Utredning för att stärka barnets bästa vid upphörande av LVU-vård

Den 29 april 2020 uppdrog Regeringskansliet åt Socialdepartementet att utreda hur principen om barnets bästa vid beslut om upphörande av vård enligt LVU kan stärkas.238 I utredningen ska ingå hur principen om barnets bästa kan stärkas i bedömningen om vård ska upphöra, om socialnämndens skyldighet att överväga överflyttning av vårdnad ska tidigareläggas, om möjlighet för socialnämnden att besluta om vårdnadshavares uppvisande av provresultat för kontroll av illegala substanser, alkohol m.m. inför och i samband med umgänge samt när bedömning om vård ska upphöra eller ej. Utredningen ska även innefatta huruvida det bör införas en skyldighet för socialnämnden att följa upp barns situation efter placering i

exempelvis familjehem upphört. Den problematik kring att prövning om vårdens upphörande enbart relateras till det ursprungliga vårdbehovet som lyfts i SOU 2015:71 ska beaktas i utredningen. Även övriga remissynpunkter som lämnats samt förslag från tidigare utredningar ifråga om barnets bästa vid tvångsvårds upphörande ska beaktas. Oavsett ställningstagande i utredningen ska förslag till författningsändringar lämnas i samtliga delar som ingår i

utredningen. Uppdraget ska slutredovisas senast den 26 februari 2021.

De synpunkter som inkommit under remissbehandlingen innefattar en del skepticism kring det ökade ansvar som läggs på socialtjänsten och lyfter även behovet av förtydligande samt ytterligare analys och utredning om förutsättningar för praktisk tillämpning. Dessutom ställer sig flera instanser tveksamma till om dels barnets bästa som ett självständigt rekvisit vid prövning om upphörande av vård skulle ge bättre effekt än flyttningsförbud, dels om ett så pass oprecist rekvisit som barnets bästa ska vara helt avgörande vid upphörande av något så ingripande som vård enligt LVU.

I frågan om förslaget att socialnämnden ska kunna begära att verkställigheten av domstolens beslut om upphörande av tvångsvård ska senareläggas anser flera instanser att fler frågor behöver belysas i lagstiftningsarbetet. Exempelvis vilka överväganden som ska göras och hur besluten ska utformas samt vilken rättskraft besluten har. Dessutom ifrågasätts till viss del rättssäkerhetskravet som måste ställas på bestämmelser i lag om tvångsvård.

Lagrådet har yttrat kritik kring flera delar av remissen.239 _{Remissen föreslår att det läggs till} punkter i 13 § LVU om bland annat barnets och familjehemsföräldrarnas inställning till vårdnadsöverflyttning samt familjehemsföräldrarnas inställning till och förmåga att tillgodose den unges behov av kontakt med föräldrar och andra närstående, trots att vad som krävs för vårdnadsöverflyttning regleras i 6 kap. 8 § FB. Lagrådet poängterar att ändring av vad

237 _{Dagens Nyheter, Ivo om fallet med 3,5-återingen – allvarliga brister i att se till barnets bästa, 2020-06-22.} 238 _{Regeringskansliet, Lex Lilla hjärtat – Utredningsuppdrag för att stärka principen om barnets bästa,} S2020/03820/SOF, 2020-04-29.

38 socialnämnden särskilt ska beakta vid övervägande om skäl finns att hos domstol ansöka om vårdnadsöverflyttning inte påverkar domstolens prövning. Socialnämndens utredning är dock det främsta underlaget för domstolens bedömning vilket ger ett nära samband mellan lagarna. En motsvarighet till ändring i LVU borde därför finnas i omständigheterna domstolen ska beakta vid sin prövning. Även om de uppräknade omständigheter som särskilt ska beaktas anges vara icke uttömmande så får de särskild tyngd vid socialnämndens övervägande men det finns ingen analys i remissen om hur det förhåller sig till omständigheterna domstolen ska beakta vid sin prövning enligt 6 kap. 8 § FB. Detta gör det svårt att bedöma förslagets

konsekvenser.

