Ur Bengt Nirjes text 1969:

De stora avdelningarnas dagsrytm förminskar den utvecklingsstörde till ett föremål i en tom, maskinliknande atmosfär. Veckorutinens sysselsättning, fritid och privatliv förtvinas till sur- rogatverksamheter som inte är integrerade med en meningsfull personlig tillvaro. Årets nor- mala rytm kryps ihop genom upplevelsen av monoton instängdhet. Personlighetsutvecklingen blir hjälplös stympad och krossad i en hjordtillvaro.

När Nirje 1969 skriver om normaliseringsprincipen är det tydligt att han utgår från institution- en. Han pekar på konkreta normala levnadsvillkor i samhället och visar då samtidigt på det icke normala i institutionslivet. Hur skall livet på institutionen förändras för att den utveckl- ingsstörde skall få ett så normalt liv som möjligt? Några utdrag från hans kommentarer till de olika punkterna kan belysa detta.

1. Normal dygnsrytm: --- Det betyder att man skall inta sina måltider under normala förhål- landen: någon gång under dagen kan man äta i den stora gruppen, men för det mesta skall måltiden intas under familjeliknande förhållanden och innebära vila, harmoni och tillfredsstäl- lelse. --- Miljön måste också vara så utformad att hänsyn tas till den enskilde individens be- hov av personlig dagsrytm, vilket innebär att man ibland tillfälligt måste kunna dra sig till- baka och få bryta med grupprutinen.

2. Normal veckorutin: --- De flesta människor bor på ett ställe, arbetar eller går i skolan samt har fritidssysselsättning på flera platser. --- Det är självfallet inte tillfredsställande om det (ar- betet, sysselsättningen) består av bara ett par timmars oinspirerande aktivitet ett par dar i veckan.

3. Normal årsrytm: Normalisering innebär att få uppleva den normala årsrytmen, med helger och högtidsdagar av personlig betydelse. De flesta människor reser på semester …

4. Normala utvecklingsfaser: --- I det normala samhället lever små barn i en värld som är speciellt tillrättalagt för dem och de fostras av ett fåtal vuxna som är av särskild betydelse för dem. På vårdhem för barn skall omsättningen av personal därför vara minimal … Dessa ut- omordentliga viktiga behov har visat sig nästan omöjliga att tillgodose på stora och blandade institutioner … som också är avsedda för vuxna utvecklingsstörda. ( Han beskriver vidare hur viktigt det är att ungdomar i skolålder får leva i en miljö som tillgodoser deras speciella behov och att deras övergång till vuxenåldern markeras.) Det är därför fel att låta utvecklingsstörda vuxna leva på samma område som barn och ungdomar, eftersom detta tjänar som ständig på- minnelse om att de skiljer sig från andra vuxna och att de anses lika beroende som barn. 5. Att få sina krav respekterade: (Här tar han inte upp exempel från vårdhemslivet, utan från hemmaboende ungdomar som bildat klubbar där de fått social träning. Han visar att personer med utvecklingsstörning själva kan kräva att bli hörda, respekterade och inte sammanfösta i flockar.)

6. Att få leva i en tvåkönad värld: (Nirje refererar här till uttalande från ett symposium i Stockholm 1967, anordnat av det internationella föräldraförbundet. Men säger där att även om man inser behovet av att säkra en viss ordning i umgänget mellan psykiskt utvecklingsstörda män och kvinnor, så har farorna i detta umgänge i hög grad överdrivits.) --- ”Erfarenheterna från vissa länder visar fördelarna av att blanda män och kvinnor i inackorderingshem och andra typer av bostadsenheter på ett sådant sätt att det motsvarar normalförhållandena i öv- rigt.”

48

7. Normala ekonomiska standardkrav: (Utvecklingsstörda skall omfattas av samma grund- läggande sociala trygghetssystem som alla andra.) --- Av dessa bidrag kan större delen använ- das för kost och logi, men en normal summa fickpengar för privat bruk skall ges regelbundet för att främja en realistisk social träning …

8. Normal byggnadsstandard: … byggnadsstandardskraven, t.ex. för sjukhus, skolor, vård- hem, elevhem och inackorderingshem skall vara desamma som för motsvarande inrättningar avsedda för andra medborgare. Det betyder att storleksförhållandena för institutioner för ut- vecklingsstörda skall överensstämma med för de för samhället normala och mänskliga. Man bör särskilt komma ihåg att en institution för utvecklingsstörda aldrig skall vara avsedd för ett större antal människor än det omgivande samhället utan vidare assimilerar. Det innebär vidare att institutioner för utvecklingsstörda inte få placeras isolerat bara av det skälet att de är av- sedda för utvecklingsstörda.

Idén om att sträva efter normala livsbetingelser för utvecklingsstörda var inte ny. Den pro- gressive chefen för de danska omsorgerna om utvecklingsstörda, Bank-Mikkelsen, hade i slu- tet på 1950-talet formulerat sina mål: ”Målet är att låta de utvecklingsstörda uppnå en till- varo så nära det normala som möjligt.” Denna formulering förekom i förarbetena till 1959 års danska lag, som gällde en omorganisering av verksamheter för utvecklingsstörda. Nirje använde sig av dessa tankar i sina föredrag och kurser för FUB-medlemmar, politiker, tjäns- temän och personal av olika slag, men han insåg att han måste finna ett gemensamt språk, en pedagogik, för att nå fram. Det var således av pedagogiska orsaker han började beskriva en normal dag, en normal vecka osv. Kanske viktigast av allt var beskrivningen av normala ut- vecklingsfaser, där den vuxne personen med utvecklingsstörning betraktades som vuxen och skulle kunna leva som en vuxen. Genom att använda sig av denna metodik blev det också lät- tare att analysera och beskriva vad som borde och kunde göras för att normalisera den ut- vecklingsstördes tillvaro.

(Martin) Som på B2. Där och på D1:s övervåning bodde de äldre barnen, i åldrarna 14 – 20

år. Barn var man alltid på Sagåsen och Stretered. Ingen som bodde där tillerkändes någonsin ett fullt vuxenliv. Det daltades och jollrades och buffades och skojades med barnen. Även de vuxna barnen.

3.8.2.

Integreringsprincipen

Ett viktigt inslag i efterkrigstidens statliga socialpolitik var idéerna om att barn med funkt- ionsnedsättningar skulle leva under samma villkor som andra; de skulle integreras i vård och skola. Principen låg väl i linje med den uttalade strävan mot en generell välfärdspolitik; man ville undvika särlösningar. Agneta Kanold skriver i Vänbok till Karl Grunewald (2011) om hur satsningar på bl.a. barn och ungdomslitteraturen användes för att förändra allmänhetens syn på barn med funktionsnedsättningar och därigenom få acceptans för de ekonomiska sats- ningar som planerades.

Integreringsprincipen kom i första skedet att få tillämpning för barn med rörelsehinder och andra fysiska funktionsnedsättningar, de fick samma läroplan och skolform som andra. Men det spillde ändå över på omsorgerna för barn med utvecklingsstörning, med avveckling av skolinternaten till förmån för externa särskolor, införandet a skolplikt för alla genom 1967 års Omsorgslag, inackorderingshem och liknande åtgärder. De med svåra funktionsnedsättningar, de som hade definierats som obildbara, var ännu inte aktuella för några försök att integreras.

49

3.9.

Handikappforskning