Utredningens förslag

Lagstiftning om måttenheter

Enligt direktiven har utredningen — så vitt avser revisionen av lagen om mått och vikt — att taga ställning till två spörsmål. I första hand är det fråga om en anpassning av bestämmelserna till den nya bestämningen av metern och om en utvidgning av den författningsmässiga regleringen till att omfatta också de nya enheterna. I andra hand uppkommer frågan om det är ändamålsenligt att författningsmässigt särskilja de bestämmelser som avser de metrologiska enheterna från föreskrifterna om justering av mät-ningsredskap.

I 2 i§ andra stycket 1934 års lag om mått och vikt anges metern vara re-presenterad av den internationella prototypen, vilken sanktionerats av All-m ä n n a konferensen för All-mått och vikt år 1889 och förvaras av Internatio-nella byrån för mått och vikt. Såsom tidigare n ä m n t s har genom beslut av 1960 års konferens 1889 års meterdefinition avskaffats och ersatts med en ny definition av metern, som bestämmer denna i ljusvåglängder. Därigenom h a r grunden för bestämmelsen i 2 i§ andra stycket lagen om mått och vikt undanryckts. En ändring av 1934 års lag är därför ofrånkomlig.

När det nu till följd av de internationella organens beslut om meterdefi-nitionen blivit nödvändigt att ändra bestämmelserna i 1934 års lag, synes det — såsom direktiven förutsätter — vara lämpligt att till prövning upp-taga även den fråga som undantogs vid tillkomsten av 1934 års lag, nämli-gen frågan om att i författning reglera även andra enheter för mätning

än de som avser längd och massa.

När man på 1930-talet påbörjade en revision av 1885 års lagstiftning, un-dantogs frågan om nya måttenheter av det skälet att internationell enighet ej förelåg om den vetenskapliga grundvalen för ett enhetligt måttsystem. Då hade man nämligen ännu icke lyckats utforma ett ändamålsenligt måttsy-stem, som kunde förväntas bli erkänt över hela världen. Detta hinder mot att lagstifta på området föreligger ej längre, eftersom Allmänna konferen-sen för mått och vikt, som är det normgivande organet på det metrologiska området med representanter från industri och vetenskap i industriländer över hela världen, genom beslut vid 1960 års konferens fastställt ett inter-nationellt måttsystem.

I SI-systemet ingår — såsom framgår av bilaga till betänkandet — sex

34

grundenheter: meter för längd, kilogram för massa, sekund för tid, ampere för elektrisk ström, grad Kelvin för temperatur och candela för ljusstyrka.

Vidare har systemet f.n. två kompletterande enheter (radian och steradian) och 27 härledda enheter. Namnen på mångfalder och delar av enheterna sammanställes medelst särskilda prefix.

Av det anförda framgår att måttsystemet SI ej står i motsatsförhållande till det metersystem, på vilket de nuvarande bestämmelserna om enheter i 1934 års lag vilar. I stället skall SI-systemet ses som en väsentlig utbyggnad av metersystemet. De båda grundenheterna i metersystemet, metern och ki-logrammet, ingår sålunda bland SI-systemets sex grundenheter. I övrigt har SI-systemet skapats genom ett urval av enheter ur tidigare måttsystem och med få ändringar i förhållande till vad som hittills ofta tillämpats. SI-sy-stemet innebär, att samma enhet kan användas inom skilda områden. I flertalet fall förenklas beräkningar genom att omvandlingsfaktorer mellan enheter i detta system ej erfordras. Systemets användningsområde är na-turligen avsevärt större än det på enbart två enheter uppbyggda metersy-stemets: med SI-systemet tillgodoses behovet av enheter inom praktiskt ta-get alla områden för mätning.

