I enlighet med vad jag nu har anfört har inom kommundepartementet upprättats förslag till
I. lag om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617),
2. lag om ändring i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster.
Det under 2 angivna förslaget har upprättats i samråd med chefen för justitiedepartementet.
Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.
3 Riksdagen 1979180. 1 sam/. Nr 17
4 Specialmotivering
4. 1 Begreppet polisstyrelse
I betänkandet föreslås att ordet "polismyndighet" i olika böjningsformer i AOst och LAS byts ut mot "polisstyrelse" i motsvarande form.
Polisutredningen anför att de föreslagna ändringarna formellt sett är helt korrekta men att uttrycket polisstyrelse kan orsaka missförstånd hos allmänheten. eftersom beslut enligt AOst och LAS som meddelas i polissty-relsens namn kan uppfattas som meddelat av förtroendemannastyrelsen, vilket aldrig är fallet.
Polisutredningen har till uppgift bl. a. att studera den lokala polisorgani-sationen och förtroendemännens deltagande i besluten, t. ex. beslut om tillstånd att hålla allmän sammankomst eller o!Tenllig tillställning. Enligt min mening synes det mot bakgrund av vad polisutredningen har anfört lämpligast att avvakta polisutredningens fortsatta arbete. innan uttrycket polismyndighet ändras.
4.2 Språkliga justeringar
I de paragrafer som ändras har gjorts vissa språkliga justeringar. De avses inte innebära några sakliga ändringar.
4.3 Allmänna ordningsstadgan 2§
Paragrafen innehåller bestämmelser om förutsättningarna för att allmän plats skall fä användas för annat ändamål än den är avsedd för. l betänkandet föreslås att en bestämmelse att polisstyrelsen vid tillståndsprövningen skall ta särskild hänsyn till gångtrafikens intresse och meddela de föreskrifter som behövs för att förhindra olyckshändelser skall tas in i 8 § som ger polisen möjlighet att meddela ordningsföreskrifter för verksamhet på allmän plats.
Jag kan ansluta mig till rikspolisstyrelsens uppfattning att det ur systematisk synpunkt är riktigare att ta in bestämmelsen i 2 § AOst som reglerar tillståndsprövningen. Bestämmelsen har därför tagits in i denna paragraf.
Huvudregeln är att allmän plats skall användas för det ändamål som platsen är avsedd för. En gångbana skall således stå till de gåendes förfogande.
När någon vill använda en gångbana för annat ändamål, måste han ha tillstånd av polisstyrelsen. När polisstyrelsen gör sin tillståndsprövning, skall den bedöma hur starkt det intresse är som utgör skälet för att den allmänna platsen används för annat ändamål än det avsedda. Genom den nya bestämmelsen föreskrivs att polisstyrelsen vid sin bedömning skall ta särskild hänsyn till gångtrafikens intresse. Detta har stor betydelse med hänsyn till dagens trafiksituation och syn på handikappfrågorna.
Som utredningen framhåller måste olika åtgärder vidtas för att skydda gångtrafikanterna och minska olägenheterna för dem. när det visar sig nödvändigt att ta i anspråk gångbanor för särskilda ändamål. Polisstyrelsen skall avgöra vilket markområde som får tas i anspråk. En naturlig strävan bör vara att uppställningen skall inkräkta så litet som möjligt på gångbanan.
Enligt den nya bestämmelsen skall polisstyrelsen när den meddelar tillstånd avgöra vilka föreskrifter som behövs för att den allmänna platsen skall få användas för upplag, trottoarserveringar, försäljningsstånd, ställningar eller liknande. Föreskrifterna kan avse t. ex. att en container skall avgränsas med bockar eller annan anordning, att ett hinder skall förses med akustisk apparatur som varnar synskadade eller att en avskärmad passage skall anordnas vid sidan av byggnadsställningar som har satts upp på gångbanan.
De kan också innefatta åtgärder för att minska riskerna. när gångtrafikanter tvingas ut i körbanan eller när barn kan komma osedda ut i körbanan bakom ett upplag invid vägen.
