Under måndagseftermiddagen när läraren introducerade lekarna för eleverna i klassen var jag inte närvarande. Jag hade visat och gått igenom alla lekar med läraren och förklarat att lekarna
behövdes gå igenom. Läraren gick igenom lekarna och förklarade för eleverna vad de skulle göra vid varje lek. Under intervjuerna framgick det att en del av eleverna inte uppfattat att det fanns mer än en lek. Medan tre elever svarar att de visste att det fanns fler lekar. Det visade sig ändå att alla eleverna endast lekt en av lekarna. Det var leken ”kropp mot kropp”(se bilaga 2). Denna lek hade nästan hela klassen lekt under rasterna. Eleverna har under veckan lekt denna leken vid ett flertal tillfällen, både som en större grupp och i mindre grupper.
Efterintervju
Intervjuaren: Ok, lärde ni er något av att leka lekarna? Elin: Nä…
Liam: Nä bara vilka delar på kroppen man kan använda, typ höft och fot… Jag visste inte vart höften va! Innan.
Intervjuaren: Kunde man lära sig något av lekarna tror ni? Elin: Nä det var bara lek!
Liam: Ja, kanske?
I efterintervjun (se bilaga 4) valde jag att addera några frågor för att tydligare se om det blivit någon sorts progression i lärandet. Den första frågan, om de valt att leka någon av lekarna, var det varierade svar på då nästan alla eleverna uppfattat att det enbart funnits en lek. Sju av de tillfrågade eleverna hade lekt den lek som de uppfattat att de hade tillgång till. Vid frågan på varför de lekt eller inte lekt lekarna svarar de som inte lekt att de helst ville göra något annat. De andra eleverna som lekt leken svarade att de hade tyckt att det såg roligt ut, att de inte hade något annat att göra eller att de ville leka den för deras kompisar gjorde det. Eleverna förklarar även att de lekt lekarna olika mycket och ibland valt att leka andra lekar eller som en del beskriver inte lekt alls då de spelat boll. Eftersom eleverna upplevde det som att läraren enbart introducerat en
lek under måndagen lektes det inga andra lekar än ”kropp mot kropp”. När jag frågade eleverna om de lärt sig något av lekarna är det några som kommer på att de lärt sig några nya kroppsdelar till exempel vad och höft. Några av eleverna svarar att de lärt sig att fot, ben och armar är
kroppsdelar. En del av eleverna visar alltså på att de uppfattar att de lärt sig något av leken, medan de andra inte upplever att de lärt sig något. Däremot syns det på elevernas svar att en del av de som upplevt att de inte lärt sig något ändå kan benämna fler kroppsdelar än vi första intervjun. Svaren på den sista frågan, kunde man lära sig något av lekarna var väldigt varierande. Några elever svarade att det nog var meningen att de skulle lära sig något, någon annan svarade att det vara bara en lek. Någon annan svarade att det var bara en lek men att man faktiskt kunde lära sig något också eftersom hen hade fått lära sig vad höft var. När eleverna får tänka efter blir svaren ofta att de skulle kunna lära sig något av leken, detta gäller även för de elever som inte upplevt att de lärt sig något nytt av leken.
Efterintervju
Intervjuaren: Vilka lekar lekte ni? Nima: Jag kommer inte ihåg…
Vilmer: Du lekte väl den när man skulle ha tex knä mot knä?! Nima: Ja den lekte jag!
Vilmer: Ja den lekte jag också!
Intervjuaren: Lärde ni er något av att leka lekarna?
Vilmer: Ja jag visste inte vad vad var för något innan vi lekte den där leken! Nima: Jag visste inte heller vad vad var för något.
Intervjuaren: Kunde man lära sig något av lekarna tror ni? Vilmer: Jag tror vi skulle leka för att vi skulle ha roligt! Nima: Mmm jag me
5.2.1 Analys ur ett sociokulturellt perspektiv
En del av eleverna menade att de uppfattat att det endast fanns en lek och även om en del av eleverna uppfattat att det var fler lekar är det i slutändan så var det endast en av lekarna som lekts under veckan. Det visar sig att leken lekts av större delen av gruppen, vilket är intressant ur en sociokulturellt perspektiv. En del av elever uttryckte att de tyckte det såg kul ut när deras
kompisar lekte och en del av eleverna uttryckte att de valde leken endast för att det var andra som gjorde det och man hade inget bättre förslag. Här ser man att det sociokulturella perspektivet spelar en stor roll i elevernas vardag genom att eleverna uppskattar att göra saker tillsammans. En del av lekarna var sådana att man skulle arbeta ensam eller kunde arbeta ensam om man ville och att de valts bort av de elever som vetat att det fanns fler lekar då det varit roligare att leka
tillsammans. Att läraren under första tillfället eleverna skulle leka med leken valde att vara med och förklara för eleverna har säkert varit en bidragande faktor till att leken ”kropp mot kropp” var så populär. Läraren har även vid något tillfälle under lekens gång hjälp eleverna med att förklara var kroppsdelarna sitter då en del elever inte visste detta sedan tidigare. Då hänvisar jag till teorin om den proximala utvecklingszonen där Vygotskij menar att genom att läraren i detta moment är med och förklarar för eleverna gör att de lär sig något nytt som behövs i leken (Säljö 2013). Trots att läraren varit med i leken upplever inte eleverna leken som ett lärandetillfälle och vid frågan om de trodde att man ändå kunde lära sig något av at leka leken svarade större delen av
elevgruppen nej. Jag tycker att man tydligt kan se att eleverna tar till sig kunskap från den
aktuella leken då en del elever uttryckligen säger att de lärt sig nya delar av kroppen under leken. En del av eleverna uttrycker även att de lärt sig att de förstått att delar de visste vad de hette sedan tidigare är inom kategorin kroppsdelar.
