(6) UTMANINGAR OCH MÖJLIGHETER

Vad har då kulturarvssektorsanställda själva ansett vara de största ut-maningarna och möjligheterna för arbetet med vad vi här har kallat ”ett romskt landskapsbaserat kulturarv”? Intervjusamtalen har visat att båda dessa aspekter finns, och att vissa utmaningar har kunnat vändas till möj-ligheter – det svåra arbetet har visat sig kunna medföra värdefulla kun-skaper och erfarenheter.

UTMANINGAR

En utmaning som många återkommer till i intervjuerna är det svåra kon-taktskapandet och uppbyggandet av ett kontaktnät med grupperna romer och resande. I de enskilda projekten har det inledningsvis gått åt mycket tid till att bygga förtroenden och relationer, och i de allra flesta fall har man valt att samarbeta med representanter och företrädare för föreningar.

Med denna ingång har man i förlängningen kunnat få ytterligare kontak-ter. Exempel på sådana samarbetsformer finns i Norrbottens museums samtidsdokumenterade projekt Romer i Norrbotten.²⁴ Malmö museers romska samarbetsprojekt och delprojektet Romerna, vägarna, platserna, Stockholms stadsmuseums projekt 500 år – romsk närvaro i Stockholm, Snarsmoprojektet / Den skandinaviska resandekartan samt projekt Romer i Västernorrland (samarbetsprojekt mellan Sundsvalls, Örnsköldsviks och Sollefteå kommun).

Projektledaren för det sistnämnda projektet berättar om de svårigheter och den tröghet som finns i arbetet med att bygga upp ett kontaktnät. Spe-ciellt svårt är det när platserna inte är kända på förhand och när man inte vet var man ska börja söka. En annan och svårforcerad problematik finns i det faktum att romer och resande, som grupp, ofta har en grundmurad 24. Projektet Romer i Norrbotten undersöker inte romers platsbundna kultur-arv och behandlas därför inte närmare i denna undersökning.

skepsis gentemot all slags myndighetsutövning. Tidigare har romer och resande registrerats och lokaliseras för att kunna övervakas och kontrol-leras. Kulturarvssektorns nuvarande arbete med ”att placera in romer och resande i det historiska landskapet” är därför inte alltid lätt att skilja från övervakning. Endast få är beredda träda fram med sin minoritetsidentitet, och i de fall denna identitet är oproblematisk, så väcker kulturarvssektorns nuvarande arbete ändå misstankar. Att etablera ett samarbete med den romska minoriteten kan således ta lång tid, och i många fall tar det längre tid än vad som finns tillgängligt inom ett tillfälligt projekt.

Inom Malmö museers romska projekt fick museet arbeta ett helt år med att sätta ihop arbetsgruppen som skulle stödja bildandet av ett na-tionellt romskt museum. Samarbetet inom denna arbetsgrupp fortsatte i delprojektet Romerna, vägarna, platserna, och då fanns därmed redan ett befintligt kontaktnät som kunde fungera som utgångspunkt i arbetet.

Genom att underhålla sitt samarbete har museet kunnat starta nya projekt, evenemang och utställningar och arbetar idag fortfarande tillsammans med romer. Utmaningen har i detta fall vänts till en möjlighet.

Det har också framkommit att man menar att det första steget i ett projekt kring romers landskapsbaserade kulturarv måste vara att möta romer och resande för att skapa de kontakter som är nödvändiga för det fortsatta arbetet: ”Om man vill få fram berättelser och platser måste man först få människor att våga och vilja berätta. Det får man inte, om man inte först jobbar tillsammans med romer för att synliggöra dem.”²⁵ Att möta media är samtidigt viktigt för att sprida en medvetenhet om och ett intresse för romers och resandes kulturarv. Medial uppmärksamhet kan stimulera både minoriteten som sådan och majoritetsbefolkningen till att bidra med sin kunskap och sina berättelser.

Romers närvaro i landskapet har inte alltid lämnat enkelt tolknings-bara och lätt identifiertolknings-bara spår. Som diskuterats tidigare uttrycker flera tjänstemän en svårighet när det gäller att sammankoppla fysiska lämningar till specifika grupper och / eller individer. Här kan nämnas den arkeolog

25. Uttalande av avdelningschef på Upplandsmuseet.

vid länsstyrelsen i Värmland (som vid flera tillfällen sett värm ländska lämningar som påminner mycket om det som personen har sett också i Snarsmon) som menar att det kan vara vanskligt att knyta en viss plats till en etniskt definierad grupp, även om man skulle bestämma sig för att göra undersökningar och utgrävningar. Samma slutsats drar en arkeo-log vid Jönköpings museum (angående utgrävningarna av stadskvarteren Diplomaten och Apeln i Jönköping, kända för att tidigare ha hyst en re-sandebefolkning):

Det är svårt att knyta fyndmaterial till en specifik grupp. Vi kan se hy-resrum i större gårdar, bostäder som folk suttit i kortare tider. Att det varit en stor omflyttning i fattigbostäderna. Vi kan säga hur den fysiska miljön sett ut men inte vilka som har bott i den.

