Lärarens stöd
Flickorna i Fugates och Gentrys (2016) studie lyfter fram att en faktor för att de ska kunna vara motiverade i skolan är lärarens stöd. Stödet kan innebära flera olika saker, från att få hjälp med att anteckna till att få hjälp att strukturera upp skolarbetet. Dock betonar de att det är tvunget att vara just ett stöd från läraren, när lärare ställer krav eller har förväntningar på flickorna som är svåra att uppnå bidrar det istället till stress och obehag. Att flickornas föräldrar stöttar och hjälper dem är också en bidragande faktor för att lyckas i skolan, enligt flickorna. Även om föräldrarna ibland har mycket höga krav och förväntningar så bidrar det ändå till att flickornas
32
skolprestationer blir goda, flickorna upplever att de behöver känna att deras föräldrar har tilltro till dem och deras förmåga för att själv kunna ha tilltro.
Förebyggande arbete
Demaray och Jenkins (2011) visar att det är viktigt att arbeta förebyggande på fler olika nivåer för att kunna öka skolresultaten för elever med adhd. De framhåller att dels behövs det riktade insatser till eleven där hen får olika strategier som underlättade i skolarbetet, t.ex. strategier för hur elev kan planera och strukturera sitt arbete. Vidare anser de att det är viktigt att läraren arbetar med gruppen som helhet, att klimaten i gruppen är inkluderande så att eleven kan få hjälp och stöd av sina klasskamrater. Demaray och Jenkins (2011) anser också att när en elev har betydande svårigheter med ouppmärksamhet och/eller impulsivitet så är det lärarens ansvar att organisera undervisningen och miljön på så sätt att det underlättar för eleven.
Lundevold, Bøe och Lundervold (2017) tror att elevens kön i sig kan vara en viktig omständighet för goda akademiska resultat. Flickor med adhd presterar högre än vad pojkar med adhd gör. Vidare anser de att svårigheter när det gäller uppmärksamhet har en stor påverkan för elevers skolresultat, det ger ingen eller liten effekt att låta eleven få riktad träning eller övning inom ett specifikt skolämne. Istället är det stöttning och uppmuntran och anpassning runt elever, från lärare och föräldrar som upplevs som en positiv faktor för skolframgång. Även Rogers et al. (2015) anser att för elever med adhd är relationen och stöttningen de får från sina lärare viktig för att de ska lyckas i skolan. Att ha en god relation med läraren och få stöd och hjälp från denne verkar bidra till att elevens inre motivation ökar. Vidare tror Rogers et al. (2015) att relationen mellan lärare och elev med adhd är viktig för elevens skolprestation. Detta eftersom de behöver ha ett gott samarbete för att läraren ska kunna ge eleven rätt förutsättningar för att prestera så bra som möjligt. Utan en god relation saknas de känslomässiga banden och det kan då bli svårt för läraren att ta hänsyn till elevens svårigheter och behov. Dock upplever lärarna att de har svårare att bygga relationer med eleverna med adhd än vad de har med eleverna utan adhd. Det eftersom de upplever att de är svårare att samarbeta med eleverna med adhd än med eleverna utan adhd.
Langberg et al. (2011) har som åsikt att för elever med adhd är standardiserade tester för svåra, istället bör det vara möjligt att anpassa dessa prov mer individuellt efter elevens behov och förutsättningar. De hävdar vidare att en faktor för skolframgång är hur väl läraren har förmågan att organisera anpassade lärmiljöer för elever med adhd. Även föräldrarnas akademiska bakgrund samt deras kunskap om sitt barn adhd-diagnos visar sig vara viktiga faktorer för barnens eventuella skolframgång. Langberg et al. (2011) kopplar det till att
33
föräldrar som har en högre akademisk utbildning och samtidigt är insatta i sitt barn svårigheter och problematik är mer benägna att stötta och hjälpa sina barn med deras skolarbete.
Tidig diagnostisering
Elkins et al. (2011) och Kercood, Lineweaver, Frank och Fromm (2017) framhåller att det är av betydelse när en elev får sin diagnos. Ju tidigare en elev får sin diagnos desto större chanser att lyckas i sitt skolsammanhang. De menar att den främsta orsaken till att tidig diagnosticering är viktig är för att eleven då också introduceras till medicin, som tar udden av adhd- svårigheterna, tidigt. Elkins et al. (2011) hävdar att medicinering vid adhd är positivt för att hjälpa eleven att behålla koncentration och uppmärksamhet. Utifrån det anser de att en faktor för att nå skolframgång för flickor med adhd är att flickorna bör erbjudas medicinering i större utsträckning än vad som görs idag. Även Kercood, Lineweaver, Frank och Fromm (2017) skriver fram att medicinering vid adhd kan ge förbättrade skolresultat. De kopplar det till att den kognitiva flexibiliteten blir bättre när eleverna medicinerar för sina adhdsymptom och att utan medicinering kan skolgången bli alltför svår för elever med adhd.
