Intervjuerna visar att det både finns behov av och stora möjligheter att bygga bättre relationer och skapa ett närmare samarbete mellan företag och offentliga aktörer som kommun och Arbetsförmedlingen när det gäller integration och kompetensförsörjning. Från samhällets sida behöver man bli bättre på att möta upp företagens behov och det offentliga måste kunna agera snabbare och mer flexibelt i relation till initiativ som företagen själva tar för att inte chanser till goda samarbeten ska gå förlorade. De offentliga aktörerna behöver även ha ett visst mått av fingertoppskänsla och lyhördhet i kontakterna med företagen så att ett förtroende byggs upp.
Man måste kunna visa på nyttan som företagen får av att delta i olika insatser eller att ta emot en arbetslös person i praktik eller anställning i någon form. Att bara trycka på för att få ut folk i arbete utan att se till företagens faktiska behov kan i längden vara kontraproduktivt då det riskerar att skada relationerna till företagen. Det gäller istället att aktivt både förbereda företag och individ, att matcha rätt och att göra täta uppföljningar, för att säkerställa att insatser och placeringar blir bra och ger önskat resultat. Arbetsmarknadsinsatser bör därför inte bara fokusera på individen och hur den kan få fäste på arbetsmarknaden, utan bör också rikta fokus mot hur företagen kan dra nytta av individens kompetens, vilket också stärker individens möjligheter att faktiskt få en varaktig anställning. Vidare behöver också kommunernas och Arbetsförmedlingens engagemang vara långsiktigt. Integration på arbetsmarknaden stannar inte vid individens anställningsbarhet utan behöver ta sin utgångspunkt i att skapa goda förutsättningar för ett livslångt lärande. Här behöver företagen givetvis själva ta ett ansvar, men samhället har också en viktig roll i att fortsätta stödja individens vidare utveckling när den väl kommit i arbete, inte minst vad gäller kunskaper och färdigheter i det svenska språket, så att integrationen blir en hållbar process på såväl individ- som samhällsnivå.
Respekten för varandra måste vara ömsesidig och bland de intervjuade företagen finns också en insikt om vikten av att ha en förståelse för kommuners och myndigheters roller och förutsättningar. Samtidigt som offentliga aktörer kan behöva bli mer snabbfotade kan företagen behöva inse att det ibland krävs tålamod innan saker händer – och att det också hänger på ens
82
eget engagemang och arbetsinsats hur relationen utvecklar sig. ”Många andra företag klagar på skolorna och gymnasieskolan. Men man kan inte sitta hemma och vänta på att skolorna ska höra av sig. Man måste själv anstränga sig och ta nödvändiga kontakter”, säger en intervjuperson på ett industriföretag och fortsätter: ”Det är också viktigt att förstå att det handlar om långsiktighet och relationer om man ska nå resultat. Jag kan inte ringa och säga att ‘idag vill jag ha en praktikant’. Man får kanske tänka att om tre år vill jag ha en praktikant. Det gäller att vara uthållig!”.
En annan intervjuperson menar att hen som tidigare kommunanställd har en förståelse för myndigheterna och deras roller. Hen menar att grunden till att utveckla en sådan förståelse är att samverka och att träffas mer över gränser. ”Vi har olika roller men är alla viktiga och vi behöver samverka och förstå varandra”, säger intervjupersonen. Ett problem kan dock vara att det saknas en tydlig struktur för dialog och att ingen tagit initiativ till att etablera en sådan. En annan intervjuperson menar nämligen att både tid och vilja finns hos företaget att hitta möjligheter till samverkan, men att man saknat kontakter och kunskap om vad kommun och Arbetsförmedling kan erbjuda. ”Vi för gärna konstruktiva samtal om hur kompetensförsörjningsarbetet kan utvecklas och hur man kan samarbeta kring SFI och språkträning”, säger intervjupersonen. Kan man etablera en struktur för dialog där ömsesidig förståelse och förtroende kan skapas så finns också goda samarbetsmöjligheter.
Många företag jobbar som vi sett med kompetensförsörjning utifrån modellen att ”fylla på underifrån”, vilket innebär öppningar för insatser där arbetsgivare och offentliga aktörer tar ett gemensamt ansvar för att få den strategin att fungera hela vägen. Företagen rekryterar också gärna genom att ”testa” personer i verksamheten, vilket innebär öppningar för insatser där personer som står utanför arbetsmarknaden får en chans att visa vad de går för genom praktik på en arbetsplats. Om företag och offentliga aktörer skapar goda former för detta, inklusive former för introduktion och uppföljning, som fungerar och ger resultat, så finns här goda möjligheter till ett utvecklat samarbete.
Goda exempel finns redan på samarbeten, där företagen är nöjda med hur det fungerar. Det handlar om exempel när offentliga aktörer ser till företagens behov och möter dem i en nära dialog, om när Arbetsförmedlingen agerar snabbt och levererar med kvalitet, eller när den kommunala arbetsmarknadsenheten följer upp och gör täta återbesök hos sin praktikant. Alla sådana goda erfarenheter är viktiga att tillvara för att kunna bygga vidare på sådant som ligger till grund för ett framgångsrikt samarbete.
Flera av de intervjuade företagen välkomnar också uttryckligen gemensamma projekt och satsningar. Ibland refererar intervjupersonerna till andra lyckade insatser och efterfrågar mer av liknande slag. Ett sådant projekt är industri-SFI i Nässjö, vilket av företag i andra kommuner ofta nämns som en lyckad satsning. Så varför plockas konceptet inte upp av alla kommuner i länet? Här finns uppenbart goda möjligheter att göra mer!
För att lättare hitta fram till olika former av samarbeten behövs möjligen också en ökad tydlighet kring det privatas och det offentligas roller när det gäller kompetensförsörjning. Hos vissa företag finns som vi sett en frustration över att personer som genomgått en arbetsmarknadsutbildning inte upplevs fullärda när de kommer ut i arbetslivet. Andra är frustrerade över arbetssökandes bristande kunskaper i svenska. Därtill kommer allmänna frågor om ungdomars studieval och brist på utbildade inom många olika yrken. Vem har ansvaret och hur långt sträcker det sig? Vad kan företagen förvänta sig vad gäller kunskaper hos en person
83
som kommer från en arbetsmarknadsutbildning eller SFI? Vilket ansvar och vilken roll har företagen när det gäller det fortsatta lärandet – inte minst vad gäller språk – och vilket stöd kan man förvänta sig från offentliga aktörer när det gäller medarbetarnas fortsätta lärande? Och om det råder brist på viss typ av kompetens – vilket ansvar har samhället för att tillgodose arbetsmarknadens behov och vad måste företagen vara beredda att göra själva?
Kanske finns det behov av att formulera ett tydligare samhällskontrakt kring kompetensförsörjning där offentliga och privata aktörer skapar samsyn kring vilka förväntningar man kan ha på varandra, kring vilka roller man har och hur man på ett bra sätt kan tackla dessa frågor gemensamt. Inte minst tycks ett samtal behöva föras om det livslånga lärandet och hur det kan förverkligas, genom ett samlat ansvarstagande hos individ, företag och samhälle.
84