Utmaningar

Vårdnadshavare måste lämna samtycke för att socialsekreterare får samtala med barn utifrån att socialtjänstlagen som sagt grundas på frivillighet och det är vårdnadshavare som ansvarar för barnets bästa.

Om inte vårdnadshavare tillåter mig att få prata med barnet i en förhandsbedömning så har jag svårt att få till det för då säger lagen att jag inte får det... samtidigt som barnet har rätt till en egen åsikt. Det är ju en balansgång mellan föräldrabalken och barnkonventionen, att hur ska vi få prata med barnen om inte vårdnadshavarna vill det (D4).

Deltagaren arbetar på en mottagningsenhet och förklarar att hen inte får prata med barnet i en förhandsbedömning om vårdnadshavarna inte samtycker. Vilket är ett tydligt exempel av att socialsekreterarens handlingsutrymme (Svensson m.fl., 2008) påverkas och styrs av lagstiftningen, i det här fallet begränsas socialsekreterarens handlingsutrymme att ta vara på barnets rättighet till delaktighet. Socialsekreterare på mottagningsenheter har som tidigare nämnts, 14 dagar på sig att avsluta en förhandsbedömning. Inkommer det en orosanmälan med riktigt oroande uppgifter kan socialsekreteraren bedöma om att inleda utredning enligt 11 kap. 1 § SoL (2001:453) direkt på uppgifterna och inte samtala med vare sig barnet eller dess vårdnadshavare. Det kan problematiseras och ifrågasättas utifrån ett

barnrättsperspektiv och barnperspektiv (Halldén, 2013) i huruvida rättssäkra

bedömningarna blir om barnet och dess familj inte får chansen att själva förklara sin situation. Det kan finnas risk i att anmälarens uppgifter om oro inte överensstämmer med verkligheten.

Vi får ju prata med barnen utan samtycke om det finns tillräckliga skäl till det… och ännu mer nu utifrån barnkonventionen att barn har rätt att komma till tals… så pratar ju vi med barn redan idag om vad vi anser att de behöver och ett dilemma för oss den där balansgången när vi ska anse att det finns samtycke och inte (D5).

Deltagaren från en utredningsenhet förklarar att de får samtala med barn utan

vårdnadshavares samtycke om det finns tillräckliga skäl för det, men att det är en balansgång när hen ska anse att det finns samtycke eller inte. Vilket är kopplat till socialsekreterarens handlingsutrymme (Svensson m.fl., 2008) som grundas på bland annat hur

socialsekreteraren tolkar information. När socialsekreterare på utredningsenheten gjort bedömning om att familjen är i behov av stöd, då ska vårdnadshavarna samtycka till att ta emot stödet. Det är till syvende och sist vårdnadshavarna som bestämmer. Det krävs större engagemang i barns rättigheter och politiska- och statliga åtgärder för att kunna agera rättssäkert utifrån barnkonventionen (Woll, 2001).

Man blir ju låst… tackar de nej så kan jag inte göra mer, även om jag rekommenderar en insats liksom... så kan jag inte tvinga dem. Men jag kanske anser att barnet behöver det här. Så det kan jag tycka... är lite frustrerande (D6).

Samtycker inte vårdnadshavarna till stödet utifrån socialtjänstlagen så kan inte

socialsekreterarna tvinga vårdnadshavarna till stöd, på grund av att den är på frivillig basis. Detta kan få förödande konsekvenser för barnet som kan vara i stort behov av stödet och som själv kanske önskar få stödet. Vilket återigen speglar problematiken i att den svenska

lagstiftningen erkänner ett mer föräldrafokus som utgör hinder för genomförandet av barnkonventionen (Heimer & Palme, 2016).

8.3.2 Barnets bästa

Socialsekreterare ska utreda och göra bedömning utifrån barnets bästa. Men i praktiken är det lättare sagt än gjort, deltagarna lyfter problematiken i föräldrarätt kontra barnrätt i utredning av barnets bästa.