I Sverige liksom i andra länder har det av vetenskapliga, tekniska och praktiska skäl ansetts vara angeläget att enighet uppnås om ett enhetligt internationellt måttsystem. Detta har tagit sig uttryck i att man från svensk sida aktivt deltagit såväl i arbetet inom de internationella organen för mått och vikt med att förbereda besluten om ett måttsystem som i själva beslu-ten om SI-systemet vid de allmänna konferenserna för mått och vikt. Så-lunda var Sverige representerat vid 1954 och 1960 års konferenser, då be-slut fattades om antagande av SI-systemet.

Enheterna i SI-systemet användes redan i betydande utsträckning inom industri och vetenskap. På enstaka områden — framförallt på det meka-niska — användes emellertid även enheter, som ehuru uppbyggda på SI-sy-stemets grundenheter ej ingår i det beslutade SI-systemet. Exempelvis är såsom kraftenhet enheten kilopond alltjämt vanligare är SI-enheten newton.

Vidare angives effekt ofta i hästkrafter i stället för i watt.

Inom industri och vetenskap är man angelägen att verka för en standar-disering av måttenheter, och genom olika organ har man sökt påverka ut-vecklingen i önskad riktning. De internationella och nationella standardi-seringsorganen har utvecklat en betydande aktivitet för att utbreda an-vändningen av måttsystemet SI.

I industriens och vetenskapens intresse har även legat att få undervis-ningen vid läroanstalterna anpassad till det nya måttsystemet. Så har också skett i väsentlig utsträckning och i undervisningen vid svenska läroan-stalter — såväl högre som lägre — användes redan nu inom de matema tiska och naturvetenskapliga ämnena företrädesvis enheter ur SI-systemet.

Till följd av dessa strävanden att införa SI-systemet i allmänt bruk kan

35 det i själva verket förväntas, att enheterna i detta system kommer att

— med undanträngande av andra enheter — efter hand bli mer och mer använda i vårt land inom handel, industri, undervisning och vetenskap.

Vad man från svensk sida har att iakttaga med anledning av de interna-tionella besluten om SI-systemet sammanhänger nära med frågan om vilka förpliktelser sådana beslut medför för medlemsstaterna enligt 1875 års kon-vention. Denna fråga, som i medlemsländerna varit föremål för olika me-ningar, är ej reglerad i konventionen. För att det arbete som utföres inom organisationen för mått och vikt skall leda till resultat, synes man emeller-tid få förutsätta, att medlemsstaterna — inom ramen för vad som är lämp-ligt och möjlämp-ligt i vederbörande land — vidtager de åtgärder som med hän-syn till förhållandena inom landet är bäst ägnade att åstadkomma en an-passning till de av det internationella organet fattade besluten. I konven-tionen om Organisakonven-tionen för legal metrologi finnes intaget ett uttalande av sådan innebörd. Organisationen har även uttalat, att medlemsstaterna vid en framtida utformning av lagar om måttenheter och mätinstrument bör beakta innehållet i de nämnda besluten om SI-systemet.

Även om Sveriges medlemskap i internationella organ på mått- och vikt-området och dess medverkan i det internationella arbetet på detta område gör det naturligt, att man här i landet ansluter sig till det internationellt an-tagna SI-systemet, innebär detta ej att särskild lagstiftning behöver genom-föras. I praktiken pågår redan en utveckling i riktning mot SI-systemets ge-nomförande på olika områden utan reglering genom författning. Det kunde då ligga nära till hands att även i fortsättningen låta utvecklingen ha sin egen gång utan lagstiftarens medverkan.

Emellertid är två av enheterna i SI-systemet, metern och kilogrammet, re-dan lagfästa. Ett utmönstrande av dessa ur lagstiftningen torde knappast bli aktuellt. Om än för närvarande sambandet mellan enheterna i 1934 års lag och reglerna för justering av mätnings- och vägningsredskap kan utgöra ett motiv för att endast de båda nämnda enheterna är fixerade i författning, har man anledning r ä k n a med att även i fortsättningen behov kan komma att förefinnas av justering, obligatorisk eller frivillig, av mätnings- och vägningsredskap, som är indelade efter även andra enheter än de nämnda.