En anställd vid länsstyrelsen i Västra Götaland som tidigare arbetade med tillgängliggörandet av resandebosättningarna Snarsmon och Skojareberget poängterar också att resandebosättningarna ju har stora likheter andra enkla boställen, exempelvis sådana som kallas torp. Där ser man samma typ av stallar, källare, fruktträd och åkerlyckor.

Backstugor, hus med ena gaveln ingrävd i marken, lågt tak osv, före-kommer allmänt hos den fattigare och jordlösa delen av befolkningen.

Termen ”backstugusittare” refererar till just det egendoms- och marklösa befolkningsskiktet, och inte till att de bebor en viss byggnadstyp. Bygg-nadstypen är på så vis knuten till en socioekonomiskt definierad grupp (backstugusittare) och inte till en sociokulturellt definierad dito. Det är därför naturligtvis ännu svårare att veta om en viss backstuga har bebotts av romer / resande.

Ovanstående beskrivning riktar fokus mot ett problem som kultur-arvssektorn måste brottas med i arbetet med ett romskt landskapsbaserat kulturarv. Även om det i landskapet finns synliga fysiska lämningar, som är rester av romers närvaro, är det vanskligt att dra entydiga slutsatser enbart utifrån det man ser och hittar i jorden. I vissa fall kan platsnamn ge en ledtråd, men den kanske allra mest framgångsrika metoden förefaller vara

den som inbegriper romer och resande i identifieringen: undersökningen av kulturarvssektorsprojekten visar att närmare 35 % av de kända platserna har identifierats genom samarbete med den romska minoriteten.

MÖJLIGHETER

Undersökningen visar att det finns ett etablerat kunskapsutbyte mellan olika projekt, oavsett om de är förlagda till museer eller länsstyrelser. Ett exempel på detta är Malmö museer, som inledde det tidigaste samarbetet mellan kulturarvssektorn och de romska grupperna. De var i dialog med Snarsmoprojektet och där skedde idé- och erfarenhetsutbytet kontinuer ligt.

Det är knappast någon överdrift att hävda att arbetet med resandebyn Snarsmon i norra Bohuslän bidragit till att öka sektorns uppmärksamhet mot romers och resandefolkets kulturarv. Snarsmon är det projekt som inom den offentliga kulturarvssektorn omnämns oftast när man talar om resandefolkets och romers platser. Många av de som arbetar eller har ar-betat i något av de tio projekten som denna rapport behandlar, säger sig ha inspirerats av Bohusläns museums arbete och tillvägagångssätt.

De romska platser som kulturarvssektorn hanterar bär inte sällan på mörka berättelser om majoritetssamhällets övergrepp mot minoriteten.

För både Snarsmon, Krämarstan och Skojareberget finns det mer eller mindre starka uppgifter som talar för att de resande fördrivits från sina hem, och att byggnaderna raserats eller bränts ned. Tattarstan i Oviken i Jämtland bär på en liknande berättelse. Tattarkravallerna i Jönköping är ett yngre exempel som fortfarande beskrivs som ett känsligt ämne i staden.

Projekt ledaren för Snarsmon säger att uppmärksamheten som man eftersträvade och uppnådde i Snarsmon var ett sätt att visa att ”det är en helt OK historia”. Det var under lång tid en nedtystad berättelse och det var uppenbart att traumatiska händelser utspelat sig på platsen. Idag har det gått några generationer och projektledaren tror att det pedagogiskt inriktade arbetet i Snarsmon i form av visningar och samtal mellan kul-turarvssektorn, resande och lokalbefolkning har medverkat till att avdra-matisera platsen. Nu är Snarsmon i stället en viktig del av lokalhistorien,

och viktig också för resandefolkets historia i ett bredare perspektiv. Detta exempel visar hur kulturarvssektorns arbete med romers och resandes platser har potentialen att lätta på spänningar som finns kring en plats men att det samtidigt kräver långa tidsperspektiv och samverkan med de aktuella grupperna.

Bild 3. Flera av de platser som kan knytas till romer eller resande bär på en problematisk historia.

I de s.k. tattarkvarteren kring Östra torget i Jönköping fanns länge en stor resandebefolkning.

Under några dagar i juli 1948 gick en mobb runt i stadens fattigkvarter och misshandlade de resande och bröt sig in i deras hem. Händelsen har gått till historien som ”tattarkravallerna” i Jönköping. Foto från omkring 1950-talet av okänd fotograf. Jönköpings läns museum.