I undersökningen framgår att 80 % av lärarna (69 st.) anser att skolans närmiljö är stimulerande, men trots detta uppger hälften av lärarna att de endast är ute en till två gånger per termin. Därför kan vi inte se att utseendet på skolans närmiljö skulle vara en avgörande faktor för att undervisningen i NO-ämnena ska bedrivas utomhus eller inte. De lärare som redan undervisar utomhus ser naturligtvis en fin närmiljö som en resurs i det pedagogiska arbetet.
Undersökningen visar däremot att skolgårdens miljö spelar roll för om lärarna bedriver NO- undervisning utomhus eller inte. De lärare som uppger att skolgården stimulerar till utomhusundervisning är oftare ute med sina klasser än de lärare som anser att skolgården enbart är ”asfalt, asfalt, asfalt”. För att det ska kännas meningsfullt att bedriva undervisning utomhus vill en majoritet av lärarna i vår undersökning ha en ”fin”, stimulerande skolgård med mycket naturlig växtlighet och skog. För att skolgården ska upplevas positivt anser ett antal av lärarna i undersökningen att där bör finnas olika rum och miljöer, stora ytor och grönområden. Om miljön på skolgården tilltalar lärarna och om naturen finns utanför dörren tror vi att lärarna har lättare för att bedriva undervisning utomhus kontinuerligt. I undersökningen framkom att endast 12 lärare bedriver utomhusundervisning en gång i veckan eller oftare, och betonas bör att 6 av dessa 12 lärare arbetar på samma skola. På skola G anser samtliga lärare att skolgården stimulerar till utomhusundervisning i NO-ämnena och det är också den enda skolan i kommunen där utomhuspedagogik kontinuerligt bedrivs av majoriteten av lärarna. Förklaringen till detta anser vi oss ha funnit i lärarnas kommentarer och en av lärarna på skola G sammanfattar detta på ett mycket bra sätt: ”Vi har en stor
skolgård med olika inspirerande rum, damm på gården, buskar och träd av olika arter och djur inpå knuten.”
En annan skola där alla lärarna är nöjda med skolgårdens miljö uppvisar ett helt annat resultat. Samtliga svarande lärare på skola B anser att skolgårdens miljö stimulerar till utomhusundervisning, men ändå är hälften av dessa lärare endast ute en till två gånger per termin. En lärare har själv beskrivit att detta till viss del beror på lättja, men vi tror även att en anledning till varför lärarna inte bedriver undervisning utomhus regelbundet kan vara att de är fast i gamla vanor. Ytterligare en anledning till varför lärarna inte tar steget ut kan vara skolans traditioner av klassrumsundervisning. Vi tror också att omgivningens och föräldrarnas åsikter om, och förväntningar på lärarnas undervisning spelar stor roll för undervisningens utformning. Att gå ut upplevs säkerligen av många lärare som ett närmast oöverstigligt hinder och vi tror att kontinuitet kan vara ett sätt att komma över detta hinder. För att få struktur på utevistelsen måste den ske regelbundet och Klang m.fl. (1992) menar att det är bra att redan i början av varje termin bestämma hur ofta man ska gå ut. Vi anser att det är först när utomhusundervisningen är regelbunden och förankrad i det vardagliga arbetet som eleverna får möjlighet att upptäcka, uppleva och följa årets växlingar och det är också först när utomhusundervisningen är kontinuerlig som de får prova att vara ute i alla väder. Regelbundenheten gör att eleverna så småningom lär sig att klä sig rätt, vilket flera lärare ansåg skulle underlätta för utomhusundervisning. Vi anser också att en regelbunden utevistelse ger eleverna möjlighet att skapa en personlig närhet till naturen, vilket vi ser som en förutsättning för att eleverna ska kunna utveckla ett ansvar för och en medvetenhet om vår gemensamma miljö.
För att lärarna i undersökningen ska våga bedriva undervisning utomhus, trots att de inte känner till namnet på varenda växt, kanske även de personliga kraven måste sänkas. Enligt Klang m.fl. (1992) bör lärarna försöka finna sina egna vägar och utgå från den kunskap som de redan har.
En stor del av lärarna i studien förknippar utomhusundervisning med problem och merarbete. De menar att föräldrar måste informeras, fler vuxna måste finnas tillgängliga, eleverna måste ha matsäck. Dessutom menar flera lärare att utomhusvistelsen innebär stora risker. Det känns som om vissa av lärarna med hjälp av alla dessa måsten bygger upp en tjock mur som hindrar dem från att gå ut. Lärarnas resonemang förefaller oss märkligt med tanke på att majoriteten
av dem säger sig vara positiva till utomhuspedagogik. Vi tror att lärarnas oro i grunden beror på okunskap och att de är ovana vid att vistas ute med eleverna. Att gå över tröskeln ut i en omgivning som saknar gränser är säkert en främmande tanke för många av lärarna i undersökningen och vi tror detta är en av anledningarna till varför de inte ser utemiljöns möjligheter.
Enligt Rowe och Humphries (2004) bör skolans område vara ett levande läromedel och de menar att kopplingen mellan plats och lärande är betydelsefull. Vi anser att skolgården bör ses som en pedagogisk resurs som hela tiden utvecklas och förändras. Vi tror att undervisning utomhus kan ge eleverna större förståelse för naturen. Åkerblom (2003) menar att inlevelsen och delaktigheten i lärandet är betydelsefull för att eleverna ska kunna modifiera sin lust att lära, sitt förtroende för eller beteende i skolan. Åkerbloms (2003) resonemang skapar hos oss tankar om att utomhuspedagogiken som metod kan leda till att eleverna blir mer måna om sin skol- och närmiljö och att de känner stolthet över att vistas i den. I artikel 29 i FN:s konvention om barnens rättigheter står att barnets utbildning bland annat ska syfta till att utveckla en respekt för naturmiljön (Skolverket, 1999). Vi anser att utomhusvistelse är en förutsättning för att eleverna ska kunna skapa en relation till naturen och också utveckla respekt för vår miljö. Vi ser utomhuspedagogiken som en hörnsten i formandet av en bättre morgondag där undervisningen skapar människor som förstår och även kan se sammanhang. Skolplanerare och pedagoger bör enligt Åkerblom (2003) ta ställning till om skolgården och skolans närmiljö ska betraktas som pedagogiska rum. För att kunna fylla sitt syfte som plats för lärandet måste förändringar åstadkommas och resurser avsättas för att utveckla skolgården. Med stöd i vår undersökning anser vi att kommunen bör avsätta medel så att det på skolorna kan skapas lämpliga miljöer för undervisning utomhus. Detta skulle eventuellt kunna vara ett led i den handlingsplan som är framtagen för att rusta upp och förnya skolgårdar, vilken ingår i det underlag som Statens folkhälsoinstitut och Livsmedelsverket har överlämnat till regeringen i år (Statens folkhälsoinstitut & Livsmedelsverket, 2005).