Lagrådet framhåller även problematik kring att relationen mellan barnet och de biologiska föräldrarna inte upptas bland de omständigheter som särskilt ska beaktas och att ett

fungerande umgänge inte ska kunna utgöra hinder för vårdnadsöverflyttning. Detta trots att förarbetena till 6 kap. 8 § FB visar på den ingripande karaktär en placering i familjehem innebär för såväl barnet som vårdnadshavaren. Placeringen ska syfta till återförening mellan barnet och vårdnadshavarna även om det kan ta lång tid, förarbetena till regeln om

vårdnadsöverflyttning i LVU anger vikten av att alltid beakta hur barnets umgänge till de biologiska föräldrarna fungerar. I de allmänna råd som myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd beslutade om den 1 juni 2017 framgår bland annat att socialnämnden i sin utredning om vårdnadsöverflyttning enligt 6 kap. 8 § FB bör beakta barnets relation till de biologiska föräldrarna, tillsammans med flertalet andra omständigheter. De allmänna råden har varit gällande i tre år nu och Lagrådet påtalar att det ligger i detta lagstiftningsärendes intresse hur socialnämndens arbete påverkats, särskilt gällande vilka omständigheter som varit av betydelse vid övervägande om vårdnadsöverflyttning. Varken utvecklingen eller

tillämpningen av råden har berörts i remissen vilket ses som ytterligare en brist i beredningen enligt Lagrådet eftersom detta gör det svårbedömt kring behovet av lagändring och

utformning av förslagen. Angående ändringen i 11 kap. 3 § SoL pekar Lagrådet på att remissen anger att vårdplanen ska revideras efter 2 års placering, men nämner ingenting om förslag på revidering av genomförandeplanen vilken starkt hänger ihop med vårdplanen. Vad utredningens slutresultat kommer visa återstår att se i februari 2021, barn placerade i familjehem nu blir uppmärksammade och att en stor del av problematiken kring

familjeåterföreningarna belyses. Förhoppningsvis beaktar utredningen given kritik och skepticism och reviderar remissen inför slutbetänkande så att riksdagen kan ge så bra förutsättningar som möjligt för socialtjänsten att hjälpa barn, familjehem och biologiska föräldrar i dessa situationer.

39

ANALYS OCH DISKUSSION

I detta avsnitt analyseras och diskuteras uppsatsens material för att besvara uppsatsens tre delfrågeställningar: 1. Vad innebär principen om barnets bästa enligt barnkonventionen för barn i familjehem som ska flytta tillbaka till sina biologiska föräldrar? 2. Vilka rättsmedel finns det för att uppfylla barnets bästa enligt barnkonventionen? 3. Fungerar

barnkonventionen som en skyddslagstiftning?

I varje delfråga lyfts förbättringsförslag som syftar till att öka och säkra tillämpningen av barnets bästa i LVU-mål. Efter delfråga 3 följer en kort avslutning.

1. Vad innebär principen om barnets bästa enligt barnkonventionen för barn i familjehem som ska flytta tillbaka till sina biologiska föräldrar?

Inkorporeringen av barnkonventionen genom lagstiftningen som trädde ikraft 1 januari 2020 påverkar inte bedömningen av barnets bästa vid upphörande av LVU-vård i ren juridisk bemärkelse. Sverige har redan varit förpliktigat att följa barnkonventionen i 30 år, trots detta har vi kritiserats för att inte tillräckligt tillgodose barns rättigheter och deras bästa.

Barnkonventionen är ingen direkt skyddslag för barn och att hävda något annat är att inte se skogen för alla träd. Det finns vägledning kring tolkning och praktisk tillämpning av barnets bästa men i slutändan är det de olika aktörer som tillämpar barnkonventionen som bestämmer i vilken mån vägledningen faktiskt följs. Därmed blir tillämpningen godtycklig, vilket

resulterar i de fall som den senaste tiden florerat i media, där bristande kunskap lett till bristande handläggning som lett till bristande utredningar etc. etc. Med grovt bristande underlag är det inte konstigt att beslut fattas som blir raka motsatsen till barnets bästa och där slutresultatet blir att barn dör efter det flyttats från ett familjehem och tillbaka till de

biologiska föräldrarna.