Tolkning av resultatet
I Fugate och Gentrys (2015) och Rogers et al. (2015) studier får elevernas röster höras när det gäller möjliga faktorer för att underlätta för skolframgångar. I båda studierna nämner eleverna att relationen mellan elev och lärare är otroligt viktig och att det är i den relationen de kan få det stöd och den hjälp de behöver för att lyckas i skolan. Det går att koppla direkt till Bronfenbrenner tankar (Gunnarsson, 1999) om att individens upplevelser av samspel inom ett mikrosystem har stor betydelse för individens utveckling och lärande. Gjems (1997) menar att en viktig del inom systemteorin är att vara medveten om att vi ger premisser för varandras sätt att vara. Genom att eleverna upplever att deras lärare ger dem premisser att vara sig själv kan de också utvecklas och lära.
Lärarna som medverkade i studien som Rogers et al. (2015) genomförde menade att de upplevde att de hade svårare att knyta an till eleverna med adhd än till eleverna utan adhd eftersom de upplevde att det var svårare att samarbeta med eleverna med adhd. Kopplar man det till att eleverna i samma studie menade att den främsta faktorn för att de skulle nå skolframgångar var just deras relation med deras lärare så blir det genast problematiskt. Genom att lärarna lägger svårigheterna i att knyta an till eleverna med adhd på elevens diagnos så blir det också tydligt att det system som de ingår i kanske främst präglar av värderingar som låter
34
eleven vara bärare av problemet snarare än en tror på att alla har samma förutsättningar för att lyckas.
Demaray och Jenkins (2011), Lundevold, Bøe och Lundervold (2017) och Lundberg et al. (2011) visar att det förebyggande arbetet och arbetet med att anpassa och underlätta för eleverna i deras skol- och lärmiljö är viktigt för att hjälpa eleverna att lyckas i skolan. Både Gjems (1997) och Öquist (2016) anser att det måste finnas en tydlig koppling mellan de olika nivåerna i ett system för att ett system ska kunna utvecklas. När fokus läggs på samarbetet mellan elev och lärare och när lärarna på en gruppnivå tar ansvar för att underlätta på individnivå blir det tydligt att det finns kopplingar mellan nivåerna inom (skol)systemen. Langberg et. al (2011) pekar också åt att föräldrarnas engagemang i deras barn skolgång är en positiv faktor för barnets framgång. Ett samarbete på mesonivå, det vill säga, ett samarbete mellan två av barnets mikronivåer (Bronfenbrenner, 1979) är alltså gynnsamt för barnets skolresultat, något som det bör tas fasta på ännu mer när det gäller elever med adhd.
Kercood, Lineweaver, Frank och Fromm (2017) och Elkins et al. (2011) menar att huruvida en elev med adhd medicinerar eller ej spelar roll för elevens skolprestationer. Här läggs problemet helt och håller på individen. Även om forskarna har kommit fram till en möjlig faktor för vad som gynnar skolframgång hos elever med adhd så har de ett kategoriskt perspektiv där fokus enbart ligger på elevens diagnos. Demaray och Jenkins (2011), Lundevold, Bøe och Lundervold (2017) och Lundberg et al. (2011) upplevs hålla ett mer relationellt perspektiv där de utgår från vad skolan som organisation kan göra för att underlätta för eleven snarare än att lägga allt fokus på vilka svårigheter som förekommer.
35
Diskussion
Syftet med detta examensarbete är att öka kunskaperna kring adhd hos flickor samt att ta reda på mer om vilka faktorer, på skol- och organisationsnivå, som främjar skolframgång hos flickor som är diagnostiserade med adhd. Detta kapitel inleds med en resultatdiskussion utifrån studiens syfte och frågeställningar där delar av resultatet jämförs med och ställs emot tidigare forskning. Därefter följer specialpedagogiska implikationer, metoddiskussion och till sist förslag på vidare forskning.
Resultatdiskussion
Min förväntning, när jag bestämde mig för att genomföra detta arbete, var att det skulle framkomma specifika faktorer som verkar främjade för skolframgång, för just flickor med adhd. Men istället har det framkommit flera faktorer som kan vara främjande för elever med adhd. Jag skriver elever med adhd istället för flickor med adhd eftersom det tydligt har framkommit att det inte finns några större skillnader i de symptom som pojkar och flickor uppvisar vid adhd. Det bekräftar det som Bauermeister et al. (2007) och Soffer, Mautone och Power (2008) framhåller, och därför finns det egentligen inte heller några specifika insatser som är särskilt gynnsamma för flickor. Istället ligger skillnaden i hur väl lärare uppmärksammar flickor och pojkars symptom och svårigheter. Pojkar diagnostiseras tidigare och mer frekvent än flickor, men flera studier visar att flickor verkar uppvisa större svårigheter, kopplade till adhd, än pojkar. Gershon (2002) och Hartung et al (2002) hävdar att flickor behöver ha större skolmisslyckaden för att uppmärksammas av sina lärare och liknande resultat framträder i flera av de artiklar som omfattas i denna studie.