… att ibland så krockar det kanske med vad ska vi väga... vad är tyngst? Vems röst säger vad och hur ska vi se det? (D5)

Deltagaren förklarar att det finns en svårighet i att bedöma vems röst som ska väga tyngst, barnets eller den vuxnes. Problematiken som uppstår för socialsekreterarna grundar sig i hur de ska implementera barnkonventionen i praktiken, när de står inför vem röst säger vad och hur de ska bedöma det. Utifrån ett barnrättsperspektiv innebär det att se till att alla beslut och åtgärder ska säkerställas enligt barnets rättigheter (SKR, 2018) men hur blir det i praktiken när barnkonventionen är tolkningsbar och det upplevs finnas en avsaknad av upprättade rutiner? Föräldrabalken och socialtjänstlagen påverkar bedömningen som ska göras i enighet för vad som bedöms som barnets bästa, ibland på gott och ont. För att se det utifrån praktiken istället, så talas det om att ha ett vuxenperspektiv och barnperspektiv:

… det är jättelätt att få ett vuxenperspektiv, att jaha men du vill inte, nej men då gör vi inte så... eh… och i det då, automatiskt glömma bort barnet… man kan visa förståelse för vuxna och deras känslor så men du kan ändå ha ett barnperspektiv. Min bedömning är att ”Olle” behöver det här och det kan bli bättre på sikt… att man motiverar föräldrarna… (D6).

Deltagaren beskriver att det är lätt att få ett vuxenperspektiv, vilket per automatik kan medföra att barnet glöms bort. Det är inte av en slump att tidigare forskning visar just på att barn tenderar att hamna i maktobalans i relation till vuxna och därmed riskerar att

osynliggöras (Bergnehr, 2019). Att föräldrarna i första hand betraktas som klienter i kontakt med socialtjänsten, istället för barnet (Heimer & Palmen, 2016), vilket återspeglar att

lagstiftningen är utformad utifrån ett föräldrafokus. Det är av vikt att synliggöra problematiken och se till att det finns möjligheter att utgå från båda perspektiven, som deltagaren ovan beskriver. Att enbart använda ett vuxenperspektiv kan bidra till att barnet får en negativ upplevelse och uppfattning om situationen.

Väldigt många gånger så tror ju jag att vi kanske mera anammar ett mera vuxenperspektiv. Ibland kan jag känna att det är klart att jag förstår att ungdomar bara ibland kan tycka att vi inte lyssnar, eller att det inte blir som de har tänkt just här och då. Vi har kanske en annan tanke att se mer långsiktigt och hjälpa familjen liksom till en förändring (D5).

Ett vuxenperspektiv i kombination av ett barnperspektiv, kan skapa bättre förutsättningar för en mer rättssäker bedömning för socialsekreteraren om vad som är barnets bästa. För att utreda barnets bästa, måste barns delaktighet öka i beslutsprocessen och det behövs det ett mer barnfokuserat perspektiv (Heimer & Palme, 2016). Att enbart använda ett

Men barnkonventionen kan användas och åt olika håll så frågan är, blir det barnens bästa i slutändan när man relaterar till barnkonventionen? när barns rätt att komma till tals och barns rätt att bestämma över saker som rör de… hur tungt ska det få väga att han inte vill det kontra behovet. ... vad är det som får väga tyngst? beroende på hur vi bedömer deras röst... De vet inte alltid sitt eget bästa (D1).

Deltagaren beskriver en svårighet med att barnkonventionen kan användas åt olika håll, att barn har rätt till delaktighet men hur tungt ska barnets röst få väga, med hänsyn att barn inte alltid vet sitt eget bästa. Det kan även finnas risk för att barn kan komma att utnyttja sina rättigheter i vissa situationer för att uppnå ett resultat som de själva vill och som gynnar dem.

… det är väl mer det att barn idag är väldigt medvetna om sina rättigheter och ibland kan ju det också utnyttjas. Det är väl en nackdel som jag kan tänka att ett barn vet att det går att liksom, säger jag det här och det här, så händer det här och det här (D2).

Deltagaren beskriver att barn idag är väldigt medvetna om sina rättigheter, vilket i en aspekt kan ses som en positiv sak. I en annan aspekt, som deltagaren nämner är att barn kan

utnyttja dessa rättigheter på ett sätt som kanske inte är i enighet med barnets bästa. Det finns en svårighet i att barn inte alltid vet sitt eget bästa och ska barn själva få avgöra sitt bästa, hur delaktiga ska barn vara? I slutändan så är det socialsekreteraren som gör den slutgiltiga bedömningen kring dessa frågor och fattar beslut. Vilket återigen speglar att

socialsekreterarens handlingsutrymme (Svensson m.fl., 2008) har en stor inverkan och påverkan i huruvida barns rättigheter och barns bästa bedöms och utformas i det fysiska mötet med socialtjänsten.

