Utilitarism

Utilitarismen är den etiska teori, eller snarare, den familj av etiska teorier, som förespråkar att en handlings moraliska värde helt härleds från den totala nytta som handlingen förorsakat. Uti- litarismen är således en konsekventialistisk teori (se avsnitt A.3.3), då endast en handlings utfall är av intresse och individens motiv och karaktärsdrag helt förkastas. Tolkningen av den lite vaga termen ”nytta” skiljer sig mellan de olika utilitaristiska teorierna. Enligt den ursprungliga teorin bör man med sitt handlande alltid sträva efter att maximera den totala förorsakade lyckan eller lustkänslan. Detta görs teoretiskt genom att, över alla människor som påverkats av handlingen i fråga, summera lyckan och subtrahera olyckan handlingen orsakat. Förutsatt att lyckan på något sätt kan räknas eller estimeras, kan olika handlingars moraliska värde jämföras och rätt handling kan väljas. Denna ursprungliga version av utilitarism kallas hedonistisk utilitarism, efter grekiskans hedon (njutning, nöje). [53]

Mycket kritik kan riktas mot den hedonistiska utilitarismens principer. Den godkänner t.ex. lu- rendrejeri, lögner, bedrägeri och äktenskapsbrott, så länge offret förblir ovetande och därför inte sänker den totala lyckan.

En senare variant, kallad preferensutilitarism, hanterar denna typ av kritik bättre. Denna teori menar att man med sitt handlande, istället för lycka, bör försöka maximera uppfyllandet av män- niskors önskningar och tillfredsställandet av deras begär och behov. ”Preferens” används alltså i denna kontext som ett samlingsord för ”begär”, ”behov” och ”önskan”. Har en person en önskan att inte bli bedragen tas denna önskan alltså i hänsyn. [47, 53]

Oavsett vilken variant man betraktar kan utilitaristiskt tänkande producera otillfredställande resul- tat. Få anser nog att det är moraliskt att t.ex. mörda oskyldiga, skörda deras organ och distribuera dem till patienter i behov av transplantation, men det är just denna typ av slutsatser man via strikt utilitarism kan nå. [47]

Enligt de båda typerna av utilitarism som beskrivits bör deras principer tas till hänsyn vid varje beslutstagande, alltså vid varje val av handling. Följaktligen kallas både hedonistisk utilitarism och preferensutilitarism för handlingsutilitaristiska teorier.

I kontrast dessa finns regelutilitarism, vars grunduppfattning är att det är orimligt och ofta kontra- produktivt att applicera utilitaristiska principer direkt vid varje handlingstagande. Inom denna teori förespråkas det istället att människor och samhällen bör skapa en uppsättning regler, med utgångspunkt i dessa principer. Låt säga att det observerats att lögner generellt resulterar i lägre summerad nytta än sanning. Med utgångspunkt i denna observation blir då ”Ljug inte.” en rimlig regelutilitaristisk regel. I en enskild situation där en lögn skulle resultera i större sammanlagd nytta än sanning förespråkar alltså regelutilitarismen att trots detta tala sanning.

En stor svårighet inom denna teori är att sammansätta en regellista utan konflikter mellan reglerna – detta är i praktiken antagligen ett omöjligt mål [47]. Denna svaghet delar regelutilitarismen med deontologin. Eftersom båda teorier hävdar att moraliskt beteende grundar sig i en uppsättning reg- ler, upplevs skillnaderna mellan dem som små eller obetydliga i praktiken. Ur metaetisk synpunkt är teorierna dock mycket annorlunda, då deras värderingar är helt åtskilda. Kantianismen hävdar att motiven och själva reglerna är det största goda, medan regelutilitarismen istället hävdar att utfallet är viktigast (och att regler bara är sätt att nå detta åtråvärda utfall) [54]. Då metaetiska skillnader mellan teorier är oviktiga för att svara på detta avsnitts frågeställning kommer re-

gelutilitarism inte behandlas djupare. Istället kommer deontologin (och i synnerhet kantianismen) betraktas som representant för de regelbaserade moralteorierna.

A.3.6 Kantianism

Denna etiska teori, döpt efter sin skapare Immanuel Kant (1724 – 1804), är av deontologisk (eller pliktetisk) art och enligt den härleds alltså en handlings moraliska värde helt utifrån handlarens motiv; handlingens slutgiltiga utfall är irrelevant ur moralisk synpunkt. Kant ansåg att detta föreföll sig naturligt. Varför kan illustreras med ett par exempel.

