga. (Jens)
En positiv konsekvens av att orosanmäla, berättade förskollärarna i studien, är när de ser att vårdnadshavarna får hjälp. En respondent berättade att barnets utveckling kunde blivit förödande om de inte hade anmält. Om vårdnadshavarna inte får eller tar emot stöd leder det till att man måste anmäla en gång till om de fortfarande upplever oro för barnet, berättade en respondent. Respondenterna bör inte väga in känslorna för relationen till vårdnadshavarna i bedömningen men det verkar vara ofrånkomligt både utifrån vårt analyserade resultat samt emotionssociologin (Wettergren, 2013).
7.2.3 Socialtjänsten
uppge namn och att hon både kunde berätta om vad de sett för tecken och situationen men också om sina känslor. Rådfrågning används främst när kollegorna kände en osäkerhet om de ska orosanmäla, berättade respondenterna, där de flesta svar de fick är att de skulle anmäla. En respondent menade att det gav en trygghet att få stöttning från en annan profession, att de fick en bekräftelse på att ens magkänsla stämde. Två respondenter berättade att efter en rådfrågning, så gjordes en orosanmälan där de kände sig säkra i att anmäla efteråt, en känsla av att de gjorde rätt. Vissa av respondenterna nämnde att de borde rådfrågat socialtjänsten mer frekvent och en önskan att förskollärare generellt borde använda sig av rådfrågning i framtiden.
Det fanns en ovisshet bland vissa respondenter angående vad som händer efter de gjort en orosanmälan då de bara får en återkoppling om vårdnadshavarna tar emot insatsen eller inte. En av respondenterna berättade att på grund av detta kändes processen stor. Han tyckte att anmälningsprocessen kändes bättre när han fick större kunskap om hur processen ser ut. Lars berättade vidare:
Jag tror man borde göra mer orosanmälan, jag tror det skulle göras fler om man har mer, mer vad som händer eh. Där jag jobbade tidigare hade vi en dag där alla lärare i skolan och fritidspersonal och förskollärare fick träffa dem på soc som man gör anmälan till, där dom pratar lite granna om vad som händer med en anmälan och, och vad som gör, ah och just det här att vilka som är där. Att man får ett ansikte vilka man pratar med. Och hur återkoppling kan ske och så vidare, och det tror jag är ganska viktigt faktiskt. För att man får ju en annan känsla av vad man pratar om när man vet liksom vem det här går vidare till eller vad hur deras arbete fortsätter sen också. (Lars)
Om socialtjänsten inte gav någon hjälp till familjen ledde det till en begränsning i senare anmälningstillfällen. Jens menade:
Upplevelsen av vilket resultat en anmälan kan ge. Det tycker jag nog är den mest begränsande. Om jag, nu har jag tycker jag generellt sett att jag har positiva upplevelser av, men om jag upplever att hela den här processen som ändå, som ändå kan vara ganska smärtsam, eller kräva ganska mycket jobb om inte annat, om den rinner ut i sanden eller, eller man inte upplever att föräldrarna får den hjälp som dem vill ha, eller behöver eller att liksom att samtal efter förs klumpigt eller, eller att det inte kommer barn till gagn alltså det är ju också sånt man som liksom är, är det värt det? Så, för annars är ju risken att det kanske bara blir en stämpel på familjen, som är en stämpel och då är den ganska poänglös, att den. Att den alltid måste syfta till att man får någon typ av hjälp eller att något måste förändras till det positiva. Och upplever man inte det då, det är väl en sån begränsning. (Jens)
Det fanns en önskan från respondenternas håll att ha större samarbete med socialtjänsten. De flesta nämnde dock att de hade ett bra förtroende för socialtjänsten och att de upplevde dem som bra lyssnare och att de tog respondenterna på allvar. Ur ett emotionssociologiskt perspektiv kan anmälningsbenägenheten påverkas beroende på vad förskollärarna i studien har för tilltro till socialtjänsten (Wettergren, 2013). Respondenterna breddar även sin plausibilitetsstruktur (Geels & Wikström, 2006) för att använda sig av socialtjänsten, utöver sin kollegiala struktur, för att ta del av ytterligare kompetens och information kring orosanmälan.