Jag kan tänka mig att med större osäkerhet och otrygghet i hur vi ska använda barnkonventionen så tror jag det här bedömningarna kan bli ännu svårare (D1).

Det är komplext för socialsekreterarna att tillvarata olika perspektiv och utifrån flera lagstiftningar som påverkar deras bedömning och resultatet av det hela. Det är tydligt att arbetet med att implementera barnkonventionen i praktiken är något som pågått länge och som kommer att ta tid.

9

DISKUSSION

Syftet med min studie är att undersöka vilka erfarenheter och tankar socialsekreterare på socialtjänstens mottagnings- och utredningsenheter har gällande sitt arbete med barns rättigheter, sedan barnkonventionen inkorporerats i svensk lagstiftning. Utifrån intervjuerna sammanställdes teman; handlingsutrymme, barnets rättigheter i fokus och tillvarata olika

analyserats utifrån tidigare forskning jag tagit del av samt teoretiska begrepp. Nedan presenteras ett diskussionsavsnitt om studiens resultat, metod och etik.

9.1 Resultatdiskussion

Syftet besvaras av frågeställningarna som innefattar vilka möjligheter och framgångar samt vilka svårigheter och begränsningar socialsekreterarna erfarit under processen av

implementeringen av barns rättigheter och barnkonventionen i praktiken. Det framkommer i resultatet att socialsekreterarna har erfarit framgångar i att de nu använder

barnkonventionen som ett strategiskt verktyg. Deltagarna hänvisar numera till

barnkonventionen som lagstiftning i sina bedömningar och hänvisar till den för samtycke av vårdnadshavarna till barnsamtal. Deltagarna ser möjligheterna och framgångar med att de har blivit mer medvetna om barns rättigheter och håller barnkonventionen mer levande i samtal med kollegor och ledning. Deltagarna ser även möjligheter i kommunens- och förvaltningarnas satsningar för barnrättsutbildningar och barnrättsnätverk.

Det framkommer även att deltagarna ser svårigheter och erfarit motgångar med

implementeringen av barns rättigheter. Deltagarna upplever att de erfarit motgångar och ser svårigheter i att det råder okunskap hos socialsekreterarna om barns rättigheter och hur de ska tillämpa dessa i praktiken. Deltagarna ser svårigheter med att barnkonventionen i sig är otydlig och svårtolkad. Deltagarna förklarar att de även erfarit motgångar som brist på upprättade rutiner i hur socialsekreterarna rent konkret ska göra och hur de kan göra för att tillgodose barns rättigheter i praktiken. De nämner svårigheter som är kopplade till

lagstiftningar som behöver förändras och förbättras så de inte krockar med varandra. Deltagarna förklarar även svårigheterna som de upplever med att det tar tid att implementera barnkonventionen, att det är många delar som inkluderas: tankesätt, arbetssätt, rutiner och lagstiftning bland annat.

Larsson och Hultman (2020) beskriver att socialsekreterares handlingsutrymme utifrån olika faktorer påverkar barns delaktighet. Detta utifrån socialsekreterarens kontakt med barnet och hur samtalet med barnet genomförs. Att den enskilde socialsekreterarens

handlingsutrymme har en stor påverkan på hur barnkonventionen implementerats i praktiken, råder det ingen tvekan om. Socialsekreterarna beskriver själva saknaden av upprättade rutiner som beskriver hur de ska arbeta med barns rättigheter och utifrån barnkonventionen. Det sätter sin prägel på att det är upp till socialsekreterarna att själva implementera konventionen i deras arbetssätt. Men hur rättssäkert blir det?