Låt säga att en person vinner på lotteriet och överväger hur denne kan ha roligast för pengarna. Kanske köpa en båt, en ny bil, en pool eller åka på en resa? Personen bestämmer sig slutligen för att denne skulle finna störst nöje i att donera pengarna till de behövande, så det gör personen. En kantianist skulle observera att valet att donera pengarna inte gjordes till följd av en pliktkänsla att göra det rätta, utan till följd av en helt självisk önskan att göra handlaren själv glad. Var pengarna slutligen hamnade är oviktigt ur moralisk synvinkel, då det i princip var en slump att de inte spenderades för något av de andra ändamålen.

Ytterligare ett exempel involverar två personer som, kraftigt berusade, båda kör hem. Båda kör besinningslöst, men den ena personen når ända hem utan att möta någon på vägen. Den andra möter en cyklist, krockar, och cyklisten avlider. De båda förarnas handlingar hade vitt skilda konsekvenser, men en kantianist skulle påpeka att deras motiv var desamma och att förarna båda därför handlat lika omoraliskt. [55]

Enligt kantianismen motiveras varje handling av en oskriven regel kallad en maxim. En maxim definieras som den subjektiva principen för handling, dvs. en princip eller uttryckt beslutsamhet om hur en person väljer att agera, ställd inför vissa situationer. [56, 57] Maximer har formen: ”Då jag ställs inför en situation S, utför jag en handling H”.

Ett par exempel på maximer en person kan tänkas formulera är ”I det fall att jag blir utsatt för en personlig oförrätt kommer jag inte låta detta gå ostraffat.” eller ”I det fall att jag riskerar bli sen till jobbet, kommer jag köra över hastighetsgränsen”.

Handlingar utförs generellt för att handlaren försöker uppnå ett mål. Beroende på vilket mål personen vill nå, ställs vissa krav på denne, utifrån vilka personen sedan handlar. Några exempel på sådana krav är: ”Om du vill bli ingenjör, måste du gå en ingenjörsutbildning.”, ”Vill du ha pengar måste du skaffa ett jobb.” och ”Vill du ha grädde i kaffet, måste du köpa grädde”. Inom kantianismen kallas denna typ av krav för hypotetiska imperativ. Ett ”imperativ” är ett krav eller en befallning; denna typ av imperativ kallas ”hypotetiska” för att de inte är relevanta för alla. Det finns exempelvis personer som inte vill bli ingenjörer. De personerna kan följaktligen ignorera befallningen att gå en ingenjörsutbildning.

I kontrast till de hypotetiska imperativen finns kategoriska imperativ. Ett kategoriskt imperativ är enligt kantianismen ett krav som ställs på alla; om hypotetiska imperativ kan sägas vara av formen: ”Om du vill uppnå X, måste du göra Y.” är kategoriska imperativ av formen: ”Du måste göra Y”. Till skillnad från hypotetiska imperativ, varav det finns oändligt många, definieras enbart ett enda kategoriskt imperativ. Detta formuleras som: ”Handla endast efter den maxim som du kan vilja upphöja till allmän lag”.

Detta krav är kantianismens huvudsakliga moraliska princip och utgör grunden för teorin. En viktig egenskap hos det kategoriska imperativet är att det inte är ett krav för att uppnå ett mål ; i detta fall är kravet målet i sig – det måste följas för att det är det moraliskt rätta. [58, 59, 55]

För att testa en handling mot det kategoriska imperativet och således avgöra om en den är moralisk eller inte utförs en serie tankeexperiment. Först tas handlingens bakomliggande maxim och upphöjs till s.k. allmän lag. Detta innebär att man föreställer sig en värld där maximen accepteras och används av alla – en värld där maximen är vanligt sunt förnuft. Om maximen i fråga är: ”Då jag ställs inför en situation S, utför jag en handling H.”, är dess motsvarande allmänna lag: ”Närhelst någon ställs inför en situation S, utför denne alltid en handling H”.

En allmän lag anses accepterad om den inte har en s.k. tankens motsägelse eller en s.k. viljans motsägelse. Om den teoretiska värld man skapat ger upphov till en logisk motsägelse har den allmänna lag man betraktar en tankens motsägelse. Om lagen istället ger upphov till en värld som är logiskt hållbar, men där man själv (eller mer generellt, vilken rationellt tänkande person som helst) inte skulle vilja leva har den en viljans motsägelse.

Att en tankens motsägelse uppstår innebär att man, genom att skapa en värld där alla beter sig som man själv överväger att göra, skapat en ohållbar värld. I detta fall säger kantianismen att den allmänna lagen, dess ursprungliga maxim och dess relaterade handling är omoraliska och alltid måste undvikas: man har en s.k fullkomlig plikt att undvika handlingen.