Den främjande faktor, på skol- eller organisationsnivå, som återkommer i flera av studierna är att läraren bör arbeta för att förebygga, anpassa, organisera och strukturera i miljön runt eleven. På så sätt får eleven förutsättningar att lyckas utifrån sina egna behov och villkor. Det är också något som Reiber och McLaughlin (2004) menar är en bidragande faktor för att främja skolframgång hos elever med adhd. Det går också väl samman med hur Skolverket skriver fram skolans ansvar, i både läroplanen (2019) och i de allmänna råden (2014), i att arbeta förebyggande och främjande för att underlätta för varje enskild elev att nå framgång utifrån deras fulla potential.
36
En annan faktor, som återkommer i flera av studierna, är att adhd-diagnosen i sig är viktig och att den bör uppmärksammas och utredas så tidigt som möjligt, något som överensstämmer med det som Pastura, Mattos, Queiroz och Araújos (2009) studie visar.
Det framträder tydligt i resultaten att pojkar diagnostiseras oftare och tidigare än flickor samt att lärare är sämre på att uppmärksamma och rapportera symptom kopplade till adhd hos flickor än hos pojkar. Även om skolan inte är ensamma om att ha ansvar för att uppmärksamma elevernas svårigheter, vårdnadshavarna har ett stort ansvar här, så är detta ytterligare en främjande faktor för skolframgång, på skol- eller organisationsnivå. Kopp (2010) visar att flickor ofta får sin diagnos flera år efter det att vårdnadshavare först sökt hjälp för sina flickors svårigheter. Ohan och Johnston (2005) visar att det finns stora skillnader i föräldrar och lärares upplevelser av flickors adhdsymptom vilket också gör att det saknas underlag för att uppfylla diagnoskravet om upplevda symptom i mer än en miljö (Apa, 2014).
I arbetet med denna studie har det framkommit en faktor som verkar vara beroende av elevens kön. Den främjande faktor som återkommer i några av resultaten är betydelsen av en relation mellan lärare och elever med adhd. Lärare behöver ha en relation till eleven för att läraren ska kunna känna till elevens behov och förutsättningar och utifrån det stötta och hjälpa eleven under sin skolgång. Det blir problematiskt, för flickor med adhd, när flera av studierna också visar att lärare är sämre på att uppmärksamma svårigheter, kopplade till adhd, hos flickor än hos pojkar. I en studie menar flickorna med adhd själv att de upplever att de har sämre band till sina lärare än vad flickor utan adhd har, men deras lärare bekräftar inte den bilden. Enbart det faktum att flickorna och lärarna har olika uppfattning om det bekräftar att det finns svagheter i deras relationer. Gershon (2002) och Hartung et al (2002) visar att flickor med adhd behöver ha grövre misslyckade för att deras lärare ska uppmärksamma deras problematik och det innebär i praktiken att ovannämnda främjande faktor enbart är främjande för pojkar.
Fugate och Gentry (2016) visar dock att flickor med adhd och hög begåvning upplever sig ha en relation till sina lärare, något som pekar på att det kan vara så att det inte är flickornas adhd i sig som innebär problem i relationen till läraren utan istället deras begåvningsnivå och sociala förmåga. Flickorna i Fugate och Gentrys (2016) studie beskriver också att det är viktigt att relationen till läraren genererar att de får stöttning och hjälp med sitt skolarbete. De berättar att det inte får handla om krav, då blir det istället något som skapar stress för flickorna. För att kunna bygga upp en relation som helt och hållet bygger på tillit och förståelse för varandra där båda parter fullt ut är medveten om var gränsen mellan stöd och krav går krävs det att finns god tid för att utveckla relationen. Jag tror att de förutsättningarna saknar för många lärare i dagens skola, de har alldeles för många elever att förhålla sig till för att kunna bygga upp en unik
37
relation med varje enskild elev som är i behov av det. Istället är det kanske där specialpedagogen och/eller specialläraren kommer in. Det är kanske vi som kan bygga upp de betydelsefulla relationerna med de flickorna som behöver det mest. Och på så sätt underlätta och hjälpa så att de kan få en möjlighet att få en fungerande skolgång med goda skolframgångar.