Socialsekreterarna är gräsrotsbyråkrater som representerar socialtjänsten som organisation, har de lagar och regler att förhålla sig till (Lipsky, 2010). Samtidigt som socialsekreterarnas handlingsutrymme påverkas av inre och yttre faktorer (Svensson m.fl., 2008). Det kan därför tänkas att det i praktiken ser väldigt olika ut, i vilken utsträckning socialsekreterarna väljer att använda sitt handlingsutrymme för att tillgodose barns rättigheter, likväl i det fysiska mötet som i den teoretiska bedömningen. Det kan även tänkas att socialsekreterarna behöver besitta eget intresse i barns rättigheter och viljan att skapa tid för och att använda sitt

Socialsekreterarna behöver använda sitt handlingsutrymme för att fånga upp barn i det fysiska mötet. Det är av vikt att socialsekreterarna är medvetna om att de är

gräsrotsbyråkrater och att de har tolkningsföreträde (Lipsky, 2010). Det är därför viktigt att de behöver se till att det finns en maktbalans i rummet, mellan socialsekreterare och barnet, samt mellan socialsekreterare och vårdnadshavare. För att socialsekreteraren ska få bättre förutsättningar för att ta vara på sitt handlingsutrymme och använda det för att öka barns delaktighet utifrån barns rättigheter, går det inte att undgå att organisationen behöver upprätta rutiner och att lagstiftningen behöver förtydligas och förändras. Det konceptuella ramverket behöver få ett barnfokuserat perspektiv och utveckla synen på barn för att kunna implementera barnkonventionen och barns deltagarrättigheter (Heimer & Palme, 2016). Hur kan socialsekreterarna, utifrån sitt handlingsutrymme utföra ett mer rättssäkert arbete och tillgodose barnets rättigheter? Det kan tänkas att socialsekreterarna behöver anamma ett barnrättsperspektiv, barnperspektiv och barns perspektiv samtidigt som ett vuxenperspektiv och föräldraperspektiv. Socialsekreteraren behöver skapa en förståelse för barnets situation, genom att göra barnet delaktig i besöket kan socialsekreteraren utifrån barnets upplevelse av sin situation, analysera och tolka barnets uppgifter utifrån ett barnperspektiv. Det skapar en förståelse för vilka faktorer som påverkar barnet och därmed göra bedömning av vad som är för barnets bästa (Halldén 2013). Socialsekreteraren behöver utgå från ett

barnrättsperspektiv för att tillgodose att alla delar i processen sker utifrån barnets

rättigheter. Ett vuxenperspektiv och föräldraperspektiv bidrar till att socialsekreteraren kan få större förståelse för barnets situation och behov utifrån vad föräldrarna upplever och ser. Föräldrarnas intresse och kunskaper om sitt barn är av vikt i en bedömning som ska göras utifrån barnets bästa. Alla perspektiven ovan kan medföra att socialsekreteraren gör en mer rättssäker bedömning utifrån att behovet och intresset ses utifrån alla dessa perspektiv, vilket också medför att socialsekreteraren får en ökad förståelsen för vad som är i enighet med barnets bästa.

Det som gör mig positivt överraskad, är att se utifrån studiens resultat att socialsekreterarna har egna idéer på hur de kan och är villiga att förändra, för att göra deras arbete mer

rättssäkert utifrån ett barnrättsperspektiv. Jag upplever att studiens resultat inte står i enighet med tidigare forskning, om att det skulle finnas en ovilja hos socialsekreterare för förändringsarbete i att göra barn delaktiga och utifrån dess rättigheter (Larsson och Hultman, 2020), snarare tvärtom. Kan resultatet ha påverkats av att jag haft kontakt med fyra av sex deltagare under min VFU och att resultatet därmed inte står i enighet med tidigare forskning utifrån en faktor? Eller att deltagarna själva besitter ett stort intresse i barns rättigheter och det har varit viktigt att få ta möjligheten när den kommer att få vara med och påverka och framföra sina idéer? Det kan tänkas att det finns många olika aspekter som spelar in och kan diskuteras i varför oviljan till förändringsarbete hos socialsekreterarna inte framkommer i studiens intervjuer och resultat. Men för mig personligen handlar det inte om varför utan snare att det finns ett intresse och bra framtagna idéer av professionella myndighetsutövare som kan användas i praktiken för att tillämpa och stärka barns rättigheter.