Om en viljans motsägelse uppstår har man skapat en värld som förvisso inte omedelbart kollapsar, men som ändå inte är önskvärd. Maximen och handlingen är som förut inte moraliska – men inte heller direkt omoraliska. De stider mot vad personen själv som rationell varelse egentligen vill. Enligt kantianismen har man i detta fall en ofullkomlig plikt att undvika handlingen – man bör generellt undvika den, men man har rum för undantag. [58, 60]

Kant gav flera exempel på maximer som testas mot det kategoriska imperativet, bl.a. detta:

Låt säga att en man har ekonomiska svårigheter och tvingas låna pengar. Han vet att han aldrig kommer kunna betala tillbaka pengarna, men att ingen kommer låna honom någonting om han inte säger att han kommer betala tillbaka inom en viss tid. Låt säga att han bestämmer sig för att ljuga. Isåfall kan denna handlings maxim formuleras som: ”När jag är i behov av pengar, kommer jag låna pengarna och säga att jag kan betala tillbaka, trots att jag vet att jag inte kan”.

Att höja detta maxim till allmän lag resulterar i en värld där alla vid behov ljuger för att låna pengar. Att lägga ett löfte vid låntagning är därför fruktlöst, eftersom långivaren vet att alla ljuger så fort de behöver. Det går därför inte att ljuga och få pengar – det finns en tankens motsägelse, och handlingen är därför omoralisk. [56]

A.3.7 Aristotelism

Etiska teorier centrerade kring dygder är de äldsta vi känner till och aristotelismen är den i sär- klass äldsta av de teorier som förklaras i denna rapport. Aristotelismen skiljer sig på ett mycket grundläggande sätt från den konsekventialistiska utilitarismen och den deontologiska kantianismen i det att denna teori bedömer moral utifrån hur en person är och inte utifrån vad personen gör. [61]

Centralt för alla dygdetiska teorier är just dygder, som syftar på åtråvärda egenskaper eller person- lighetsdrag. Olika saker, varelser och yrken har olika dygder. Vilka dygder någon eller någonting har är direkt kopplat till dennes syfte. Aristoteles var övertygad om att allting existerar av ett speciellt syfte; att allting har ett naturligt tillstånd eller mål med sin existens som konstant strävas efter. Exempelvis är en knivs syfte är att skära saker. Målet för en knivs existens är alltså att skära saker så väl som möjligt. För att en kniv skall kunna skära saker så väl som möjligt måste den vara vass och tålig. ”Vass” och ”tålig” är alltså dygder för en kniv.

Dygder hjälper alltså enligt aristotelismen någon eller något att fylla sitt syfte – att nå målet med sin existens.

På samma sätt som ett ekollons syfte är att gro och växa till en ek eller en bilmekanikers syfte är att laga bilar har människan också ett syfte. Aristoteles menade att människans syfte knappast kan vara att bara ta in näring och växa – detta är ju karaktäristiskt inte bara för människan, utan även för växter. Inte heller kan det vara att känna och åtrå, för detta har människan gemensamt med djur. Det som finns kvar, är unikt för människan, och som därför måste vara människans syfte menade Aristoteles är att handla rationellt och med förnuft. [62, 59, 63]

Om dygderna att vara vass och tålig hjälper en kniv fullfölja sitt syfte (att skära), vilka dygder hjälper då en människa att fullfölja sitt syfte (att handla rationellt)? Enligt aristotelismen, följande tolv dygder: mod, mållfullhet, generositet, smakfullhet (vid spenderande av pengar), stolthet, am-

bition, gott temperament, vänlighet, uppriktighet, kvicktänkthet (i betydelsen vitsig), anspråkslöshet och rättfärdighet.

Aristoteles ansåg att dessa dygder måste finnas i precis rätt mängd; har man för mycket eller för lite av en viss dygd övergår den från att vara en åtråvärd egenskap till att bli en oönskad egenskap: en last. [63]

Har man exempelvis för mycket mod blir man våghalsig och oförsiktig; har man för lite blir man feg. Är man för generös är man slösaktig; är man inte tillräckligt generös är man snål.

Alla dygder tycks alltså enligt Aristoteles ligga emellan två laster. Denna princip har kommit att kallas ”den gyllene medelvägen”. [59]

Aristoteles tolv dygder beskrev han noggrant (trots att flera av egenskaperna han tog upp är koncept som saknade term i hans samtida grekiska); begreppet ”generös” som använts ovan är exempelvis en grov förenkling. Dygden generositet som Aristoteles betraktade den kretsar kring att distribuera sin egen rikedom (där rikedom är allting som kan mätas i pengar) till rätt människor, i rätt mängd och vid rätt tidpunkter. Detta kommer en generös person göra villigt och vanemässigt – en person som ger bort pengar men känner en inre ovilja inför denna handling är inte generös. En generös person är sällan rik, för denne värderar inte rikedom i sig, utan ser rikedom enbart som ett medel för givande. En generös person kommer dock inte ge bort för mycket, för det skulle innebära att denne ruinerade sig själv och inte längre kunde generera det pengaflöde som krävs för att finansiera ett generöst liv.

