Utmaningar för extra anpassningar i ämnet Idrott och hälsa

De utmaningar och även utmaningar som lärare i idrott och hälsa upplever i ämnet berör främst tidsmässiga aspekter och att kunna genomföra extra anpassningar i undervisningen för enskilda elever, när man som ensam lärare har ansvar för resterande i gruppen. Evaggelinou, m.fl. (2011) påvisar i sin studie att det finns en viss skepticism kring inkludering eftersom det inte finns någon tid för läraren att kunna planera och förbereda sig inför lektionerna. Att alla elever inte ska delta i undervisningen eller att det skulle finnas någon form av skepticism att arbeta inkluderande framkom inte i vår studie. Samtliga lärare i vår studie såg det som en självklarhet att eleverna skall delta i undervisningen, men att de inte behöver göra precis på samma sätt eller göra samma aktiviteter som alla andra. Däremot visar vår studie i enlighet med Evaggelinou, m.fl. (2011) att många lärare upplever svårigheter att implementera extra

54

anpassningar i undervisningen beroende på att antalet elever är så stort och att de har så många behov att ta hänsyn till. Dessutom beskriver lärare sina utmaningar att idrottsundervis- ningen har många olika moment i olika idrottsarenor som gör att de extra anpassningarna kan upplevas som en svårighet att införa, eftersom de extra anpassningarna som fungerar i idrotts- hallen kanske inte fungerar i skogen eller i badhuset. En annan bidragande orsak till införan- det av anpassningen beror på hur självgående de övriga eleverna är i undervisningsgruppen och på vilket sätt de agerar. Det återspeglar också det dilemma som Nilholm (2006) påtalar genom att de individuella extra anpassningarna är svåra att genomföra beroende på den bredd och variation som idrottslärarna möter i sin undervisning. Samtidigt har skolan ett kompensa- toriskt uppdrag att se till att undervisningen blir likvärdig för alla elever (Skolverket, 2012). Den ekvationen kan vara svår att lösa och är en motsättning som är inbyggd i utbildningssy- stemet (Ahlberg, 2013).

7.2.4 Utveckling av extra anpassningar i ämnet Idrott och hälsa

I vår studie framkommer att lärare i ämnet Idrott och hälsa önskar att få arbeta med mindre grupper alternativt att ha två lärare i undervisningen för att kunna bemöta de olikheter de mö- ter i undervisnings situationerna. En annan önskan är också att det ska finnas tid på schemat för att kunna följa upp och arbeta med de elever som av olika anledningar inte närvarar på lektionerna eller har svårigheter att nå upp till de kunskapskrav som minst skall uppnås. Nil- holm (2006) anser att det krävs en annan pedagogik för de “avvikande” eleverna och att det resulterar i att pedagoger behöver kunskap i flera olika undervisningsmetoder för att bemästra den mångfald de möter i undervisningen. Vi uppfattar det som att lärarna i undersökningen har god kunskap om vilka bekymmer eleverna har i undervisningen och försöker anpassa undervisningen efter dessa specifika förutsättningar och behov. Det framkommer framför allt hur de löser problem som uppstår i den direkta undervisningssituationen och hur de organise- rar undervisningen med extra lektioner eller mindre grupper för att bemöta eleverna och få dem att nå upp till de kunskapskrav som minst skall uppnås. Problematiken ligger inte inom det området utan svårigheten handlar mer om att tillgodose alla elever samtidigt i undervis- ningen, vilket verkar vara ett av lärarnas svåraste uppdrag i dagens skola (Skolinspektionen, 2015).

7.2.5 Elevhälsans roll

I studien framkom det att samarbetet mellan elevhälsan och lärare i ämnet Idrott och hälsa sker på olika sätt. Främst sker samarbetet via dialog om elevers specifika behov och förutsätt-

55

ningar och till viss del diskussioner kring extra anpassningar för enskilda elever. Flera lärare i ämnet Idrott och hälsa önskar ett vidare samarbete med elevhälsan utifrån frågeställningar som berör struktur i undervisningen och bemötande av elever. Det finns också en önskan om att elevhälsan bör delta i idrottsundervisningen mer frekvent och via observationer och doku- mentation stödja elever som är i behov av särskilt stöd. Ett flertal lärare i studien anser att idrottslektionerna inte prioriteras i förhållande till andra ämnen som exempelvis matematik eller svenska. I dessa ämnen får ofta eleverna stöd av specialpedagoger eller speciallärare för att öva upp sina förmågor och lärarna får ofta tips och hjälp av specialpedagoger för att under- lätta för elever i dessa ämnen. Enligt lärarna i vår studie finns inte denna hjälp från specialpe- dagoger alls eller i mycket begränsad omfattning i ämnet Idrott och hälsa. En utökning av samarbetet mellan elevhälsan och Idrott och hälsa skulle enligt lärarna göra ämnet likvärdigtt med andra ämnen i skolan. Det skulle kunna resultera i att det blev fler diskussioner kring de extra anpassningarnas funktion och möjligheter i undervisningen. Lärare skulle då på ett en- klare och tydligare sätt kunna förbereda och planera extra anpassningar i undervisningen och komma ifrån de spontana anpassningar som sker i stunden för att få elever att delta i under- visningen. De anpassningar som genomfördes kan inte ses vara av negativ art, men planerade anpassningar är mer utvärderingsbara och medvetandegör anpassningens effekt på ett konkret och tydligt sätt. Samtidigt ur en dokumentationsaspekt kan planerade anpassningar lättare påvisa att elever får det stöd som de har rätt till för att nå upp till de kunskapskrav som minst skall uppnås i ämnet.