Barnets bästa fastställs gång på gång som ett tillvägagångssätt där en barnkonsekvensanalys kan användas för att kunna fatta så bra beslut som möjligt. Detta borde ha särskild tyngd i ett så känsligt ärende som upphörande av LVU-vård och flytt från familjehem till de biologiska föräldrarnas hem. Ändå brister utredningarna i detta avseende, kanske hör det ihop med problematiken att barns rätt till skydd inte harmoniserar med barns rätt till sina föräldrar. Det finns ett tydligt uppföljningsansvar för socialtjänsten under vårdtiden i såväl SoL som LVU. Däremot är den rättsliga regleringen kring uppföljning efter ett barn flyttat tillbaka till sina biologiska föräldrar till synes obefintlig. I vart fall finns inga tydliga rättigheter och

skyldigheter mellan socialtjänsten, familjehemmet och de biologiska föräldrarna. Barnets bästa måste genomsyra hela processen vid LVU-vård, från tvångsomhändertagande och placering i familjehem till beslut om upphörande av vård med utredning om återflytt hem är förenligt med barnets bästa. Att vården inte längre behövs kan inte anses tillräckligt för att besluta om att återflytt till de biologiska föräldrarna ska ske om den skadliga hemmiljö som föranlett vården inte utretts och konstaterats som åtgärdad.

Barn har rätt till en fortsatt trygg hemmiljö när LVU-vård och boende i familjehem upphör. Utan tvingande insatser till de biologiska föräldrarna under barnets placering, där tydliga och realistiska rekvisit med förbättringsåtgärder ställts upp initialt vid omhändertagandet, är chanserna till förbättrad hemmiljö små. Barn har rätt till skydd, även från sina biologiska

40 föräldrar, men även rätt till en bra relation till sina föräldrar. Det ligger i barnets bästa att staten då i största möjliga mån möjliggör en förbättrad relation mellan barnet och de

biologiska föräldrarna där stöd till förbättrad livssituation för föräldrar ges när så krävs. Detta gynnar i slutändan även barnet.

I dagsläget finns det allmänna råd om att upprätta en särskild plan för vårdnadshavarna när ett barn tvångsomhändertas. Finns det inte stadgat i lag att en särskild plan för vårdnadshavarna ska upprättas i samband med vård enligt LVU för barnet blir förutsättningarna låga för att hemmiljön ska förbättras av sig självt till den grad att barnet bästa kan tillgodoses vid en återflytt när behovet av vård enligt LVU upphört. Socialstyrelsens allmänna råd är just råd, inte krav på vad socialnämndens arbete måste innefatta eller hur det måste utföras. Här skulle en lagändring kunna göra stor skillnad.

Barnrättskommitténs kommentar om barnets bästa framhåller att det krävs ett visst tillvägagångssätt för en beslutsprocess där barn berörs, för att barnets bästa ska uppfyllas. Barnet har en materiell rättighet att få sitt bästa bedömt och beaktat i första hand vid beslut där andra intressen vägs mot barnets. Den tolkning som bäst tillgodoser barnets bästa ska ha företräde när en rättsregel kan tolkas på flera sätt, tolkningen ska ske utifrån

barnkonventionen samt dess fakultativa protokoll. Vid upphörande av vård enligt LVU och återflytt till de biologiska föräldrarna bör därför en utvärdering göras kring de positiva respektive negativa konsekvenser återflytten kan ha för barnet. En beslutsmotivering bör finnas där det framgår hur hänsyn har tagits till barnet och hur det enskilda barnets situation utvärderats. Barnets bästa skulle utopiskt innebära att ett barn som inte längre är i behov av vård enligt LVU har fått utrett av socialnämnden vilka förutsättningar som finns för återflytt till de biologiska föräldrarna och under hur lång period en återflytt gradvis ska ske, samt hur kontakt med familjehemmet kan bibehållas. Finns det risk för negativa konsekvenser för barnet i och med en återflytt hem ska risken utvärderas noggrant och påverka hur återflytten sker, om den ska ske överhuvudtaget. Det finns råd och vägledning från bland annat

Socialstyrelsen om vad socialnämndens ansvar innebär, ändå får Sverige återkommande kritik från såväl JO som Barnrättskommittén om bristande utredningar till stor del på grund av bristande kunskaper hos socialförvaltningen om handläggning av LVU-ärenden.