Bristen på generositet – snålhet – beskrivs på samma mångordiga sätt och involverar bl.a. att en person har en preferens för bevara sin egen rikedom framför att utföra ädla handlingar. [64]

Alla dygder handlar om att göra saker i lagom mängd, och Aristoteles gav många långa och utförliga förklaringar för att klargöra detta koncept.

Ytterligare en viktig aspekt av aristotelismen är att en person inte föds med dygderna. Istället bör man, under hela sitt liv, sträva efter att träna fram dessa karaktärsdrag. För att bli generös måste man handla generöst. Handlar man generöst så regelbundet att det blir en vana och ingrott i ens personlighet har man nått dygden generositet och blivit en generös människa [59]. Tränar man fram dessa karaktärsdrag kommer man, enligt aristotelismen, vara mogen att alltid rationellt kunna välja vägen mellan för mycket och för lite och således leva ett etiskt liv – ett liv som utmärks av en konstant strävan efter att handla så rationellt som möjligt och således fylla sitt syfte som människa.

Aristotelismen och dygdetiken låg länge i dvala och såg ingen användning. Under lång tid ansågs den normativa etiken således bara ha två stora, rivaliserande, grenar: konsekventialismen och de- ontologin. Den brittiska filosofen Elizabeth Anscombe (1919 – 2001) riktade stark kritik mot de båda grenarna och påpekade att de båda etiska teorierna grundade sig på begrepp som ”borde” och ”måste”. Dessa begrepp antyder att det finns moraliska lagar, som därför måste ha skrivits av någon. I religiösa etiska system är denna ”någon” Gud, men i sekulära etiska system, som kantianis- men och utilitarismen, är begreppen – och därför hela de tillhörande etiska teorierna – föråldrade. [65]

Anscombe, och många efterföljande filosofer ansåg att modern etik förlorat färdriktningen och var av åsikten att det klokaste att göra vore att ompröva etiken som den var från början; dvs. dygdetiken. Dessa tankegångar spreds och dygdetiken växte sig så stor att den nu anses vara ett värdigt alternativ till konsekventialismen och deontologin. [47]

A.4

Avgränsningar

Rapportens frågeställnings natur gör den omöjlig att hitta ett definitivt svar på, och många olika tankeskolor finns kring hur etik bör bedömas. Denna rapport kommer enbart betrakta tre etiska teoriers perspektiv.

A.5

Metod

Författaren betraktar nedan frågeställningen ur tre etiska teoriers perspektiv. Dessa är utilita- rismen (en konsekventialistisk teori), kantianismen (en deontologisk teori) och aristotelismen (en dygdetisk teori).

För att kunna behandla frågeställningen med normativetiska teorier kommer avsnitten nedan utgå från en påhittad ingenjör som står inför följande val: ”Bör jag som ingenjör viga min karriär åt arbete av humanitär natur eller bör jag viga den åt arbete för teknologiskt nyskapande av produkter som sannolikt huvudsakligen kommer konsumeras av invånare i rika samhällen?” Detta val anser författaren är realistiskt och direkt anknutet till frågeställningen.

Några antaganden görs också om detta val. Dessa är: Ingenjören som står inför valet bor i ett rikt samhälle och är mycket intresserad av nyskapande teknologi. De humanitära arbeten som övervägs erbjuder lägre lön och kommer erbjuda sämre arbetsvillkor än de andra. De kommer sannolikt inte erbjuda ingenjören en chans att arbeta med den allra senaste teknologin, och kräver i vissa fall att ingenjören flyttar till ett mycket fattigare samhälle. Dock skulle dessa arbeten resultera i att tusentals människor fick ett bättre liv.

Även dessa antaganden anser författaren är rimliga och realistiska förutsättningar för att valet ens ska presentera ett moraliskt dilemma: om ingenjören kunde förbättra folks liv, ha hög lön och alltid finna sina arbetsuppgifter intressanta skulle valet inte varit särskilt svårt.

A.6

Resultat

I detta avsnitt redovisas resultaten av att betrakta frågeställningen från avsnitt A.1.2 ur ett utili- taristiskt, kantianskt och aristoteliskt perspektiv.