5.2.2 Analys ur ett pragmatiskt perspektiv
Det framgår att eleverna leker leken ”kropp mot kropp” upprepade tillfällen under veckan. Att eleverna inte upplever leken som ett lärandetillfälle eller ser i efterhand att ett lärande har skett tror inte jag har någon betydelse för elevernas lärande. Min upplevelse är att eleverna trots att de inte själva upplevt att de lärt sig något nytt ändå har gjort precis det. Därför menar jag att när man
i leken ”kropp mot kropp” använder elevernas erfarenhet och även ger eleverna nya erfarenheter ger eleverna en fördjupning av deras kunskap (Säljö 2012). Enligt Dewey skulle eleverna vara medskapare av deras lärande både gällande miljö och innehåll vilket eleverna blir, om än
omedvetet om de inte uppfattat leken som lärande, då leken är frivillig och kan lekas av eleverna när och var de vill (Wood och Attfield 2005).
5.Diskussion
I diskussionsdelen problematiseras resultatet genom tidigare forskning och valda teorier,
socialkonstruktivism och pragmatism. I slutet finns även en metodanalys där jag analyserar mina metodval.
Denna studie är gjord i en årskurs 1 där det visar sig att leka gör eleverna gärna. Eleverna beskrev att lekarna som sker på rasterna exempelvis kan vara olika boll-lekar, leka mamma, pappa, barn och redskapslekar. När eleverna fick tillgång till lekarna jag introducerat, som de fick använda under rasterna, uppfattades detta av många av eleverna som något roligt. Det var endast en av de intervjuade eleverna som uppfattade att detta skulle kunna vara ett lärandetillfälle. När lekarna skulle introduceras för eleverna valde jag, i samråd med läraren, att hon skulle introducera dessa för eleverna. Eleverna uppfattade det som där enbart fanns en lek till deras förfogande, vilket innebar att endast den leken står för resultatet. Den leken heter "kropp mot kropp" och man samlar poäng genom att nudda olika kroppsdelar mot varandra. De med flest poäng vinner. Denna lek var populär, kanske för att hela klassen kunde delta tillsammans (även om det också var så att de flesta av eleverna som intervjuades uppfattat det som att det endast fanns en lek att tillgå). Denna lek är en gruppövning som kan göras av många eller några få. På detta sättet leker många elever tillsammans och måste kommunicera med varandra. Enligt både den
socialkonstruktivistiska teorin och den pragmatiska teorin är kommunikation en viktig del för kunskapsinhämtning och barns utveckling (Säljö 2012). Den socialkonstruktivistiska teorin hävdar att man tillsammans med andra lär sig genom kommunikation och genom att man är på olika utvecklingsstadier (Säljö 2012). Precis som Vygotskij menar Pramling Samuelsson och Asplund Carlsson (2014) att i leken lär barnen av varandra, den proximala utvecklings zonen. I leken ser jag det sociokulturella som en huvudingrediens för att få leken att fungera. Att man tillsammans med en eller flera utvecklas då alla befinner sig på olika ställen kunskapsmässigt och lär av varandra (Säljö 2012). ”Kropp mot kropp”- leken är en lek där det krävs att man är mer än en person som leker och tillsammans ska veta vad de kroppsdelar som de ska sätta mot varandra är och var de sitter. I intervjuerna visade en del elever på mer kunskap än andra elever.
Genom att eleverna fick leka en lek där deras tidigare kunskap skulle användas menar jag kan kopplas till Deweys teori learning by doing. Eleverna ska inte bara prata om de olika
kroppsdelarna utan de ska finna dem och placera dem mot en kompis motsvarande kroppsdel. På detta sätt använder de kunskapen som de tillägnat sig sedan tidigare eller tillsammans under lekens gång. I intervjuerna kan man utläsa att en del av eleverna har lärt sig en del nya ord och en del av eleverna säger att de har lärt sig detta från leken ”kropp mot kropp”.