9.2 Metoddiskussion

Jag har som tidigare nämnt använt mig av en kvalitativ metod för att kunna ta reda på mitt syfte, att undersöka vilka erfarenheter och tankar socialsekreterare har gällande sitt arbete med barns rättigheter, sedan barnkonventionen inkorporerats i svensk lagstiftning. För att kunna ta reda på mitt syfte så behövde jag använda mig av en kvalitativ metod i form av intervjuer, för att kunna observera och fånga upp känslor, ansiktsuttryck, tonläge och gester. Det för att öka min känsla för vad det är jag skriver om men även öka min förståelse, då dessa uttryck kan beskriva mer än ord. Om jag hade använt mig av en kvantitativ metod i form av exempelvis enkäter, hade det påverkat studiens resultat då jag inte fått de nyanserade svaren på mina frågor som jag behöver för att kunna svara på vilka erfarenheter och tankar

socialsekreterarna har gällande sitt arbete med barns rättigheter. Enkäter hade snarare undersökt kvantitet före kvalitet, vilket inte är mitt syfte att undersöka.

Mitt val av att ha semi-strukturerade intervjuer är något som jag noga valde ut innan, dels för att skapa en mer öppen atmosfär för deltagarna, dels för att ge mig själv förutsättningarna att kunna ställa följdfrågor och inte känna mig låst vid specifika frågor. Jag har utifrån val av urval, säkerställt att deltagarna medverkar på frivillig basis utifrån ett eget intresse, vilket kan öka tillförlitligheten i studien. Det är en styrka i min studie att jag valt semi-

strukturerade intervjuer, för att inte låsa fast mig vid att endast ha specifika frågeställningar och gå miste om viktig information, och inte heller att ha för ostrukturerade frågor som skulle kunna medföra svårigheter i att hålla sig inom ämnet. Ett annat urval och ett annat typ av tillvägagångssätt hade det kunnat påverka att studien fått ett annat resultat.

Genom att jag fick samtycke till ljudinspelning av alla deltagande, så har det hjälpt mig att inte ha gått miste om viktiga uppgifter och fånga upp nyanser i det. Tre av intervjuerna ägde rum på socialsekreterarnas arbetsplats och tre av de ägde rum via programmet Teams Microsoft med kamera, på deltagarnas begäran utifrån den rådande pandemin. Det är något som begränsat studiens resultat till viss del, att inte mötas fysiskt för att verkligen känna in stämningen i rummet. Önskvärt hade varit att träffa alla deltagare fysiskt. Stämningen i rummet hade kunnat påverkat min tolkning av resultatet genom att deltagaren säger en sak men utstrålar något annat, vilket hade fått mig att ifrågasätta hur jag ska tolka

informationen. Resultatet kan ha påverkats av att jag har haft kontakt med fyra av sex

deltagarna i studien under min VFU, det finns en risk i att de vill förmedla en mer positiv bild av deras engagemang gällande barns rättigheter och delaktighet som egentligen inte stämmer överens med verkligheten. Det begränsar och påverkar studiens resultat, trovärdighet och tillförlitlighet. Sett utifrån tidigare forskning och de resultat jag fått i min studie så finns det en hel del likheter. Vilket kan stärka studiens resultat att deltagarna har ett stort engagemang i barns rättigheter och delaktighet utifrån val av urval, att deltagarna deltar i studien av eget intresse att få komma till tals i ett ämne som intresserar de.

Jag har använt mig av en tematisk analys för att se till vilka teman som kunde definieras utifrån deltagarnas intervjuer. När jag intervjuat alla deltagarna och transkriberat färdigt materialet visade det sig att det var många av deltagarna som lyft liknande, om inte samma faktorer, vilket gjorde att teman utkristalliserat sig tydligare och jag kunde definiera de som teman. Däremot hade jag många och långa intervjuer, det vill säga mycket material att

bearbeta för att inte gå miste om viktiga uppgifter och sålla bort information som inte var relevant för min studie. Studiens tillförlitlighet och trovärdighet har stärkts utifrån att studien utformats i enighet med de regler som finns och utifrån hur jag hanterat och

analyserat empirin. Resultatet av min studie är i liknelse av vad resultaten som framkommit av tidigare studier och forskning som jag tagit del av, vilket i en aspekt kan tyda på att studiens resultat går att generalisera till viss del.

Om samma studie görs om något år framöver skulle studiens resultat påverkats, dels för att barnkonventionen som lagstiftning fortfarande är ganska nytt och färskt, dels för att det kan