Det ter sig då i viss mån inkonsekvent, att icke övriga enheter i SI-systemet är på motsvarande sätt reglerade.

I förevarande sammanhang bör även beaktas den verksamhet som hand-haves av statens provningsanstalt. Enligt instruktionen för anstalten har denna till uppgift att för offentlig myndighets eller enskilds räkning utföra provning och undersökning av material och konstruktioner samt därmed förenad verksamhet. Provningen resulterar ofta i att för uppdragsgivaren utfärdas intyg, som inför myndigheter och domstolar eller i kommersiella sammanhang skall bestyrka provföremålets överensstämmelse med vissa normer. I vissa fall åsättes den av anstalten typgodkända materielen ett

36

märke, som innebär bevis om att materielen uppfyller de föreskrivna kra-ven. I provningsverksamheten användes samtliga enheter i SI-systemet.

Sålunda används t.ex. candelaenheten vid provning av strålkastare, meter-enheten och sekundmeter-enheten vid provning av s.k. färdskrivare, ampereenhe-ten vid provning på det elektriska området, temperaturenheampereenhe-ten vid kalibre-ring av termometrar och andra temperaturmätningsinstrument samt mas-saenheten vid provning av dynamisk art. För provningsanstalten har det synts vara en brist att den metrologiska grundvalen för den officiella prov-ningsverksamheten ej är reglerad i författning.

Utöver nu framförda synpunkter kan också andra skäl åberopas för att i lagstiftningen upptaga även de övriga enheter, utöver metern och kilo-grammet, som SI-systemet inrymmer. I åtskilliga författningar förekom-mer för närvarande bestämmelser, som innehåller måttenheter, utan att enhetens storlek är angiven. Så är t.ex. fallet inom trafik- och hälsovårds-området och det elektriska hälsovårds-området. Sålunda förekommer enheten timme i vägtrafikförordningen, enheten grad Celsius i livsmedelsstadgan, enheten normalljus i stadgan angående hotell- och pensionatrörelse samt enheten ampere i lagen om elektriska anläggningar. Vidare användes i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tillämpningsföreskrifter till vägtrafikförordning-en vägtrafikförordning-enhetvägtrafikförordning-en candela för bestämmande av ljusstyrka utan att innebördvägtrafikförordning-en av denna enhet anges.

När man på detta sätt i författningar infört enheter utan att samtidigt definiera dem, har man uppenbarligen utgått från att innebörden av en-heterna är så allmänt känd att någon tvekan därom icke kan uppstå. Be grepp såsom höger och vänster tarvar sålunda ingen förklaring. När man å andra sidan i lagstiftningssammanhang nyttjar tekniska begrepp, som tillkommit och definierats först efter långvarigt internationellt samarbete på det vetenskapliga planet, synes anledning finnas att n ä r m a r e precisera innebörden av dessa begrepp. Framförallt synes det angeläget att, där i för-fattning straff eller annan rättsverkan är knuten till vägning eller mät-ning enligt viss angiven enhet, enhetens innebörd är fastställd i författmät-ning.

I detta sammanhang bör erinras om den utveckling som ägt rum i andra länders lagstiftning på området. De internationella besluten om SI-syste-met har på flera håll aktualiserat frågan om en anpassning av den inhemska lagstiftningen till detta system. Redan före tillkomsten av de interna-tionella besluten om SI-systemet förekom i några länder att i lagstiftningen fastställdes enheter i betydligt större omfattning än vad som kunde anses erforderligt för att utgöra grundval för justeringsverksamheten. I fransk och österrikisk lagstiftning var sålunda införlivade enheter i en omfattning, som ungefär motsvarar SI-systemets enheter. Sedan SI-systemet fått inter-nationellt erkännande har det i flera europeiska länder ansetts lämp-ligt att anpassa lagstiftningen om måttenheter till detta system. Så-lunda har man även i Sovjetunionen, Ungern, Tjeckoslovakien,

Öst-Tysk-37