En annan aspekt som Alhlberg (2013) kom fram till är att lärare kan få vägledning kring or- ganisering och struktur i sin undervisning samt kunskapen om vikten av den pedagogiska, sociala, och fysiska miljöernas inverkan för att främja en likvärdig och inkluderande under- visning. Ahlberg (2013) menar att samarbetet mellan specialpedagoger och övrig personal förbättrades genom att lärarna fick ett mer reflekterande förhållningssätt som gav en ökad pedagogisk och social inkludering. Det är ju specialpedagogens viktigaste område enligt både Gerrbo (2012) och Socialstyrelsen & Skolverket (2014) för att förhindra och motverka funkt- ionsnedsättningens konsekvenser samt att arbeta förebyggande i skolans alla nivåer som indi- vid, grupp och skolnivå. Därigenom kan eleverna inom begreppet ledning och stimulans (SFS 2010:800 kap 3, sidan 12) nå så långt som möjligt gentemot utbildningens mål och gäller inom alla skolans miljöer. Vi förstår det som att det krävs en medvetenhet kring lärmiljöernas inverkan och ömsesidig påverkan för att främja en tillgänglig, likvärdig och inkluderande undervisning. Skolverket (2013) beskriver att den professionella och den kritiske läraren som

56

använder sin kunskap om eleverna och om deras förmågor, skapar ett tryggt klimat i gruppen och vet hur man leder en grupp. Tolgfors (2017) ger riktlinjer som kan användas i den peda- gogiska miljön kring strukturen på undervisningen genom sambandet mellan mål och aktivite- ter. Det kan också ge ett tillskott till ett vägledande och coachande förhållningssätt gentemot elever för att synliggöra var de befinner sig och vad nästa steg är gentemot kunskapskraven.

7.3 Slutsats

Den slutsats vi drar utifrån vår undersökning är att lärare i Idrott och hälsa påvisar en stor uppfinningsrikedom kring skapandet av extra anpassningar på individnivå i den praktiska delen av undervisningen men att de extra anpassningarna sker spontant i stunden för att få elever att delta i undervisningen, vilket gör det svårare att studera vilken effekt de extra an- passningarna har för elever. De upplever inte heller att det är tydligt hur de extra anpassning- arna skall utformas i ämnet utifrån skolans styrdokument (Skolverket, 2014). På grupp och organisationsnivå framhåller lärarna att det finns flera anpassningar som exempelvis anpass- ningar av gruppstorlek i undervisningen och schematekniska anpassningar som exempelvis att förlägga lektionen i Idrott och hälsa sist på dagen för att eleverna ska ha möjlighet att duscha hemma. I undervisningsmiljön hade dock lärarna generellt svårare att svara på hur anpass- ningar i ämnet kunde belysas. Oftast handlade det om att lärarna försökte planera undervis- ningen så att så många elever som möjligt skulle känna sig bekväma med idrottslektionen. Det kunde handla om att många lärare medvetet undvek bollsporter i undervisningen eftersom dessa ofta skapade problem att inkludera elever med exempelvis bollrädsla eller känsla av utanförskap för elever som inte på fritiden utövade någon form av bollsport. I många fall gav lärarna elever som av en eller annan orsak inte kunde delta i den gemensamma undervisning- en alternativ uppgift som att gå en promenad, göra teoriuppgifter eller på egen hand träna i gymmet. Dessa anpassningar ansåg dock ingen av lärarna vara framgångsrika anpassningar utifrån kursplanen och bedömningskriterierna i ämnet.

En annan slutsats vi drar från intervjuerna med lärarna är avsaknaden av specialpedagoger i undervisningen i form av observationer och liknande. Det finns en kommunikation mellan idrottslärare och elevhälsan men det berör framför allt diskussioner kring problematiken av specifika elever. Det förebyggande och hälsofrämjande arbetet ur ett specialpedagogiskt per- spektiv verkar lysa med sin frånvaro i ämnet Idrott och hälsa.

57