När det gäller frågan om tillståndsförfarandet framhålls i betänkandet att en kortvarig uppställning som inte föranleder olycksfallsrisker eller andra olägenheter bör kunna handläggas på ett smidigt sätt. Jag delar utredningens uppfattning att en ansökan per telefon bör kunna godtas i ett enkelt ärende.
En sådan ansökan kan remitteras till kommunen på grundval av anteck-ningar från telefonsamtalet. Generellt kan sägas att polisstyrelserna självfallet alltid bör sträva efter att tillämpa ett så enkelt förfarande som möjligt.
Förenklingar synes vara möjliga främst när det gäller personer som åter-kommer ofta med ansökningar av samma slag.
12 §
Paragrafen innehåller f. n. bestämmelser om att tillstånd krävs för offentlig tillställning på allmän plats. Vidare uppställs ett generellt tillståndskrav för vissa slag av tillställningar. Polisstyrelsen ges genom ett nytt tredje stycke möjlighet att medge en anordnare befrielse från skyldigheten att söka tillstånd. Den nya bestämmelsen motsvarar den möjlighet till befrielse från anmälningsplikt som redan finns i 13 § tredje stycket. Polisstyrelsens möjlighet att medge befrielse avser alla tillståndspliktiga tillställningar med undantag för sådana som anordnas på allmän plats.
Polisstyrelsens möjlighet att medge befrielse från tillståndskravet är, som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2), avsedd för vissa , tillställningar där det inte förekommer ordnings- eller säkerhetsproblem, t. ex. speedwaytävlingar. Möjligheten bör emellertid utnyttjas restriktivt.
Befrielse skall komma i fråga endast i den mån det kan ske utan fara för ordning och säkerhet. Detta leder till att befrielse inte kan komma i fråga beträffande pornografiska tillställningar. Polisstyrelsen behåller, även om befrielse har medgetts. ett övergripande ansvar. Om styrelsen finner att en meddelad befrielse medför fara för ordning och säkerhet och att förutsätt-ningarna för befrielsen alltså inte längre föreligger, bör denna återkallas. Som
framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2) behövs inte någon bestämmelse om att återkallelse kan ske i sådant fall.
14och 15§§
De ändringar som görs i dessa paragrafer har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1.3 och 2.1.4). I sak innebär ändringarna att både ansökan och anmälan skall innehålla uppgift även om de åtgärder rörande ordning och säkerhet som anordnaren ämnar vidtaga.
Bestämmelsen om skriftligt besked i 14 § tredje stycket har tagits bort. Den är onödig med hänsyn till innehållet i 18 § förvaltningslagen (1971 :290). Det kan påpekas att en anordnare naturligtvis skall underrättas, om en anmälan leder till ett beslut om t. ex. ordningsföreskrifter för en tillställning eller ett högsta ersättningsbelopp (jfr 17 a §).
16 §
Paragrafen behandlar bl. a. polisstyrelsens möjlighet att meddela före-skrifter för offentliga tillställningar. I enlighet med vad som anförs i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1.4) har paragrafen ändrats så att det klart framgår att föreskrifterna får innefatta skyldighet för anordnaren att anlita förordnade ordningsvakter och annan personal.
17 och 17 a §§
Innehållet i dessa paragrafer har behandlats utförligt den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1).
28 §
Ändringen i denna paragraf innebär att dagsböter blir normalstrafT om fara för personskada har framkallats genom en förseelse mot bestämmelserna i 2 § eller mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 2 § andra stycket. Det är uppenbart att hänsyn inte skall tas till en obetydlig fara för person-skada.
32 §
Sanktionsregeln har behandlats utförligt den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1.5).
4.4 Lagen om allmänna sammankomster
Ändringarna i 5-7 §§ LAS motsvarar de ändringar som har gjorts i 14-16 §§
AOst (se den allmänna motiveringen avsnitt 2.1). Ändringen i 8 § LAS är närmast av redaktionellt slag. Liksom hittills skall anordnaren aldrig kunna åläggas att ersätta polisens kostnader för ordningshållning vid en allmän sammankomst. Den nya 8 a § LAS motsvarar i huvudsak den nya 17 a §
AOst. Skillnaden är att något högsta ersättningsbelopp inte skall bestämmas vid allmän sammankomst.