Europadomstolens praxis visar hur barnkonventionen hänger ihop med EKMR, på så sätt att när exempelvis brott mot artikel 8 EKMR ska bedömas där barn är inblandade så ska barnets bästa bedömas i målet utifrån barnkonventionen och barnrättskommitténs allmänna

kommentarer. Barnets bästa kan då innebära att barnet får sin röst hörd i domstol och att rättsliga aktörer måste beakta barnets perspektiv samt dess vilja. Dessutom har

Europadomstolen konstaterat att konventionsstaterna har ett långtgående ansvar att bistå med stöd och hjälp, och återuppbygga relationer mellan barn och vårdnadshavare innan en återflytt sker. Rätten till privat- och familjeliv är i uppsatsens sammanhang vad som möjliggör den praktiska tillämpningen av barnets bästa i Europadomstolen och rekvisiten i artikel 8 är styrande. Återförening mellan barn och vårdnadshavare är utgångspunkten och domstolen lyfter staternas ansvar för underlättande av återförening. Bland annat ska kontakt mellan barnet och vårdnadshavarna upprätthållas under placering i familjehem, så länge inte

41 till en lyckad återförening, vilket kräver noggrann handläggning och utredning av

socialtjänsten. Barnkonventionen utgår från familjen som den grundläggande naturliga enheten i samhället för barns utveckling och välfärd men i detta måste beaktas att

Europadomstolen fastställer att andra än enbart de biologiska föräldrarna kan utgöra en familj för barnet. Återförening med de biologiska föräldrarna är inte det bästa för alla barn.

Sverige visar återkommande brister i handläggning och utredning, trots råd, vägledning och praxis. Vissa brister kan rättas till genom stärkt lagstiftning men framförallt måste ett enormt kunskapslyft till för tillämpande rättsliga aktörer, främst socialtjänsten. Ska barnets bästa få effekt för barn i familjehem som ska flytta tillbaka till de biologiska föräldrarna måste socialtjänsten veta vad barnets bästa innebär såväl teoretiskt som i praktiken. Det tjänar inget till, för någon, om heltäckande lagstiftning och vägledning finns om tillämpningen fallerar. Utredningar måste vara såväl övergripande som detaljerade i vilka behov barnet har och hur behoven kan tillgodoses utifrån barnets bästa. Det måste göras konsekvensanalyser inför beslut som har så stor inverkan på barn som när de rivs upp från en placering i familjehem som, i många fall, varat i flera år med starka band knutna till familjehemsföräldrarna. Socialtjänsten måste följa såväl den lagstiftning som finns som de föreskrifter, vägledningar och allmänna råd för att agera i linje med barnets bästa.

Tydligt blir att SoL och LVU fortsatt står i fokus som de lagar som har direkt inverkan på barnets bästa även efter barnkonventionen blivit svensk lag. För att kunna tillgodose barnets bästa måste vissa brister i SoL och LVU lyftas och rättas till. Exempelvis borde krav finnas på riktade insatser mot barnets föräldrar under tiden barnet är placerat i familjehem om det ska finnas någon realistisk chans till en förbättrad miljö för barnet när vårdbehovet inte längre finns och en hemflytt är aktuell. Ett barn som rehabiliterats under tid i familjehem kommer med stor sannolikhet tvångsomhändertas igen om inte den ursprungliga hemmiljön förbättrats i enlighet med tydliga och realistiska rekvisit uppsatta vid LVU-vårdens inledande. Barn som bott en längre tid i ett och samma familjehem har ofta utvecklat en stark relation till

familjehemmet, varför det i ett lagstadgat uppföljningsansvar för socialtjänsten efter avslutad placering borde innefattas att främja fortsatt kontakt mellan barnet och familjehemmet tillsammans med de biologiska föräldrarna. Finns det krav på detta kan med sannolikhet experter inom området, exempelvis barnpsykologer, terapeuter m.fl., bidra till vägledning och stöd i hur detta rent praktiskt skulle gå till. Barnets bästa ligger inte i att skapa starka och trygga relationer med familjehemsföräldrar för att sedan helt kapa banden när relationen till de biologiska föräldrarna byggts upp och återflytt hem sker. En familj är inte en statisk formation som aldrig kan förändras. Har ett barn bott i familjehem vore det naturligt att det bästa för barnet är att de biologiska föräldrarna har fortsatt status som just biologiska föräldrar och att familjehemmet fortsatt får vara extraföräldrar. Allt för att trygga barnets bästa.

2. Vilka rättsmedel finns det för att uppfylla barnets bästa enligt barnkonventionen?

När socialnämnden fattat beslut om att LVU-vård ska upphöra kan barnet överklaga beslutet. Är barnet över 15 år har hen själv behörighet att överklaga och förordnas vanligtvis ett offentligt biträde till hjälp. Är barnet under 15 år har hen inte behörighet att själv överklaga utan istället måste en ställföreträdare göra detta, vanligtvis vårdnadshavare. Om

42 ställföreträdaren för barnet är den/de vårdnadshavare barnet inte vill flytta tillbaka hem till kan ett offentligt biträde förordnas och agera ställföreträdare för barnet. Har ställföreträdaren skiljaktig uppfattning från barnet kring ett beslut i ärendet ska ändå barnets åsikt föras fram. Såhär långt finns alltså tillgång till rättsmedel för barn när de motsätter sig upphörande av LVU-vård och flytt hem till de biologiska föräldrarna, även om kartläggning påvisar vissa brister i tillgänglighet, barnanpassat material samt kunskap om barnkonventionen hos myndigheterna. Här finns problematik som måste tas på allvar om inte barns klagorätt i Sverige ska få status som ett luftslott.

Går beslut av socialnämnden och dom i domstol mot barnets vilja att inte flytta tillbaka till de biologiska föräldrarna ser det annorlunda ut. Barn har ingenstans att vända sig och ingen lagstadgad rätt till hjälp att driva mål mot staten. Barnrättskommitténs kommentarer får återkommande status som vägledning att ta i starkt beaktande men trots att det föreskrivs vikten av barns tillgång till effektiva rättsmedel vill inte Sverige ratificera det

tilläggsprotokoll om individuell klagorätt som barnrättskommittén förordar. Anser barn att deras rättigheter enligt barnkonventionen kränks av staten har de ingenstans att vända sig. Barnombudsmannen har föreslagits som möjlig att föra talan för enskilda barn i principiellt viktiga frågor för rättstillämpningen och genomförandet av barnkonventionen. Med tanke på att Barnombudsmannen har i uppdrag att driva på arbetet av genomförandet av

barnkonventionen i statliga myndigheter, kommuner och landsting finns knappast något som talar emot lämplighet att åtminstone få agera ställföreträdare för barn i principiellt och tolkningsmässigt viktiga frågor rörande barnkonventionen. Även barnrättighetsbyråer har varit på tapeten som en möjlighet för barn att kunna vända sig till för att få hjälp från någon annan än stat eller kommun, när de anser sina rättigheter i barnkonventionen brutits mot av exempelvis stat eller kommun.

Med tanke på att regeringens motivering till ratificeringen av protokollet om individuell klagorätt för personer med funktionsnedsättning var att det var ett av flera viktiga instrument för kontroll och tillförsäkrande av mänskliga rättigheter känns det som en självklarhet att protokollet om individuell klagorätt tillhörande barnkonventionen också ska ratificeras. Barns rättigheter i barnkonventionen är i allra högsta grad mänskliga rättigheter, varför ska då inte de åtnjuta kontroll och tillförsäkrande på samma sätt? Om FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning anses vara välfärdsrättigheter med högt ställda krav på konventionsstaterna, har då barnkonventionen lägre ställning i och med att individuell

klagorätt inte berättigas? Barnets bästa får inte full genomslagskraft om barnet i praktiken inte kan komma till tals när hen anser att staten har brutit mot åtagandena enligt

barnkonventionen. Argumenten att det inte finns tillräckliga skäl för riksdagen att initiera en ratificering av protokollet om klagorätt för barn känns som ett slag i magen på alla barn som någon gång varit inblandade i en LVU-process. De barnen ska tydligen stärkas som

rättighetsbärare, så länge det inte innebär att de får komma till tals när de anser att staten och vuxensamhället behandlat dem fel.

En rättighet förefaller tämligen tandlös om det inte finns tillräckligt effektiva rättsmedel att nyttja när rättigheten anses ha kränkts, oavsett vilken rättighet det gäller. Om en stat inte följer den konvention som blivit lag, och inte tillhandahåller tillräckliga effektiva rättsmedel för

43 personen vars rättigheter enligt konventionen har kränkts, har konventionen någon egentlig mening då? Ratificering av protokollet om individuell klagorätt skulle inte ge barn rätt till